De rättsliga organen skall för att rätt fylla sina uppgifter arbeta säkert, snabbt och effektivt. Därom råder inget tvivel. Är resurserna begränsade är det desto viktigare att de utnyttjas på bästa sätt.
    För att gagna rättssäkerheten har det ansetts lämpligt att koncentrera domstolsförfarandet i dess mest kvalificerade former väsentligen till de särskilt invecklade och betydelsefulla målen. Domstolarnas ökande balanser har därför gjort det angeläget att domstolarna avlastas arbetsuppgifter som är av mer rutinbetonad karaktär och som kan påräknas bli handlagda på ett fullt godtagbart sätt av andra myndigheter. När det gäller brott av mindre allvarlig karaktär har det inte ansetts rimligt att samhället anordnar ingående och dyrbara utrednings- och prövningsförfaranden, om den misstänkte själv inte gör anspråk härpå utan är villig att i summarisk ordning erkänna vad som läggs honom till last och godtar det straff som kommer i

fråga. Dylika överväganden har lett till införande av ordningsbot 1966 och en väsentlig utvidgning av området för strafföreläggande 1968.
    Universitetslektorn Klette har nu aktualiserat ett förslag om snabbhandläggning av vissa brottmål vid jourdomstolar som väcktes av trafikmålskommittén 1967. Kommitténs förslag innebar att en försöksverksamhet skulle inledas. Jourdomstolen skulle bestå av underrätten i dess ordinarie sammansättning och den skulle sammanträda på regelbundna tider minst en gång i veckan. Den skulle handlägga enklare brottmål som hänsköts till domstolen av polisman för snabbhandläggning. Denne skulle kalla misstänkt och i förekommande fall målsägande och vittnen till domstolens sammanträde. I kallelsen på den misstänkte skulle anges den gärning som skulle bli föremål för snabbhandläggning. Utredningen skulle ske i form av korta anteckningar och delges åklagaren vid muntliga konferenser mellan polismannen och åklagaren. Snabbhandläggningen skulle inte få avse annan gärning än den som polismannen angivit i kallelsen och åklagarens stämningspåståenden skulle kunna framföras muntligen till den tilltalade. Denne skulle alltid biträdas av jourhavande advokat som uppehöll sig vid jourdomstolen under sessionerna. Mål som snabbehandlades skulle kunna beräknas bli avgjorda 1—14 dagar efter brottet.
    Trafikmålskommittén räknade med att försöksverksamheten skulle avse enkla mål rörande brott för vilka stadgades böter eller fängelse i högst ett år och i vilka utredningen var okomplicerad. Kommittén räknade med att förfarandet med snabbhandläggning kunde väntas få sin största betydelse beträffande andra mål än trafikmål och att mål om vårdslöshet i trafik i många fall med hänsyn till utredningen inte lämpade sig för snabbhandläggning. Brott för vilka ordningsföreläggande eller strafföreläggande kunde användas skulle inte hänskjutas till snabbehandling vid jourdomstol.
    Kommittén räknade inte med att arbetet vid domstolarna skulle minska genom snabbhandläggningen vid jourdomstolar, snarare kunde det väntas att handläggningen vid domstolen blev svårare. Däremot väntade sig kommittén betydande tidsvinster hos polis och åklagare på grund av minskat protokollsskrivande. Sedan trafikmålskommittén utarbetade sin skiss till snabbhandläggning vid jourdomstolar har det hänt en hel del som till synes väsentligt ändrat förutsättningarna för den tilltänkta försöksverksamheten. Sålunda har området för användning av strafföreläggande utvidgats betydligt och omfattar nu flertalet av de brott som kommittén fann ägnade för snabbehandling. Vidare får beaktas de ändrade reglerna om behandling av vissa snatterier samt förslag om snyltning och sjukförsäkringsavgifter som kan komma att betydligt minska de fall som över huvud taget kommer att föranleda påföljd. Vad gäller trafikonykterhetsbrotten föreligger visserligen förslag som kan tänkas förenkla frågan om fastställande av huruvida brott föreligger men som syftar till en mera differentierad tillämpning i fråga om påföljden och som därför gör dem mindre ägnade för snabbehandling.
    Det vill således synas som om själva underlaget för en försöksverksamhet sådan som kommittén tänkt sig skulle ha till stor del försvunnit.
    Det kan väl över huvud taget ifrågasättas om en snabbhandläggning vid jourdomstol av den modell som skisserats i trafikmålskommitténs betänkande och i Klettes inlägg har någon nämnvärd betydelse från rättssäkerhetssynpunkt. De mål som av polisman skulle hänskjutas till domstol för snabbhandläggning inom en eller annan vecka måste med nödvändighet

vara av mycket enkel beskaffenhet både beträffande utredning och valet av påföljd för att inte väsentliga rättssäkerhetsgarantier skall trädas för när. Beträffande mål av mera invecklad beskaffenhet och där annan påföljd än böter kommer i fråga fordras andra åtgärder för att åstadkomma en snabbare handläggning.
 

Folke Nyquist