Bör vi alltjämt sträva efter likartade lagar i Norden?
Redaktionen för SvJT har bett mig komma med synpunkter i anledning av statsrådet Carl Lidboms artikel "Den nordiska rättsenhetens problem i dag" i SvJT 1973 s. 273 ff. Jag har nyligen yttrat mig i frågan, nämligen i mitt plenarforedrag med samma rubrik vid det XXVI nordiska juristmötet i Helsingfors i augusti senaste år. I sak har jag intet väsentligt att tillägga. Men eftersom redaktionen önskar det, kan jag i korthet upprepa några huvudpunkter och kanske fördjupa någon av dem. Jag inskränker mig till att behandla lagstiftningssamarbetet, som också är det egentliga föremålet för statsrådet Lidboms artikel. Jag yttrar mig inte i direkt anslutning till artikeln. Likheter och olikheter mellan dess författares och mina åsikter torde lätt framgå vid genomläsning.
Det centrala spörsmålet i artikeln synes vara, huruvida vi, d. v. s. Norden, skall vidhålla strävan att i största möjliga utsträckning skapa likartade lagar i de nordiska länderna. En dylik strävan har varit rådande i Norden i omkring hundra år och dess berättigande har icke veterligen på allvar ifrågasatts förrän under senaste tid. I "Samarbetsöverenskommelsen mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige" (Helsingfors-avtalet) undertecknad den 23 mars 1962 sägs det i ingressen bl. a., att de nordiska ländernas regeringar "vilja ytterligare främja den nära gemenskap, som i fråga om kultur samt om rätts- och samhällsuppfattning råder mellan de nordiska folken, och ytterligare utveckla samarbetet mellan de nordiska länderna" samt "eftersträva enhetliga regler i de nordiska länderna i så många avseenden som möjligt". I själva överenskommelsen sägs, att de fördragsslutande parterna bl. a. "skola fortsätta lagsamarbetet i syfte att uppnå största möjliga överensstämmelse på privaträttens område" (art. 4), "böra eftersträva enhetliga bestämmelser om brott och brottspåföljder" (art. 5) och "skola eftersträva inbördes samordning av annan lagstiftning än som nu sagts på sådana områden, där detta ter sig ändamålsenligt" (art. 6). Överenskommelsen ändrades på några punkter för två år sedan men ändringarna gällde inte ingressen eller de ovan nämnda artiklarna.
Jag skall inte gå in på någon dogmatiskt-folkrättslig utredning därom, i vad mån Helsingforsavtalet är bindande — vid juristmötet i Helsingfors yttrade statsrådet Lidbom att avtalet icke vore bindande — men jag är övertygad om att en dylik överenskommelse mellan nordiska regeringar av de flesta människor i Norden uppfattas som förpliktande så länge den inte är upphävd.
Det är inte förvånande om det nordiska lagstiftningssamarbetet med enhetlig lagstiftning som mål kan te sig som en black om foten för ivriga inrikespolitiker. Reformer i det egna landet kan bli fördröjda, om nordiska förhandlingar måste äga rum innan reformerna kan genomföras. Har den nordiska rättsenheten inte något större värde, så är dylika konsultationer enbart besvärande. För den däremot som lägger vikt vid den nordiska rättsenheten blir värderingen en annan; de inhemska reformerna anpassas icke blott till det egna landets intressen utan även till förhållandena i det övriga Norden, och då blir de nordiska underhandlingarna trots eventuella tidsförluster dock meningsfulla.
Man kan fråga sig, om den nordiska rättsenheten har något "egenvärde". Mitt första svar på den frågan är, att den är delvis oriktigt ställd. Jag tror att man i en diskussion som den förevarande lugnt kan stryka "egen" och
blott hålla sig till "värde". Har alltså denna rättsenhet något värde? Ställer man frågan så, är väl svaret för flertalet klart positivt. Dels är rättsenheten ett av de starkaste band som överhuvud binder oss samman i Norden — och detta har betydelse inte minst på längre sikt — dels är likartade regler till praktisk nytta för människorna i Norden i deras handel och vandel, då de flyttar till ett annat nordiskt land och då de stannar kvar i det egna landet. Detta sagt utan några som helst anspråk på fullständighet.
Jag tror att det vore ett katastrofalt fel, om man i det nordiska lagstiftningssamarbetet övergåve principen, målsättningen, att de nordiska lagarna i största möjliga utsträckning borde förenhetligas. Utan en dylik målsättning förlorar det nordiska lagsamarbetet, därom är jag med min jag vågar säga rätt långa erfarenhet av dylikt arbete helt övertygad, större delen av sitt värde. Chanserna, att man skulle kunna åstadkomma reell enhet ens i begränsade avseenden utan en ambitiös harmoniseringsmålsättning, är mycket små. Även underhandlingarnas informationsvärde blir då lätt lidande. Var och en vet hur svårt det är att verkligen sätta sig in i ett annat lands rättssystem och enskilda rättsreglers reella betydelse. Det är mänskligt om deltagarna i underhandlingar anstränger sig mindre, om de inte är tvungna att använda informationen; en stor del av motivationen för inlärning saknas ju då.
Givetvis lämpar sig inte alla lagstiftningsområden lika väl för ett lagsamarbete med verklig unifiering som mål. På de områden, där en dylik målsättning, t. ex. på grund av olikheter i ekonomisk eller annan utveckling i de olika nordiska länderna, från början ter sig orealistisk eller där nordiskt samarbete överhuvud inte är aktuellt, skall man inte pressa den nordiska aspekten. Resultatet blir annars lätt det, att hela det nordiska lagsamarbetet hamnar i motvind och dess motståndare och de som är likgiltiga får stöd för en negativ attityd.
Ett enskilt land kan inte heller vara förhindrat att gå sin egen väg på ett lagstiftningsområde, där nordisk enhetlighet varit rådande. Men i så fall kan det nog skäligen krävas att detta land först konsulterar övriga nordiska länder, något som också Helsingforsavtalet förutsätter (jfr art. 35).
En svårighet i det nordiska lagsamarbetet ligger utan tvivel i bristen på kvalificerad personal och i bristande organisation. Arbetet känns ofta tungt och resultaten är svåra att nå. Av egen erfarenhet ville jag säga att det krävs betydande ändringar i organisationen och villigheten att anslå medel för detta arbete; inte minst vore det viktigt att större likhet än hittills mellan de nordiska länderna skulle uppnås i sistnämnda avseende. Men jag ville också påstå, att de allra flesta av de praktiska svårigheter som nu stör arbetet kan avhjälpas, om man verkligen önskar det.
Ett erkännande av att man bör sträva till måttfullhet då objekten för den nordiska lagharmoniseringen väljs och till realism i genomförandet av samarbetet innebär emellertid inte till någon del att man skulle avstå från själva principen: strävan till största möjliga rättsenhet. Uppnåendet av målet förutsätter ett samarbete mellan samtliga nordiska länder. Jag vill icke tro, att något nordiskt land eller någon nordisk regering skulle önska avvika från det nordiska lagsamarbetets nuvarande mål och påtaga sig ansvaret att spoliera vad som mödosamt byggts upp under ett sekel, och detta just vid en sådan tidpunkt då tendenserna ute i världen går i en helt annan riktning, nämligen mot en ökad lagharmonisering.
Curt Olsson