Överprövningsinstitutet och dess berättigande
Inledning. Anledningen till att jag velat upptaga detta institut till en närmare undersökning är att jag länge hyst ett visst tvivel om institutet haft något särskilt berättigande vid sidan av de möjligheter som RB och BrB anvisa en målsägande resp. en tilltalad. I likhet med flera tidigare undersökningar av olika slag har jag som material använt ärenden av detta slag från mitt eget verksamhetsområde.1Visserligen kommer en sådan undersökning att omfatta ett ganska litet antal fall, men den blir å andra sidan fullständig beträffande området i fråga, nämligen Blekinge län och Kronobergs län. Besluten i fråga, om sådana föreligga, ha normalt fattats av mig eller av olika vikarier på tjänsten. Genom en detaljerad redogörelse för ett mindre antal fall av ett visst slag kan man kanske också våga hoppas, att denna skall inspirera någon rättsvetenskapsman till en undersökning i större skala, t. ex. med material från hela landet som uttagits genom stickprov.
    Överprövningsinstitutet. Detta innebär att en person hos överordnad åklagare begär prövning av underordnad åklagares beslut. I detta sammanhang bortser jag från andra beslut än i åtalsfrågor. De kunna sålunda förekomma av två typer. Den första av dessa innebär att en målsägande eller annan är missnöjd med ett beslut av åklagare att icke väcka åtal mot en misstänk tperson.2Den andra typen innebär att en person, som åtalats, eller annan på hans vägnar begär att åtalsbeslutet skall återkallas. Av den senare kategorien är en ej sällan förekommande undergrupp den som gäller beslut om åtal vid prövning enligt 1964 års lag med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Normalt begäres överprövning av distriktsåklagares beslut hos statsåklagare. Om sådan framställning i stället göres till riksåklagaren, överlämnas den normalt av denne till vederbörande åklagare för handläggning. Statsåklagarens beslut i överprövningsärendet kan sedan begäras överprövat hos riksåklagaren. Statsåklagarens ursprungliga beslut i en åtalsfråga däremot kan givetvis begäras överprövat endast hos riksåkla-

 

1 Jämför följande artiklar. Angående åtalseftergifter enligt 1964 års lag: Ett års åtalseftergifter, SvJT 1967 s. 539—554, Konfliktbetonade åtalseftergifter, Socialt Forum 1967 s. 342—351, Måste varannan ung lagöverträdare få åtalseftergift?, ibidem 1969 s. 33—42, och Barnavårdsnämndernas befattning med åtalseftergiftsärenden — en stickprovsundersökning, FT 1969 s. 275—298. Angående personundersökningar: Omstridda personundersökningar, Tidskrift för Kriminalvård 1965 s. 1—5. Angående förhör under förundersökning: Iakttas rättssäkerhetsgarantierna vid förhör med misstänkta barn och ungdomar?, Socialt Forum 1968 s. 273—281. Angående de tidigare utskrivningsärendena: Ett års utskrivningsärenden, NTfK 1966 s. 249—262. Angående gäldenärsbrott: Förvaltarberättelsens betydelse för förundersökning på grund av misstanke om gäldenärsbrott, TSA 1971 s. 260—278.
2 Se Maths Heuman, Åklagarens uppgifter i kriminalprocessen, s. 131 i Heuman—Lassen, Brottets beivrande (Kriminologisk handbok del IV, 1952), Carl M. Elwing, Tillräckliga skäl (1960), s. 110—120 och 317—328, Karl Olivecrona, Rättegången i brottmål enligt RB (2 uppl. 1961), s. 30, Per Olof Ekelöf, Rättegång I (1 uppl. 1963) s. 158—159, II (2 uppl. 1963) s. 74—75, V (1966) s. 99—100, och Erik Söderlund, Kommentar till rättegångsbalken (1970), s. 161.

720 Klas Lithnergaren.3Institutet är icke lagligen reglerat utan har uppkommit i praktiken och därvid ansetts som ett utflöde av överordnad åklagares tillsyns- och inspektionsskyldighet.4
    Undersökningsmaterialet omfattar samtliga vid länsåklagarmyndigheten i Blekinge län och Kronobergs län diarieförda överprövningsärenden 1965—71, där denna myndighet alltså kan ha varit både första och andra instans. I den fortsatta, mera detaljerade redogörelsen skola fallen behandlas i tre avdelningar, den första för fall där målsägande begärt prövning av beslut att ej väcka åtal, den andra gällande fall där tilltalad begärt prövning av beslut att väcka åtal och den tredje, som är en underavdelning av den andra, såsom en specialbehandling av fallen enligt 1964 års lag. Beträffande sistnämnda grupp av prövningar har det nämligen aldrig förekommit i min erfarenhet att målsägande eller annan begärt överprövning av beslut att ej väcka åtal.
    Framställning av målsägande. I detta sammanhang har jag med begreppet målsägande enligt RB 20: 8 4 st. jämställt alla andra, som gjort sådana framställningar, såsom anhöriga, de personer som anmält brottet, polispersonal som gjort utredningen eller helt utomstående.5Ur den synpunkt, som här är aktuell, är det nämligen av mindre vikt vem som gjort framställning-

Tabell 1. Framställning av målsägande om ändring av distriktsåklagares beslut.


                  

år Antal
fram-
ställn-ingar
om ändring
av Då:s
beslut
Antal beslut av
lå om
ej   
ändr-ing

antal beslut av lå om

åtal

result-atet därav 

 

fälla-nde dom 

result-atet därav

frikän-
nande 
dom 

antal

fram-

ställ-ningar 
om ändring 
av LÅ:s 
beslut

antal beslut av Rå om

ej änd-ring

antal beslut av rå

 

åtal

1965

95422220
19661610615110
19671915

4

12330
   (i över-
flyttad till 
annan åkl.)
     
19681610632000
   (i över-
flyttad till 
annan åkl.)
     
19691916312440
19701917220440
197199000220
summa1078225101316160

                                                    (-2 = 23)



3 Institutet behandlas i två uppsatser i tillämpade studier i processrätt, nämligen Carl-Johan Thörn, Teori och praxis kring överprövning av åklagarens beslut (Uppsala, VT 1970) och Lars Friman, Om överprövning av beslut i åtalsfrågor (Lund, VT 1973). Se även RA-nytt 1973 nr 7 med referat av beslut i vissa överprövningsärenden.
4 Se RB 7:5 samt 4 och 18 §§ åklagarinstruktionen.
5 Jfr Thörn s. 33—34.

Överprövningsinstitutet och dess berättigande 721en. Det viktiga är i stället den begärda åtgärdens art. En sammanställning av materialet framgår av tabell 1.
    Av tabell 1 framgår att av 107 hos länsåklagare begärda prövningar ha 82 eller 76,6 % icke föranlett någon ändring, medan endast 25 eller 23,4 % föranlett ändring. Av de 23 besluten om åtal, vilkas utgång är känd, ha 10 eller 43,5 % resulterat i lagakraftvunen fällande dom, medan 13 eller 56,5 % lett till frikännande. Resultatet visar sålunda att ändringsfrekvensen är liten, cirka 1/4, och att av ändringsbesluten cirka 1/2 leder till fällande dom. Det senare är i och för sig ganska naturligt, då det i första hand givetvis är gränsfallen, som bli föremål för en bedömning där besluten gå i varandra motsatt riktning. Vad gäller riksåklagarens prövningar, äro dessa synnerligen fåtaliga och ha i samtliga fall inneburit ett fastställande av länsåklagarens beslut att ej väcka åtal.
    Nästa grupp i logisk ordning blir den där det ursprungliga beslutet att ej väcka åtal fattats av länsåklagare och detta överprövats av riksåklagaren. Då dessa överprövningar i motsats till de föregående ej äro diarieförda på särskilt upplägg i myndighetens allmänna diarium utan anteckningarna endast finnas under respektive mål i brottmålsdiariet, skulle en genomgång ha blivit mycket tidsödande. Jag har därför uteslutit detta moment, då jag erfarenhetsmässigt vet att dessa ärenden varit mycket sällsynta och ej på rak arm kan påminna mig ett enda som lett till beslut om åtal.
    Tabell 1 giver sålunda vid handen, att man allvarligt kan ifrågasätta om överprövningsinstitutet i denna utformning har något berättigande. Man kan då fråga sig, vad som skulle kunna ersätta det. Det enda tänkbara alternativet är här enskilt åtal jämlikt RB 20: 8 och 47: 1. För att detta skall kunna ifrågakomma, kräves dock att vederbörande verkligen är målsägande eller dennes ställföreträdare eller närstående enligt RB 20: 13—14.
    En uppdelning av de personer som begärt överprövning på målsägande i nu nämnda mening och övriga visar de resultat som redovisas i tabell 2.

 

Tabell 2. Uppdelning av klagande på målsägande och övriga.

år antal framställningarmålsägandeövriga
1965963
196616124
196719127
196816124
196919136
197019154
1971981
summa1077829

    Resultatet blir sålunda att av 107 framställningar ha 78 eller 72,9 % gjorts av personer, som varit målsägande i lagens mening och sålunda haft laglig möjlighet att väcka enskilt åtal. Återstoden, 29 framställningar eller 27,1 %, har gjorts av andra personer. Hänsynen till dessa kan sålunda motivera att nuvarande praxis får bestå. Det skulle emellertid vara intressant att veta vilka överväganden som lågo bakom det dåvarande riksåklagaräm-

 

46—733005. Svensk Juristtidning 1973

722 Klas Lithnerbetets upptagande av det första överprövningsärendet, vilket rimligtvis bör ha varit 1948. Det var givetvis då icke möjligt att förutse att överprövningsinstitutet skulle komma att användas i tilltagande utsträckning.6
    Man kan fråga sig vad det beror på att målsägandena äro mera benägna att begära överprövning av ett beslut att ej väcka åtal än att väcka enskilt åtal. Antalet av de sistnämnda är nämligen erfarenhetsmässigt mycket ringa. Några uppgifter om antalet återfinnas dock tyvärr icke i Sveriges offentliga statistik.
    I de få fall som jag personligen iakttagit, där enskilt åtal väckts såsom subsidiärt till allmänt åtal, har förklaringen säkerligen varit antingen psykiska särdrag hos målsäganden eller långvariga stridigheter av typen grannelagstvister. Det är vidare skäl att antaga, att många målsägande äro medvetna om sin oförmåga att själva kunna ombesörja ett enskilt åtal och draga sig för de kostnader som följa med anlitande av ett biträde.7Det kan vidare tänkas, att medvetandet om risken att behöva betala motpartens rättegångskostnader delvis inverkar avskräckande. Än vidare förekommer det ett ganska stort antal målsägande, för vilka huvudsaken är ett skadeståndsanspråk som kan utföras antingen av dem själva, ett ombud eller — vilket torde vara vanligast — av åklagaren jämlikt RB 21: 2. Genom att då kombinera sitt skadeståndsanspråk med åklagarens ansvarstalan ha dessa målsägande en snabb och bekväm metod att få dom på sitt skadeståndsanspråk. Hur det sedan ställer sig med möjligheten att få ut skadeståndet är givetvis mera osäkert.
    Framställning av tilltalad. Häri innefattas alla typer av framställningar från tilltalade, både sådana som bestrida att gärningen är brottslig och de som göra gällande att de äro oskyldiga till brottet, att bevisningen är otillräcklig för åtal eller att åtalseftergift är påkallad jämlikt andra stadganden än 1964 års lag. Det gemensamma för dem är innehållet i det beslut de begära. Denna grupp är dock betydligt mindre än den föregående.
    I det här behandlade materialet finnas inga representanter för en kategori, som jag stött på ett par gånger under min tjänstgöring vid åklagarmyndigheten i Göteborg t. o. m. 1964. De gällde den situation, där en misstänkt eller hans försvarare begärde av åklagaren att de, om hans beslut i åtalsfrågan blev "åtal", skulle få tillfälle att begära prövning av enbart åtalsbeslutet, och att åklagaren i avvaktan härpå skulle dröja med väckande av åtal. Med tanke på den korta tid som normalt förflyter mellan dessa båda arbetsmoment, skulle ett bifall till en sådan begäran sålunda innebära ett åsidosättande av RB:s på flera ställen uttryckta principer om skyndsamhet. Jag kan dock endast minnas ett par sådana fall, därav inget ur min egen erfarenhet, och det kan tänkas, att det endast var någon viss försvarare, som gjorde sådan framställning. Den motivering som åberopades var, om jag minns rätt, den skadliga publicitet för huvudmannen som redan ett väckt åtal skulle medföra, även om sedan åtalet nedlades efter överprövning eller frikännande dom följde. För egen del skulle jag icke ha gått med på en sådan begäran utan ha ansett att en analog tillämpning av regeln i RB 45: 7 icke medgiver något undantag från skyldigheten för åklagaren att snarast möjligt låta åtalet komma domstolen tillhanda. Däremot kan

 

6 Jfr Thörn s. 8.
7 Se Lithner, Åklagararbetet och åklagarrollen (stenc. 2 uppl., Lund, 1967) s. 57 jämte där citerad litteratur.

Överprövningsinstitutet och dess berättigande 723nämnas att jag en gång jämlikt 4 § 2 st. åklagarinstruktionen underställt riksåklagaren ett förslag till åtalsbeslut och stämningsansökan. Anledningen härtill var icke den misstänktes hot om rekonventionstalan utan hans uppgift om att han skulle komma att begära överprövning av åtalsbeslutet, som ur min synpunkt var helt klart. Då prövning ändå skulle komma till stånd, ansåg jag att jag lika gärna själv kunde åstadkomma denna.8
    Även här har materialet uppdelats i två undergrupper, alltefter som vilken åklagare som fattat åtalsbeslutet i fråga.
    Resultatet framgår av tabell 3.

 

Tabell 3. Framställning av tilltalad om ändring av distriksåklagarens beslut.

år

antal
fram-
ställ-
ning-ar
om
ändr-
ing

av
då:s
bes-lut

antal beslut 
av lå om

 

ej
änd-
ring

antal beslut 
av lå om

 

ned-
lägg-
ande

resul-tat av

kvarst-ående

 

fäll-
ande
dom

resul-
at av 

kvarst-ående

 

frikän-
nande
dom

antalet
framst-

ällnin -gar till 
rå om
ändr -
ing av åtals-

beslut,

fastst -
ällt 

av lå

antal beslut
av rå om

 

ej
änd-
ring

antal
beslut

av rå 
om

 

nedl -
ägg -
ande 

av åtal,
fast-ställt 
genom 
beslut 
av lå

utgång
i fall  
där rå
fastst -
ällt
åtals -beslut

 

fällda

 

utgång
i fall
där rå
fastst -
ällt
åtals -beslut

 

fri-
kända

 

19654403122011
1966000000000
19672202000000
19682201100000
19697522221101
19703212022020
197199*05243121
summa27243156108253

* ett mål är på grund av sjukdom ännu ej avgjort.

 

    Av tabell 3 framgår att av 27 hos länsåklagare begärda prövningar ha 24 eller 88,9 % icke föranlett någon ändring, medan endast 3 eller 11,1 % föranlett någon ändring. Av de 24 fastställelsebesluten ha 15 resulterat i fällande dom, medan 6 lett till frikännande dom. Av de återstående 3 fallen ha 2 nedlagts genom beslut av RÅ, medan 1 ännu ej är avgjort. På grund av de små talen ha de ej omräknats till %. Resultatet visar sålunda även här att ändringsfrekvensen är liten. Vidare framgår det att i de fall, där ändring ej skett hos länsåklagaren av distriktsåklagares beslut om åtal, överprövning har begärts hos riksåklagaren i 10 fall. 8 av dessa ha inneburit fastställelse, och i 2 fall har åtalet nedlagts. Av de 8 fastställelsebesluten ha

 

8 Fallet finns refererat i JO:s ämbetsberättelse 1968 s. 257—264.

724 Klas Lithner5 lett till fällande och 3 till frikännande domar. Trots de mycket små talen är andelen fällande domar sålunda ungefär densamma som vid länsåklagarens fastställelsebeslut.
    Jag borde egentligen därefter ha behandlat den betydligt mindre grupp, där det ursprungliga beslutet fattats av länsåklagare och överprövats av riksåklagaren. Av samma anledning som tidigare, nämligen att en genomgång av brottmålsdiariet skulle ha blivit alltför betungande, förbigår jag dock även denna kategori. Också den har emellertid varit mycket liten till antalet. På rak arm kan jag endast påminna mig 5 sådana ärenden, av vilka 2 lett till nedläggande av åtal. Av de 3 kvarstående åtalsbesluten ledde ett till frikännande och 2 till fällande domar. Beträffande ett av nedläggningsbesluten kan tilläggas, att framställningen om prövning gällde 3 åtalspunkter, av vilka 2 nedlades, medan den tredje, som ej ändrades, ännu ej är prövad. Anledningen härtill är att ytterligare förundersökning pågår.
    Sammanfattningsvis ger även tabell 3 sålunda — liksom beträffande den tidigare huvudgruppen — vid handen att man allvarligt kan ifrågasätta också om denna typ av överprövning har något sakligt berättigande. Man måste dock även här i så fall fråga sig vad som skulle kunna sättas i stället. Två tänkbara reaktionsmedel finnas, det ena straffrättsligt och det andra ekonomiskt. Det första alternativet innebär möjlighet för den tilltalade att jämlikt BrB 15:5 jämförd med RB 20: 8 och 47: 1 2 st. yrka ansvar på åklagaren för falskt eller obefogat åtal. Subsidiärt härtill kan även tänkas anmälan mot åklagaren för tjänstefel genom väckande av åtal. Enskilt åtal mot åklagare för tjänstefel kan däremot ej komma i fråga på grund av bestämmelserna i RB 20: 10 och 7:4 2 st. jämförda med 65 § 1 st. åklagarinstruktionen och 18 § 1 st. statstjänstemannalagen.
    Detta bör dock betraktas endast som ett teoretiskt alternativ utan praktisk betydelse. I vilken utsträckning sådana yrkanden framställas, är mig obekant. Personligen har jag efter cirka 19 års åklagarverksamhet först i år blivit utsatt för min första rekonventionstalan. I detta fall äro dock omständigheterna så speciella att de icke böra kommenteras närmare. Jag känner ej heller till några fällande domar, men jag har på grund av bristande tid ej gjort någon undersökning av uppgifterna i rättsstatistiken. För att en fällande dom för ett av de förstnämnda brotten mot en åklagare skall komma till stånd, fordras ju också mycket i fråga om bevisning.
    Vad angår det andra alternativet, har en tilltalad jämlikt RB 31:2 i vissa fall möjlighet till ersättning för sina rättegångskostnader. Villkoret härför är antingen att åklagaren väckt åtal utan sannolika skäl eller att eljest vid frikännande dom synnerlig anledning förekommer att tillerkänna honom ersättning för hans rättegångskostnader. Även tillämpning av detta stadgande torde vara mycket sällsynt, och jag har ej personligen kommit i kontakt med det. De enda två refererade rättsfallen i NJA ha ej heller lett till att ersättning utdömts.9
    Här blir sålunda resultatet att de tänkbara ersättningsmedlen äro av ytterst ringa praktisk betydelse. Därför kan det vara befogat att behålla det nuvarande överprövningsinstitutet för att uppfånga de troligen ganska säll-

 

9 RB 31: 2 har enligt beslut av 1972 års riksdag fått ändrad lydelse fr. o. m. den 1 juli 1973. Ändringen innebär att den tilltalades rätt till ersättning för rättegångskostnader vid frikännande dom vidgas.

pÖverprövningsinstitutet och dess berättigande 725synta fall där åtalet grundats på en felbedömning eller ett misstag av vederbörande åklagare, utan att det dock behöver föranleda någon som helst misstanke mot honom om tjänstefel. För dessa fall anser jag emellertid att det enbart bör göras en summarisk granskning, medan det ingalunda är befogat med en särskild förberedande skriftlig eller delvis muntlig process i åtalsfrågan inför länsåklagare eller särskilt riksåklagaren. Exempel på denna tendens ha förekommit, där det blivit fråga om en mycket ingående och fullständig granskning. Sålunda kan ur min egen erfarenhet hänvisas till ett av de på s. 723 ovan nämnda fallen, där överprövningen hos riksåklagaren var så omfattande att en särskild, utifrån tillkallad extra föredragande måste anlitas. Hans arbete tog cirka en månad i anspråk. I ett annat, senare fall, där åtal i mitt ställe väckts av en partiellt förordnad länsåklagare mot åtta personer, ledde framställningen om överprövning till att åtalet mot fyra av dessa nedlades, sedan en föredragande, som i detta fall tillhörde den ordinarie arbetskraften vid RÅ:s kansli, enligt egen uppskattning använt ungefär samma tid därtill. Genom ett sådant system kan det sålunda i undantagsfall bli fråga om en brottmålsprocess i sex instanser, nämligen först hos distriktsåklagaren, om den misstänkte eller försvararen på tidigare refererat sätt där vilja föra särskild argumentation rörande åtalsfrågan, därefter framställningar om överprövning hos statsåklagare och riksåklagaren och slutligen domstolsbehandling i tre instanser.
    Framställning om överprövning enligt 1964 års lag. Här förekommer det enligt min erfarenhet i praktiken endast att överprövning begäres av beslut om åtal, däremot aldrig från målsägandes sida av beslut om åtalsunderlåtelse. Ett skäl för begäran om överprövning av sistnämnda slag skulle i och för sig kunna vara den omständigheten att den prövande åklagaren ju skall taga hänsyn till även målsägandens intressen.10Som skäl till denna bristande förekomst av sådana ärenden kan man förmodligen gissa på att målsägandena antingen ej känna till möjligheten eller anse att en framställning ej lönar sig på grund av gärningsmännens ekonomi eller ungdom.
    Framställningar om överprövning ha i de fall jag sett gjorts av den tilltalade, hans föräldrar, offentlig försvarare eller barnavårdsnämnd (numera ofta social centralnämnd). Beträffande denna typ av prövningar har jag flera gånger iakttagit det förhållandet att en sådan framställning, som haft framgång, stimulerat till andra framställningar av liknande slag. Nämndernas representanter ha dessutom i ett fall, som jag känner till, av en representant för Svenska kommunförbundet underrättats om sin möjlighet att begära överprövning, i den mån de ej tidigare kände till detta.
    Anledningen till att dessa framställningar om överprövningar förefalla så relativt talrika torde vara det speciella intresse som ägnats denna åldersgrupp från lagstiftarens sida. I dessa fall förekommer det också regelbundet, när överprövning begärts, att det från den föredragande personalen vid riksåklagarens kansli begäres att utsatt huvudförhandling skall inställas i avvaktan på utgången av överprövningen, i motsats till vad som gäller beträffande vanliga brottmål.11
    En sammanfattning av fallen framgår av tabell 4.

 

10 Se RÅ:s cirkulär 141 s. 11—12 och min i not 1 nämnda artikel i SvJT 1967 s. 543.
11 Se RA-nytt 1971 nr 10 s. 2.

726 Klas LithnerTabell 4. Framställningar om ändring av länsåklagares beslut om åtal jämlikt 1964 års lag.

årantal fram-
ställningar 
antal beslut
om ändring
antal fastställda
beslut
1965413
1966000
1967321
1968651
1969110
1970330
1971660
summa23185

 

 

 

    Sammanställningen i tabell 4 visar att av 23 framställningar ha 18 eller 78,3 % lett till ändring, d. v. s. åtalseftergift, 5 eller 21,7 % till fastställelse. Ändringsprocenten är sålunda relativt hög. Anledningen härtill kan givetvis vara dels att det är de utpräglade gränsfallen som i första hand bli föremål för sådana framställningar, dels att det möjligen föreligger en viss skillnad mellan bedömningen i vissa län och riksåklagarens bedömning.12Det bör tilläggas att i begreppet "riksåklagaren" ingår hela tiden även biträdande riksåklagaren, som avgör ett visst antal överprövningar. Som jag tidigare framhållit, vet man dock icke hur utgången skulle ha blivit, om målsägandena i lika många utpräglade gränsfall, där åtalseftergift beviljats jämlikt 1964 års lag, begärt överprövning. Det kan som jämförelse nämnas, att enligt upplysning vid 1971 års statsåklagarmöte har under tiden 1/1 1970—13/10 1971 prövning skett av 43 beslut om åtal enligt nämnda lag, av vilka 31 eller 72,1 % lett till ändring. Beträffande perioden 1967—69 hänvisar jag till Thörns sammanställning, varav framgår att av 44 prövningar 21 eller 47,7 % lett till ändring.13Ändringsfrekvensen synes sålunda vara kraftigt stigande.
    Gärningarna. För fullständighetens skull har jag även gjort en kortfattad sammanställning av vilka brottstyper som avses med framställningarna om överprövning, vari då ingår samtliga tre tidigare nämnda tre huvudgrupper. I de fall då i en prövning förekomma brott av flera typer har endast det allvarligaste räknats. Resultatet framgår av tabell 5.

 

 

12 Se Gunnar Krantz, Måste varannan ung lagöverträdare åtalas? Socialt Forum 1968 s. 401—410, och min i anledning därav tillkomna artikel i samma tidskrift 1969, nämnd i not 1.
13 Se Thörn a. a. s. 41.

Överprövningsinstitutet och dess berättigande 727Tabell 5. Brottstyper i överprövningsärendena.

typ

år

1965

 

1966

 

1967

 

1968

 

1969

 

1970

 

1971

summa
brott mot person 021363419
förmögenhetsbrott859121410967
brott mot staten och allmänheten123102211
summa för brb99131620151597
specialstraffrätt8711879858

Totalsumma                17         16         24        24        27          24        23       155


 

    Tabell 5 kräver icke någon närmare kommentar. För jämförelsematerial från Stockholms stad, Jönköpings län och riksåklagaren hänvisar jag till Thörns uppsats.14Anlednigen till att summan här blir 155, medan tabellerna 1, 2 och 4 upptaga 157 brott eller brottsserier av olika gärningsmän, är att de klagande målsägandenas uppgifter i 2 fall varit så obestämda att de påstådda brottsliga gärningarna ej kunnat rubriceras.
    Olika åklagares beslut. Trots det delvis lilla materialet har jag ansett det kunna vara av visst intresse att närmare undersöka de olika åklagarnas beslut och i vilken utsträckning dessa ändrats. Grunden härtill är ej så mycket att det ganska ringa materialets siffror skulle vara av särskilt intresse som sådana utan snarare att jag velat fästa eventuellt intresserades uppmärksamhet på vilket fruktbart och nästan helt outnyttjat forskningsområde som här föreligger.15
    Jag har härvid sammanfört de båda första kategorierna av tidigare behandlade överprövningar och i stället delat upp dem efter de personer, som fattat besluten vilka varit föremål för överprövningar, resp. efter de åklagarkategorier dessa tillhört.
    På grund av de speciella förhållandena vid överprövningar enligt 1964 års lag har jag uteslutit dessa från denna behandling. I dem finns det förmodligen också anledning att antaga att det råder en viss skiljaktighet mellan central praxis och den lokala praxisen i vissa län. På detta tyda de ganska stora skiljaktigheterna mellan länen i de halvårsvis utkommande statistiska sammanställningarna över beslut enligt 1964 års lag. Man kan emellertid vänta att den vetenskapliga undersökning varmed amanuensen Nils Wickberg, Uppsala, f. n. arbetar för riksåklagarens räkning kommer att klarlägga i vilken utsträckning skiljaktigheterna mellan länen bero på växlande praxis eller på olika karaktär hos brottsligheten.
    Den första gruppen blir då de positiva och negativa beslut i åtalsfrågor av distriktsåklagare, som varit föremål för överprövning av länsåklagare.Under undersökningsperioden ha 23 olika distriktsåklagare eller tillförord-

 

14 Se Thörn a. a. s. 34—38.
15 Som några få exempel bland den rika utländska litteraturen kunna nämnas Vilhelm Aubert, Straff og lagdeling (1963, stenc.), s. 61—67 och 143—147, Edward Green, Judicial Attitudes in Sentencing (1961), s. 71—72, Roger Hood, The Sentencing in Magistrates' Courts (1962), s. 16 och 118—12, samt Glendon Schubert, Quantitative Analysis of Judicial Behavior (1959), s. 77—127.

728 Klas Lithnernade sådana tjänstgjort inom de båda länen. 1 av dessa har ej fattat något beslut, som blivit föremål för överprövning. De 22 återståendes 134 beslut ha sammanförts i tabell 6.

 

Tabell 6. Beslut av distriktsåklagare, som blivit föremål för överprövning av länsåklagare.

åklagareantal beslutfastställdaändrade
a110
b651
c752
d440
e761
f321
g835
h541
i211
j651
k330
l14104
m541
n18144
o651
p550
q110
r880
s990
t110
u422
v1183
summa13410628

 

    Bokstavsbeteckningarna ha slumpvis tilldelats de ifrågavarande åklagarna. Resultatet visar ganska stora skillnader, både i fråga om antalet ärenden och beträffande ändringsfrekvensen. Beträffande antalet ärenden beror detta dock delvis på att en del av åklagarna i fråga endast tjänstgjort under en del av undersökningsperioden.
    Emellertid framgår det också av tabellen att skillnaden i ändringsfrekvens är mycket stor mellan t. ex. åklagare S, vars 9 beslut samtliga fastställts, och åklagare G, av vars 8 beslut 5 ändrats. I olikhet mot vad fallet är vid storstädernas åklagarmyndigheter förekommer endast ringa specialisering av vissa åklagare på bestämda brottstyper. Även om fördelningen mellan åklagarna av de tidigare kategorierna stornämndsmål, smånämndsmål och endomarmål delvis beror på tjänsteställningen, komma dock även de yngsta åklagarna att under vikariat på högre tjänster eller av annan anledning handlägga även stornämndsmål av ganska kvalificerat slag. Jag har ej kunnat finna något bestämt mönster vid jämförelsen mellan olika åklagare, olika brottstyper och ändringsfrekvensen. För den som har tid och lust, hade

Överprövningsinstitutet och dess berättigande 729det vidare funnits möjlighet att med utgångspunkt från t. ex. Schuberts i not 15 nämnda arbete jämföra den eventuella överensstämmelsen mellan olika beslutande åklagare i första och andra instans, ungefär som de amerikanska forskarna vid sin analys av USA:s Supreme Court ständigt funnit ett "cluster" som bestod av domarna Black och Douglas.
    Jag har därefter betraktat samma material ur en annan synpunkt, nämligen med hänsyn till vilken länsåklagare eller t.f. länsåklagare som beslutat i överprövningsärendet. Anledningen till att beslut av t.f. länsåklagare förekommit i relativt stor utsträckning är att jag 1969—70 varit partiellt tjänstledig i cirka två år för en serie större förmögenhetsbrott. Under denna tid ha ett stort antal vikarier tjänstgjort längre eller kortare tid. Även andra ledighetsperioder ha förekommit. Resultatet har sammanställts i tabell 7.

 

Tabell 7. Beslut av länsåklagare beträffande överprövning av distriktsåklagaresbeslut.

åklagareantal beslutfastställdaändrade
a963
b28226
c110
d110
e544311
f770
g651
h27207
i110
summa13410628

    Även i tabell 7 ha bokstavsbeteckningarna slumpvis fördelats på de 9 personer som uppehållit länsåklagartjänsten. Det torde dock vara ganska lätt att gissa att jag som ordinarie innehavare av tjänsten fattat det största antalet beslut.

    Resultatet blir här detsamma som beträffande distriktsåklagargruppen i tabell 6, så till vida att någon klar tendens icke kan urskiljas. Med utgångspunkt från de i not 15 citerade verken föreligga dock även här möjligheter till ytterligare undersökningar. Tänkbara uppslag därtill äro t. ex. följande:
    1. När en överprövande åklagare efter ett antal prövningar fått en viss uppfattning om en viss distriktsåklagares beslut bruka vara riktiga eller ej, påverkar detta då hans kommande bedömning av vederbörandes beslut?
    2. Föreligger det någon skillnad i ändringsfrekvensen beträffande beslut från åklagare ur olika åldersgrupper, resp. med den tidigare landsfogde- eller landsfiskalsutbildningen?
    3. Hur blir situationen för de chefsåklagare som vikariera såsom länsåklagare, när de skola överpröva beslut vilka fattats av distriktsåklagare vid den egna myndigheten?
    4. I vilken utsträckning ändra dessa chefsåklagare under vikariat som länsåklagare varandras beslut i egenskap av distriktsåklagare?
    5. Vilka ha resultaten vid domstol blivit av olika länsåklagares beslut om åtal?

730 Klas Lithner    Ett annat tänkbart forskningsfält är att undersöka i vilken utsträckning rena praktikabilitetsskäl, t. ex. hänsyn till arbetsbördan vid en åklagarmyndighet eller på en viss åklagartjänst, kunna antagas ha inverkat på beslut att ej väcka åtal och i vilken utsträckning sådana eventuella betraktelsesätt godtagits vid överprövning.16I detta sammanhang kan hänvisas till flera intressanta internationella undersökningar. Enligt en av dessa använde en fransk åklagarmyndighet avskrivningsinstitutet för att reglera sin arbetsbörda.17Det finns också jämförande undersökningar mellan olika åklagarmyndigheters interna praxis. En amerikansk undersökning är en analys av och jämförelse mellan arbetsresultaten vid en amerikansk åklagarmyndighet under två olika politiska regimer.18
 

Klas Lithner

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

16 Angående direktiven för åtalsrättskommittén se SvJT 1971 s. 236—237 och Från departement och nämnder 1971: 1 s. 8—10.
17 Se Philip Robert, Operational research in the system of criminal justice, European Committee on Grime Problems, Collected Studies in Criminological Research, Vol. VIII, Council of Europe, Strasbourg (1971), s. 66, André Davidovitch, Statistique de 1'activité des parquets des tribunaux de grande instance en 1964, Essai de typologie, Compte général de la justice pour l'anneé 1967 (1969) och René Boudon et André Davidovitch, Les mécanismes sociaux des abandons de poursuite, Année sociologique (1964), s. 111.
18 Herbert Jacob, Politics and Criminal Prosecution in New Orleans, i Kenneth V. Vines and Herbert Jacob, Studies in Judicial Politics (1963).