Betänkande om överblicken över lagar och andra författningar. Det moderna samhället blir mer och mer komplicerat och behovet att reglera olika företeelser genom lagar och andra bestämmelser växer. I takt därmed blir det allt svårare såväl för den enskilde medborgaren som för juristen att hålla reda på vilka regler som gäller på olika områden. Sättet att kungöra författningar har däremot varit tämligen oförändrat sedan slutet av 1800-talet, ja om man så vill ända sedan 1825, då Svensk författningssamling tillskapades.
Utredningen om författningspublicering (ordf. regeringsrådet Georg Ericsson), som i ett tidigare betänkande Svensk författningssamling (SOU 1970: 48) behandlat publiceringen av lagar och andra författningar som utfärdas av Kungl. Maj:t, har nu avgett ett nytt betänkande Bättre överblick över lagar och andra bestämmelser (SOU 1973: 23). I detta betänkande har utredningen tagit upp frågan om publicering av förvaltningsmyndigheternas föreskrifter samt frågan om en samlad registrering av olika typer av författningar.
Ett utmärkande drag i nutida lagstiftningsteknik är att lagarna i stor utsträckning innehåller endast allmänna regler och överlåter åt Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer att ge närmare bestämmelser i ämnet. Denna normgivningsmakt överlåter Kungl. Maj:t i sin tur till olika ofta nybildade ämbetsverk, t. ex. riksskatteverket och livsmedelsverket, och de centrala förvaltningsmyndigheterna får på så sätt en betydande befogenhet att utfärda bestämmelser som direkt eller indirekt angår medborgarna. Därtill kommer att myndigheterna beslutar en mängd anvisningar av mer eller mindre bjudande karaktär som riktar sig till allmänheten i vissa fall och till underlydande eller sidoordnade myndigheter i andra fall. Några generella regler om hur dessa normbeslut skall publiceras finns inte. De intas vanligen i kungörelsesamlingar, cirkulärserier eller lösbladshandböcker av det mest skiftande utseende.
På det regionala planet finns länskungörelserna, som innehåller dels meddelanden som hör till den s. k. kungörelseannonseringen, dels föreskrifter av olika slag, t. ex. kommunala ordningsstadgor o. dyl. Kommunala beslut av normkaraktär publiceras också i flera kommunala författningssamlingar, som är t. o. m. för många jurister helt okända publikationer.
I ett kapitel med allmänna överväganden slår utredningen fast att det är och även i fortsättningen bör vara ett grundläggande krav att lagar och andra författningar offentliggörs. Den diskuterar härefter om kungörandet skall ske genom officiella publikationer eller genom annonsering i dagstidningar eller andra informativa metoder. Av flera skäl, särskilt önskemålet att bestämmelserna under en längre tid skall vara lätt åtkomliga, föreslår utredningen att alla författningar skall införas i officiella publikationer, men den rekommenderar också att myndigheterna i större utsträcking än f. n. söker sprida kännedom om författningarna t. ex. genom annonsering i dagspress och upplysning
genom radio och TV.
I valet mellan att inrätta en enda alltomfattande författningssamling och att ha flera mer specialiserade sådana har utredningen stannat för det senare alternativet. Utredningen föreslår ett system med en central publikation, nämligen SFS, avsedd främst för författningar som utfärdas av Kungl. Maj:t, ett fyrtiotal särskilda författningssamlingar, avsedda för de centrala verkens författningar, en författningssamling för varje län, avsedd för regionala och vissa kommunala föreskrifter, samt en författningssamling för varje kommun. Vid sidan av systemet ligger Riksdagens författningssamling, som innehåller bestämmelserna om riksdagens eget arbete och dess verk.
För att öka möjligheten till samordning dels med SFS, dels inbördes förordar utredningen att författningspublikationerna normalt ges ut i det s. k. statsformatet och att de får en typografisk utformning som i huvudsak ansluter till SFS, sådan denna numera ser ut. Vidare ges vissa riktlinjer när det gäller bl. a. numrering av författningar och åsättande av sakord.
Dessa åtgärder räcker enligt utredningens mening inte för att skapa önskvärd överblick över författningarna. Utredningen föreslår därför att man inrättar en författningscentral i kanslihuset, organisatoriskt inordnad i statsrådsberedningen. Där skall alla statliga författningar samlas och registreras. Centralen skall ge ut olika sammanfattande register över SFS-författningar och de centrala verkens föreskrifter och det skall vara möjligt att prenumerera på periodiska utgåvor av sådana register. Centralen skall även fungera som en upplysningsbyrå och t. ex. besvara telefonfrågor om författningar från allmänheten och myndigheternas tjänstemän.
Den som till äventyrs väntat sig att lagboken skall ersättas av TV-skärmar vid varje skrivbord blir besviken. Lagboken behandlas inte alls, eftersom den är en privat utgåva. Däremot har utredningen vissa synpunkter på inrättande av en allmän förvaltningsrättslig lagbok vid sidan av den nuvarande. Vad ADB-tekniken beträffar föreslår utredningen att den skall användas främst för att framställa olika tryckta registerprodukter och för fotosättning av handböcker o. dyl. Vidare föreslås att författningscentralen skall få tillgång till ett par terminaler för inmatning av registeruppgifter och för sökning.
I det nu vilande förslaget till regeringsform har på utredningens förslag införts en bestämmelse att lagar och förordningar skall kungöras så snart det kan ske. Utredningen föreslår härutöver att bestämmelser om kungörande skall intagas i en lag om kungörande av lagar och andra författningar samt en kungörelse om kungörande och registrering av författningar m. m. Denna lagstiftning skall ersätta bl. a. gällande kungörelser om SFS och om länskungörelserna samt lagen av 1894 om tiden för allmänna författningars trädande i kraft. Kommunallagen föreslås kompletterad med ett stadgande om kungörande av kommunala föreskrifter. I en särskild stencilutgåva (Ds Ju 1973: 7) har utredningen lagt fram förslag till följdändringar i ett fyrtiotal författningar.
T. H.