GÖSTA WALIN & BENGT RYDIN. Förmånsrättslag, lönegaranti, kvittning mot lön m. m. Sthlm 1972. Norstedts. 204 s. Kr. 53,00.

 

17 kap. HB, den s. k. förmånsrättsordningen, avlöstes fr. o. m. den 1/1 1972 av 1970 års förmånsrättslag, FRL. Samtidigt trädde som bekant flera andra omfattande och betydelsefulla lagar i kraft såsom 1970 års jordabalk, fastighetsbildningslagen av samma år och 1971 års lag om exekutiv försäljning av fast egendom.
    FRL innebär en högst välbehövlig modernisering av reglerna om fordringars företräde i konkurs och vid utmätning. Reglerna är uppställda på ett klarare och mer överskådligt sätt än tidigare. Ett exempel är att man i lagen behandlar särskilda förmånsrätter, d. v. s. sådana som gäller i viss egendom, och allmänna förmånsrätter, sålunda dem som gäller i all gäldenärens egendom, i skilda avsnitt. Däremot kan det kanske inte sägas, att lagstiftaren tagit några mer radikala nya grepp i sakligt hänseende, frånsett det viktiga att man i samband med den nedannämnda lönegarantilagen kastat om ordningen mellan förmånsrätten för löner m. m. och fastighetsinteckning. Lagen grundar sig på ett betänkande av lagberedningen, Utsökningsrätt IX (SOU 1969: 5). Här hade beredningen — i samarbete med en dansk, en finsk och en norsk lagstiftningskommitté — strävat efter att skära ned förmånsrätterna så långt som möjligt. Förutom att vissa ålderdomliga förmånsrätter uteslöts föreslog man bl. a., att löneförmånsrätten skulle begränsas avsevärt i tiden och vidare att förmånsrätten för skatter skulle slopas. Intet av de båda sistnämnda förslagen följdes av lagstiftaren. Ifråga om skatteprivilegiet hade lagberedningen anfört, som det synes, högst vägande skäl. Beredningen ansåg inte att det fanns fog för att staten beredde sig en förmånsrätt för sina skattefordringar; dessa kunde inte anses vara av någon högre valör än t. ex. leverantörsfordringar, som ju saknar förmånsrätt. Man pekade också på att staten med sina fordringar mot alla landets skattskyldiga hade den största tänkbara riskutjämningen genom fordringarnas stora antal. Förmånsrätten hade, menade man vidare, inte någon större ekonomisk betydelse för staten, men den kunde vara ödesdiger för oprioriterade borgenärer i en konkurs.
    Dessa skäl godtogs som sagt inte, då lagen slutligt utformades. I propositionen sägs att skatteprivilegiet ingalunda saknar ekonomisk betydelse. Frågan hade också, förklarades det, en indrivningsteknisk aspekt. Även skattemoraliska skäl förmenades tala för att man bibehöll skatteprivilegiet, vad nu detta här kan innebära.
    FRL har nu fått sin kommentar i Norstedts gula serie, utarbetad av två av dem som stått bakom lagberedningens förslag, ordföranden justitierådet Gösta Walin och hovrättsrådet Bengt Rydin. Boken innehåller också kommentarer till vissa andra lagar, nämligen 1971 års lag om förmånsberättigade skattefordringar m. m. samt 1970 års lagar om statlig lönegaranti vid konkurs, om retentionsrätt för fordran hos hotellgäst och om arbetsgivares kvittningsrätt.
    Såvitt gäller förmånsrättslagen är det fråga om en värdefull samman-

 

32—733005. Svensk Juristtidning 1973

498 Henrik Hessler, Tore Sigemanställning av allt väsentligt material i förarbetena. Med tanke på den sakkunskap som representeras av utgivarna måste man däremot beklaga att problemdiskussioner vid sidan av motiven och egna synpunkter i övrigt i så ringa grad beretts utrymme. I den mån sådant förekommer finner man det ofta blygsamt undanskuffat i en not, se t. ex. s. 21, 50, 103, 113. Förutsatt att det klart markeras var gränsen går mellan motivuttalanden och författarens egna resonemang synes det anm. en smula synd att kommentarutgivare så ofta ålägger sig en sådan återhållsamhet med att framföra sina synpunkter. Erkännas bör dock att med så grundliga och utförliga förarbeten som finns just till FRL det kanske inte är så många frågor som utan vidare framstår som olösta och värda en självständig diskussion.
    Några smärre spörsmål må här upptas.
    S. 30 ff berörs frågan om förmånsrätt bevaras vid gäldenärsbyte. Därmed avses att en fordran, som gäller mot en person och mot honom har förmånsrätt, t. ex. därför att det är en lönefordran, i stället kommer att bli gällande mot en annan person, och problemet är alltså, om förmånsrätten kan åberopas även mot denne. Ett typiskt exempel är lönefordrans ställning, då företaget övergår till ny ägare. Detta är ett invecklat spörsmål som har belysts i avgörandet NJA 1970 s. 3, där HD avvisat förmånsrätt för lönefordran mot den som enligt 148 § ABL svarade för aktiebolags skulder. I anslutning till redogörelsen för nu nämnda problem sägs i kommentaren, att vissa fall som liknar gäldenärsbyte förekommer i lagen om företagsinteckning. Vad som åsyftas är regeln, att om verksamhet vari företagsinteckning gäller överlåts, så skall egendom som omfattas av företagsinteckningen även i den nye ägarens hand svara för denna. Bl. a. härutinnan skiljer sig ju företagsinteckningen från den äldre förlagsinteckningen.
    Detta förefaller emellertid att vara ett helt annat spörsmål än det om gäldenärsbyte i förut angiven mening. Regeln i lagen om företagsinteckning innebär ju bara, att, liksom vid panträtt, den av säkerheten belastade egendomen fortsätter att svara för fordringen även om egendomen övergår till ny ägare. En sak för sig är att skyddet mot ny ägare är mer rudimentärt vid företagsinteckning än vid panträtt. Men om man ifråga om "gäldenärsbyte" nämner berörda regel om företagsinteckning, borde man i konsekvens härmed också erinra om de vanliga panträttsreglerna om skydd mot ny ägare.
    Det konstateras (s. 68), att JB inte innehåller några regler om avkomsträtt till fastighet, sålunda sådan rätt som tidigare reglerades i 54 § inteckningsförordningen. Det sägs i kommentaren att sådan rätt inte längre kan upplåtas. Läget är väl rätteligen, att det väl är möjligt att upplåta sådan rätt; upplåtelsen blir bindande parterna emellan. Däremot kan den inte — och det är naturligtvis under alla omständigheter det väsentliga — vinna skydd mot ny ägare av fastigheten genom inteckning.
    Löneprivilegiet avser enligt 11 § FRL såväl lön som "annan ersättning på grund av anställningen". Det citerade uttrycket, som infördes i lagtexten först under departementsbehandlingen, är något oklart och borde ha kommenterats närmare. Särskilt som samma uttryck förekommer i lagen om arbetsgivares kvittningsrätt 1 § och där har ett vidsträckt omfång, kan det ligga nära till hands att uppfatta uttrycket i 11 § FRL såsom avseende varje ersättning till arbetstagare om blott ersättningen kan anses grundad

Anm. av Gösta Walin & Bengt Rydin: Förmånsrättslag 499på anställningen. Av förarbetena framgår emellertid att uttrycket närmast åsyftar skadestånd som utgår i händelse av obehörigt avskedande eller arbetsavtals hävande samt att någon avvikelse från vad tidigare gällt inte varit avsedd. Och tidigare får anses ha gällt att dylikt skadestånd varit förmånsberättigat endast så långt det kompenserat inkomstbortfall. Det citerade uttrycket torde sålunda inte beteckna annat skadestånd än sådant som kan anses utgöra kompensation för bortfall av lön eller annan anställningsförmån. Saken kan ha betydelse för de på arbetsmarknaden inte ovanliga fall då parter träffat överenskommelse om en standardersättning som vid arbetsgivares avtalsbrott skall utgå oberoende av den skada som i det enskilda fallet vållats arbetstagaren. Enligt kollektivavtal för måleribranschen utgår, om intjänt lön ej utbetalas å fastställd dag, s. k. väntetidsersättning såsom ett tillägg till eljest gällande lön och med belopp som motsvarar lön för viss tid, högst 14 dagar. Fordran på sådant dröjsmålsvite har nyligen, i principiell överensstämmelse med den uppfattning som här uttalats, i ett hovrättsavgörande icke ansetts förenad med förmånsrätt i arbetsgivarens konkurs.1
    I samband med tillkomsten av FRL upphävdes ett ålderdomligt stadgande i utsökningslagens promulgationslag angående retentionsrätt för "kost, hushyra, skeppslega och annat slikt". Det ersattes av en särskild lag om "retentionsrätt för fordran hos hotellgäst". Lagen stadgar rätt för den som tillhandahåller rum på hotell eller pensionat eller för tillfällig vistelse i annan lägenhet att till säkerhet för fordran på ersättning för rummet m. m. kvarhålla resgods. Efter viss tid får fordringsägaren också försälja det kvarhållna enligt samma regler som gäller för hantverkare ifråga om gods som ej avhämtats enligt 1950 års lag.
    Om denna lag om retentionsrätt för fordran hos hotellgäst skall här endast sägas, att det synes beklagligt och svårförståeligt, att man betecknar hotellvärdens rätt som en retentionsrätt. Man brukar ju skilja mellan retentionsrätt och legal panträtt på det sättet att den förra endast ger rätt att kvarhålla egendom, medan den senare därutöver innefattar realisationsrätt. Här kan hänvisas till Undén, Svensk sakrätt I (7 uppl. 1971) s. 222 ff, 238 ff, Grönfors i Festskrift till Arnholm (1969) s. 417. Den rätt att kvarhålla och försälja som tillkommer hantverkare på sätt framgår av 1950 års lag är sålunda, om man följer denna begreppsbestämning, att betrakta som en panträtt. Se Undén a. a. s. 223 f, JO 1958 s. 86 ff. Detsamma borde tydligen gälla beträffande den nu berörda rätten att kvarhålla och försälja resgods. Det ter sig för anm. obegripligt, varför lagstiftaren i ett sådant hänseende måste nonchalera vedertagna och praktiska begreppsbestämningar. Detta kan endast leda till oklarheter, såsom också synes belysas t. ex. i lagrådsremiss 26/4 1972 ang. lagstiftning om exekutiv försäljning av fartyg m. m., avsnitt 3.4. Den adekvata beteckningen på den nu ifrågavarande lagen av 1970 skulle enligt anm:s mening ha varit lag om rätt att kvarhålla och försälja resgods.
    1970 års lag om statlig lönegaranti innebär, att staten vid arbetsgivares konkurs träder in och betalar förmånsberättigade löne- och pensions-

 

1 HovR:n över Skåne och Blekinge 31/1 1973, Ö 312/72, vid tillämpning av lagen om statlig lönegaranti. — Förhållandet mellan allmän förmånsrätt för lön m. m. och utmätning diskuteras i en artikel av Wilhelmsson SvJT 1973 s. 341 ff.

500 Henrik Hessler, Tore Sigemanfordringar inom viss ram. Staten inträder sedan i borgenärens rätt gentemot konkursgäldenären. Garantin finansieras genom arbetsgivaravgift. Vid behandlingen av denna lag, som inte har så djupgående förarbeten, får utgivarna anledning att diskutera en del viktiga och intressanta spörsmål. Här skall endast nämnas resonemangen rörande kvittning, d. v. s. då arbetsgivaren har sådan motfordran mot löneborgenären som i och för sig får avräknas mot lönefordran. Ett spörsmål är, hur det skall förfaras om arbetstagarens fordran före kvittning överstiger det maximibelopp som lönegarantin avser men om kvittning sker understiger denna gräns. Är då, frågas det, arbetstagaren berättigad att få ut hela sin resterande fordran eller skall motfordringen i stället alltid i första hand avräknas på lönegarantin? Svaret är, att åtminstone i regel kvittning bör få ske först och lönegarantins maximeringsregel tillämpas på vad därefter återstår. Denna lösning, som alltså är gynnsam för arbetstagaren, kan sägas harmoniera med vad som torde gälla då en konkursborgenär har en prioriterad och en oprioriterad fordran och samtidigt står i skuld till gäldenären; kvittning anses då få ske i första hand mot den oprioriterade fordringen.
    Vid studiet av den här lagen gör man kanske stundom den reflexionen att det gärna uppstår en del oklarheter, när administrativ reglering s. a. s. bryter in i ett civilrättsligt mönster. En sådan tycks vara vilken ställning staten som garant bör ha i konkursen. Ett annat problem är, om statens representant vid fattigkonkurs vid bestämmande av arbetstagarens fordran skall göra avdrag för motfordran även om arbetsgivaren-gäldenären inte alls yrkat kvittning eller inte överlåtit motfordringen. I kommentaren sägs, att det med hänsyn till garantins karaktär skulle vara "formalistiskt" att vägra kvittning. Här kunde ha tillagts, att staten torde kunna åberopa en analogi med de civilrättsliga reglerna om borgensmans och liknande garanters rätt att kvitta med huvudgäldenärs motfordran utan dennes medverkan, jfr t. ex. Rodhe, Obligationsrätt § 6 vid not 22 ff, och Carsten Smith, Garantioppgjør (1963) s. 305 f.
    Lagen om arbetsgivares kvittningsrätt begränsar starkt arbetsgivares möjlighet att kvitta fordran hos arbetstagare mot lönefordran. Huvudprincipen är, att kvittning får ske endast med arbetstagarens medgivande. Undantag görs dock i vissa fall, nämligen om motfordringen är klar och förfallen och grundas på avtal enligt vilket den får kvittas mot lönefordran eller avser ersättning för skada som arbetstagaren vållat uppsåtligen i tjänsten samt vidare om kvittning medges i kollektivavtal, tillkommet i viss ordning. Arbetstagaren är, då kvittning sker utan hans samtycke, tillförsäkrad beneficium, vars storlek i det enskilda fallet skall fastställas av utmätningsman.
    Utgivarnas kommentar till kvittningslagen består, på vanligt sätt, i huvudsak av en sammanställning av motivuttalanden. Förarbetena till lagen är inte särskilt omfattande, men de är svåröverskådliga beroende på att det ursprungliga förslaget, som framlades av lagberedningen år 1967, senare underkastades en rad ändringar. Förslaget omarbetades sålunda kraftigt i departementet, och lagrådets granskning föranledde sedan en saklig ändring av det remitterade förslaget jämte flera förtydligande omformuleringar. Dessa successiva justeringar i förslagen har tvingat utgivarna att gå varligt fram då de klippt i förarbetena. Givetvis har uppgiften i det väsentliga utförts med omsorg.
    På vissa punkter har emellertid motivuttalanden återgivits på ett något

Anm. av Gösta Walin & Bengt Rydin: Förmånsrättslag 501okritiskt sätt. Ett av rekvisiten för tvångskvittning enligt 3 § är att motfordran uppkommit "i samband med anställningen", och som exempel på sådan fordran nämnes i kommentaren (s. 184) den fordran som arbetsgivaren enligt 76 § uppbördsförordningen kan ha på återfående av vad han i där avsedd situation erlagt i skatt för arbetstagaren. Exemplet är hämtat från lagberedningens betänkande och var där helt på sin plats men borde ha gallrats bort i kommentaren, eftersom det knappast är tänkbart att de förutsättningar för tvångskvittning, som uppställs i lagen 3 § första stycket och som saknade motsvarighet i beredningens förslag, kan vara uppfyllda såvitt gäller sådan fordran.
    Ett onödigt återgivande av oprecisa uttalanden i remissprotokollet har skett vid den allmänna presentationen av reglerna om konkurrens mellan löneutmätning och kvittning (s. 173 f). Här bygger framställningen på distinktionen mellan tvungen och frivillig kvittning. Detta är missledande, såsom klarlades under senare stadier av lagstiftningsproceduren. Rätta förhållandet — som också helt klart framgår av utgivarnas kommentar till den berörda bestämmelsen, 5 § — är att motfordrans art är avgörande för frågan om konkurrensen; däremot är det likgiltigt om kvittningen i det enskilda fallet sker med eller utan arbetstagarens samtycke.
    Mer harmlöst är att kommentaren, i remissprotokollets efterföljd, talar om centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden (s. 171 f) i stället för — såsom numera är korrekt — riksskatteverket samt om utsökningsavgift (s. 193) i stället för exekutionsavgift.
    I de egna utläggningar, som utgivarna fogat till motivuttalandena beträffande kvittningslagen, fästes uppmärksamheten vid en hel del tolkningsproblem, och här och var ges rekommendationer om hur problemen bör lösas. En intressant fråga gäller rättsverkan av kvittningsmedgivande i samband med novation.2Enligt 3 § första stycket kan tvångskvittning, under vissa förutsättningar, ske med fordran som "grundas på avtal, enligt vilket fordringen får kvittas mot lönefordran". Som lagtexten låter förstå och som närmare framgår av förarbetena uppställes här krav på vid vilken tidpunkt kvittningsmedgivandet skall ha lämnats, nämligen i samband med tillkomsten av arbetsgivarens fordran. Utgivarna frågar sig hur denna regel skall tillämpas efter novation eller liknande åtgärd, och de visar sig benägna att godtaga kvittningsmedgivanden i samband med ändring av äldre avtal. De finner t. ex. inte tillräcklig anledning att underkänna kvittningsklausul som införes då ett försträckningsavtal skrivs om. Häremot kan invändas att det synes vara en grundtanke i förarbetena i denna del att kvittningsrätt inte skall tillerkännas arbetsgivaren annat än då arbetstagaren kunnat utnyttja dess kreditfrämjande effekt. I det angivna fallet har ju arbetstagaren redan fått kredit och han skulle sålunda inte genom klausulen dra den fördel som normalt kan följa av att arbetsgivaren ges rätten att kvitta. En novation av en försträckning kan för all del innefatta förmån för gäldenären i form av förlängd kredit, men i förarbetena finns knappast stöd för tanken att anstånd med betalning av gamla skulder förtjänar uppmuntran i samma mån som helt ny kreditgivning. Problemen kring kvittningsmedgivanden i samband med ändring av äldre avtal får dock sägas vara diskutabla, och måhända bör inte alla fall av sådana medgivanden skäras över en kam.

 

2 Jfr till det följande Sigeman, Kvittningslagen, 1972, s. 155 ff och 186 f.

502 Anm. av Gösta Walin & Bengt Rydin: Förmånsrättslag    Det kan slutligen nämnas att utgivarna — på sätt som är mindre vanligt i kommentarer av detta halvt officiella slag — kritiserar de lösningar som lagstiftaren valt i flera frågor. Mer eller mindre genomgående låter de förstå, att de anser de omarbetningar av lagberedningens förslag som företogs under departementsbehandlingen vara mindre lyckliga. Som exempel kan väljas kritiken mot regeln i 5 § om konkurrensen mellan löneutmätning och kvittning. I not 3 s. 191 heter det: "Någon riktig rätsida på hithörande problem kan uppenbarligen inte vinnas utan att fördelningsregeln i lagrummet avskaffas." Utan att ta ställning till den rättspolitiska frågan får anm. påpeka att detta förslag går stick i stäv med de framtidstankar som antyds i propositionen. Departementschefen säger sig där (s. 25) ifrågasätta om man inte bör helt avskära arbetsgivare från möjligheterna att utöva tvungen kvittning.
 

Henrik Hessler
Tore Sigeman