Europakonventionen som lagtolkningsfaktor

 

Av jur. kand. ROLF ALMERING

 

I. Europarätten¹
Den europeiska konventionen 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (europakonventionen)² uppställer, tillsammans med två tilläggsprotokoll till konventionen,³ vissa minimikrav avseende individens rättsskydd gentemot statsmakten. I syfte att trygga det nationella uppfyllandet av dessa rättigheter har inom Europarådet inrättats ett internationellt kontrollmaskineri, som består av dels kommissionen och dels domstolen.
    Kommissionen är behörig mottaga anmälningar om kränkningar av europakonventionen bl. a. från enskilda individer, förutsatt att den anklagade staten generellt medgett enskilds petitionsrätt. Såvida kommissionen godtagit en anmälan skall den, efter vidtagen undersökning, söka förmå parterna till en uppgörelse i godo. Lyckas ej detta skall kommissionen i rapport till ministerkommittén, som består av konventionsstaternas utrikesministrar, ange huruvida den ifrågavarande staten brutit mot konventionen. Såvida ej inom tre månader efter rapportens avlämnande ärendet hänskjutits till domstolen, skall ministerkommittén med 2/3 majoritet fastställa om kränkning av konventionen skett.
    En konventionsstat kan också avge en generell förklaring om godtagande av domstolens obligatoriska jurisdiktion i alla frågor avseende tolkning och tillämpning av konventionen.⁴ Förutsatt att en anklagad stat sålunda godtagit domstolen är dels kommissionen och dels konventionsstat som är part i målet behörig att hänskjuta detta till domstolen. Konventionsstaterna förpliktas att rätta sig efter domstolens utslag i alla de mål, i vilka de är parter.
    Ministerkommittén är ansvarig för att domstolens utslag verkställs och då enligt art. 61 intet i konventionen inskränker de befogenheter, som tillerkänts ministerkommittén genom Europarådets stadga, kan ministerkommittén genom att hota med åtgärder enligt stadgan utöva påtryckning på en stat att följa domstolens dom.⁵

 

¹ Med "europarätten" avses den del av europeisk regional rätt, som europakonventionen (nedan cit. EK) ger upphov till. Då hänvisning sker till EK avses både själva konventionen och dess olika protokoll, såvida ej annat framgår av texten. Förekommande hänvisningar till artiklar avser endast själva konventionen, såvida ej annat uttryckligen anges. Samtliga förekommande kursiveringar är författarens egna och för gjorda översättningar svarar också författaren helt.
² Bland kommentarer till EK märks Castberg, Den europeiske konvensjon om menneskerettighetene, Oslo 1971, Fawcett, The Application of the European Convention on Human Rights, Oxford 1969, Robertson, Human Rights in Europe, Manchester 1963, Weil, The European Convention on Human Rights, Leyden 1963.
³ Se betr. det första protokollet prop. 1953: 32 och betr. det fjärde protokollet prop. 1964: 87.
⁴ Emellertid kan en stat, som ej är obligatoriskt underkastad domstolens jurisdiktion, ad hoc medge att visst ärende hänskjutes till domstolen.
⁵ Jfr den s. k. Greklandssaken inför Europarådet i Utrikesfrågor 1969 s. 143 ff.

II. Sveriges anslutning till europarättens system
Sedan Sverige 1949 blivit medlem av det nybildade Europarådet, undertecknade vårt land såsom första medlemsstat europakonventionen. I proposition 1951: 165, enligt vilken KMt begärde riksdagens godkännande av Sveriges anslutning till konventionen, framhölls att konventionen främst ålade staten förpliktelser i förhållande till sina egna medborgare; enskilda borde sålunda medges petitionsrätt inför kommissionen. Vad emellertid avsåg ett godtagande av domstolens obligatoriska jurisdiktion menade man att erfarenheten först borde få utvisa om det vid sidan av kommissionen fanns ett praktiskt behov av domstolen.⁶
    1953 hemställde KMt att riksdagen skulle medge Sveriges anslutning till det första protokollet, varvid dock vissa förbehåll gjordes för svensk rätts del avseende protokollets art. 2.⁷ Riksdagen godtog samma år protokollet i den omfattning KMt förordat.⁸ 1964 framlade KMt för riksdagens godkännande bl. a. det fjärde protokollet och föreslog att Sverige vid ratifikationen av detta protokoll skulle förklara sig erkänna att den tidigare avgivna förklaringen avseende enskilds petitionsrätt även skulle omfatta de i detta protokoll behandlade rättigheterna.⁹ Riksdagen godtog protokollet i enlighet med KMts förslag.¹⁰
    1966 avgavs proposition om godtagande av domstolens obligatoriska jurisdiktion,¹¹ varvid dock giltighetstiden av förklaringen begränsades till 5 år. Samtidigt förklarades domstolens behörighet avse såväl konventionen som det första och det fjärde protokollet. 1971 avgav Sverige en ny förklaring om erkännande av domstolens kompetens av samma innehåll som den tidigare förklaringen.¹² Europakonventionen har sålunda tillämpning fullt ut mot Sverige.

 

III. Lag och traktat — svensk transformationsteori
Enligt gällande folkrättsliga principer är Sverige skyldigt tillse att de internationella förpliktelser, vilka landet åtagit sig genom en gällande traktat, också lojalt fullgöres inom landet. Haagdomstolen har fastslagit att en stat är skyldig göra sin rättsordning konform med de traktatförpliktelser, som åvilar staten. Det sätt, på vilket staten på det nationella planet uppfyller sina mellanfolkliga förpliktelser, regleras dock ej av folkrätten: staten har alltså frihet att välja mellan olika metoder för att ge intern effekt

 

⁶ Sverige deponerade 4.2.1952 ratifikationsinstrument avseende godtagande av konventionen och medgivande av enskilds petitionsrätt utan tidsbegränsning, se SÖ 1952: 35 s. 409. EK trädde i kraft 3.9.1953.
⁷ Se prop. 1953: 32 s. 2 ff.
⁸ Det första protokollet trädde i kraft 18.5.1954. Märk att detta protokoll enligt dess art. 5 är att anse som en integrerad del av EK, varför konventionens samtliga artiklar automatiskt blir tillämpliga betr. detta protokoll. Det fjärde protokollet skiljer sig dock i detta avseende från det första protokollet. Det är nämligen endast i förhållandet mellan konventionsstaterna som bestämmelserna i det fjärde protokollet är att anse som tillägg till EK. Betr. enskilds petitionsrätt och domstolens obligatoriska jurisdiktion gäller att det fjärde protokollet endast får göras gällande såvida ifrågavarande konventionsstat uttryckligt förklarat sig erkänna denna rätt eller godtaga denna jurisdiktion betr. rättigheterna enligt protokollet eller någon av dessa, se art. 6 i det fjärde protokollet. Jfr Castberg a. a. s. 167 f.
⁹ Se prop. 1964: 87 s. 6 ff.
¹⁰ Protokollet har numera trätt i kraft.
¹¹ Se prop. 1966: 33 s. 4 ff.
¹² Se prop. 1971: 13 s. 3.

åt traktaträttens normer.¹³ Härvid kan traktater antingen ges omedelbar internrättslig verkan, s. k. automatisk transformation, eller först genom en särskild statsakt bli del av nationell rätt. I det senare fallet fordras att den nationelle lagstiftaren antingen skapar parallella normer i intern rätt (transformationsteorin) eller inskränker sig till att ge en "order of application" (adoptionsteorin).¹⁴
    Svensk offentlig rätt saknar uttryckliga bestämmelser, dels om hur en för landet bindande mellanfolklig överenskommelse skall införlivas med vår rättsordning och dels om vilken ställning en dylik överenskommelse har i svensk rätt. Halvar Sundberg har visat att § 12 i 1809 års RF i sin ursprungliga lydelse till en början tolkades så att KMt hade en obegränsad makt att sluta traktater. Denna traktatmakt ansågs ej, även om den berörde frågor som grundlagsenligt tillhörde riksdagens kompetensområde, fordra någon åtgärd av riksdagen för att säkra att den folkrättsliga skyldigheten iakttogs i landet. Oberoende av sitt juridiska innehåll betraktades sålunda en vederbörligen publicerad traktat som jämställd med svensk författning. Under intryck av den konstitutionella logiken kom man dock vid 1800-talets mitt till uppfattningen att KMts traktatmakt hade sin begränsning i riksdagens grundlagsenliga befogenheter. Traktatmakten kunde ju, enär en bindande traktat hade omedelbar intern verkan, få samma effekt som en lagstiftningsåtgärd och således inkräkta på folkrepresentationens befogenheter. Till denna uppfattning bidrog även den kraftiga utvecklingen av den internationella rätten under 1800-talet, varigenom traktatregleringar kom att beröra allt fler av riksdagens behörighetsområden. Genom 1921 års ändring i § 12 RF kodifierades principen att traktater, som berör riksdagens grundlagsfästa kompetens, kräver dess medverkan för att få inomstatlig giltighet.¹⁵
    Jägerskiöld har hävdat att den nu redovisade följden av den konstitutionella logiken hade samband med uppkomsten av den i tysk doktrin vid slutet av 1800- och början av 1900-talet utbildade dualistiska läran om förhållandet mellan folkrätt och inomstatlig rätt. Enligt denna lära är en traktats folkrättsliga giltighet skild från dess inomstatliga giltighet, varför traktater endast kan gälla mellan stater men aldrig inom dessa. Enär den suveräna staten endast är bunden av sin nationella rättsordning fordras att traktatregler transformeras till intern lag för att få inomstatlig verkan.¹⁰
    Det är tydligt att 1921 års grundlagsändring konfirmerade en statspraxis, som var dualistisk i den meningen att en traktat som berörde riksdagens lagstiftningskompetens fordrade dess samtycke för att vinna inomstatlig tilllämplighet. Emellertid tycks uppfattningen i Sverige efter denna reform ha kommit att präglas av de tyska transformationsteorierna i den utsträckning att varje traktat anses skola publiceras som svensk författning för att bli internrättsligt tillämplig, oavsett om traktaten materiellt hör till lagstiftningsmakten eller ej.

 

¹³ Se Eek, Folkrätten, 1968 (nedan cit. Eek), s. 264.
¹⁴ Se betr. dessa båda metoder Partsch, Die Anwendung des Völkerrechts im innerstaatlichen Recht, Karlsruhe 1964, s. 41 ff.
¹⁵ Se Sundberg, H., Lag och traktat, 1934, s. 12 ff. Jfr Eng i NTIR 1938 s. 96 ff.
¹⁶ Se Jägerskiöld, Folkrätt och inomstatlig rätt, 1955 (nedan cit. Jägerskiöld), s. 65 ff.

IV. Bräscherna i transformationsteorin
1. Traktat såsom uttryck för lagstiftarvilja
Från den principiella utgångspunkten, som är att en traktat alltid måste genom en särskild statsakt införlivas med vår rättsordning för att få inomstatlig verkan, skall här undersökas i vilka fall detta skett i statspraxis. Såsom huvudprincip synes gälla att en för landet bindande internationell överenskommelse, som medför rättigheter eller skyldigheter för myndigheter eller enskilda, införlivas i vår rättsordning genom lag eller annan författning. I de fall då riksdagens medverkan är nödvändig beträffande ifrågavarande traktater sker emellertid en dubbel omgång, ty riksdagen har dels att godkänna traktatens ratifikation och dels att medverka vid dess införlivande i svensk rätt.¹⁷ Men i en situation, då riksdagens medverkan kan inskränkas till att ge en lag, som hänvisar till en traktats engelska och franska texter såsom direkt tillämpliga i Sverige,¹⁸ är det tydligt att riksdagens roll vid traktatens införlivande med svensk rätt är av mera formell karaktär. Man kan sålunda fråga sig huruvida ej en av riksdagen i behörig ordning godkänd traktat omedelbart borde kunna tillämpas i riket, i den mån traktatreglerna är av den art och utformning att de kan läggas till grund för rättsliga avgöranden.¹⁹
    Enligt den i Sverige allmänt accepterade dualistiska uppfattningen skall emellertid de av våra internationella förpliktelser, som ej genom lag eller annan författning införlivats med vår rätt, ej direkt kunna ligga till grund för nationell rättstillämpning. Vad är då anledningen till att dylika överenskommelser ej klätts i svensk författning? Svaret kan vara antingen att traktaterna ej innehåller lag i materiell mening, d. v. s. att de ej avser att medföra rättigheter eller skyldigheter på det nationella planet, eller att traktatreglerna redan har motsvarighet i vår inomstatliga rätt.²⁰ Emellertid föregås en svensk anslutning till en traktat av en undersökning i syfte att utröna om svensk rätt hindrar en sådan anslutning. Konstateras härvid en brist på överensstämmelse mellan traktat och nationell lag, måste antingen förbehåll göras vid tillträdet till traktaten eller den svenska lagen ändras. Traktatens ratificering utgör sålunda en bekräftelse på att de traktatbestämmelser, beträffande vilka förbehåll ej gjorts, har sin fullständiga motsvarighet i svensk rätt. Med hänsyn till att riksdagens godkännande fordras även beträffande de av nu ifrågavarande traktater, vilka berör riksdagens

 

¹⁷ Jfr Myrsten i SvJT 1965 s. 287 ff.
¹⁸ Se lag 24.11.1969 med anledning av Sveriges tillträde till konventionen 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg.
¹⁹ Jfr Sveriges avtal 1956 med Frankrike rörande ömsesidig rättshjälp i brottmål (SÖ 1959: 14), vars art. 11 andra stycke innebär åtagande från Sveriges sida att bevilja immunitet åt de franska medborgare, vilka såsom vittnen m. m. på kallelse frivilligt inställer sig inför svensk domstol. Sedan ratifikationsinstrument utväxlats 25.5.1959 trädde avtalet i kraft denna dag (SÖ 1959: 14 s. 12) men först (genom lagen 29.6.1964 om vissa begränsningar i svensk lags tilllämplighet och svensk domstols behörighet, vilken jämlikt KK 16.2.1968 trädde i kraft) 1.5.1968 transformerades avtalet till svensk rätt. Det förhållandet att Sverige i nära 9 års tid underlät att, i enlighet med den i landet hävdade transformationsläran, genom lag eller författning föreskriva det bilaterala avtalets tillämpning i vårt land kan icke rimligen anses ha inneburit hinder för våra domstolar att iakttaga de begränsningar i sin kompetens, som avtalet föreskriver.
²⁰ Jfr Myrsten a. a. s. 292, Eng a. a. s. 101 ff, FLU 1970: 18 s. 2 f och 1970 Ju: 42.

kompetensområde, måste logiskt sett även en dylik traktat uppfattas såsom uttryck för lagstiftarviljan. Antagandet av traktaten utgör nämligen ingenting annat än en bekräftelse på att svensk rätt har visst innehåll.

 

2. Enskilds petitionsrätt
På 1600-talet erkändes folkrätten som en för alla folk bindande naturrätt. Även enskilda individer ansågs då vara subjekt för folkrättens regler. Envälde och nationalstat kom emellertid att ändra attityden; lag som uttryckte suveränens vilja krävde en helt annan respekt än tidigare rättsregler. Från slutet av 1700-talet möter i anslutning härtill tendensen att begränsa folkrätten till att endast avse förhållanden mellan stater. Efter hand vann den ståndpunkten alltmer anslutning att folkrätten inte kunde skapa rättigheter eller förpliktelser för individer och vid mitten av 1800-talet synes denna uppfattning ha varit dominerande i doktrinen.²¹
    Två världskrig i vårt århundrade har emellertid tvingat stater till ett alltmer ökat mellanstatligt samarbete. Särskild vikt har härvid lagts vid strävandena att förbättra individens rättsställning. Denna omständighet har rest spörsmålet huruvida individen har rättigheter enligt allmän folkrätt eller ej.²² Klart är emellertid att stater genom internationella överenskommelser kan förbinda sig att på det nationella planet iakttaga vissa normer avseende individers behandling. I den utsträckning enskilda personer ges rätt att direkt inför internationella kontrollorgan åberopa den internationella rättens regler vid talan t. o. m. mot hemlandsstat, har individen erhållit status som folkrättssubjekt. I folkrättssystemet har då tillkommit ett nytt element, ty dess regler gäller ej enbart mellan staterna inbördes som likställda enheter: folkrätten ingriper även i förhållandet mellan stater och enskilda. Detta gäller nu för europarättens normer i de konventionsstater, som erkänt enskilds petitionsrätt.
    Den enskilda petitionsrätten har tydligen tillfört området ett nytt moment. Den har nämligen givit nationella organ anledning att genom en konventionsanpassad rättstillämpning förebygga att petitionsrätten utövas.

 

3. Överstatligt domstolsförfarande
Frågan vilken effekt ett överstatligt domstolsförfarande kan ha på det nationella planet uppmärksammades i Sverige dels i samband med det s. k. Bollmålet²³ och dels vid vårt godtagande av domstolens för de mänskliga rättigheterna obligatoriska jurisdiktion.
    Om Bollmålet fått motsatt utgång, hade den konfliktsituationen förelegat att ett internationellt domstolsorgan, vars utslag vårt land förpliktat sig följa, förklarat att en i enlighet med vår rättsordning i sista instans meddelad lagakraftvunnen dom stred mot landets folkrättsliga förpliktelser. Gällande svensk rätt synes inte anvisa någon säker lösning på detta problem.

 

²¹ Se Jägerskiöld s. 37 ff och Sundberg, J. i The De Paul Law Review, Vol. XX, CINA, 1971, s. 394.
²² Se t. ex. Lauterpacht, International Law and Human Rights, London 1970, s. 27 ff och Waldock i 106 Recueil des Cours, 1962 II, s. 195.
²³ Bollmålet avsåg frågan huruvida Sverige, genom att tillämpa BvL:s bestämmelser om skyddstillsyn på utländsk underårig flicka, överträtt en förmynderskapskonvention. Haagdomstolen fann visserligen att Sverige ej kränkt konventionen, men målet aktualiserade frågan vilka verkningar domen skulle ha fått i Sverige i händelse av motsatt utgång, se ICJ Reports 1958, s. 55.

I vår doktrin förordar Jägerskiöld och Sture Petrén lagstiftning för att säkra Sveriges inomstatliga uppfyllande av åtagna internationella förpliktelser, medan Eek ifrågasätter behovet av dylik lagstiftning.²⁴
    Till följd av denna diskussion i litteraturen väcktes i riksdagen en motion med begäran om utredning om rätt till resning vid konflikt mellan svensk och internationell domstols avgörande. Tillika framställdes en begäran att Sverige skulle säkra att det nya interna avgörandet efter medgiven resning överensstämde med den internationella instansens tolkning. I FLU:s av riksdagen godkända utlåtande uttalades att det tills vidare fick överlämnas till rättstillämpningen att söka komma till rätta med eventuellt uppkommande konfliktsituationer av berört slag utan stöd av lagstiftning. Emellertid fastslogs att det kunde tagas för visst att en behörig internationell domstols utslag, varigenom ett nationellt avgörande underkänts, skulle komma att tillmätas åtminstone lika stor betydelse för den fortsatta rättstillämpningen som interna avgöranden i slutinstanserna. På grund härav ansågs inte heller särskild lagstiftning nödvändig för att för framtiden säkra att internationella avgöranden får tillbörligt inflytande i svensk rättspraxis.²⁵
    I propositionen om Sveriges godtagande av Europarådets domstols jurisdiktion ägnades särskild uppmärksamhet åt frågan, om ett avgörande av domstolen kunde föranleda ändring av en dom eller ett beslut av en nationell instans. KMt fann såväl i europakonventionens förarbeten som i dess art. 50 stöd för uppfattningen att så ej kunde bli fallet. Emellertid konstaterades att domstolens utslag mycket väl kunde tvinga till ändring i en stats nationella lag. Då Sverige meddelade förnyat erkännande av domstolen, påpekades att av domstolens praxis framgick att dess uppgift var begränsad till att bedöma om europarätten kränkts eller ej. Det var sålunda ej fråga om att generellt överpröva nationella avgöranden och domstolen fordrade ej heller att dylika avgöranden skulle ändras eller upphävas.
    Spörsmålet huruvida ett internationellt domstolsavgörande, varigenom ett svenskt domstolsbeslut förklarats konventionsstridigt, kan ha verkan att möjliggöra åsidosättande av detta beslut har alltså överlämnats till rättstillämpningen. Emellertid anses en stats ansvar för folkrättsstridiga interna avgöranden vara strikt, varvid den internationella reaktionen består i att ålägga den felande staten folkrättslig skadeståndsskyldighet, såvida man ej genom inhemska rättsmedel fullständigt kan undanröja verkningarna av det felaktiga nationella beslutet.²⁶
    Till följd av vår anslutning till europakonventionen kan våra högsta instansers avgöranden bli föremål för kontroll från Europarådets domstol. Härvid är Sverige folkrättsligt förpliktat att följa den internationella domen, vilket t. o. m. kan innebära en skyldighet att ändra svensk lag för att för framtiden säkra att våra internationella åtaganden fullgörs.
    Det överstatliga domstolsförfarandet innefattar tydligen i sig ett starkt skäl för nationella organ att tillämpa vad som kan kallas en preventiv lag-

 

 

²⁴ Se Petrén, S. i SvJT 1959 s. 208 f, Eek i SvJT 1959 s. 575 f och Jägerskiöld i SvJT 1961 s. 697 ff.
²⁵ Se FLU 1961:38 s. 10 f.
²⁶ Se Jägerskiöld i SvJT 1961 s. 693 ff. Jfr Eek s. 293.

tolkning, d. v. s. att ge europarättens regler en styrande verkan i rättstilllämpningen.

 

4. Uniform tolkning
Europakonventionen är en multilateral konvention, som ingåtts mellan en begränsad grupp stater med liknande bakgrund och i syfte att fastslå uniforma regler avseende en minimistandard på de mänskliga rättigheternas område inom västeuroparegionen. Det grundläggande unifieringssyftet är därför av central betydelse vid tolkningen av denna konvention. Konventionen innehåller vissa egna tolkningsregler, vilka främst synes vara riktade till nationella instanser. Sålunda avser art. 18 förbud mot "détournement de pouvoir", medan art. 60 innehåller ett förbud mot att någon av konventionens bestämmelser tolkas så, att den medger inskränkningar av de rättigheter, som en konventionsstat vid tiden för sin anslutning till europarätten redan tidigare accepterat i sin interna rätt. Scheuner har framhållit att i de fall då en traktat innehåller regler för dess egen tolkning, dessa skall anses bindande på det inomstatliga planet.²⁷
    Nationellt handhavande av europarätten inom de olika konventionsstaterna kan dock ge dess regler olika verkan. Av största vikt för en uniform tolkning av europarätten är därför den internationella praxis, som kommissionen och domstolen skapar, ty dessa avgöranden speglar den mest auktoritativa tolkningen av konventionens bestämmelser. Det är emellertid omvittnat att europakonventionen i varje särskilt fall skall tolkas på grundval av det faktiska rättsläget i samtliga konventionsstater.²⁸ Men samtidigt utvecklas i de olika konventionsstaterna i större eller mindre utsträckning nationell rättspraxis i anslutning till tillämpningen av europarätten.
    Det sker således ett samspel mellan nationell och internationell rätt såväl inom enskilda stater som inom internationella instanser. Rättsutvecklingen fortgår genom nationella och internationella organ, ofta genom en komplicerad växelverkan. Sålunda har Danelius framhållit att rättsutvecklingen inom ett flertal medlemsstater till europakonventionen kan tvinga en annan konventionsstat att ändra nationell lag eller rättstillämpning, ehuru denna vid tiden för statens anslutning till konventionen uppfyllde dess minimikrav.²⁹ Dessa förhållanden torde fordra att nationella organ i konventionsstaterna med uppmärksamhet följer den rättstillämpning som sker i övriga medlemsstater i anslutning till europarättens normer och som slutligen kan påverka Europarådets organ till en rättsutveckling. I brist på auktoritativt uttalande från europarättens behöriga kontrollorgan beträffande viss fråga tvingas sålunda en nationell instans att, vid sidan av europakonventionens auktoritativa texter, förlita sig till övriga konventionsstaters interna avgöranden, vilka ges "persuasive authority".³⁰ I syfte att sprida kunskap om olika nationella domstolars tolkning av europarätten har

 

 

²⁷ Se Scheuner i ed. Robertson, Human Rights in National and International Law (Proceedings of the Second Conference on the European Convention, Okt. 1965), Manchester 1968, s. 119.
²⁸ Bestämmande för tolkningen av EK skall alltså vara dessa staters allmänna syn på förhållandet mellan stat och individ, se Castberg a. a. s. 18.
²⁹ Se Danelius i SvJT 1971 s. 654.
³⁰ Jfr Sundberg, J. i Scand. Stud. in Law 1966 s. 227 ff.

direktoratet för mänskliga rättigheter inom Europarådets sekretariat sedan juni 1965 regelbundet publicerat referat av konventionsstaternas avgöranden i frågor som rör europakonventionen.³¹
    I en stats anslutning till europarättens system ligger således även ett godtagande av unifieringssyftet. Detta unifieringssyfte kan tydligen endast tillgodoses genom att man anammar en centraliserad, fortlöpande anpassningsbar tolkningsmetod.

 

5. Slutsats
I betraktande av att redan ratifikationen av traktater uttrycker lagstiftarvilja och med hänsyn till det tryck den enskilda petitionsrätten utövar på de nationella organens rättstillämpning, till det starka skäl för en konventionsanpassad lagtolkning, som det överstatliga domstolsförfarandet innebär, och till det implicita kravet på en centraliserad, fortlöpande anpassningsbar konventionstolkning måste anses att betydelsen av transformationsteorin väsentligt undergrävts som vägledare för i vilken utsträckning europarätten skall beaktas vid svensk rättstillämpning. Man är sålunda här på ett helt annat sätt oberoende av gängse lagtolkningsprinciper än när det gäller andra konventioner och dessas relation till svensk rätt.

 

 

V. Europarätten inom utrednings- och lagstiftningsväsendet
Med anledning av en riksdagsmotion med begäran om allmän översyn av svensk rätt avseende administrativa frihetsberövanden med utgångspunkt från europakonventionens art. 5, konstaterade FLU 1952, i ett av riksdagen biträtt utlåtande, att svensk rätt på ett par punkter uppvisade bristande eller i vart fall mindre god överensstämmelse med konventionen. Visserligen hade man varit medveten om detta förhållande redan vid ratifikationen, men detta innebure ej att en anpassning av vår rätt till konventionens krav vore onödig. Särskilt beaktades den omständigheten att Sverige till ett internationellt organ överlåtit att bedöma om vår rätt överensstämde med konventionen, varför det, till undvikande av klagomål mot Sverige avseende administrativa frihetsberövanden, borde tillses att svensk rätt otvetydigt harmonierade med konventionen.³² Riksdagen uttalade sålunda klart att svensk rätt på ifrågavarande område borde anpassas till europarättens krav. I enlighet med riksdagens hemställan tillsatte KMt en utredning avseende rättssäkerheten vid de administrativa frihetsberövandena. I sitt betänkande påpekade denna utredning att 1952 års riksdagsbeslut var en av anledningarna till att utredningen tillsattes men framhöll att i KMts direktiv intet nämnts om vilken betydelse europakonventionen skulle tillmätas vid den önskade reformen av svensk rätt. Emellertid genomfördes inom utredningen en undersökning om vilket skydd europakonventionen garanterade individen på berörda område. Genom sitt förslag om inrättande av socialdomstolar ansåg sig utredningen ha undanröjt varje anledning

 

³¹ Se Collection of Decisions of National Courts referring to the Convention, July 1969 (avser åren 1965—69), med First Supplement 1 December 1970 och Second Supplement 1 July 1971, Directorate of Human Rights, Council of Europe. Denna publikation består av lösbladssystem, där de nationella avgörandena är samlade i kronologisk ordning artikel för artikel i EK.
³² Se FLU 1952: 17 s. 26 f.

till tvekan huruvida våra bestämmelser om administrativa frihetsberövanden uppfyllde konventionens krav.³³
    Vid tillsättande 1969 av sakkunnig att utreda frågan om ersättning för vissa obefogade frihetsinskränkningar hänvisade KMt bl. a. till principen i europakonventionens art. 5 om rätt till skadestånd i dylika fall. Den sakkunniges betänkande utmynnar i slutsatsen att enär gällande svensk rätt redan torde motsvara konventionens krav, man inte direkt var bunden av denna vid utformning av lagförslag på detta område. Den allmänna målsättningen i bl. a. europakonventionen ansågs dock böra vara vägledande för utredningen.³⁴
    I betänkandet om data och integritet konstateras att europakonventionens art. 8 knappast ger stöd för generella uttalanden om s. k. "informationsintegritet". Emellertid framhålles att tanken om enskildas rätt till fredat privatliv är en faktor av betydelse vid fastställande av vad som borde vara tillåtet inom dataområdet.³⁵
    I samband med 1971 års förvaltningsdomstolsreform framhöll lagrådet att det bättre skulle överensstämma med europakonventionens anda och avfattning, om länsstyrelsernas förvaltningsrättsskipning inom läns- och länsskatterätt i stället överlämnades till fristående domstolsorgan. Denna invändning kommenterades över huvud ej av vederbörande departementschef, medan lagrådets övriga kritik mot länsförvaltningens utformning utifrån allmänna rättssäkerhetssynpunkter avvisades.³⁶
    Såsom anmärkningsvärt måste betecknas att europarätten ej getts tilllämpning vid bestämmande av vilka rättigheter som skulle medtagas vid utformning av medborgerliga fri- och rättigheter i den pågående grundlagsrevisionen. Grundlagberedningens slutbetänkande innehåller bestämmelser om vissa s. k. "politiska" rättigheter och i övrigt finns i författningsförslaget spridda bestämmelser om medborgerliga fri- och rättigheter. Regleringen av utlänningars rättsställning måste betraktas som stridande mot europarättens syfte, ty utländska medborgare garanteras ej några rättigheter i grundlag och det fordras ej heller "lag", stiftad av riksdagen, för reglering av deras förhållanden i relation till det allmänna.³⁷ Svea hovrätt har i yttrande över beredningens förslag anfört att det i sammanhanget finns skäl att taga upp frågan om betydelsen av de internationella konventioner, som vårt land anslutit sig till, och då närmast europakonventionen. Hovrätten framhåller att man skulle kunna överväga att ge dessa rättigheter ett starkare skydd genom ett grundlagsstadgande om att fördragsbestämmelserna skall ges inomstatlig tillämpning.³⁸
    Enskilda riksdagsmän har vid flera tillfällen i riksdagen sökt verka för ett närmande mellan svensk rätt och europarätten. 1956 påtalades genom en riksdagsmotion, tydligen på grundval av kritik i doktrinen, vissa brister i svensk lagstiftning med hänsyn till europarättens krav. FLU konstaterade

 

³³ Se SOU 1960: 19 s. 65 ff.
³⁴ Se SOU 1972: 73 s. 25 resp. s. 112.
³⁵ Se SOU 1972: 43 s. 45.
³⁶ Se lagrådets uttalande i prop. 1971: 14 s. 95 ff resp. departementschefen på s. 106.
³⁷ Se SOU 1972: 15.³⁸ Se Svea hovrätts yttrande 10.10.1972, dnr R 26/72, över SOU 1972: 15—16 s. 14.

att någon mer ingående undersökning ej företogs vid ratifikationen för att klarlägga i vad mån konventionens rättigheter på alla punkter skyddades i svensk rätt. Utskottet uttalade sitt stöd för en systematisk genomgång av vår rätt för att klarlägga eventuella skiljaktigheter mellan denna och europarätten. Det framhölls som särskilt angeläget att varje tillfälle beaktades att åstadkomma bättre överensstämmelse mellan svensk rätt och konventionen. Emellertid ansåg utskottet att man först borde avvakta hur praxis utvecklade sig inom kommissionen för de mänskliga rättigheterna, varför det överlämnades till KMt att bestämma tidpunkten för genomgången.³⁹ Denna utskottets inställning till europarättens betydelse på det inomstatliga planet föranledde utrikesminister Undén att i riksdagens båda kamrar inleda debatten med ett anförande, sannolikt i syfte att söka påverka riksdagen att ej antaga det enhälliga utskottets föreslagna skrivning. Han framhöll att den undersökning avseende den svenska rättens förenlighet med europakonventionen, som företogs vid Sveriges godtagande av denna, var tillräckligt grundlig. Därför vore en ny utredning i denna fråga onödig. Riksdagen beslutade dock i enlighet med utskottets hemställan.
    I en 1970 väckt motion framhölls det otillfredsställande i att svenska medborgares rätt till utresa ur riket reglerades i en av KMt utfärdad passkungörelse. Det begärdes att denna rätt i stället skulle fastslås i lag. FLU konstaterade i sitt av riksdagen biträdda utlåtande att Sverige genom vissa internationella konventioner var förpliktat att ge de inomstatliga bestämmelserna på detta område ett visst innehåll och detta oavsett vilken statsrättslig valör bestämmelserna hade. I sammanhanget påpekades att den väckta frågan avsåg artiklarna 2 och 3 i det fjärde protokollet, vilket Sverige hade ratificerat. Slutligen hemställdes att KMt måtte överväga att förelägga riksdagen förslag till lag om rätt för svensk medborgare att resa ut ur riket. Lagen borde innehålla bestämmelser såväl om de grunder, på vilka utresa kan vägras, som om rätt till prövning i högre instans vid dylik vägran.⁴⁰
    JO:s praxis under senare år visar att europarätten i ökad omfattning beaktats vid bestämmandet av svensk rätts innehåll. Sålunda åberopade JO 1965 det första protokollets art. 1 vid kritik av författningsutredningens förslag till reglering i grundlag av äganderättens princip.⁴¹ Till följd av en anmälan från en person, som i egenskap av lärare ålagts vakta över en skolklass vid samling med konfessionella inslag, fick JO taga ställning till frågan om förhållandet mellan lärares tjänsteplikt och hans religionsfrihet. JO fann att europakonventionens bestämmelser inte hindrade att en lärare ålades att närvara vid dylik samling.⁴² I frågan huruvida en person kunde vägras pass även på andra skäl än dem som anges i 6 § passkungörelsen menade JO att svensk myndighet genom Sveriges anslutning till det fjärde protokollet är förhindrad att vägra en sökande pass, såvida ej, såsom protokollet fordrar, uttryckligt författningsstöd finns härför.⁴³ I JO:s framställning 1971 till riksdagen med begäran om ändringar i 1970 års lag om folk- och bostadsräkning framhölls att den svenske lagstiftaren vid avväg-

 

³⁹ Se FLU 1956: 19 s. 15 ff.
⁴⁰ Se FLU 1970: 10 s. 2 ff. Frågan är f. n. föremål för utredning inom justitiedepartementet.
⁴¹ Se JO 1965 s. 215.
⁴² Se JO 1969 s. 391 ff.
⁴³ Se JO 1969 s. 454.

ningen mellan den enskildes och statens intressen ej stod fri utan var bunden av den ram europakonventionens art. 8 utgjorde. JO fastslog att artikeln fordrade att omfattningen av enskilds uppgiftsskyldighet tydligt skulle anges i lag, vilket inte skett.⁴⁴
    Från att tidigare ha spelat en relativt obetydlig roll i utrednings- och lagstiftningsväsendet synes europarättens grundsatser under senare år ha vunnit beaktande i växande omfattning. Vid det ovan berörda arbetet med administrativa frihetsberövanden, med ersättning för obefogade frihetsinskränkningar och vid data- och integritetsutredningen vann europarätten direkt beaktande i utredningsarbetet. Vid förvaltningsdomstolsreformen påyrkade lagrådet jämkning av texten med hänsyn till europarätten. Riksdagens principuttalande i beslutet 1956 torde sedermera ha fått betydelse både vid utresefrihetsfrågans behandling i riksdagen och i olika ärenden som behandlats av riksdagens justitieombudsmän. Grundlagberedningens underlåtenhet att beakta europarättens principer har skarpt påtalats av Svea hovrätt, som de lege ferenda synes förorda att europarätten skall tilllämpas före svensk lag vid klar konflikt. Bidragande till denna enhetliga utveckling har sannolikt varit den svenska doktrinens dominerande uppfattning om europarättens betydelse som utfyllande rättskälla vid fastställandet av den svenska rättens innehåll på det av europarätten reglerade området.⁴⁵

 

VI. Europarätten inom rättstillämpningen
1. Traktaters genomslagskraft
Riksdagen framhöll i sitt principuttalande 1956 att europarätten, tillsammans med den internationella praxis som utbildas i anslutning till denna, skall tagas till utgångspunkt för att ernå en bättre överensstämmelse mellan svensk rätt och konventionsregleringen. I konsekvens med detta uttalande borde då även våra rättstillämpande myndigheter verka för att ernå den önskade harmoniseringen mellan vår rätt och europarätten. Emellertid har riksdagen ej givit de rättstillämpande organen någon vägledning i hur de teoretiska svårigheterna vid svensk inomstatlig tillämpning av europarätten skall övervinnas.
    En stat, som genom ett mellanfolkligt avtal åtagit sig vissa förpliktelser, är tvungen tillse att dess rättsordning även medger att dessa åtaganden kan uppfyllas inom staten. Emellertid säger folkrätten intet om vilken procedur som skall följas eller vilken teknik som skall användas för att på det inomstatliga planet ge effekt åt den internationella rätten. Man kan dock empiriskt påvisa att rättstillämpande organ söker beakta folkrätten, där ej nationell rätt hindrar detta. Härvid anses det vara en allmänt erkänd princip i nationella rättssystem att vid tvivel tolka nationella regler i enlig-

 

⁴⁴ Se Riksdagens ombudsmäns framställning till riksdagen angående ändringar i lagen (1970: 74) om allmän folk- och bostadsräkning, s. 1 ff. SkU ansåg emellertid i sitt av riksdagen biträdda utlåtande, utan att beröra betydelsen av EK, att omedelbara lagstiftningsåtgärder ej var påkallade. Detta bl. a. med hänsyn till pågående utredningsarbete på området, se SkU 1971: 62.
⁴⁵ Se Agge, Eek och Petrén, G. i de nordiska kriminalistföreningarnas årsbok 1954 s. 61 ff, Nelson i Statsv. tidskr. 1952 s. 13, Petrén, G. i SvJT 1969 s. 1 ff, Stjernquist i Statsv. tidskr. 1970 s. 322 ff, Strömholm i SvJT 1971 s. 712, Sundberg, H. i Festskrift för Herlitz, 1955, s. 305 ff samt Thornstedt i samma arbete s. 330. Jfr Wold i Legal Essays, Festskrift till Frede Castberg, Oslo 1963, s. 353, Undén i SvJT 1963 s. 657 samt Wold i SvJT 1964 s. 541.

het med statens folkrättsliga förpliktelser. I händelse av klar konflikt mellan inhemsk lag och traktat har man dock i vissa länder, t. ex. i Sverige, menat att lagen skall ges företräde. Eljest bör domstolarna genom lämplig tolkning undvika att den interna rättstillämpningen kommer i konflikt med bindande traktatregler.
    I syfte att få den nationella rättstillämpningen att motsvara den internationella rättens krav kan domstolar således i det särskilda fallet i större eller mindre utsträckning ge traktaträtten internrättslig effekt, beroende på i vilken omfattning det går att undvika en direkt konflikt mellan nationell rätt och traktaträtt. Inom denna ram kan domstolar anlägga antingen ett utfyllnads- eller ett korrektivresonemang.⁴⁶
    Ett utfyllnadsresonemang karakteriseras av att domstolen utfyller nationell rätt med traktaträtten. Man önskar i det särskilda fallet uppnå en harmonisering mellan den interna rättens rättskällor, vilka för domaren utpekar en rättsregel, och konventionens normer. I den utsträckning traktaträtten tillåtes påverka det resultat, som enbart tillämpning av lag och övriga nationella rättskällor skulle gett upphov till, har den nationella rättsordningen utan någon transformationsakt tillförts material från den i konventionsform fastslagna internationella rätten. Dessa förhållanden kan illustreras med hjälp av ett hovrättsavgörande, vilket hänför sig till tiden före BrB:s ikraftträdande och vilket gällde frågan om retroaktiv tillämpning av straffrättsliga preskriptionsregler. Domstolen ansåg att enligt grunderna för 5 § i SL:s promulgationsförordning jämfört med art. 7 i europakonventionen den lag skulle tillämpas, som gällde vid tiden för brottets begående.⁴⁷ Domslutet visar vilken betydelse såsom lagtolkningsfaktor som hovrätten tillmätt våra internationella överenskommelser vid osäkerhet om den svenska rättens ståndpunkt.
    Om domstolen anlägger ett korrektivresonemang, ges konventionen endast betydelse för att hindra konventionsstridig tillämpning av nationell rätt. I det särskilda fallet har nämligen tillämplig rättsregel redan valts, utan att traktaträtten härvid beaktats, och den nationella rättsregeln kontrolleras därefter med hänsyn till sina verkningar mot konventionsnormerna. Detta sker i syfte att fastställa huruvida landets folkrättsliga förpliktelser hindrar att den inhemska rätten ges tillämpning. Norska høyesteretts avgörande i det s. k. Iversenmålet får illustrera dessa förhållanden. Frågan gällde huruvida en norsk lag om tjänsteplikt för vissa tandläkare stred mot art. 4 i europakonventionen, som bl. a. förbjuder tvångsarbete eller eljest påtvingat arbete. Høyesterett ansåg att nämnda artikel icke rimligen kunde tolkas såsom tillämplig på de allmänna skyldigheterna enligt den norska lagen; då ingen konflikt i detta fall rådde mellan den norska lagen och konventionen hade domstolen ej heller anledning att beakta vilkendera som skulle ges företräde vid konflikt.⁴⁸
    Oavsett om i det särskilda fallet domstolen anlägger ett utfyllnads- eller

 

⁴⁶ Jfr Smith, Den internasjonale rettens innvirking på den nasjonale retten, i TfR 1962 s. 182—204. Se även NOU 1972: 16 s. 15.
⁴⁷ Se NJA 1963 s. 284.
⁴⁸ Se HRD i Norsk retstidende 1961 s. 1350 ff. Iversens klagan inför kommissionen avvisades såsom "uppenbart ogrundad" (se 6 Yearbook s. 278), varigenom høyesteretts tolkning gavs internationellt erkännande, se Castberg a. a. s. 87. 

50—733005. Svensk Juristtidning 1973

ett korrektivresonemang, är det tydligt att de internationella normerna ges tillämpning på det nationella planet. I den utsträckning otransformerad traktattext härvid faktiskt påverkar nationella domstolar att uppställa och följa ett visst handlingsmönster, representerar denna text en självständig inomstatlig rättskälla. Det generella transformationskravet har genombrutits. Det enda hindret för att på det interna planet ge full tillämpning åt en traktat är under dessa omständigheter principen att vid klar konflikt mellan lag och traktat lagen skall ges företräde. Kanske har man föreställt sig att konflikten vore av särskilt utpräglad och dramatisk karaktär. Det är dock tydligt att nationella domstolar, i syfte att undvika folkrättsstridiga domar, genom lämplig tolkning söker eliminera dylika konfliktsituationer, vilket väsentligen reducerar betydelsen av den principiella utgångspunkten om den nationella lagens företräde.

 

2. Kasuistik
I ett hovrättsfall, vilket gällde frågan huruvida det var att betrakta som förargelseväckande beteende att med påskrivna ballonger ge uttryck åt avvikande åsikt vid 1-majmöte, ville en ledamot tillämpa europakonventionen som utfyllande rättskälla. I sitt särskilda yttrande konstaterade denne ledamot att Sverige "genom riksdagens ratifikation av europakonventionen låtit förstå att den svenska straffrätten icke utgjorde något hinder för giltigheten inom riket av de i dess artikel 10 upptagna grundsatser om yttrandefrihet, varunder bl. a. hör frihet att sprida uppgifter och tankar utan inblandning av offentlig myndighet".⁴⁹
    Under senare tid har svenska rättssubjekt, till stöd för sin talan inför våra domstolar, i vissa fall åberopat för Sverige bindande internationella överenskommelser. Lokmannaförbundet har sålunda vid talan mot staten angående skyldighet att sluta kollektivavtal inför AD bl. a. stött sig på vissa av europakonventionens bestämmelser. AD synes dock, i analogi med principen att det ej tillkommer domstolen att pröva rättsenligheten avstatlig myndighetsutövning, ha menat att det föll utanför dess behörighet att beakta de konventionsbestämmelser, vilka hade samband härmed. Domstolen ansåg nämligen sin behörighet vara begränsad till frågan om enligt gällande rätt staten i sin egenskap av arbetsgivare hade den av förbundet påstådda skyldigheten. På grund härav menade AD att huvuddelen av de åberopade bestämmelserna i internationella överenskommelser torde falla utanför denna ram.
    AD fann att statens vägran att sluta kollektivavtal med förbundet varken stred mot FFL eller dess grunder och att det ej heller på övriga av förbundet åberopade grunder, av beskaffenhet att kunna prövas av domstolen, kunde stödjas någon dylik skyldighet för staten. Emellertid framhöll AD att det i vårt land är en vedertagen uppfattning att traktaträttens bestämmelser, i den mån de ej redan har motsvarighet i svensk lag eller sedvanerätt, ej utan förmedling av svensk lagstiftning blir gällande svensk rätt. Vidare påpekades att de internationella överenskommelserna kan tjäna till att belysa innebörden av svensk lagstiftning, vilken fick antagas överensstämma med landets internationella åtaganden. Slutligen menade dom-

 

⁴⁹ Se SvJT 1964 rf s. 19.

stolen att vad som i detta hänseende blivit förebragt i målet inte föranledde till ändrad bedömning av parternas tvistefrågor.⁵⁰
    AD stöder sålunda principen om ett generellt transformationskrav endast beträffande de traktatregler, som ej redan har motsvarighet i svensk rätt. Av domen framgår emellertid ej i vad mån de av förbundet åberopade och av AD godtagna konventionsbestämmelserna ansetts ha motsvarighet i svensk rätt och således på denna grund kunnat tillämpas av AD. Emellertid uttalas att vår lagstiftning får antagas överensstämma med landets internationella förpliktelser. Domen ger sålunda mest intryck av ett korrektivresonemang i avseende på den inomstatliga betydelsen av de åberopade traktatreglerna, ehuru AD inte i och för sig ställt sig avvisande till ett utfyllnadsresonemang.
    I ett mål inför Stockholms rådhusrätt åberopade en enskild medlem i Lokmannaförbundet, lokförare Sandström, till stöd för sin talan mot staten angående lönefordran, vissa mellanstatliga överenskommelser och deklarationer. Det hävdades att bl. a. vissa åberopade artiklar i europakonventionen vore likställda med svensk lagstiftning och direkt tillämpliga i anställningsförhållandet mellan honom och Kronan. Vidare påstods att såsom vägledande för hans talan skulle betraktas dels vissa konventionsbestämmelser beträffande vilka Sverige gjort förbehåll, dels vissa bestämmelser i en konvention som Sverige ännu inte ratificerat och dels vissa bestämmelser i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Rådhusrätten, som ogillade Sandströms talan, uttalade sig inte om den interna betydelsen av den åberopade internationella rätten.⁵¹
    Svea hovrätt, dit målet fullföljdes, inledde däremot sina domskäl med ett klarläggande av den åberopade traktaträttens betydelse. Hovrätten framhöll att även om internationella överenskommelser ej utan motsvarande lagstiftning ansågs direkt bindande för svensk inomstatlig rättstillämpning, detta ej uteslöt att konventionsbestämmelser, framför allt då det gällde bestämmelserna i en av Sverige ratificerad konvention, kan verka till utfyllnad av den svenska rätten. Detta ansåg domstolen framstå såsom särskilt naturligt i de fall då Sverige, såsom fallet är med europakonventionen, "även biträtt konventionen beträffande en internationell domstol att anlitas bl. a. 'sedan alla inhemska rättsmedel uttömts' (konventionens artikel 26)". Beträffande själva sakfrågan i målet uttalade domstolen att de av Sandström åberopade artiklarna i anförda "internationella författningar" ej kunde anses ha den innebörd som gjordes gällande. Vidare fastslogs att den del av Sandströms talan som berörde innebörden av bl. a. europakonventionens art. 11 avsåg tillämpning av FFL och ankom på AD. Mot bakgrunden av Sandströms hänvisningar till internationella bestämmelser om föreningsrätt jämförda med stadgandet i 3 § fjärde stycket FFL ansåg emellertid hovrätten att de skäl Kronan åberopat för att vägra sluta kollektivavtal med Lokmannaförbundet i viss utsträckning stödde Sandströms påstående att de bestämmelser staten stödde sig på jämlikt 33 § AvtL ej var bindande för honom. Vid en samlad bedömning av vad som anförts i domskälen konstaterade Svea hovrätt att det skulle strida mot 33 § AvtL

 

 

⁵⁰ Se AD 5/1972.
⁵¹ Se Stockholms rådhusrätts dom 7.7.1969, lokförare A. Sandström mot KMt och Kronan, avd. 6, TD 78, T 250/69 (ej publicerat).

att såsom skett innehålla yrkad löneförmån.⁵²
    Av särskilt intresse i detta mål är att, sedan en svensk medborgare åberopat internationella bestämmelser, en svensk domstol gör dessa till föremål för självständig tolkning. Härvid märks att hovrätten var angelägen att fullständigt klargöra i vilken utsträckning de åberopade internationella reglerna till följd av domstolens sakliga kompetens faktiskt kunde ligga till grund för en dom. Man ville tydligen ej lämna Sandström i ovisshet om vilken relevans hovrätten tillagt den av honom åberopade internationella rätten. Vidare har de av Sandström åberopade internationella bestämmelserna om föreningsrätt såsom självständiga inomstatliga rättskällor faktiskt påverkat domstolens avgörande. Svea hovrätt anlade således ett utfyllnadsresonemang i detta mål.
    Såsom visats har europarätten varit direkt normgivande vid strävanden inom utrednings- och lagstiftningsväsendet att utforma svensk lag. Av redovisad rättspraxis framgår att våra rättstillämpande organ genom en lämpligt anpassad tolkning, utan hinder av vare sig transformationsprincipen eller bristande vägledning från lagstiftaren, kan ge effekt åt det skydd europarätten garanterar envar i Sverige. Den tillämpning som sålunda givits europarätten inom både lagstiftning och rättspraxis visar dess ökande normgivande betydelse för vårt rättsliv.

 

 

52 Se Svea hovrätts dom 30.4.1971, domens nr 1: DT 14, målets nr T 441/70 (ej publicerat). 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Redaktionens anm. Sedan artikeln färdigställts, har HD d. 2 okt. 1973 meddelat dom i målet Kungl. Maj:t och kronan ./. A. Sandström. Genom domen ändrade HD hovrättens dom och fastställde rådhusrättens domslut.