ÅKE LÖGDBERG. Personlighetsrätt med särskilt beaktande av dess funktioner och dess begränsning för vissa personkategorier. Institutet för rättsvetenskaplig forskning LXVI. Lund 1972. Norstedts. 175 s. Kr. 36,50.

 

Nya möjligheter att samla in, lagra, bearbeta och sprida information om enskilda människor har under senare år väckt allmänt intresse för frågor som i debatten i vårt land ofta har förts samman under det diffusa och värdeladdade begreppet personlig integritet. Lögdberg är en av de svenska rättsvetenskapsmän som tidigast har uppmärksammat sådana frågor.1 boken Personlighetsrätt behandlar han vissa speciella problem mot bakgrund av amerikansk och västtysk rätt samt praxis från Pressens Opinionsnämnd. Det som främst tas upp är vad Stig Strömholm hänför till massmediaproblemen.2 Förf. har därvid särskilt intresserat sig för vilka olika behov ett skyddat privatliv kan anses fylla, de s. k. offentliga personerna och deras roll i personlighetsrättsligt sammanhang samt vad som kan anses vara lämpliga sanktioner på detta område. I mindre utsträckning berörs problemen kring avlyssning och annan övervakning samt dataproblematiken.
    Som utgångspunkt för sina synpunkter de lege ferenda granskar förf. ett svenskt och ett danskt lagförslag, varav det senare har lett till lagstiftning år 1972.3 Åtskilligt av problematiken kring ett rättsskydd för personligheten berörs i det sammanhanget. Förf. anser att man på det hela taget borde anlägga ett civilrättsligt betraktelsesätt när det gäller skyddet för enskildas privatliv och att individens skydd mot avlyssning enligt det svenska lagförslaget har avgränsats på ett olyckligt sätt. Det skulle föra alltför långt att här mera ingående diskutera förf:s synpunkter. Ett påpekande skall emellertid göras med utgångspunkt från ett stadgande i den danska lagstiftningen, vilken mera än det svenska lagförslaget har förf:s hjärta. Stadgandet, som är straffsanktionerat, förbjuder att någon oberättigat vidarebefordrar meddelanden eller bilder om annans privata förhållanden eller i övrigt bilder av en person under omständigheter som uppenbart kan fordras undandragna offentligheten.4 Man har enligt moti-

 

1 Se Lögdberg, Några ord om rätt till egen bild, i Rättsvetenskapliga studier ägnade minnet av Phillips Hult, Uppsala 1960, The right in a person's own likeness, i Scandinavian studies in law, Uppsala 1967, och Om personlighetsrätt, i Festskrift till Håkan Nial, Stockholm 1966.
2 Se Strömholm, Integritetsskyddet, i SvJT 1971 s. 695 ff.
3 Integritetsskyddskommitténs betänkande Skydd mot avlyssning (SOU 1970: 47) och Straffelovrådets betænkning Privatlivets fred (betænkning nr. 601/1971).
4 Borgerlig straffelov § 264 d.

Harald Rangnitt 509ven tänkt sig att bestämmelsen skall skydda en person som har varit utsatt för en trafikolycka och har kläderna i hög grad i oordning.5 Bilder av trafikoffer har varit uppe till debatt med anledning av skildring i svensk press av trafikolyckor och från presshåll har därvid hävdats behovet att upplysa om en brutal och otäck verklighet.6 Ur rent personlighetsrättslig synpunkt ter sig den danska lösningen tilltalande. Det kan emellertid ifrågasättas, om det skulle möta förståelse från svenska massmediers sida med ett straffrättsligt eller civilrättsligt stadgande av dansk typ, som ger domstolarna möjlighet att efter mer eller mindre fritt skön ingripa mot bilder av offer för bilolyckor, tågolyckor eller flygolyckor. För svensk del är nog en sådan lösning inte särskilt realistisk. Därtill bör fogas att ett straffbud som det danska är diskutabelt ur principiell synpunkt med hänsyn till dess brist på precision.
    Bokens huvudavsnitt ägnas åt de offentliga personerna och deras ställning i personrättsligt sammanhang och åt frågan varför ett personlighetsrättsligt skydd över huvud taget bör finnas. Man ledsagas sakkunnigt genom virrvarret av amerikanska rättsfall och får del av olika författares försök att systematisera stoffet och uppställa principer för rättstillämpningen. Värdefullt är att Alan F. Westins beskrivning av de funktioner "privacy" har i ett demokratiskt samhälle görs lätt tillgänglig för svenska jurister.7
    Förf. anser att vi i Sverige kan dra nytta av indelningen i offentliga och privata personer men finner det befogat med en glidande skala efter vilken de offentliga personerna schematiskt graderas efter sin egenskap av "offentliga". Han presenterar också en i huvudsak välavvägd gruppering av personer som verkar i det offentliga livet eller eljest är utsatta för offentlighetens ljus och söker omsätta sina teser på ett antal avgöranden av Pressens Opinionsnämnd.8 Den omständigheten att någon kan sägas utgöra en offentlig person måste givetvis få betydelse vid avvägningen av hans intresse av skydd för privatlivet mot andras intresse av att få utnyttja uppgifter om hans privata förhållanden. Vid betraktande av amerikansk rätt tränger sig emellertid en fråga på. Skall vi här i landet verkligen knyta an det personlighetsrättsliga skyddet till en systematik, som inte alltid visat sig ha förmåga att på ett godtagbart sätt ge ledning vid den aktuella intresseavvägningen?
    Förf. synes räkna med att alla personer bör ha åtminstone någon fredad sektor, låt vara att den inte är så stor när det gäller offentliga personer. Detta förhållande kan nog utgöra en lämpligare utgångspunkt för diskussion av det personlighetsrättsliga skyddet i vårt land än den omständigheten att någon kan räknas som en offentlig person eller inte. Med anknytning till ett framställningssätt som utnyttjas av Westin kan man kanske

 

5 Se Straffelovrådets betænkning s. 53.
6 Se Publicistklubbens årsbok 1968 s. 54 ff och Pressens Opinionsnämnd, ärende 6/1971. Bilder av trafikoffer i TV har nyligen prövats av Radionämnden (ärende 16/1973). Nämnden har att tillämpa en föreskrift om skydd för privatlivet som är intagen i avtalet mellan staten och Sveriges Radio om programverksamheten.
7 Westin, Privacy and Freedom, New York 1970.
8 Lögdbergs uppfattning, att man i stor utsträckning kan presumera samtycke av skådespelare och andra "entertainers" till offentliggörande av uppgifter, som hänger samman med deras familjeliv, och andra företeelser i deras privatliv, synes väl långtgående.

510 Anm. av Åke Lögdberg: Personlighetsrätttänka sig den information som är att hänföra till enskildas privatliv innesluten i olika koncentriska cirklar, varav den innersta omsluter sådana uppgifter om individen som han utan reservation måste ha rätt att få behålla för sig själv. Hur långt sedan andra äger närma sig denna inre cirkel och förfoga över där befintliga uppgifter om individen bör vara beroende av det intresse som motiverar intrånget. Att den enskilde utgör en offentlig person kan vara avgörande. Det kan emellertid lika väl vara ett allmänintresse av annat slag som motiverar integritetsintrånget. Frågan om någon utgör en offentlig person eller inte blir med ett sådant synsätt endast en av flera omständigheter som får betydelse vid avgörande av om intrånget kan anses berättigat.9
    Lögdbergs bok utgör som helhet ett värdefullt tillskott till den sparsamma svenska litteraturen på personlighetsrättens område, kanske främst genom presentationen och analysen av frågor som spelat stor roll för rättsutvecklingen i USA, där en allmän "right of privacy" har vuxit fram. Hans önskemål för vårt land om en allmän, på civilrättslig grund byggd och ordentligt sanktionerad personlighetsrätt präglas av optimism. Ett nyligen framlagt förslag till ändrad lagstiftning om förtal inger inte förhoppningen att avvägningen mellan enskildas och massmedias intressen skall utfalla till förmån för ett mera omfattande personlighetsrättsligt skydd.10
 

Harald Rangnitt

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

9 Jfr Publicistklubbens publiceringsregler som säger: "avstå från publicitet, som kan kränka privatlivets helgd, om inte ett oavvisligt allmänintresse kräver offentlig belysning" och "även personer, som tillhör offentligheten, har rätt att fordra en fredad privat sektor".
10 Se betänkande av kommittén för lagstiftning om yttrande- och tryckfrihet, Ärekränkning (SOU 1972:88).