Har anhörigs ekonomiska villkor någon betydelse vid ansökan om rättshjälp?
Den 1 juli i år trädde den lagstiftning i kraft, varigenom en omfattande reformering skedde av samhällets rättshjälp. Under remissbehandlingen av den promemoria (Ju 1970: 14), som närmast ligger till grund för lagstiftningen, vitsordades allmänt behovet av en reform. Av sakkunniga remissinstanser riktades dock åtskillig, delvis mycket skarp kritik mot vissa av de i departementspromemorian framlagda förslagen. Med tillfredsställelse kan konstateras, att denna kritik i allt väsentligt beaktats av statsmakterna och att lagstiftningen, såvitt nu kan bedömas, slutligen erhållit ett i stort sett tillfredsställande innehåll; på vissa punkter har t. o. m. genomförts lösningar som kan betecknas som eleganta.

    Centralmyndighet för rättshjälpen är för närvarande domstolsväsendets organisationsnämnd (DON) och avses sedermera skola bli domstolsverket. Centralmyndigheten har bemyndigats dels enligt 22 § rättshjälpslagen att fastställa taxa för bestämmande av biträdesersättning dels — utan särskilt lagstöd men enligt uttalande av departementschefen i propositionen (1972: 4 s. 256) — att dra upp de närmare riktlinjerna för tillämpningen av de i 6 § tredje stycket och 13 § andra stycket rättshjälpslagen upptagna reglerna om beaktande av förmögenhetsinnehav, skuldsättning och annan särskild omständighet vid prövning av ansökan om allmän rättshjälp och fastställande av den rättssökandes kostnadsbidrag. Sist berörda regler skall tillämpas av rättshjälpsnämnd och advokatbyrå vid prövning av ansökan om allmän rättshjälp men också — enligt 36 § andra stycket rättshjälpslagen och 31 kap. 1 § första stycket sista punkten RB — av domstol vid prövning av ansökan om annan rättshjälp åt misstänkt i brottmål än offentligt försvar och vid bestämmande av den tilltalades återbetalningsskyldighet till statsverket.
    Taxor enligt 22 § rättshjälpslagen har ännu ej fastställts. Däremot har DON utfärdat föreskrifter för rättshjälpsnämnderna angående beräkning vid allmän rättshjälp av rättssökandes ekonomiska förhållanden.
    I en till de allmänna domstolarna utsänd, den 4 juni 1973 dagtecknad stencilerad promemoria — De allmänna domstolarna och det nya rättshjälpssystemet — har DON erinrat om nyss nämnda föreskrifter för rättshjälpsnämnderna samt uttalat (s. 17), att det förutsättes att domstolarna söker ledning i dessa föreskrifter.
    I anledning av detta DON:s uttalande må anmärkas, att domstolarna självfallet har att vid prövningen tillämpa hithörande regler sådana de kommit till uttryck i lagtexten och med begagnande av sedvanliga metoder för lagtolkning. DON äger i detta hänseende ej styra domstolarna. En annan sak är att domstolarna kan och bör beakta den praxis, som utvecklar sig hos rättshjälpsnämnderna och centralmyndigheten, under förutsättning att denna praxis ej strider mot gällande rätt.
    Mot bakgrunden av det nu anförda har jag velat fästa uppmärksamheten på en punkt i DON:s föreskrifter för rättshjälpsnämnderna. I punkt 8 uttalar DON kategoriskt, att när det gäller att bedöma makes resp. barns möjlighet att få allmän rättshjälp och skyldighet att betala kostnadsbidrag hänsyn inte tas till andra makens resp. föräldrars (styvföräldrars) ekonomiska förhållanden.
    Som ovan berörts stadgas i 6 § tredje stycket och 13 § andra stycket rättshjälpslagen, att vid prövning av villkoren för erhållande av allmän rättshjälp skall beaktas, huruvida den rättssökandes betalningsförmåga är väsentligt ökad på grund av förmögenhetsinnehav eller annan särskild omständighet (kursiverat av mig). DON:s uttalande innebär alltså, att enligt DON :s tolkning utgör anhörigs ekonomiska villkor aldrig sådan särskild omständighet, som avses i nyss angivna lagrum.
    Är denna tolkning riktig? De i 6 § tredje stycket och 13 § andra stycket rättshjälpslagen upptagna stadgandena har som förebild 6 § i rättegångskommitténs förslag om rättegångshjälp (SOU 1958: 40) och 4 § i 1965 års reviderade förslag i samma ämne (SOU 1965: 13). I båda förslagen innehåller lagtexten ett stadgande, enligt vilket vid prövningen av villkoren för rättegångshjälp hänsyn skall tagas till huruvida parts förmåga att gälda rättegångskostnad är väsentligt ökad på grund av förmögenhet eller annan

särskild omständighet.
    I sina motiv (s. 104) uttalar rättegångskommittén: "Ibland kan parts förmåga att gälda rättegångskostnad vara väsentligt ökad på grund av anhörigas ekonomiska villkor. Part med egen inkomst, som kostnadsfritt eller mot ringa ersättning erhåller mat eller bostad hos anhöriga — föräldrar eller annan —, har sålunda utan tvekan väsentligt större förmåga att gälda rättegångskostnad än annan part, som har samma inkomst men som måste helt försörja sig själv. I vad mån hänsyn i övrigt bör tagas till anhörigas ekonomiska villkor torde få bedömas med utgångspunkt från huruvida den anhörige enligt civilrättsliga regler kan anses vara pliktig att till fullgörande av underhållsskyldighet bidraga till partens kostnader för den rättegång varom fråga är (jfr H 1954 s. 553 och 1957 s. 465 samt SvJT 1956 rf s. 46 och s. 74)."
    Även av motiven till 1965 års förslag (s. 70—71) framgår, att förslaget bygger på den tankegången att hänsyn i vissa situationer skall tagas till anhörigs ekonomiska villkor.
    Slutligen innehåller också den departementspromemoria (Ju 1970: 14), som ligger till grund för rättshjälpsreformen, ett direkt yttrande (s. 178; jfr förslaget till lagtext 8 § andra stycket), att anhörigs ekonomiska villkor är en faktor som kan inverka på sökandens betalningsförmåga. Yttrandet är återgivet i propositionen (1972: 4 s. 122). Departementschefens uttalanden i propositionen (s. 255—256 och s. 322) ger ingen som helst antydan om att departementschefen i detta hänseende skulle ha en annan uppfattning än den som kommit till uttryck i departementspromemorian och i de tidigare betänkandena. Ej heller innehåller justitieutskottets av riksdagen antagna betänkande (Ju U 1972: 12) något uttalande i denna fråga.
    Efter denna genomgång av förarbetena till rättshjälpslagen dristar jag mig påstå, att DON:s ovan återgivna uttalande under punkt 8 i föreskrifterna för rättshjälpsnämnderna strider mot lagstiftarens intentioner och alltså ej kan anses innebära en korrekt tolkning av innehållet i gällande rätt. DON synes med andra ord genom uttalandet ha upphöjt sig själv till lagstiftare.
    Ett exempel, som visar konsekvenserna av DON:s tolkning, må anföras.
    Ogifte metallarbetaren X från Luleå har en årsinkomst om 23 500 kr. och saknar förmögenhet. Han har ej någon underhållsskyldighet. Fru Y från Umeå är hemmafru, gift med direktören Y som har en årsinkomst om 150 000 kr. Fru Y har banktillgodohavande på 30 000 kr., som ger en avkastning om cirka 1 500 kr. per år, men saknar i övrigt egna inkomster och förmögenhet. Under bilkörning i Helsingborg kolliderar X och fru Y. Båda blir åtalade och ålägges att personligen inställa sig inför tingsrätten i Helsingborg. Enligt rättshjälpslagen skall i detta fall X betala sin inställelse i Helsingborg med egna medel, medan fru Y, enligt DON:s tolkning av reglerna för annan rättshjälp i brottmål, skulle få resan Umeå—Helsingborg—Umeå ersatt av staten och dessutom traktamente.
    För min del är jag övertygad om att en dylik tillämpning skulle strida inte bara — som ovan påvisats — mot lagstiftarens intentioner, sådana dessa kommit till uttryck i förarbetena, utan även mot de värderingar, som får antagas råda hos våra lagstiftare.

 

Rune Lindgren

I sitt inlägg påstår Lindgren till en början att punkt 8 i föreskrifterna för rättshjälpsnämnderna till den del punkten avser betydelsen av anhörigs ekonomiska villkor strider mot lagstiftarens intentioner.
    Som Lindgren redovisar innehöll de båda betänkandena om rättegångshjälp uttalanden om att hänsyn i vissa fall skulle tas till anhörigs ekonomiska villkor. Även i departementspromemorian förekom ett uttalande av samma innebörd. När bestämmelserna i 6 § tredje stycket och 13 § andra stycket rättshjälpslagen behandlas av departementschefen i prop. 1972: 4 ges emellertid endast ett exempel på vad som kan betraktas som "annan särskild omständighet", nämligen fall där en onormalt tyngande försörjningsbörda föreligger. I vad mån andra faktorer, t. ex. anhörigs ekonomiska villkor, är att anse som en sådan särskild omständighet berörs sålunda över huvud taget inte. I stället överlämnas åt centralmyndigheten att dra upp de närmare riktlinjerna för tillämpningen. Det kan mot den bakgrunden — oavsett vad som uttalats i tidigare sammanhang — inte med fog hävdas att DON: s föreskrifter strider mot lagstiftarens intentioner.
    Lindgren hävdar vidare att föreskrifterna i nu berört avseende strider mot de värderingar som får antas råda hos våra lagstiftare. I själva verket torde föreskrifterna i denna del ligga i linje med en allmän strävan i samhället mot en individuell behandling av individerna, en strävan som kommit till uttryck i bl. a. skattelagstiftningen och i den pågående reformeringen av äktenskapslagstiftningen.
    Till sist bör följande framhållas.
    En ordning enligt vilken hänsyn skall tas till anhörigas (föräldrars/makes) ekonomiska förhållanden medför en rad komplikationer. Till en början måste avgöras om föräldrarna/maken över huvud taget kan anses skyldiga att bidra till kostnaderna för den rättsliga angelägenheten. Anses sådan skyldighet föreligga, uppkommer frågan vilken betydelse föräldrarnas/makens ekonomiska förhållanden skall tillmätas. Detta medför i sin tur att föräldrarnas/makens ekonomiska situation måste utredas, varvid hänsyn också måste tas till underhållsskyldighet samt förmögenhetsinnehav, skuldsättning och andra särskilda omständigheter. Slutligen måste man ta ställning till frågan när föräldrarnas/makens ekonomiska förhållanden är sådana att de kan anses väsentligt öka den rättssökandes (d. v. s. barnets eller andra makens) betalningsförmåga.
    Skall hänsyn tas till anhörigs ekonomiska villkor måste detta sålunda leda till ganska invecklade och detaljerade regler. Som framhålls i förarbetena (prop. 1972: 4 s. 250) är det emellertid angeläget att den rättssökandes skyldighet att bidra till kostnaderna vid rättshjälp utformas så att den rättssökande på förhand lätt kan räkna ut vilket maximibelopp för kostnadsbidraget som gäller för honom. I förarbetena pekas vidare på betydelsen av att en enhetlig praxis kan uppnås och att prövningen av kostnadsbidragsreglerna förenklas. I detta hänseende bör särskilt framhållas att advokatbyråerna, allmänna och enskilda, getts vidsträckta befogenheter att lämna allmän rättshjälp utan att rättshjälpsnämnd behöver ta befattning med ärendet (16 § rättshjälpslagen). Detta innebär att, förutom rättshjälpsnämnderna, ett mycket stort antal advokater och biträdande jurister på advokatbyråer i sin dagliga verksamhet kommer att tillämpa reglerna om kostnadsbidrag. Om dessa regler inte utformas så att biträdet snabbt och säkert kan räkna fram det maximibelopp som gäller för klienten, kan befaras att frågan i

stor utsträckning kommer att hänskjutas till rättshjälpsnämnd genom att ansökan om allmän rättshjälp görs hos nämnden. En sådan utveckling skulle medföra en betydande administrativ omgång. Den förenkling av förfarandet i rättshjälpsärenden som institutet allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden är avsedd att innebära skulle alltså äventyras.
 

Ulf Arrfelt