Om eftersläpningen i handläggning av brottmål som rättssäkerhetsproblem

 

Klettes artikel i SvJT 1973 s. 517 ff om eftersläpningen i handläggning av brottmål som rättssäkerhetsproblem behandlar frågor som under senare år varit mycket aktuella inom justitiedepartementet. Som närmast ansvarig för den processrättsliga lagstiftningen inom departementet till den 1 juli 1973 vill jag gärna ta tillfället i akt att föra fram några personliga synpunkter på dessa frågor.
    De av Klette påtalade nackdelarna med långa handläggningstider i brottmål är uppenbara. Från kriminalpolitisk synpunkt är det olämpligt att

 

 

634 Eftersläpningen i brottmålpåföljden för brottet dröjer länge. För den tilltalade utgör dröjsmålet med huvudförhandlingen ofta en stark psykisk press. Utredningsmaterialet blir som regel sämre ju längre tiden lider. För domstolar, åklagare och försvarare medför en utdragen lagföring ökat arbete.
    Klette aktualiserar i detta sammanhang trafikmålskommitténs förslag från 1967 om försöksverksamhet med s. k. jourdomstolar. Som framgår av Klettes redogörelse går förslaget ut på att kallelse till huvudförhandling skall utfärdas av polisman i omedelbar anslutning till brottet. Förfarandet skulle enligt förslaget vara tillämpligt i enkla mål rörande mindre grova brott.
    Sedan förslaget om jourdomstolar lades fram har åtskilliga processrättsliga reformer genomförts som medfört att det ursprungligen tänkta tillämpningsområdet för denna handläggningsform har krympts. Sålunda har tilllämpningsområdet för strafföreläggande och parkeringsbot vidgats och rapporteftergift införts för vissa snatteribrott. Härtill kommer att vissa brottstyper som Klette särskilt nämner ofta inte lämpar sig för ett snabbförfarande. Så torde vara fallet beträffande vårdslöshet i trafik. Även olovlig körning torde ofta kräva bedömningar som inte kan göras på platsen. Detsamma gäller trafiknykterhetsbrotten. Det förefaller nämligen inte sannolikt att man inom den närmaste tiden kan lösa problemet att med tillräcklig säkerhet bestämma alkoholpåverkan genom utandningsluften.
    De påtalade nackdelarna med eftersläpningen i handläggningen av brottmål är uppenbarligen allvarligare i mål som rör grövre brott, där påföljden innebär frihetsberövande, än i de av Klette närmast diskuterade målen om lindrigare brott. En reform som syftar till snabbare handläggningav mål som rör grövre brott är enligt min mening angelägen. En sådan reform torde emellertid inte kunna genomföras enligt de riktlinjer som lagts fram i förslaget om jourdomstolar. Frågan kan emellertid väntas bli belyst i det utredningsarbete som bedrivs inom åtalsrättskommittén, som har att se över inte bara åtalsbestämmelserna utan också bestämmelserna om förundersökning. Utgångspunkten för detta arbete bör enligt direktiven vara att polisens och åklagarens utredningsarbete skall stå i rimlig proportion till brottsligheten och att polisens resurser i högre grad än som nu är möjligt skall kunna inriktas på den allvarligare brottsligheten. De sakkunniga bör därför pröva i vad mån man bör kunna underlåta förundersökning eller lägga ned en påbörjad förundersökning. I direktiven sägs också att en reform av reglerna om åtal och förundersökning kan komma att medföra en omprövning av kompetensfördelningen mellan åklagare och polismyndighet. Åtalsrättskommitténs betänkande väntas föreligga hösten 1974.
    När det gäller den lindrigare brottsligheten bör enligt min mening, i stället för ett särskilt snabbförfarande, i första hand övervägas att avkriminalisera vissa brottstyper. Beträffande fylleri och parkeringsförseelse är frågan om avkriminalisering under övervägande. Som framgår av Westmans inlägg i SvJT 1973 s. 524 f kan goda skäl anföras också för en avkriminalisering av vårdslöshet i trafik.
 

Sven Larsson