Universitetslektorn Klettes artikel ger mig anledning till följande reflexioner.
    Visst ligger det mycket i uttrycket "Delayed justice is no justice". Men allting är relativt, även begreppet "delay". Man kan också säga att "summarisk rättvisa är ingen rättvisa" — såvida man inte vill göra en radikal omvärdering och säga "snabb lagföring är bättre än rättvisa".
    Skall man vinna något med ett förenklat rättegångsförfarande i brottmål måste hänsyn tagas till fullföljdsfrågan. I den mån klagorätten skall finnas kvar, är det stor risk för att handläggningen i första instans blir till ett provisorium, som om part så önskar skall ses över av en högre instans, dit dröjsmålen i stället kommer att förläggas. Om å andra sidan fullföljdsrätten beskäres, blir det risk för att "snabbehandling vid jourdomstol", som Klette rekommenderar, blir till en sorts tvångsförlikning i brottmål på samma sätt som den föreslagna lagen om rättegång i mindre tvistemål kommer att fungera om den antages. Men innan man gör sig beredd att ta den konsekvensen för att tillgodose kravet på snabbhet och förenkling, så bör man väl först undersöka, om inte andra och kanske effektivare medel står till buds.
    Till en början bör man göra klart för sig hur omoraliskt det skall anses vara att förhandla om straffpåföljder. Här är ju för övrigt gärdet upprivet redan genom instituten strafföreläggande och ordningsbot. Rätten till anslutningsvad i brottmål medför ju också möjlighet till ackorderande om att låta av underrätten bestämd påföljd gälla. Varför inte låta strafföreläggande användas även för frihetsstraff. Om vi har en stadig praxis att mäta ut 1 eller 1 1/2 månads fängelse vid rattfylleri, bör det inte möta några betänkligheter att låta åklagaren föreslå och den misstänkte godtaga en dylik påföljd.
    Eftersom trafikmålen bär så stor del av ansvaret för belastningen av de rättsvårdande organen, bör man också undersöka om det verkligen är nödvändigt att behålla kriminaliseringen av vårdslöshet i trafik. I andra sammanhang kan man vara oaktsam gentemot sin omgivning utan att drabbas av ansvar — bortsett från vållande till kroppsskada eller sjukdom enligt BrB 3: 8, vilket man för övrigt borde kunna avkriminalisera såsom ett objektivt överskott till ett faroframkallande, som inte i och för sig är belagt med straff om det inte avser liv eller svår kroppsskada enligt BrB 3: 9.För en bilförare är risken att vid bristande uppmärksamhet själv komma till skada en avhållande faktor, som i allmänhet inte behöver förstärkning i form av straffhot. Typfallet är farliga omkörningar, där den omkörande vanligen själv riskerar livet och straffhotet därför är helt meningslöst. Även vid bristande uppmärksamhet i väg- eller gatukorsningar gör sig liknande synpunkter gällande.

Eftersläpningen i brottmål 525    I andra fall, där den egna välfärden inte gör sig påmint och där man vill förhindra framkallande av särskild fara, såsom vid rattfylleri, för hög hastighet eller för låg hastighet (2 § trafikbrottslagen), kan straffhotet bibehållas och göras så effektivt som möjligt genom rutinkontroller. Om man då i samband med trafikhändelser begränsar sig till att inleda förundersökning endast vid misstanke om rattfylleri (rattonykterhet) eller överskridande av hastighetsgräns etc., där detta verkligen ser ut att kunna styrkas — och lämnar den rena trafikoaktsamheten därhän — så skulle de s. k. bilmålen inte tillnärmelsevis erbjuda de bekymmer de nu gör. Åtminstone vid trafikhändelser med enbart materiella skador skulle polisen få anledning att syssla med händelsen bara i den mån den indicerar rattfylleri etc. men i övrigt (jag bortser naturligtvis från de fall där händelsen skapat trafikhinder, som måste undanröjas) lämna åt bilens förare, ägare eller försäkringsgivare att utreda händelseförloppet för skadans reglering.
    Alltså: Låt oss ta bort 1 § trafikbrottslagen. Förhållanden som avses i dess första stycke bör avkriminaliseras, och de som avses i andra stycket kan täckas av BrB 3: 9.
    För att återgå till den processuella sidan och Klettes artikel uppstår särskilda frågor om hur den misstänkte skall få sitt försvar ordnat vid en snabbehandling av avtalet. Klette skriver: "Vid jourdomstolarna bör finnas jourhavande advokater, som kan tjänstgöra som försvarare utan kostnadför den misstänkte". Om Klette menar att försvararen skall träda i funktion först i samband med handläggningen inför domstolen, så är väl därtill att säga, att möjligheterna till en verklig insats från försvararens sida på detta sena stadium är mycket begränsade. Men domstolen måste ju ändå ha någon varselfrist, och under den kan man väl tänka sig att jourhavande försvarare träder till och gör vad som kan göras under fristen. Att handlägga och döma om mindre förmögenhetsbrott och våldsbrott "dagen efterbrottet" efter utländskt mönster enligt Klette förefaller dock alltför äventyrligt för såväl åklagare och domstol som försvarare (om den misstänkte skall vi inte tala!) — särskilt om klagorätten skall beskäras.
    En ordning med jourhavande advokater för försvar i mindre brottmål är för övrigt i och för sig inte otänkbar — och praktiseras för övrigt redan på vissa orter under semestertider, för att inte anhållna och häktade i värsta fall skall stå utan försvar.
    Såvida man nu inte tänker sig att undgå komplikationer med försvarare på det sättet, att den misstänkte före domstolsförhandlingen hänvisas till en tjänsteman vid rätten, som gör honom förtrogen med de invändningar som kan stå till buds.
 

Bo Westman