Finlands domstolar inför omvälvning?
1. Bland allt det som i Finland under senaste tid skrivits inom rättens område och juristernas intressesfär utgör den s. k. rättsväsendekommissionens betänkande den viktigaste och mest omdiskuterade publikationen. Denna stencil på 167 sidor (kommittébetänkande nr B 112/1971) utkom i december 1971 — då endast på finska — och utlöste en omfattande och livlig debatt som varade i drygt ett halvt år. Numera föreligger betänkandet sedan någon tid i svensk översättning för att kunna beaktas även i Skandinavien. Betänkandet angår de mest centrala frågorna rörande ett lands (inte enbart Finlands) domstolssystem och är därför ägnat att väcka internationellt intresse.
Undertecknad som i finländsk debatt tagit ställning till betänkandet skall här söka för den svenska juristkåren presentera betänkandet och debatten kring detta.
I det följande relaterar jag först (avsnittet 2.1) de huvudsakliga skedena kring rättsväsendekommissionens tillkomst och redogör därefter (2.2) för det huvudsakliga innehållet i den märkliga publikationen. Så får den svenska läsaren en preliminär föreställning om vad det är fråga om i betänkandet. Därefter (avsnitten 3—5) upptar jag till närmare presentation och underkastar samtidigt kritisk granskning vissa centrala delar och tankegångar i betänkandet vilka kan antas väcka intresse bland utländska läsare.
2.1. Frågan om rättsväsendet, om dess samhälleliga funktioner och om dess genomgripande reformering har i Finland debatterats — tidvis mycket livligt, ja upphetsat — under de fem senaste åren. Början och grunderna till denna fortfarande pågående kritiska diskussion har av rättsväsendekommissionens ordförande och sekreterare i ett färskt debattinlägg beskrivits så här:
Egentligen sattes kritiken i gång av vänstersinnade, närmast inom forskning sysselsatta unga jurister. En av de första var Lars D. Eriksson. Kritikerna hade till sitt förfogande, förutom . . . rättsteoretiska redskap, även — och framför allt — byggstenarna för utförande av en av helhetssyn dominerad analys av rättsväsendet. Felet i den tidigare debatten var ju uppenbart. Den då valda synvinkeln hade inte varit ägnad att riktigt ådagalägga de samhälleliga bundenheter, under vilka domaren verkar. Synsättet hade varit, så kunde man säga, alltför individcentrerat, alltför starkt knutet till domarens person. Ett helhetsdominerat grepp möjliggjordes först då man började tillämpa grundbegreppen i den marxistiska samhällsfilosofin. Därmed skapades den ram, inom vilken det bl. a. blev förståeligt, på vilket sätt rättsordningen är lierad med makthavarna vid ifrågavarande tidpunkt. Rättsordningen kunde påvisas vara ett instrument som, utvecklat genom en bestämd historisk process, effektivt stöder de makthavande folkelementens intressen.1
Den marxistiskt präglade kritiken från unga akademiska vänsterteoretiker har inte varit särskilt mild. Man talar t. ex. om klassamhällets klassdomstolar, man anser landets jurister vara överklassens springpojkar, man påstår att syftet med det nuvarande utnämningssystemet vid domstolarna är att
säkerställa borgarklassens obegränsade inflytande på rättsväsendet, o. s. v. De reformförslag som framställts och framställs av icke-socialistiska kretsar (där man också genomgående anser en reform av rättsväsendet vara nödig) stämplas som reaktionärt knåpande med bisaker.
Den vänstersinnade kritiken av rättsväsendet aktualiserades och accentuerades mycket kraftigt genom president Kekkonens kända 70-årsintervju om frågor kring rättsväsendet (september 1970).2 Republikens president framförde åsikter som både till argumentationssättet (i mera diplomatiska ordalag förstås) och till konklusionerna syntes stå den ovannämnda kritiken nära. Han ansåg bl. a. att utnämningarna till domarbefattning kanske borde ändras till att endast gälla på viss tid (i stället för den nuvarande principiella oavsättligheten) samt att man borde utreda möjligheterna att till riksdagen överflytta utnämningen av domarna i de högsta domstolarna. En revidering av den traditionella makttredelningsläran ansåg han vara av behovet påkallad, såvitt angår domares utnämning, befordran i tjänst och oavsättlighet.
Genom presidentens auktoritativa ingripande fick kritikernas krav, vilka dittills såsom vänsterradikalism utan vidare tillbakavisats, betydligt ökad tyngd och slagkraft. Regeringen skyndade att framlägga för riksdagen en omfattande redogörelse rörande sina planer på en reform av domstolsväsendet (maj 1971). Redogörelsen, där reformerna baserades på traditionell nordisk rättsåskådning i fråga om domstolarnas ställning och uppgifter, mottogs i stort sett positivt av riksdagen. Att märka är att riksdagens majoritet utan vidare godkände den just nämnda grundlinjen och alltså ett bibehållande av maktdelningsläran. Inom vänstern i riksdagen mottogs redogörelsen kallare. Folkdemokraterna och ett icke obetydligt antal socialdemokratiska riksdagsmän angrep den för redogörelsen ansvariga justitieministern, socialdemokraten Laaksonen, med argument och vändningar hämtade från kritiken från ovansagda "vänstersinnade, närmast inom forskning sysselsatta unga jurister". Justitieministern beskylldes för att i redogörelsen endast föreslå sekundära förbättringar (processtekniska, finansiella, moderniserande o. d.) men inga principiella förändringar i domstolsväsendets borgerliga grundstruktur.
Det var troligtvis denna vänsterkritik som ledde till att justitieministeriet snart därpå (juli 1971) tillsatte en kommission (rättsväsendekommissionen) som fick i uppdrag att:
1) Verkställa en utredning av domstolarnas ställning i samhället och kartlägga förändringar i denna ställning, vilka ägt rum genom den allmänna samhällsutvecklingen, samt ytterligare att klarlägga vilka målsättningar som uppställts för reform av domstolsväsendet med särskilt beaktande av de uppfattningar och förväntningar, som olika medborgargrupper enligt den pågående offentliga debatten hyser. Härvid bör även beaktas hur de framförda uppfattningarna förhåller sig till den i regeringens redogörelse till riksdagen rörande reform av domstolsväsendet understrukna serviceuppgiften samt å andra sidan till medborgarnas i regeringsformen förutsatta likställighet inför lagen.
2) Med tanke på förestående reformuppgifter inom domstolsväsendet skissera en sådan vid helhetssyn, där man i tillräcklig utsträckning beaktar sådana utanför den egentliga domstolsorganisationen och rättegångsförfarandet liggande relevanta faktorer som juristutbildningen, rättshjälpssystemet o. s. v., vilka inverkar bestämmande på domstolsväsendets ställning såsom samhällelig
serviceinstitution och rättvis distributionsapparat för rättsskydd och på medborgarnas uppfattning om domstolsväsendet. (Citat ur betänkandet, s. 3)
Uppdraget var alltså, såsom läsaren kan konstatera, verkligen omfattande och krävande. Icke minst därför, att man i finländsk debatt i domstolsväsendet inbegriper förutom de egentliga dömande myndigheterna (inkl. förvaltningsdomstolarna) även förundersökningen, åklagarmyndigheten samt straff- och civilverkställigheten. Dessutom bör beaktas, att uppdragsgivaren förutsatte en så vidsträckt utredning, att kommissionen — t. o. m. "särskilt" — beaktar "de uppfattningar och förväntningar, som olika medborgargrupper . . . hyser", ett krav som i det pluralistiska finländska samhället innebär en kraftig utvidgning av arbetsfältet (i jämförelse med sådana monistiska samhällen där det räcker att beakta endast en opinion).
Anmärkningsvärt vid betraktandet av kommissionens uppdrag var och är, att uppdraget till många centrala delar täckte samma frågor som omfattas även av uppdraget till den redan tidigare tillsatta och fortfarande arbetande författningskommittén, en stor parlamentarisk kommitté för revidering av Finlands grundlagar. Det har aldrig givits någon officiell förklaring varför justitieministeriet på så sätt mitt i allt och på eget initiativ trängde in på arbetsfältet för den tidsprioriterade och mera representativa kommittén. Då alla i riksdagen företrädda partier är företrädda också i författningskommittén och kommittén således kan sägas stå riksdagen och därigenom också folket och folkets vilja nära, kan justitieministeriets intervention med tillsättandet av en liten orepresentativ (se strax nedan) kommission betraktas som ett odemokratiskt åsidosättande av riksdagen. Ett odemokratiskt drag riktat mot riksdagens vilja var också att justitieministeriet i ovan citerade uppdrag i möjligaste mån ignorerade att riksdagens majoritet vid handläggandet av minister Laaksonens ofta nämnda redogörelse klart utgick från att reformen komme att byggas på den nuvarande grundstrukturen.
Anmärkningsvärt var också att rättsväsendekommissionen för sitt utomordentligt vidsträckta utredningsarbete fick en tidsfrist på drygt tre månader. Detta kan förefalla otroligt för den svenska jurist, som nyss i sin egen tidskrift (SvJT 1972 s. 697—701) läst att i Sverige en ny domstolsutredning nyligen tillkallats för att utreda frågan om domarutbildningen, domarkarriären och hovrätternas organisation m. m. och att man i Sverige räknar med att ett dylikt snävt avgränsat litet (i jämförelse med uppdraget för den finländska kommissionen!) utredningsarbete kommer att ta år i anspråk (SvJT 1972 s. 701: "Problemen är dock så många och av sådan svårighetsgrad att det rimligen måste förflyta något år innan man får se resultatet"). Den finländska kommissionen klarade sitt vida mera omfattande arbete påknappa fem månader (en liten förlängning av fristen behövdes alltså dock): betänkandet offentliggjordes den 10 december 1971.
Hur var en sådan aktningsvärd prestation möjlig? Förklaringen står att finna i kommissionens sammansättning. Kommissionen bestod av endast tre personer (av vilka en nominellt var sekreterare). Till ordförande utsågs justitierådet jur. dr. Olavi Heinonen, ledamot var lagstiftningsdirektören, numera justitierådet Henrik Grönqvist och sekreterare professor Aulis Aarnio. Av dessa tre hörde socialdemokraterna Heinonen och Aarnio till de namnkunigaste bland ovannämnda kritiska "vänstersinnade, närmast inom forskning sysselsatta unga jurister", medan ledamoten (enligt dagspressen) ansågs vara en partilös vänstersinnad tjänsteman. Ledamoten tog dock so-
cialdemokratisk partibok innan kommissionsarbetet var slutfört.3 De icke-socialistiska liksom ock de kommunistiska opinionerna (sammanlagt c:a 75 % av riksdagen) uteslöts alltså från medverkan. Detta var kanske det mest odemokratiska draget vid kommissionens tillkomst.
Med en så enhetlig sammansättning var det möjligt att undvika att tidskrävande meningsskiljaktigheter framkom inom kommissionen (betänkandet var ock enhälligt). Den utomordentligt snabba arbetstakten förklaras även därav att både ordföranden och sekreteraren var rutinerade och aktade deltagare i rättsväsendedebatten. De hade färdiga och klara grundlinjer som de redan tidigare i flere sammanhang hade framfört och förfäktat. "Kommitténs förhandsinställning har helt uppenbart varit klar och det har närmast gällt att finna motiveringar för denna inställning."4
2.2. Betänkandet, en stencil i A4-formatet, består av förordet (s. 3—6), fyra huvudavsnitt (s. 7—128), en sammanfattning av dessa (s. 129—137) samt, såsom bilaga, en inofficiell sammanfattning av regeringens ovannämnda redogörelse och av den riksdagsdiskussion redogörelsen föranledde (s. 138—164); till sist finns en källförteckning (s. 165—167).
Kommissionen indelar sina resultat och rekommendationer i å ena sidan "en reformplan på lång sikt" och å andra sidan "ett målsättningsprogram på kort sikt". Det sistnämnda förbigås här, ty i denna del har kommissionen 'oradikalt' nog nästan i allt anslutit sig till allmänt godtagna reformkrav, vilka varit aktuella även tidigare och ideligen framställts även (och särskilt) av s. k. borgerliga juristorganisationer och -kretsar. Inga betydande principiella meningsskiljaktigheter torde framkomma i dessa frågor, t. ex. utvecklandet av förberedelse före domstolshandläggningen, skapandet av s. k. offentligt försvar, utvidgningen av rättshjälpssystemet, förnyelsen av domstolsspråket, utvecklandet av motivering av domstolsavgöranden, effektiveringen av informationen och servicen samt skapandet av bättre yttre arbetsförhållanden.
Desto mera och desto häftigare har kommissionens "reformplan på lång sikt" debatterats. Kommissionen anser, att — såsom det heter — domstolarna bör demokratiseras och underkastas demokratisk kontroll. För detta ändamål skulle 1) befogenheten att utnämna domare nyregleras så att alla domare utses av politiska organ, 2) domstolarnas sammansättning förnyas så att lekmännen bildar majoriteten i underdomstolarna (i alla typer av mål) och ett mindretal i hovrätterna, 3) domarenas tjänstemannarättsliga ställning revideras så att den nuvarande oavsättligheten (se nedan not 9) slopas och 4) alla utnämningar till domarbefattning ges endast på viss tid, med fri prövningsrätt för utnämnaren att förvägra återval. — Diskussionen kring betänkandet (och även i övrigt) har nästan uteslutande koncentrerat sig på dessa punkter. Det må nämnas att i det stora flertalet av de remissyttranden som gavs i anledning av betänkandet togs avstånd från kommissionens långsiktsplaner, så bl. a. Finlands Juristförbund, Finlands Advokat
förbund, Domareföreningen i Finland, Föreningen Unga Jurister och samtliga föreningar av juris studerande.
3. Den närmare granskningen av betänkandet kan lämpligtvis inledas med att fästa läsarens uppmärksamhet vid förordet. Två omständigheter ter sig härvid särskilt beaktansvärda.
3.1. Kommissionen tillkännager rent ut, att den "uttryckligen uppfattat den traditionella läran om statsmaktens tredelning och demokratiseringen av maktutövningen såsom motsatser" och att den "stannat för ett klart ståndpunktstagande för att också domstolsväsendet skall" demokratiseras (och maktfördelningen alltså slopas). För att för läsaren (som nu i förbifarten alltså fått veta att även han lever i ett odemokratiserat land) förklara detta för den finska rättsväsendedebattens jargong typiska sätt att använda sådana ord som demokrati, demokratisering o. s. v., må det här konstateras, att kommissionen redan med detta "klara ståndpunktstagande" anslöt sig till sina ledamöters tidigare i offentligheten uttalade krav om att domarenas oavsättlighet och oavhängighet (i nuvarande bemärkelse) bör slopas. I anslutning till sitt "klara ståndpunktstagande" ansåg kommissionen sig vara berättigad att totalt avstå från att beakta det alternativet att vårt rättsväsende skulle reformeras och utvecklas med den nuvarande nordiska demokratiska ordningen såsom utgångspunkt.
Kommissionen åsidosatte alltså helt enkelt den grundinställning som hade framkommit i riksdagen vid handläggning av regeringens redogörelse. Lika kallblodigt förbigick kommissionen det ovannämnda kravet i uppdraget om särskilt beaktande av olika medborgaropinioner. Så odemokratiskt hade man icke fått förfara. Riksdagens vilja och medborgarnas jämlikhet borde ha respekterats.
3.2. Med hänvisning till den korta tid som stått kommissionen till buds sägs i förordet, att utredningen begränsats att omfatta endast de allmänna domstolarna. Tidsnöden skulle också motivera, att vissa avsnitt "inte hunnit mogna så långt i detalj som vore önskvärt. Av denna anledning ansvarar kommissionen hellre för helheten än den försvarar framförda detaljer."
Dessa "tidsbestämda" begränsningar är beklagliga och nedsätter förstås avsevärt betänkandets värde. Uteslutandet av alla de andra delarna av rättsväsendet (förvaltningsdomstolarna, förundersökningen, åklagarna, civil- och straffverkställigheten o. s. v.) medför en allvarlig stympning av problemfältet. Särskilt anmärkningsvärt är uteslutandet av polis- och åklagarmyndigheterna, och detta av följande skäl. Den ovan beskrivna vänsterbetonade kritiken mot rättsväsendet som helhet fick för några år sedan visst stöd av några gallupundersökningar, vilka syntes visa att allmänhetens förtroende för rättsväsendets opartiskhet hade försvagats. Vid närmare studium av svaren framgick att det speciellt var polis- och åklagarmyndigheterna som icke uppfattades såsom tillräckligt opartiska medan domstolarna fick ett betydligt bättre "betyg" av de intervjuade. Till och med kommissionen själv, som inte kan beskyllas för någon särdeles positiv attityd till landets nuvarande domarkår, var tvungen att medge (s. 19) att "när man har utrett, om man kan säga att domstolarna de facto gjort sig skyldiga till beslut som kränker jämlikheten, man inte kunnat påvisa, att det skulle föreligga en klar korrelation mellan domslutets stränghet och exempelvis den dömdas sociala ställning". Då det nu förhåller sig så här, skulle läsaren av betänkandet väl vänta att kommissionen hade fäst särskild uppmärksamhet
vid de "mindre lyckade" polis- och åklagarmyndigheterna, i stället för att — helt ologiskt — koncentrera hela uppmärksamheten till (upp) finnandet av skäl för en radikal ändring av domstolarnas författningsrättsliga ställning. Att så icke skett kan väl förklaras endast med hänvisning till kommissionens bakomliggande allmänpolitiska strävanden, där domstolarna framstått såsom det mest eftersträvansvärda målet för demokratisering. Kommissionens egen förklaring för det att den ene (= domstolarna) underkastas radikala påföljder på grund av den andres (= polisen och åklagarna) påstådda "synder" är synnerligen konstlad (se s. 19—20).
Denna s. a. s. areala stympning av utredningen var inte den enda beklagliga följden av tidsnöden. Kommissionens egen 'friskrivningsklausul' (citatet ovan) angående detaljernas omogenhet betyder ju, att betänkandet även vad de allmänna domstolarna beträffar förblivit halvfärdigt. Att kommissionen under alla dessa förhållanden "hellre ansvarar för helheten" än för detaljerna är förståeligt, men detta är ju dessvärre ägnat att i betydlig mån försvåra all diskussion på grund av betänkandet. Utan konkreta och väl genomtänkta detaljförslag är det förstås svårt att föra diskussionen vidare. Man fastnar annars lätt i gammalt fruktlöst kältande på ideologiskt abstrakt nivå därom huruvida vårt samhälle borde styras mot en marxistiskt präglad monistisk demokrati med maktcentralisation jämte i den centraliserade maktutövningen fast integrerade domstolar eller om utvecklingen skall baseras på nordiska pluralistiska demokratitraditioner (t. ex. i den icke-marxistiska nordiska socialdemokratins anda) med i ordets nuvarande bemärkelse oavhängiga domstolar. (Ett centralt exempel på de återvändsgränder kommissionens förfarande att undvika detaljförslag lett till ges nedan i slutet av avsnittet 4.3.) För de ideologiska abstraktionernas del hade den finska rättsväsendedebatten redan före tillsättandet av kommissionen hunnit tillräckligt långt; nu skulle det ha varit tid att från kritikernas sida få konkreta och genomtänkta förslag även i detalj.
4. Vad återstår då i betänkandet, efter det tidsnöden lett till ovan nämnda "areala" avgränsning och till bortfall av konkreta framtidsförslag även för den kvarstående arealens del (och då andra faktorer än tidsnöden lett till utestängning av flera än en medborgerlig opinion)?5 Det återstår ganska abstrakta, delvis svårlästa och akademiskt betonade spekulationer och reflektioner kring sådana begrepp (ord) som makt, maktutövning, maktfördelning, demokrati, jämlikhet. Då kommissionens förhandsinställning varit helt uppenbar (se citat i 3.1, "klart ståndpunktstagande"), har det — för att citera prof. Edward Anderssons kritik i Hufvudstadsbladet 30.3.1972 — "närmast gällt att finna motiveringar för denna inställning. I denna jakt efter motiveringar tar man vara på värdefullt och mindre värdefullt empiriskt material
och obevisade påståenden, teorier och pamfletter, statistik, Gallup och annat. En läsare, som saknar den 'rätta' förhandsinställningen, kan dock inte värja sig för tanken, att urvalet varit ensidigt, att det som talar för skribenternas tes överbetonats och annat material förtigits."
Härefter behandlar jag något närmare de ovannämnda (2.2) fyra huvudavsnitten i betänkandet.
4.1. Det första huvudavsnittet heter "Utgångspunkter och målsättningar" (s. 7—23). Här utgår man, med mycket abstrakta och delvis deduktiva tankegångar, från begreppet makt. Domstolarna anses utöva samhällelig makt av väsentligen samma art som lagstiftarna och förvaltningsmyndigheterna. Denna åsikt motiveras med att domarena inte är mekaniska lagtillämpningsmaskiner utan människor med politisk (även om inte nödvändigtvis partipolitisk) ideologi, människor vilka — då den gamla läran om det enda riktiga avgörandet visar sig ohållbar — i sina avgöranden (domar) har att välja mellan flere möjligheter. Kommissionen betonar härvid det stort tillökade antalet elastiska lagnormer och de nuvarande strafflatitudernas vidd; även t. ex. bevisupptagningen och bevisvärderingen lämnar stort utrymme för att (även om det sker omedvetet) avgörandet i ett mål skulle bli influerat av domarens ideologiska målsättningar och värdeomdömen. Därför anses domarverksamheten vara av samma art som lagstiftning och förvaltning, i vilka fri prövning och samhälleliga målsättningar helt öppet (lagstiftning) eller relativt öppet (förvaltning) medges. Därför borde även domstolarna, som alltså egentligen endast fortsätter lagstiftarens arbete, underkastas demokratisk kontroll såsom redan skett för lagstiftarens del.
Kommissionens utgångspunkter är inte nya. Det har ju redan för länge sedan även av icke-socialistisk rättsvetenskap konstaterats att domarena inte kan vara maskiner och att värderingar inte totalt kan elimineras. Men att gränsen mellan domares bundna skön (das gebundene Ermessen) och politikers ideologiska avgöranden och ändamålsenlighetsavgöranden (för uppnående av ökad makt och ökade fördelar för anhängarna) vore så enkelt utplånad låter lindrigt sagt osannolikt och innebär en starkt överdriven accentuering av en sida i den dömande verksamheten. En på "grundbegreppen i den marxistiska samhällsfilosofin" baserad förhandsinställning kommer här till uttryck; den dominerar också i övrigt argumentationssättet i detta huvudavsnitt.
4.2. Det andra huvudavsnittet ("Det nuvarande systemet", s. 24—70) inleds av en samhälls- och rättshistorisk överblick (s. 24—35) som ledde till en häftig duell.6 I överblicken påstås bl. a. att den montesquieuska tredelningsläran förverkligats i Finland "i en synnerligen strikt och ovillkorlig form" (s. 34); att detta påstående är synnerligen inexakt påvisas nedan (avsnittet 5.2) och medges — t. o. m. på två ställen, s. 71 och 74 — av kommissionen själv. — I den senare avdelningen ("Förändringarna i samhällsstrukturen", s. 35—70) av andra huvudavsnittet beskrivs, till en del med stöd av statistiskt material hämtat från den officiella statistiken, utvecklingen och förändringarna i Finland under det pågående århundradet
inom de sociala och ekonomiska sektorerna samt i attitydmässigt hänseende. De allmänna domstolarnas verksamhet betraktas i ljuset av statistik och egna reflexioner.7 Särskild uppmärksamhet fästes vid den judiciella maktutövningens splittring: största delen av konflikterna löses på annat håll än vid de allmänna domstolarna.8 — Detta huvudavsnitt skulle ha varit en lämplig plats också för en komparativ översikt av utländska rättsordningar. Egendomligt nog saknar betänkandet all sådan komparation. Man undviker omsorgsfullt att säga ett enda ord om de svenska och övriga nordiska reformförslagen och tendenserna i frågorna kring domstolsreform. Genom detta totala förtigande döljs för den finländska allmänheten den för kommissionens strävanden graverande omständigheten att kommissionens grundlinjer och rekommendationer avviker — t. o. m. avsevärt — i marxistisk riktning från vad den svenska och nordiska (social)demokratiska vänstern anser domstolarnas uppgift vara i en demokratisk rättsstat (för att intet tala om opinionerna inom den skandinaviska centern och högern).
4.3. Det tredje huvudavsnittet heter "Analys av oberoendet" (s. 71—87). En analys av domstolarnas oberoende (oavhängighet) har förstås varit oumbärlig i detta betänkande, där man å ena sidan vill slopa maktfördelningen och domstolarnas särställning men å andra sidan medger att "detta oberoende har på många håll ansetts vara en hörnsten i den västerländska demokratin" (s. 71). Även kommissionen godtar i princip att domarena skall vara oberoende; det gäller bara att definiera vilket innehåll som ges begreppet oberoende. I sin analys ger kommissionen detta begrepp två huvudbetydelser: formellt organisatoriskt oberoende och sakligt oberoende. Sakligt oberoende indelas i sin tur i strukturellt oberoende och oberoende i enskilda fall. Det sistnämnda (alltså "oberoendet i enskilda fall") anser kommissionen vara tillräckligt att — även efter slopandet av organisatoriskt och på oavsättligheten baserat oberoende — garantera medborgarnas fulla rättsskydd och att förhindra att domarena, även om valda på viss tid av politiska organ, skulle kunna bli influerade (ens indirekt) av dessa politiker och deras makt att genom förvägrat återval gallra bort de opassande domarena. En följd av att ett till enskilda fall begränsat oberoende anses tillräckligt blir att de nuvarande, på maktfördelningen baserade garantierna för oavhängigheten kan såsom överflödiga slopas. Särskilt gäller detta domarenas oavsättlighet9 som alltså ginge längre än vad det tillräckliga måttet av oavhängighet krävde och som förhindrade att folkets vilja (genom av folket valda representationer) kunde genom lämpligt beviljade/förvägrade återval påtvingas domstolarna. Det tillräckliga måttet av oberoende skulle ej heller
underskridas, om alla utnämningar till domarämbeten avgjordes av politiska organ.
Allt detta måste för de flesta jurister synas godtroget och blåögt. Kan en domare, som är vald endast på viss kort tid10 och vars hela fortsatta karriär beror av fri prövning av politiska makthavare, verkligen oavhängigt och oinfluerad av tanken på egen framtid försvara individens rättsskydd även i de "enskilda fall", där dessa politiska makthavare direkt eller indirekt är inblandade och domaren på förhand vet, vilken lösning makthavarna anser vara önskvärd? Ja, svarar kommissionen,11 som helt förtiger att talrika internationella erfarenheter — ofta tragiska — utomordentligt tydligt talar mot en sådan godtrogenhet. Kommissionen har här såsom ock i övrigt — i och för sig klokt med tanke på trovärdigheten av sina påståenden — hermetiskt avstått från beaktandet av den empiriska verkligheten då denna inte stöder kommissionens egna förhoppningar.
Vilka garantier föreslår då kommissionen för att systemet med å ena sidan domare valda på viss tid av politiska organ med fri prövningsrätt och å andra sidan oavhängighet begränsad endast till "enskilda fall" skulle funktionera alls eller lika bra som eller bättre än det nuvarande? Svaret är: inga. Häpnadsväckande nog slutar kommissionen sin framställning i denna sin kanske mest centrala fråga utan att försöka lösa garantiproblemet; tvärtom avslutar kommissionen sina spekulationer — ärligt nog — med följande tankegångar (s. 87):
Hur man skall kunna eliminera det eventuella personliga beroende som uppstår mellan domaren och utnämnande organet ifall utnämningen sker på viss tid och på politiska grunder, kommer att utgöra ett svårt problem. . . . Under det rådande mångpartisystemet och den representativa demokratin ser svårigheterna ut att vara förhållandevis stora. . . . Frågans avgörande förutsätter framför allt att en mekanism för val av domare utvecklas.
Med denna magra vägkost får läsaren nöja sig. Han har här rätt att fråga, vad det är för en utredning som inställs just då utredningsmännen kommit till det centrala konkreta problem med vars lösning eller olöslighet allt står eller faller. Och vad är det för en utredning där man i en sådan situation trots allt vågar ge långtgående rekommendationer som om problemet vore löst. Då kommissionen på ovan citerade sätt hänvisar till mångpartisystemet och den representativa demokratin såsom källan till svårigheterna, borde även kommissionen ha misstänkt att det förordade systemet hör hemma i samhällen utan mångpartisystemet.
4.4. Det fjärde huvudavsnittet bär rubriken "Om domstolpolitikens medel" (s. 88—128). Här behandlas närmare bl. a. frågorna om utnämning av domare och domarenas tjänstemannarättsliga ställning. Likaså behandlas
frågan om domstolarnas sammansättning, med hänsyn till bl. a. lekmannainflytandet. Därefter granskas domstolarnas verksamhet närmast ur praktisk synvinkel (snabbare handläggning av mål, bättre och klarare motiverade avgöranden, hänsyn till allmänheten o. dyl.) och till sist dryftas frågan om rättshjälpsystemet; det rekommenderas en kraftig utveckling av kommunal och i sista hand statlig rättshjälp.
Här baserar kommissionen sina rekommendationer bl. a. på att det i Finland blivit allt allmännare att utnämningarna till vissa slags tjänster "på högsta nivå inom statsförvaltningen" gjorts tidsbegränsade. Varför då inte också domarena? Kommissionen tycks inte tillmäta den omständigheten någon relevans, att sagda högsta nivås tjänster är administrativa (kommissionen gör ju ingen artskillnad mellan förvaltning och domarverksamhet) och att innehavarna av dessa tjänster får anses stå regeringen så nära att de bör vara med regeringen friktionsfritt samarbetande lydiga tjänare. Dessa motiveringar för utnämning på viss tid kan säkert godkännas även för domarenas del, om man verkligen anser att också domarena bör vara den politiska maktens lydiga tjänare. Men inte ens rättsväsendekommissionen har vågat öppet uttala sig för en sådan logisk konklusion av sina åsikter; den allmänna opinionen i landet är (åtminstone tillsvidare) inte mogen att svälja något sådant.
Att kommissionens försök att försvaga domarenas tjänstemannarättsliga ställning står i strid också med allmänna tendenser i tjänste- och arbetsförhållanden är uppenbart. Då dessa tendenser förbigåtts av arbetarrörelsens representanter i kommissionen, kan det vara på sin plats att peka på vad en representant för Sveriges arbetarrörelse, justitieministern Lennart Geijer sagt:
Det skulle . . . verka stötande att rubba oavsättligheten för domare när strävandena i övrigt i samhället går ut på att för andra grupper stärka anställningstryggheten. Bristerna i systemet får lösas på andra vägar. (Citat ur Geijers anförande vid juristkongressen i Jyväskylä den 1 juli 1972; min kursivering.)
I detta huvudavsnitt framlägger kommissionen sin modell för ny och mera demokratisk sammansättning av underdomstolarna: "Kommissionen anser att den principiellt bästa helhetslösningen är ett domarkollegium där som ordförande verkar en lagfaren yrkesdomare och vid sidan av honom två domare i förtroendemannaställning. Vid beslutsfattandet har alla tre en likvärdig ställning" (s. 108). Lekmännen vore alltså i majoriteten, även vid omröstning. Lekmannamajoriteten representerade en form av den demokratiska kontrollen av domstolarna. Yrkesmässig sakkunskap (i form av juristutbildning) uppskattar kommissionen ej högt. Bl. a. anses, att (s. 109) "I vissa frågor kan en klar medborgaropinion anses vara den bästa sakkunskap domstolarna behöver". Innebörden av dessa av kommissionen själv kursiverade ord förklaras inte. Den tanken ligger kanske nära, att folkets sunda rättsåskådning utgör den förnämsta källan till goda domstolsavgöranden, medan sakkunskap och lagkännedom behövs endast såsom sekundärt hjälpmedel. Kommissionen anser helt spekulativt att lekmannamajoriteten skulle hos medborgarna väcka större förtroende än den nuvarande juristdominansen. Minst lika riktigt (och lika spekulativt) kan man påstå det motsatta. Lekmän, som endast under kort tid verkar såsom domare, torde
ha det svårare att undvika subjektiva, känslomässiga och av lagokunnighet dikterade attityder än yrkesdomare. Känt är också att lekmännen (och så väl alltså även utredningsmännen i kommissionen?) vill ha strängare straff än lagfarna yrkesdomare, även vid de traditionella förmögenhetsbrotten.
5. Till sist skall ännu något närmare dryftas vissa sidor av några centrala frågekomplex. Först behandlar jag den kanske vanligaste anklagelse som av vänsterkritikerna och även av rättsväsendekommissionen riktats mot våra domstolar, nämligen att domarena skulle rekryteras närmast från över- och medelklassen, det egentliga folket till skada (5.1). Därefter (5.2) granskas frågan om maktfördelningen och domstolarna närmare, mot bakgrund av kommissionens demokratibegrepp. Sist följer några domstolsreformen angående dags- och framtidspolitiska iakttagelser för Finlands (5.3) och Sveriges del (5.4).
5.1. Den ovan (2.1) beskrivna vänsterkritiken har fäst stor uppmärksamhet vid att domarkårens rekryteringsbasis är relativt smal, d. v. s. att den procentuella andelen av domare härstammande från över- och medelklassen är betydligt högre än dessa samhällsskikts andel av hela befolkningen. Kritikerna, till vilkas tankegångar kommissionen även här ansluter sig, har — i mer eller mindre diplomatiska ordalag — påstått att sådana domare till följd av sin börd inte kunde förstå folket och inte heller kunde vara helt opartiska. I anslutning härtill uttrycker kommissionen saken bl. a. så, att en sådan domarkår inte kan vara strukturellt oberoende av respektive samhällsklass och dess åskådningar. Den ekonomiska makten ("storkapitalet") är den maktfaktor av vilken de nuvarande domarena (medvetet eller omedvetet) är strukturellt beroende; detta sägs inte uttryckligen i betänkandet men kommer desto klarare till uttryck i ett senare debattinlägg som kommissionens ordförande och sekreterare gemensamt publicerat (se ovan not 1).
Begreppet strukturellt beroende tycks vara ett konstlat debattekniskt hjälpmedel för kritikerna att slingra sig från bevisbördan. Då kritikernas motståndare krävde bevis rörande partiska domar och om sambandet mellan domarenas fäders sociala ställning och domarenas domarbeteende, ålåg bevisbördan förstås kritikerna. Då de inte kunde finna färskt (jfr not 13 nedan) bevismaterial rörande partiska enskilda avgöranden, blev man nödsakad att skapa ett begrepp som "strukturellt beroende": nu kan utan vidare påstås att domarena är strukturellt beroende även om man — såsom kommissionen själv varit tvungen att medge (se ovan 3.2) — inte kunde skaffa fram något konkret bevismaterial.
Kommissionens förfaringssätt i att ge fällande dom endast på grund av "svarandens" börd (faderns sociala status) är utomordentligt odemokratiskt. Vill kommissionen återuppliva det forntida ståndssamhället där allting var beroende av börd? När kommissionen (på s. 44) patetiskt konstaterar, att "i dagens samhälle är inte allt längre beroende av börd", så ter det sig i ljuset av det nyss sagda osäkert om kommissionen vill främja eller motverka den positiva sociala utveckling som således skett. — Under senaste tid har dock kritik av nyss nämnda slag dämpats, tydligen på grund av att den unga vänstern och särskilt de "vänstersinnade, närmast inom forskning sysselsatta unga juristerna" nyligen fått rikligt tillskott från leden av översta, övre och medelklassen.
5.2. Kommissionen har såsom redan flera gånger framhållits förkastat
maktfördelningen såsom odemokratisk och påstått (se ovan 4.2) att maktfördelningen förverkligats i Finland i "en synnerligen strikt och ovillkorlig form". På grund av den centrala betydelsen av detta frågekomplex skall här först (5.2.1) tas ståndpunkt till sistnämnda påstående; sedan (5.2.2) dryftas de slutsatser beträffande kommissionens egen demokratiuppfattning som kan dragas därav att kommissionen förkastar maktfördelningen även i dess nuvarande lindriga form.
5.2.1. Påståendet att maktfördelningen i Finland hade förverkligats "i en synnerligen strikt och ovillkorlig form" håller inte streck, varken i fråga om förhållandet mellan riksdag och regering (parlamentarismen!) eller med hänsyn till domstolarna. Finlands domstolar saknar, förutom egen budgetmakt, de mäktiga vapen som består i rätten att kontrollera riksdagslagarnas grundlagsenlighet. (En sådan kontrollrätt har domstolarna i många andra länder, t. ex. Danmark, Norge och Sverige.) Dessutom står våra domstolar under övervakning av bl. a. den av riksdagen valda justitieombudsmannen och av justitiekanslern i statsrådet (regeringen). Politikerna utser största delen av domarena vid underdomstol (rådstuvurättens ledamöter och häradsrättsnämnderna utses av vederbörande kommunalfullmäktige), och även utnämning av presidenterna och ledamöterna i de högsta domstolarna samt av hovrätternas presidenter avgörs av politiskt organ (republikens president). Likaså bör riksdagens makt att stifta ny och förändra gammal lag beaktas vid bedömandet av domstolarnas möjlighet att utöva en självständig maktpolitik i strid mot folkets och dess representanters vilja; ett av de egendomliga dragen i vänsterkritiken mot domstolarna har genom åren varit att kritikerna systematiskt förtigit eller underskattat möjligheten att genom lagstiftning avlägsna missförhållanden, man har tvärtom — t. o. m. personer med doktorsgrad — beskyllt domstolarna för många sådana missförhållanden som entydigt beror på lagstiftarens, d. v. s. politikernas försummelser och ointresse.
Det står alltså utom allt tvivel att i Finland riksdagen har en ojämförligt större makt än domstolarna och att domstolarna ingen möjlighet har att såsom politiskt maktcentrum konkurrera med riksdagen. Skulle det av någon anledning uppstå en öppen konflikt mellan riksdagen och domstolarna (inte ens kommissionen påstår att sådant hade förekommit, se tvärtom nedan not 13) så har riksdagen redan i nuvarande läge tillräckliga legala medel att göra sin vilja gällande.
Under dessa förhållanden är det ägnat att förvåna att kommissionen utgår från att det är från den ojämförligt svagare partens (domstolarnas) sida som faran för kränkning av folkets demokratiska rättigheter och medborgarnas rättsskydd kan uppstå. Någon sådan fara kan givetvis inte domstolarna utgöra utan fullt stöd av de makthavande politikerna. Däremot behöver det knappast utsägas att den politiska makten, om den faller i hänsynslösa händer — och sådant har hänt — är stark nog för att kunna bli ett allvarligt hot mot individens rättsskydd och upprätthållandet av de demokratiska medborgerliga rättigheterna. Ju mindre domstolarnas oavhängighet är, desto farligare och allvarligare är de ingrepp som då blir möjliga. Är domarena oavsättliga, har dock domstolarna, trots att de är den svagare parten, möjligheter att försvara medborgarna och demokratin (förutsatt att den politiska makten avstår från att skrida till illegala åtgärder mot dom-
stolarna); ett färskt internationellt exempel: Nixon vs. Ellsberg.12
Allt detta inser väl även den finländska rättsväsendekommissionen. Men kommissionen synes utgå från att innehavarna av den politiska makten i Finland alltid är och även i framtiden kommer att vara absolut goda och otadliga människor och att således intet maktmissbruk och intet hot mot medborgarnas rättsskydd någonsin kan komma från den starkare partens sida, medan den svagare parten eller domarena är och kan antas även i framtiden vara tvivelaktiga personer; därför bör den svagare partens ställning ytterligare försvagas och ännu mera totalt kontrolleras av den starkare parten. Att medborgarnas rättsskydd därigenom på ett kanske avgörande sätt försvagas i förhållande till de makthavande politikerna märker kommissionen inte alls. Kommissionen räknar endast med konfrontationsförhållandet domstolarna mot folket och anser folket vara lika med riksdagen och den politiska makten. Härmed förbiser kommissionen den mest centrala rättsskyddsrelationen, nämligen folket (den enskilde medborgaren) contra de makthavande politiska centra och maktpersonerna. Folket är ju något helt annat än de fåtaliga politiska beslutsfattare som i de bestämmande maktpositionerna (riksdagen, de politiska partiernas ledning, de ledande inom och bakom storföretag och i fackföreningarna, massmedia o. s. v.) styr den överväldigande majoriteten av de styrda, d. v. s. folket. Kommissionens synvinkel (den s. k. helhetssynen) är på ett avgörande sätt skev, då den leder till att domstolarnas egentliga uppgift och den viktigaste rättsskyddsrelationen lämnas åsido.
5.2.2. Detta förbiseende beror på kommissionens sätt att uppfatta demokratin. Indelas de olika demokratierna enligt den politologiska vetenskapens lärosatser i pluralistiska demokratier (kännetecken: maktfördelning) och monistiska demokratier (kännetecken: centraliserad och enhetlig maktutövning) så hör kommissionens modell till gruppen monistisk demokrati. Något sådant sägs inte i betänkandet (betänkandet har i möjligaste mån författats som en till formen opartisk sakkunnigutredning) men låter sig lätt konstateras i texten. Tydligast framgår detta på sidorna 14 och 34: Staten bör vara ett enhetligt system som har en gemensam målsättning och vars alla delar bör utgöra en funktionell helhet. De olika delarna av detta system bör därför sammankopplas, och sammankopplandet måste härvid utsträckas till att för ändamålsenlighetens skull omfatta även domstolarna så att dessa kan förhindras att ha en egen, från övrig maktutövning avvikande linje.13 Det är intressant att i fråga om strukturen jämföra kommissionens sätt
att se staten och domstolarnas roll däri med kommissionens beskrivning av domarenas ställning i en socialistisk rättsordning (s. 80—81):
I de socialistiska rättsordningarna är domarens roll i statsmaskineriet en annan än i de länder som tillämpar en medelbar västerländsk demokrati. . . . Domaren utgör en enhet i systemet vars alla delar strävar mot samma mål. . . . rättsskipningen är en manifestation av och ett element i den enhetliga. . . . statsmakten. . . . Rättsskipningen kan sålunda inte i detta system . . . vara skarpt organisatoriskt avgränsad från dessa (d. ä. statens övriga funktioner).
I valet mellan "den medelbara västerländska demokratin" (med sin pluralistiska maktfördelningslära och sina accentuerat oavhängiga domstolar) och den monistiska demokratin (med förenhetligad maktutövning där "rättsskipningen sålunda inte kan vara skarpt organisatoriskt avgränsad från statens övriga funktioner") står kommissionens sympatier avgjort på den monistiska, strukturellt socialismen liknande demokratins sida: rättsskipningsmodellen av "den medelbara västerländska demokratin" må förkastas. Att slutresultatet blivit detta är på intet sätt förvånande då man håller i minnet att kommissionen både person- och ideologimässigt står nära den ofta nämnda unga vänsterkritiken som börjat "tillämpa grundbegreppen i den marxistiska samhällsfilosofin". Intet under om en sådan tillämpning också ger marxistiska resultat!
5.3. Förvånande är däremot att kommissionen vill bestrida såväl det avgjort socialistiska idéinnehållet bakom sin centrala rekommendation om slopande av maktfördelningen som ock den iögonenfallande strukturella likheten mellan sin egen modell och en socialistisk domstolsmodell. Ordföranden och sekreteraren har nämligen ansett att "den av kommissionen föreslagna allmänna linjen för reformer inte torde kunna betraktas ha i politiskt hänseende rent vänsterinnehåll utan linjen borde vara acceptabel för alla progressiva, för demokratin arbetande krafter".14
Detta påstående håller streck endast såtillvida att kommissionens linje säkerligen bjärt avviker från vad som inom den nordiska och västeuropeiska socialdemokratiska vänstern anses vara domstolarnas ställning i demokratin. De socialdemokratiska partierna i Sverige,15 Norge, Danmark, England, Tyska Förbundsrepubliken, Österrike o. s. v. bygger i domstolsfrågan på maktfördelningen och tar bestämt avstånd från den linje rättsväsendekommissionen följer. Ifall dessa socialdemokratiska partier anses vara äkta vänsterpartier — detta bestrids av den radikalaste socialdemokratin i Finland16 — så håller det streck att den finländska kommissionens grundlinje inte är av rent socialdemokratiskt vänsterinnehåll: den är nämligen av rent vänstersocialistiskt innehåll.
Men det har inte varit detta som kommissionen velat säga med sitt ovan
citerade påstående. Tvärtom, man har velat säga att kommissionens grundlinje innehåller så litet av vänstersmak att även de som står höger om vänstern kan acceptera kommissionens allmänna linje.
Här ligger pudelns kärna. Det marxistiska innehållet i de föreslagna strukturförändringarna rörande domstolarnas och domarenas ställning skall hållas dolt, emedan det gäller att kunna "sälja" dessa idéer även till icke-socialister. Det är alltså inrikespolitisk marknadsföringstaktik det är fråga om; med oavbrutet upprepande av sådana positivt värdeladdade (i och för sig mångtydiga) ord som demokrati, demokratisering, framsteg, progressiv o. d. kläds strukturförändringarnas verkliga idéinnehåll i en vacker demokratisk och framstegsvänlig förpackning för att det skall accepteras av tillräckligt många icke-socialister. Till egendomligheterna hos icke så få icke-socialister i Finland hör nämligen att de motsätter sig sådant som öppet serveras såsom socialism, marxism o. d. men då de får samma sak serverad under annat namn och med tillräckligt många upprepningar av orden demokrati och framsteg, börjar motståndet inför denna liturgiska koreografi att brista. Man är i dagens Finland mycket försiktig och t. o. m. rädd för att kritisera de krav som de unga radikalerna i demokratins och framstegsvänlighetens namn framför;17 man blir annars lätt stämplad som högerreaktionär och storkapitalets lakej av de demokratiska och progressiva krafterna.18
I en svensk tidskrift har det sagts att det av kommissionen föreslagna domstolssystemet vore kommunistiskt (se Svensk Tidskrift 1/1972: "Mot öststat").19 Detta är dock icke riktigt. Det finns ju ett socialistiskt spelrum mellan den ortodoxa kommunismen och den (nordisk-västeuropeiska) reformistiska socialdemokratin. Betänkandet har också på ortodoxt kommunistiskt håll i Finland kritiserats för många ur renlärig kommunistisk synpunkt dilettantiska och småborgerliga tankegångar. Kommissionens centrala rekommendationer har emellertid helhjärtat omfattats av dessa ortodoxa. Det är intet under att kommunisterna omfattar t. ex. kommissionens förslag att domarena i de högsta domstolarna bör väljas av riksdagen, ty ett krav av detta innehåll har redan före kommissionens tillsättande ingått i det kommuniststyrda folkdemokratiska förbundets partiprogram.
5.4. Partifränden i Sverige till betänkandets upphovsmän justitieministern Lennart Geijer har sagt:
". . . det finns anledning att i lika hög grad som tidigare slå vakt om den traditionella maktfördelningen mellan domstolar och statsmakt. Det finns kanske till och med anledning att mer än tidigare understryka den betydelse ett sådant förhållande har för ett demokratiskt samhällsskick.20
"I Sverige är det nästan ett axiom att domstolarna skall stå fria och obundna från regering och riksdag. . . . Principen ses som en garanti för den enskildes rättssäkerhet och upprätthålles genom att domarna är oavsättliga. — — — Frågan om att införa någon form av politiskt valda domare eller uppluckring av principen om domares oavsättlighet saknar aktualitet i Sverige. Det skulle dessutom verka stötande att rubba oavsättligheten för domare när strävandena i övrigt i samhället går ut på att för andra grupper stärka anställningstryggheten. Bristerna i systemet får lösas på andra vägar.— — — De förändringar som är önskvärda kan nås genom reformerad juristutbildning och genom breddning av rekryteringen. Vidare bör regering och riksdag . . . se till att lagstiftningen är följsammare till den faktiska utvecklingen. — — — Uppgiften att ... upprätthålla en rättstillämpning, som motsvarar utvecklingens krav samtidigt som medborgarnas anspråk på rättssäkerheten tillgodoses, måste enligt min mening främjas, om domstolsjuristerna i större utsträckning än f. n. har erfarenhet även från annan samhällsverksamhet."21
Jag omfattar till fullo grundtankarna i dessa citat och detsamma gäller —vågar jag tro — var och en som önskar utveckla domstolarna så att verklig demokrati och verkligt rättsskydd (även mot makthavandena) bibehålles och förstärkes. En domstolsreformator med Lennart Geijers demokratiska nordiska grundåskådning skulle i Finland hälsas välkommen av alla icke-marxister (troligtvis inklusive den inom den finländska socialdemokratin alltjämt befintliga men i domstolsfrågorna mycket tysta sektionen med orientering till nordisk icke-marxistisk socialdemokrati). Men av de "vänstersinnade, närmast inom forskning sysselsatta unga juristerna" och andra demokratiska och progressiva krafter i Finland skulle en Lennart Geijer väl utan vidare anses för en högerreaktionär springpojke för storkapitalet och överklassen.
Så pass olika kan demokratin och socialdemokratin se ut på olika sidor av Bottniska viken.
Erkki Havansi