Om eftersläpningen i handläggning av brottmål som rättssäkerhetsproblem
För ett rättssamhälle av vår typ är det av största betydelse att de rättsliga myndigheternas arbete sker med säkerhet, snabbhet och effektivitet. En långsamt arbetande rättsordning tillfredsställer inte berättigade krav på rättssäkerhet. Detta har framhållits av bl. a. en mycket känd statsman i England på 1800-talet, som underströk att "delayed justice is no justice". Likaså stadgar Europarådets konvention 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, vilken ratificerats av vårt land 1952, att envar skall ha rätt att av domstol erhålla snabba avgöranden.
Tillfredsställs då de redovisade kraven i vårt land? Har vi givit de rättsliga myndigheterna tillräckliga resurser för att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina förelagda uppgifter? Trafikmålskommittén besvarade för sexår sedan den frågan nekande i sitt betänkande "Förundersökning" (SOU 1967: 59). Man konstaterade att det förelåg stora brister beträffande snabbheten och effektiviteten. Allmänheten ansågs inte få sin sak prövad inom rimlig tid. Likaså var arbetsbalansen och bristande resurser att bekämpa t. ex. den grövre brottsligheten ett allvarligt faktum. Förhållandena ansågs kräva krafttag för att leda utvecklingen åt rätt håll. Kommittén föreslog radikala åtgärder för att råda bot på missförhållandena. De flesta förslagen genomfördes, men förhållandena verkar i dag i stort sett vara lika prekära som tidigare med en eftersläpning på omkring ett år som inte ovanlig.
Brottsligheten enligt polisstatistiken ökar från år till år — den allvarligare brottsligheten med omkring 10 % årligen i genomsnitt. Denna ökning har medfört att inte bara domstolarna utan kanske framför allt polisen har fåtten betydande för att inte säga oroväckande arbetsbalans. Detta har framgått med stor tydlighet av bl. a. rikspolisstyrelsens budgetäskanden under
de senaste åren. Uppklaringsprocenten anses vara ett mått på polisens effektivitet. Under alla förhållanden ger denna siffra en grov uppskattning av arbetsbelastningen på polisens utredningsavdelningar. Uppklaringsprocenten är t. ex. mycket låg för sådana brott, där någon misstänkt person inte finns redan på ett tidigt stadium. Här märks främst tillgreppsbrotten där uppklaringsprocenten i regel ligger mellan 15 och 20 %. Den låga uppklaringsprocenten torde medföra att många anser det meningslöst att anmäla brott. Genom att självrisk införts i försäkringsavtalen utgör krav på polisanmälan för att ersättning skall utgå inte numera lika stor anledning att anmäla brott som tidigare. Den låga uppklaringsprocenten medför också att rättssäkerheten för den enskilde blir svag. Rättsordningen kan inte ge det skydd för målsäganden och andra, som det innebär att brott blir utredda.
Medan arbetsbalansen hos åklagarna i stort sett inte tycks vara betydande, verkar domstolarnas arbetsbalans i dag liksom tidigare i stora drag vara oroväckande. Detta har medfört betydande olägenheter både för de rättssökande och för dem som arbetar vid de rättsvårdande organen. Den långsamma handläggningen har medfört stora nackdelar från rättssäkerhetssynpunkt. Parters och vittnens minnesbilder försvagas eller försvinner helt, varigenom det material som domstolarna skall grunda avgörandena på försämras. Påföljdsfrågan kommer i ett nytt läge, om påföljden skall bestämmas lång tid efter brottet. Straffet förlorar sin eventuella effekt, om det utdelas långt efter brottet. Dessutom innebär den långa väntan på handläggning en oerhörd psykisk påfrestning för den enskilde, ett lidande som oftast bedöms som värre än straffet och som är fullständigt onödigt och något som myndigheterna inte tar med i beräkningen. För dem som arbetar vid de rättsvårdande myndigheterna innebär de långa handläggningstiderna en "demoralisering" genom att de upplever att de inte kan ge "rättvisa" domar på grund av bristande säkerhet i bevisningen. Därigenom misströstar de lättare om det meningsfulla i sin verksamhet och kan gripas av viss apati. Detta torde gälla inte bara beträffande domstolarna utan också beträffande polisen och åklagarna.
Trafikmålskommittén ställde 1967 frågan om vi inte kommit in i ett läge, där den preventiva effekten av våra rättsliga myndigheters arbete är mycket låg. Frågan är i dag lika aktuell som tidigare. Det bör då påpekas, att det bland kriminologer ofta hävdas, att den preventiva effekten av ett straff beror främst på upptäcktsrisken, att snabbheten i bestraffningen kommer i andra hand och straffets höjd först i tredje hand.
Vid en internationell jämförelse stod det 1967 enligt trafikmålskommittén alldeles klart att vi i vårt land förbisåg snabbheten som en rättssäkerhetsfaktor. Förhållandet torde i stort sett vara detsamma i dag. Den omständigheten att brott som utreds och beivras i Sverige blir formellt sett mer utredda än utomlands torde fortfarande tillmätas alltför stor betydelse. Vi bortser fortfarande från alla de brott som inte utreds eller upptäcks eller blir för sent avgjorda på grund av vår omständliga rättsliga procedur.
En av de tre huvudlinjer för reformarbete, som trafikmålskommitténföreslog, var att möjligheterna till processuella förenklingar borde utnyttjas. Ett kommittéförslag, som inte genomförts, var frågan om jourdomstolar eller rättare sagt förslaget att igångsätta en försöksverksamhet med snabbhandläggning vid jourdomstolar. Med jourdomstol menas ordinarie allmän underrätt som i nära anslutning till brottet håller huvudförhandlingar på
ordinarie rättegångsställe på viss bestämd dag eller vissa bestämda dagar i varje vecka. Den principskiss som behandlades av trafikmålskommittén avsåg både trafikmål och mål om andra mindre grova brott som t. ex. enklare tillgreppsbrott och ringare våldsbrott.
Det är av intresse att se utvecklingen i andra länder i detta avseende speciellt beträffande trafikmålen. Där har inte främst processekonomiska skäl varit utslagsgivande utan snarare det förhållandet att de rättsliga myndigheternas effektiva medverkan i trafiksäkerhetsarbetet har ansetts kräva att trafikbrotten handläggs omedelbart. I vissa länder har man valt att låta domstolen arbeta ute i trafiken speciellt vid vissa helger. I andra länder har man givit den utredande polismannen fullmakt att i omedelbart samband med brottet kalla den misstänkte till huvudförhandling vid domstol.
Även i andra brottmål förekommer snabbhandläggning utomlands. I vissa länder förekommer exempelvis handläggning inför domstol av bl. a. mindre förmögenhetsbrott eller mindre våldsbrott dagen efter brottet.
Om vi ser på de mål som skulle kunna avgöras vid snabbhandläggning i vårt land, bör vi först konstatera, att de fall som i dag avgörs genom ordningsföreläggande och strafföreläggande inte skall komma i fråga för handläggning vid jourdomstol.
Av speciellt intresse är ett sådant brott som vårdslöshet i trafik. Ett av skälen till snabbhandläggning är att minska polisens arbetsbalans genom att undvika alltför mycket skriftligt utredningsarbete och i stället huvudsakligen använda muntlighet. Vid misstanke om detta brott skulle det vara av största betydelse för att minska den sammanlagda arbetsbördan för myndigheterna om den jourhavande poliskommissarie, som är förundersökningsledare, redan ute på fältet kunde avgöra, vilka fall som skulle gå vidare för utredning. Alternativt kunde den jourhavande åklagaren avgöra om fallet var värt att utreda. I båda fallen borde en restriktiv utredningspraxis användas. Endast sådana fall, beträffande vilka man med säkerhet kan förvänta sig en fällande dom, borde utredas. Vid erkännande skulle utredningsarbetet kunna vara ett minimum — i sådana fall bör strafföreläggandet användas liksom nu. Vid bestridande skulle det också kunna vara ett minimum— där kommer muntlig handläggning vid jourdomstol in i bilden. Även i nuvarande system bör utredningsarbetet vid trafikolyckor kunna underlättas genom att det skriftliga materialet minskas betydligt.
De andra trafikbrotten som olovlig körning, trafikonykterhetsbrott och smitning lämpar sig i regel för snabbhandläggning vid jourdomstol. Dessutom skulle enklare misshandel, snatteri, bedrägligt beteende, våldsamt motstånd, missfirmelse mot tjänsteman o. d. i regel också kunna snabbhandläggas. Här torde intresset av snabbhandläggning vara speciellt stort av allmänpreventiva skäl.
Förhandlingarna bör i regel äga rum inom ungefär en vecka efter brottet och den misstänkte bör i regel kallas till huvudförhandling omedelbart i samband med brottet. Förberedelseförfarandet, d. v. s. den nuvarande förundersökningen, bör i princip vara ett muntligt förfarande inför den polisman, som leder utredningen. En koncentrerad intalning på band av de viktigaste uppgifterna bör kunna ske. Förundersökningsförfarandets grundprinciper bör i stort kunna gälla även i fortsättningen. Beträffande bevisningen vid trafikonykterhetsbrott bör kvantitativ analys av utandningsluften
ute på fältet avgöra fortsatt misstanke och utredning med blodprovstagning. Genom förslaget till ny rattfyllerilagstiftning (SOU 1970: 61), där bl. a. tillbakaräkning från blodprovstagningstillfället till körningen försvinner, underlättas bevisningen högst väsentligt. Visar två upprepade kvantitativa utandningsprov att blodalkoholhalten är över 0,5 ‰ med avdrag för felmarginal av t. ex. 0,15 ‰, bör fallet i regel kunna gå vidare. Om 0,5 ‰-gränsen inte överskridits bör fallet i regel inte gå vidare, ifall inte tablettberusning misstänks. Luftprovsanalysen kan ligga till grund för kallelse till huvudförhandling. Blodprovsanalysen är i regel klar inom en vecka.
Omedelbar kallelse till huvudförhandling bör ske genom polisbefäl, helst poliskommissarie. Det förutses också, att specialutbildad trafikutredningspersonal finns att tillgå. Det omedelbara ställningstagandet till kallelsefrågan blir väsentligt mera komplicerat än åklagarens nuvarande avgörande, huruvida åtal skall väckas eller inte. Därför bör det jourhavande polisbefälet ha möjlighet att rådgöra med jourhavande åklagare, innan beslut fattas. Endast fall där säker bevisning kan konstateras relativt omedelbart bör gå vidare i rättsapparaten. Alternativt bör åklagaren alltid avgöra kallelsefrågan.
Vid handläggningens början skall den misstänkte bli föremål för åtal muntligen av åklagaren. Om den misstänkte kallats på för osäker grund,
d. v. s. åtal kan inte väckas, bör den misstänkte kompenseras ekonomiskt av domstolen. Vid jourdomstolarna bör finnas jourhavande advokater, som kan tjänstgöra som försvarare utan kostnad för den misstänkte.
Införskaffande av uppgifter om personalia bör inte bereda något besvär vid jourdomstolarna, eftersom domstolarna liksom andra rättsliga myndigheter får direktförbindelser med central dataanläggning för hela landet.
I personalhänseende kommer systemet med jourdomstolar att för polisen betyda en stor arbetslättnad beträffande de aktuella brotten. Visserligen tillkommer ett något ökat arbete med snabba avgöranden för jourhavande befäl, men för polisen som helhet är vinsten betydande. Åklagaren i allmänhet får ingen större arbetsbörda men kan ställas inför vissa svåra situationer, som fordrar snabbare avgöranden än vad som i dag är fallet. Den jourhavande åklagaren blir emellertid mer arbetstyngd. Domstolarna får ingen större arbetsbörda. Om man övergick till muntlig redovisning av domskäl och utskrift endast av domslut, skulle varje domare liksom i Köpenhamn kunna ha 3—4 sessioner i veckan mot 1—2 i dag. Genom upptagning på band av domskäl och domslut skulle utskrift kunna ske senare i de fall som överklagas.
Som sammanfattning bör kunna sägas att den eventuella förlust i rättssäkerhet, som kan vara förbunden med det nya förfarandet, är obetydlig i jämförelse med den stora vinst i rättssäkerhet, som nås genom snabbheten. Detta är med säkerhet fallet för den individ, som utsätts för förfarandet. Han upplever i dag en så stor orättvisa och psykisk press, att han med fördel skulle se snabbhandläggningen genomförd snarast. Detta är jag helt övertygad om efter flera års arbete i olika roller i brottmålsprocessen. En försöksverksamhet med jourdomstol borde vara en självklarhet. Därefter kan vi avgöra om detta system fungerar tillfredsställande eller om det är bättre att använda vårt nuvarande system med vissa mindre förändringar. Det viktigaste är att handläggningstiden för brottmål på något sätt förkortas radikalt. Om vi vill kalla oss en rättsstat, kan vi inte en dag till till-
låta oss den låga nivå av rättssäkerhet som den nuvarande eftersläpningen i våra rättsorgan innebär. Delayed justice is no justice.
Hans Klette