STEPHAN HURWITZ & KARL O. CHRISTIANSEN. Kriminologi I. 3 udg. Kbhvn 1968. Gyldendalske Boghandel, Nordisk Forlag A.S. 228 s. Kriminologi II. 3 udg. Kbhvn 1971. Gyldendalske Boghandel, Nordisk Forlag A.S. 459 s.
Scandinavian Studies in Criminology. Vol. I, II och III. Oslo—Bergen—Tromsö 1965, 1968 och 1971. Universitetsforlaget. 226, 184 och 149 s.

 

Stephan Hurwitz pionjärverk Kriminologi, som tidigare recenserats i denna tidskrift (1948 s. 509 och 1952 s. 52), har utkommit i sin tredje upplaga. Det föreligger nu i två band och som författare står jämte Hurwitz Karl O. Christiansen. Det andra bandet är en av Christiansen starkt omarbetad och utvidgad version av två kapitel i den ursprungliga boken och kan i realiteten betraktas som ett nytt verk. Medan det första bandet innehåller ett avsnitt om den kriminologiska vetenskapen och ett annat om kriminalitetens bakgrund, består det andra av en del om kriminalitetens allmänna sociologiska bakgrund och en del om kriminalitetens socialpsykologiska bakgrund.
    Genom Christiansens bearbetning har Hurwitz' bok kommit att utgöra en oumbärlig handbok, vars värde ytterligare förhöjs av de utförliga litteraturhänvisningarna och registren. Den utgör en förnämlig uppsummering av de forskningsresultat som föreligger med avseende på kriminaliteten. Att verket som helhet ger ett intryck av att mer blicka bakåt än framåt kan inte lastas författarna, utan beror på den ensidiga inriktning som den kriminologiska forskningen länge haft. Emellertid kan man i det avseendet konstatera en skillnad mellan verkets första och andra band, som måhända inte är enbart av dispositionsmässig karaktär. Medan det första bandet är enbart inriktat på de orsaksförklaringar till kriminalitet som är att söka hos den enskilde lagbrytaren, innehåller det andra bandet avsnitt med större perspektiv. Här skall särskilt nämnas den redovisning som sker av korrelationen mellan kriminalitet å ena sidan och ekonomiska konjunkturer, politiska och kulturella förhållandena å den andra, liksom den genomgång som sker av undersökningar om den sociala selektionen i lagtillämpningen. Det är skada att de internationella jämförelserna med avseende på brottsutvecklingen, som blivit alltmer angelägna, stöter på så stora svårigheter av såväl praktisk som metodologisk art. Preben Wolf har genomfört några mindre undersökningar av detta slag, medan Harald Swedner tvingats ge upp sina försök. Inte heller i Hurwitz—Christiansens bok har ännu kunnat inflyta särskilt mycket material till belysning av kriminalitetsutvecklingen i olika länder.

 

4—733005. Svensk Juristtidning 1973

50 Göran Elwin    Kriminologins väg från individcentrerade undersökningar till undersökningar av samhällsstrukturer och regelsystem som förutsättningar för kriminalitet beträds också av det andra standardverket inom den nordiska kriminologin, Scandinavian Studies in Criminology. Medan det första bandet, som kom redan 1965, domineras av bidrag av traditionell kriminologisk natur innehåller de senare två banden åtskilliga bidrag som kännetecknas av en strävan till nyorientering av den kriminologiska vetenskapen.
    Det första bandet innehåller främst bidrag som utnyttjat det kriminalstatistiska materialet. Det är därför välkommet att Idar Möglestue tar upp vissa metodologiska problem med avseende på begagnandet av kriminalstatistiken. Preben Wolf gör intressanta iakttagelser rörande den danska kriminalitetsstrukturen. Två undersökningar rörande återfallsfrekvens återfinns också: Inkeri Anttila och Achilles Westling har studerat återfallsfrekvensen hos 30 års finska livstidsfångar, medan Christiansen, Elers-Nielsen, de Maire och Stürup undersökt återfallen hos sexualförbrytare. Ett behandlingsexperiment med korttidsfångar redovisas av Berntsen och Christiansen, medan Sveri diskuterar ungdomsbrott som gruppföreteelse resp. individuell företeelse. Karl-Erik Törnqvist tar upp frågor med anknytning till motiveringen för den straffande verksamheten och redovisar — framsynt nog — sin skepsis mot den gängse behandlingsoptimismen. Det är i detta verk inte endast den officiella kriminalstatistiken som begagnas: de välbekanta undersökningarna rörande självdeklarerad brottslighet — den svenska av Elmhorn och den norska av Christie, Andenæs och Skirbekk — är också representerade. Utanför den traditionella bild som i det första bandet tecknas av kriminologin faller Ragnar Hauges genomgång av fyra Oslotidningar i syfte att utröna brottsstoffets journalistiska behandling.
    Den andra volymen av Scandinavian Studies in Criminology bär titeln "Aspects of Social Control in Welfare States". Här är perspektivet förskjutet från frågor av typen "vad skall vi göra med brottslingen" till "vad bör betecknas som brott" och "vilka straffas". Inledningsvis återfinns en framställning av Andenæs rörande utformningen av den kontrollapparat som utgörs av själva lagstiftningen. Andenæs gör jämförelser mellan den skandinaviska regleringen och den angloamerikanska och pekar på den förhållandevis milda straffmätningen i Skandinavien samtidigt som han inte försummar att poängtera den skillnad som föreligger mellan de skandinaviska länderna inbördes. Britt-Mari Persson Blegvad bidrar med en studie över förhållandet mellan åklagarmyndigheten och barnavårdsnämnden med avseende på åtgärder mot unga lagöverträdare. Hon skildrar de olikheter som enligt hennes mening föreligger med avseende på värderingarna samt de därav föranledda skillnaderna i sättet att fatta beslut. Hennes slutsats blir att det nuvarande systemet för åtgärder mot unga är ineffektivt och att detta sammanhänger med svårigheterna att tillgodose de två officiella målen för samhällsingripandena: individual- och allmänpreventionen. Enligt hennes uppfattning är lösningen att "samhället" bestämmer sig för vilket mål som är det mest väsentliga och sedan konstruerar systemet i enlighet därmed. Hennes slutsats ger på mig intrycket av en skrivbordslösning, som utgår från den tysta förutsättningen att kriminalpolitiken är — eller i varje fall skulle kunna vara — en rationell verksamhet, som innefattar möjligheter att utan avseende på världen utanför kriminalpolitiken välja mellan de definierade målen. Man måste hålla i minnet att de mål kriminalpoliti-

Anm. av Stephan Hurwitz & Karl O. Christiansen: Kriminologi m. m. 51ken uppfyller i vårt samhälle endast delvis ryms inom de individualpreventiva och allmänpreventiva teorierna.
    Boken innehåller också några attitydundersökningar. Ragnar Hauge har gjort en intervjuundersökning av 15 skyddskonsulenter i Oslo i syfte att belysa deras roll med avseende på övervakningen vid villkorlig dom och villkorlig frigivning. Donald Cressey och Elg Elgesem redovisar en attitydundersökning bland polismän, vilken bl. a. belyser deras inställning till "lag och ordning" resp. "anpassning". Berl Kutschinsky redogör för en undersökning angående allmänhetens kännedom om rättsliga fenomen och påvisar att denna — särskilt hos kvinnor och fångar — är tämligen usel.
    Förutom Ulla Bondesons välkända studie över kunskaper i slang och dess samband med kriminalitet samt ett bidrag av Hugh F. Cline inom ramen för den skandinaviska fängelseundersökningen innehåller det andra bandet en redogörelse av Patrik Törnudd för ett kontrollerat experiment i syfte att utröna den preventiva effekten av fylleriböter: Försöksvis hade antalet åtal på grund av fylleri kraftigt minskats i några finska städer med oförändrad praxis då det gällde själva arresteringarna. Trots att fylleristerna alltså slapp böta redovisas ingen signifikant skillnad med avseende på antalet fylleriförseelser. Fastmer visar undersökningen att förändringen i åtalspraxis inte observerades ens av dem som oftast kom i kontakt med myndigheterna — de kroniska alkoholisterna.
    I det tredje bandet har man kommit ännu ett stycke på väg mot en breddning av den kriminologiska vetenskapen. Tonen anslås av Inkeri Anttila genom hennes för yngre kriminologer så betydelsefulla artikel om "Konservativ och radikal kriminalpolitik". Hon sekunderas av Patrik Törnudd, som skriver om meningslösheten att leta efter orsaker till brottslighet. Törnudd menar att brott är en nödvändig och normal företeelse i ett samhälle. Att man inte kan "lösa brottslighetsproblemet" innebär dock inte att man inte kan söka tillskapa ständigt mer effektiva metoder för att kontrollera kriminaliteten. Enligt Törnudds uppfattning kan dessa åtgärder t. ex. gå ut på att dels hålla kostnaderna för kriminaliteten så låga som möjligt, dels fördela dessa kostnader så rättvist som möjligt. I samband med denna artikel kan man läsa Preben Wolfs bidrag som innehåller en jämförelse av kriminalitetens omfattning i ett stort antal länder med olika struktur. Själv känner jag mig inte övertygad om Törnudds argumentation, som enligt min mening missar den väsentliga poängen att kriminalpolitiken ytterst är uttrycket för de makthavande gruppernas behov av repression. Detta innebär för det första att kriminaliteten inte är en nödvändighet i ett klasslöst samhälle — och inte lika utbredd i ett socialistiskt samhälle — för det andra att kostnaderna för kriminaliteten aldrig kan fördelas rättvist i ett "orättvist" samhälle.
    Narkotikaproblemets ökade betydelse återspeglas i tredje bandet. Brun-Gulbrandsen redovisar en undersökning av människors inställning till farligheten hos olika narkotiska preparat. Bland märkliga resultat kan nämnas att 65 % klassar cannabis som farligare än morfin. Förf. menar avslutningsvis att statens narkotikapolitik lett till att ett ansenligt antal ungdomar utan brottsligt förflutet men med behov av behandling har kommit att dras in i det straffrättsliga maskineriet. Karen Berntsen skildrar en annan narkomanvårdspolitik än den gängse, nämligen den som bygger på frivillighet och består av tillgång till daghotell, avgiftningskurer och inackorderingshem.

52 Göran Elwin    Även alkoholproblemet ägnas två bidrag. Klaus Mäkelä har undersökt alkoholkonsumtionen i Finland och funnit att 10 % av männen står för 53 % av den totala alkoholkonsumtionen bland män, medan hela 72 % av den totala konsumtionen bland kvinnorna ombesörjs av de översta 10 %. Mäkelä ifrågasätter om inte dessa resultat har ett nära samband med könsrollerna: den skillnad som görs mellan en "god kvinna" och en "dålig kvinna" är skarpare än den som görs mellan en "god man" och en "dålig man", vilket får sin betydelse när det gäller sexual- och dryckesvanor. Avslutningsvis pekar Mäkelä på att den omständigheten att ett fåtal storkonsumenter står för en stor del av den totala konsumtionen gör att t. ex. prishöjningar inte kan vara ett verksamt regleringsinstrument. Att begränsa konsumtionen vore dock önskvärt med hänsyn till att alkoholskadornas omfattning huvudsakligen har att göra med kvantiteten alkohol förtärd vid ett och samma tillfälle. Den sociala kontrollen med avseende på alkohol berörs i Sale Ahlström-Laaksos artikel som innehåller en jämförelse mellan kontrollpolitiken i Danmark och Finland. Hon utgår från det faktum att fylleri endast är något mera vanligt förekommande i Helsingfors än i Köpenhamn. Trots detta arresteras i Helsingfors 2 av 100 fyllerister, i Köpenhamn endast 3 av 1 000. Detta beror inte på att det skulle finnas fler poliser i Helsingfors, utan är enligt förf. att tillskriva omständigheter som att Köpenhamn har 990 krogar, Helsingfors 146, att fylleristerna i Helsingfors dricker i parker och portuppgångar i stället för som i Köpenhamn på särskilda ställen, företrädesvis i Nyhavn.
    För den nyorientering av kriminologin som återspeglas i Scandinavian Studies skall mycket av äran tillskrivas de två senare bandens huvudredaktör Nils Christie. Han bidrar själv med två tankeväckande bidrag. I band 2 diskuterar han de värderingar som ligger bakom förändringar i statens kriminalpolitik. Han pekar på att reformerna sker mot bakgrund av de förändringar i värderingar som äger rum hos betydelsefulla påtryckningsgrupper i samhället. Ett sådant synsätt innebär ett välkommet avståndstagande från en renodlat idealistisk syn på kriminalpolitiken som resultat av en beslutsfattares värderingar — tänk t. ex. på den övervärdering som i Sverige skett av Schlyters inflytande! Att se kriminalpolitiken som ett resultat av värderingar är dock bara att gå halvvägs till den enligt min mening riktiga uppfattningen, att kriminalpolitiken skall ses som ett utflöde av ett samhälles produktionsförhållanden. Med Christies uppfattning kvarstår ju frågan: vad är det som har gjort att de betydelsefulla påtryckningsgruppernas värderingar ändrats?
    Christie menar mot bakgrund av kriminalstatistiken att det tycks föreligga ett tämligen statiskt behov av frihetsberövanden, även om dessa från tid till annan sker med olika motiveringar. Med oförändrad social organisation kan man säkerligen inte heller vänta sig några drastiska nedgångar i antalet frihetsberövanden. Christie pekar dock avslutningsvis på några faktorer som kan bidra till en viss nedgång: Sålunda har straffvärdet hos själva inspärrningen ökat i takt med ökad fritid etc., vilket i varje fall borde bidra till en sänkning av frihetsberövandenas längd. Likaså har den ökade materiella välfärden bidragit till att användningsområdet för böter och konfiskation som alternativa strafformer kan ha ökat. Även den tekniska utvecklingen kan bidra till alternativa kontrollformer, t. ex. i form av elektronisk kontroll av lagbrytare på fri fot som ett alternativ till inspärrning!

Anm. av Stephan Hurwitz & Karl O. Christiansen: Kriminologi m. m. 53    Christie fortsätter sina framtidsfunderingar i det tredje bandet, nu med kriminologin som objekt. Han gör en genomgång av de senare årens kriminologiska undersökningar och ställer avslutningsvis frågan om kriminologen skall betraktas som tekniker eller som poet. Skall forskaren hjälpa staten att åstadkomma ständigt mer effektiva kontrollmetoder eller skall han inta rollen av de svagas försvarare, frågar Christie. Han svarar att den som arbetar med avvikare tenderar att mer eller mindre anta rollen av deras försvarare — även om detta måhända enligt hans mening blivit mindre uttalat efter tillkomsten av de olika Krum-organisationerna i de nordiska länderna, där kriminologerna kommit att spela stor roll.
    Avslutningsvis konstaterar Christie att kriminologens roll inte kan vara att lösa problemen; hans roll måste vara att ställa problemen. Och — kan man tillägga — att förklara deras samband med maktförhållanden och samhällsstruktur.
 

Göran Elwin