Sverige och den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna.
Enligt senaste statistik hade vid utgången av februari i år antalet till kommissionen i Strasbourg inkomna individuella klagomål enligt art. 25 i den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna stigit till 6 035 medan antalet mellanstatliga mål numera uppgår till tio. I mitten av 1960-talet mottog kommissionen i allmänhet omkring 300 individuella framställningar årligen men antalet har efterhand stigit och uppgick år 1972 till 644. Liksom tidigare utgör de klagomål som riktats mot de fyra nordiska medlemsstaterna en liten del av det totala antalet, under senare år tillsammans ett eller ett par tiotal årligen. Bland de elva av Europarådets nuvarande 17 medlemsstater som har godtagit den individuella klagorätten inför kommissionen — Cypern, Italien, Malta och Turkiet har inte gjort detta och konventionen har inte ratificerats av Frankrike och Schweiz — är det Storbritannien, Västtyskland och Österrike som dominerar. De individuella klagomål, som efter kommissionens prövning enligt art. 26 och 27 blivit upptagna till ingående behandling i sak ("declared admissible"), är nu 108 till antalet. I en del av dessa fall har kommissionen i rapport till ministerkommittén förklarat sig anse att den ifrågavarande staten har brutit mot sina förpliktelser enligt konventionen. Dessa fall har med få undantag hänskjutits till domstolen och där lett till dom eller avskrivning efter uppgörelse mellan parterna. I sex fall har kommissionen lyckats i sina strävanden enligt art. 28 b) i konventionen att nå en

740 Nordiskt och internationelhreglering av tvistefrågan i godo "on the basis of respect for Human Rights as defined in this Convention". Och i ytterligare några fall har klagomål, som av kommissionen upptagits till behandling i sak, återkallats av klaganden sedan uppgörelse träffats vid direkta förhandlingar mellan parterna. Kommissionen har då med tillämpning ex analogia av art. 28 b) prövat om uppgörelsen varit grundad på respekt för de mänskliga rättigheterna, sådana de definierats i konventionen, och därefter avskrivit ärendet.
    Av intresse från svensk synpunkt är att notera, att kommissionen under de senaste åren har till behandling i sak upptagit fyra klagomål enligt art. 25 mot Sverige — före år 1971 hade detta inte förekommit i något fall. Tre av de fyra fallen utgör eftermälen till rättegångar inför den svenska arbetsdomstolen (se dess domar 1969 nr 14, 1971 nr 34 och 1972 nr 5), i vilka arbetstagarorganisationer eller enskilda arbetstagare gjort gällande, bland annat, att staten i egenskap av arbetsgivare kränkt sina arbetstagares föreningsrätt. Inför kommissionen har klagandena åberopat främst art. 11 i konventionen. I ett av fallen, där kommissionen beslöt att pröva vissa frågor om "admissibility" i samband med sakbehandlingen av klagandens framställning, har kommissionen sedermera avvisat klagomålet såsom anhängiggjort senare än sex månader efter det slutliga beslutet i Sverige (art. 26). I de två övriga fallen hölls i våras förhandlingar inför kommissionen och parterna avvaktar nu nästa steg i förfarandet.
    Det fjärde svenska fallet som blivit upptaget till behandling i sak (Karnell and Hardt v. Sweden) är det första av de fyra i vilket kommissionen har avgivit en slutlig rapport. Fallet är ett av dem som avskrivits efter återkallelse och i vilka kommissionen har fattat sitt beslut efter en sådan prövning av förenligheten med konventionen, som angivits i art. 28 b). Förfarandet vid förlikning inför kommissionen har i enlighet med tidigare praxis följts också i så måtto, att kommissionen har upprättat en sådan kortare rapport om de faktiska omständigheterna och den lösning som uppnåtts, varom stadgas i art. 30.
    Klagomålet rörde den i kommissionens praxis förhållandevis sällan behandlade art. 2 i det första tilläggsprotokollet till konventionen, enligt vilken ingen må förvägras rätten till undervisning och som vidare föreskriver att staten skall, vid utövandet av den verksamhet den kan påtaga sig i fråga om uppfostran och undervisning, respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse. Liksom flera andra stater har Sverige gjort en reservation i fråga om art. 2 vid ratificeringen av protokollet, i Sveriges fall genom en förklaring av innebörd att Sverige "icke kan medgiva föräldrar rätt att under hänvisning till sin filosofiska övertygelse för sina barn erhålla befrielse från skyldigheten att deltaga i delar av de allmänna skolornas undervisning samt att befrielse från skyldigheten att deltaga i samma skolors kristendomsundervisning endast kan medgivas för barn med annan trosbekännelse än svenska kyrkans, för vilka tillfredsställande religionsundervisning är ordnad" (prop. 1953:32 s. 11), och innebörden av denna förklaring fick också betydelse i ärendet. Under handläggningens gång drog kommissionen ex officio in i bilden även art. 14 i konventionen, som stadgar förbud mot diskrimination med avseende på de genom konventionen garanterade rättigheterna.
    Ärendet hade sin upprinnelse däri, att Evangelisk-Lutherska kyrkan i

Nordiskt och internationellt 741Sverige hade genom beslut av Kungl. Maj:t den 24 juli 1970 fått avslag på en begäran i enlighet med 27 § andra stycket skollagen om tillåtelse att i skolans ställe ombesörja religionsundervisning. Klagomål anfördes hos kommissionen, först av kyrkan själv och sedan av processuella skäl genom anslutning till kyrkans framställning jämväl av vissa utav dess medlemmar (kyrkans egen framställning avvisades sedermera med motiveringen, att kyrkan som sådan inte kunde ha eller utöva de rättigheter som anges i art. 2 i protokollet). Enligt klagomålet utgör redan reglerna i skollagen om villkoren för befrielse från religionsundervisning ett åsidosättande av Sveriges förpliktelser enligt art. 2 i det att denna tillförsäkrar varje enskilt barn rätt till befrielse från religionsundervisning oavsett tillhörighet till ett religiöst samfund och i det att Sverige får anses ha — genom vad som utsagts i reservationen till art. 2 — åtagit sig att respektera denna rätt till befrielse för varje barn med annan trosbekännelse än svenska kyrkans för vilket tillfredsställande undervisning är ordnad. Bestämmelserna i 27 § andra stycket skollagen, enligt vilka skolelev kan bli befriad från religionsundervisning enbart om han tillhör ett trossamfund som fått tillstånd av Kungl. Maj:t att i skolans ställe ombesörja religionsundervisning, utgör, menade klagandena, en mot detta åtagande stridande inskränkning i individens rätt. I andra hand hävdade klagandena att beslutet den 24 juli 1970 utgjorde ett brott mot Sveriges ifrågavarande förpliktelser enligt protokollet. Ett riktigt uppfyllande av dessa förpliktelser kräver enligt deras ståndpunkt att varje framställning enligt 27 § andra stycket skollagen beviljas under förutsättning att vederbörande trossamfund kan ge barnen en religionsundervisning som efter ett rimligt och objektivt bedömande får betraktas såsom tillfredsställande. Sedan kommissionen begärt yttrande över frågan om "admissibility" såvitt gällde de enskilda kyrkomedlemmarnas klagomål förklarade sig svenska regeringen bestrida att klagandenas rättigheter enligt konventionen och protokollet jämte den svenska reservationen till detta hade kränkts genom den ifrågavarande svenska lagstiftningen och Kungl. Maj:ts beslut den 24 juli 1970. Däremot förklarade sig regeringen beredd att godta ett beslut av kommissionen att ta upp klagandenas framställning till behandling i sak, eftersom framställningen föranledde ett flertal viktiga och svårbedömda frågor rörande inte blott de faktiska omständigheterna utan även tolkningen av art. 2 i protokollet och den svenska reservationen. En liknande ståndpunkt i frågan om "admissibility" intog regeringen för övrigt senare i ett av de nyss nämnda föreningsrättsfallen. Kommissionen beslöt också förklara klagomålet "admissible". Såvitt särskilt gällde tillämpligheten av den svenska reservationen hade visserligen enligt vanliga procedurregler denna fråga bort bedömas först eftersom kommissionen inte skulle vara behörig om klagomålet omfattades av reservationen. Emellertid kunde, framhöll kommissionen, reservationen tolkas enbart mot bakgrund av viss svensk lagstiftning och frågan om dess innebörd och tillämplighet fick med hänsyn härtill anses så komplicerad att den inte borde bedömas fristående från ärendet i övrigt.
    Efter beslutet i procedurfrågan yttrade sig parterna skriftligen i sak men begärde uppskov med muntlig förhandling i avvaktan på resultatet av inledda förhandlingar. I januari i år återkallade därefter klagandena sin framställning och angav såsom skäl att Kungl. Maj:t hade beslutat att elever i grundskolan och gymnasieskolan som tillhör Evangelisk-Lutherska kyrkan i Sverige skall på begäran av sina föräldrar befrias från att deltaga i undervisningen i

742 Nordiskt och internationelltreligionskunskap och i stället, genom föräldrarnas försorg och med den olikhet som föranleds av skillnaden i religiös uppfattning, beredas jämförbar undervisning på annat sätt. I beslutet hade Kungl. Maj:t vidare föreskrivit att undervisningen i religionskunskap i klasser med en eller flera elever som befriats från undervisningen skulle meddelas vid särskilda på förhand bestämda lektioner samt att befriade elever skulle i fråga om bland annat betyg och uppflyttning till nästa klass behandlas såsom om religionsundervisning inte ingick i läroplanen. Samtidigt fastställde Kungl. Maj:t vissa tillägg och ändringar i de allmänna bestämmelserna till timplaner i läroplan för grundskolar, av innebörd bland annat att undervisning i religionskunskap skall meddelas vid särskilda lektioner i klasser med elever som erhållit befrielse från sådan undervisning enligt 27 § andra stycket skollagen. Regeringens representant bekräftade inför kommissionen klagandenas uppgifter om de beslut som fattats och anslöt sig till klagandenas begäran att ärendet måtte avskrivas. På grund av vad som sålunda förekommit beslöt kommissionen — sedan den konstaterat, att återkallelsen uppenbarligen gjorts fullt frivilligt och att uppgörelsen var "based on respect for human rights such as are defined, subject to the Swedish reservation in regard to art. 2 of protocol nr 1, in the Convention and the protocols thereto" — att avskriva ärendet.
 

O. B.