JAN HELLNER. Skadeståndsrätt. Uppsala 1972. Almqvist & Wiksell.
XVIII + 323 s.
HJALMAR KARLGREN. Skadeståndsrätt. 5 uppl. Institutet för rättsvetenskaplig forskning. (I). Sthlm 1972. Norstedts. 252 s.
ULF NORDENSON, BERTIL BENGTSSON och ERLAND STRÖMBÄCK. Skadestånd.
Uddevalla 1972. Allmänna förlaget. 260 s.
1. Den nya skadeståndslagen (SkL), som trädde i kraft den 1 juli 1972, markerar ur både ett längre och ett kortare tidsperspektiv den formella sammanfattningen av ett omfattande reformarbete. På mycket lång sikt kan det sägas, att den centrala skadeståndsrätten äntligen hedrats med det fristående system av lagregler av civilrättslig karaktär, som åsyftades genom reglerna om skadestånd i 15 kap. handelsbalken i 1826 års förslag till allmän civillag. Detta blev dock aldrig förverkligat, och skadeståndsreglerna kom i stället att infogas i 6 kap. strafflagen. På kortare sikt markerar SkL sammanfattningen av de resultat, vilka hittills uppnåtts efter ett tjugoårigt reformarbete, som påbörjades genom Ivar Strahls välkända principutredning från 1950 (SOU 1950: 16). SkL har rentav vederfarits äran att liksom vissa andra lagar få bilda en med balkarna jämställd, fristående avdelning i lagbokens första del.
Den allmänna karaktären hos reglerna i SkL anges i 1 kap. 1 § enligt vilken lagens regler skall tillämpas, "om ej annat är särskilt föreskrivet eller föranledes av avtal eller i övrigt följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden". Reglerna skall m. a. o. tillämpas såväl i som utom kontrakt, om ej särskilda regler gäller på grund av speciallagstiftning eller för kontraktsförhållanden. De enskilda nyheterna är dock som bekant inte av mera revolutionerande karaktär. Reglerna om barns (och sinnessjukas) ansvar har omreglerats, det har införts ett oinskränkt principalansvar som grundläggande även i utomobligatoriska fall, arbetstagares skadeståndsansvar har mildrats till rena undantagsfall ("synnerliga skäl") och stat och kommun har ålagts ett principiellt ansvar för skador genom fel vid myndighetsutövning. Skall någon enskild punkt framhållas därutöver, kan det finnas anledning att peka på den utvidgning av skyldigheten att lämna ersättning för icke-ekonomisk skada i form av "lidande", som ligger innesluten i en till synes rätt obetydlig omformulering av stadgandet härom (5 kap. 1 § SkL motsvarande 6 kap. 3 § strafflagen; se om tillämpningsområdet prop. 1972: 5 s. 569 ff).
Tillkomsten av SkL innebär dock ingalunda att utvecklingen inom skadeståndsrätten skulle vara i huvudsak avslutad. Ett fortsatt lagstiftningsarbete pågår och den s. k. skadeståndskommitténs arbete har nyligen resulterat i en lag om ändring av skadeståndslivräntor (1973: 213), vilka — om de avser skador på grund av händelser efter 1973 — i framtiden blir värdebeständiga. Äldre livräntor som täcks av ansvarsförsäkring kommer samtidigt att räknas upp enligt en annan ny lag om tillägg till vissa ansvarslivrän-
tor (1973: 214). Vidare har kommittén framlagt: förslag till allmänna regler om jämkning av skadestånd, som skulle bli oskäligt betungande, och om minskad betydelse av medvållande som grund för jämkning av rätten till skadestånd vid personskada (SOU 1971:83). Kommitténs arbete har därefter fortsatt beträffande frågorna om beräkning av personskadeersättningar, reglerna om skadestånd till efterlevande till dödad person samt om försäkringsgivares regressrätt, och lagförslag om dessa frågor väntas inom kort. Vid sidan av skadeståndskommittén har en annan utredning anförtrotts att utreda frågan om ansvar för skadebringande egenskaper hos sålda eller nytillverkade produkter.
All denna aktivitet bör dessutom ses i belysning av att den verkligt betydelsefulla, rättspolitiska frågan gäller förhållandet mellan skadeståndsrätten och försäkringsrätten på längre sikt. Det torde inte råda någon tvekan om att socialförsäkringen i form av yrkesskadeförsäkringslagen och lagen om allmän försäkring betyder långt mera än skadeståndsrätten när det gäller att bereda medborgarna ett grundläggande skydd mot inträffade personskador. Såtillvida har vi i huvudsak uppnått det läge, som Strahl kan antagas ha åsyftat, när han i sin nämnda principutredning betonade skadeståndsrättens ofullkomlighet och möjligheterna att åstadkomma ett bättre skydd med hjälp av försäkring på den skadelidandes sida. Samma grundinställning går igen i propositionen till SkL, när departementschefen med tanke främst på personskador avvisat åtskilliga önskemål om införandet av rent strikt skadeståndsansvar på olika livsområden (t. ex. för olycksfall i arbete eller för skador under medicinsk behandling) med synpunkter på överlägsenheten hos försäkringsanordningar avsedda att ge den skadelidande ett skydd, som verkar oberoende av alla skadeståndsrättsliga förutsättningar (prop. 1972:5 s. 84—100). Mot ett ensidigt betonande av sådana resonemang har dock höjts en varnande röst, nämligen Jan Hellners, som i en uppsats pekat på det värde för människornas trygghet som ligger i att skadeståndet i princip ger ersättning för inträffad förlust i motsats till socialförsäkringsrätten, där ersättningarna är maximerade och i första hand tillgodoser en skadelidandes behov och ej hans förlust (se Jan Hellner, Värderingar i skadeståndsrätten, Festskrift till Per Olof Ekelöf, 1972, s. 299 ff).
Samtidigt kan noteras att de enskilda försäkringsbolagen i olika hänseenden föregripit lagstiftningen genom egna initiativ. Redan före tillkomsten av SkL täckte en arbetsgivares ansvarsförsäkring den anställdes personliga skadeståndsansvar mot utomstående, även om den anställdes handlande ej medförde principalansvar för arbetsgivaren enligt dåvarande regler. Och under den korta tid som SkL varit i kraft har denna utveckling fortsatt. Genom kollektivavtal i vissa branscher i kombination med av arbetsgivaren tecknade försäkringsavtal om s. k. trygghetsförsäkring har de anställda tillförsäkrats ett skydd mot olycksfall i arbete, som medför full ersättning för förlust, dvs. samma ersättningsbelopp (även för sveda och värk, lyte och men) som skulle utgått om rätt till skadestånd förelegat. Från och med år 1973 gäller en motsvarande reglering för hela det statliga området genom det s. k. trygghetsavtal, som träffats av Avtalsverket och de statsanställdas huvudorganisationer. Och även på ett helt annat område pågår överläggningar för att om möjligt få till stånd försäkringsskydd som verkar oberoende av skadeståndsreglerna, nämligen landstingens och försäkringsbola-
gens överläggningar med tanke på inträffade skadefall vid medicinsk behandling.
Ur allmänt rättspolitiska synpunkter är därför skadeståndsrätten i vid mening kanske mera intressant än någonsin. Härtill kommer att reglerna i SkL aktualiserar åtskilliga tillämpningsproblem (jfr NJA 1972 s. 296 ang. konkurrens mellan preskription enligt 10 § järnvägsansvarighetslagen och 10-årspreskription av principalansvaret enligt SkL). Och slutligen rymmer skadeståndsrätten alltjämt de eviga tvistefrågorna om vad som är culpa, orsak, skada etc. Rättsområdet har visserligen sedan länge tilldragit sig mer uppmärksamhet av den rättsvetenskapliga forskningen än de flesta andra delar av civilrätten men är därför ingalunda avbetat — om någon trodde det.
De tre böcker, som här skall recenseras, utkom alla i nära anslutning till ikraftträdandet av SkL, men de har — åtminstone ur en anmälares synvinkel — olika karaktär. Nordenson, Bengtsson och Strömbäck presenterar främst en bruksanvisning om tillämpningen av den nya lagen. Karlgren har gett ut en ny — delvis omskriven — upplaga av sitt välkända arbete. Hellner ger ut ett helt nytt verk, vars utgivande visserligen anknutits till SkL men som innebär en allmän lärobok i skadeståndsrätt. Eftersom den bok, som Nordenson och medförfattare presenterat, främst är en lagkommentar på grundval av propositionen, och eftersom Karlgrens välkända bok anmälts åtskilliga gånger tidigare i SvJT (se senast 1966 s. 402 ff), är det naturligt att huvuddelen av denna artikel ägnas Hellners arbete.
2. Nordensons, Bengtssons och Strömbäcks bok består av fem avdelningar, av vilka den bärande är den andra, som på drygt 125 sidor innehåller en mycket skickligt skriven och instruktiv redogörelse för den nya lagstiftningen och det viktigaste i propositionen. Eftersom författarna haft ansvaret för färdigställandet av denna, är deras sakkunskap ställd utom tvivel. Ibland kan det dock vara tveksamt vad som i framställningen direkt återger innehållet i propositionen och vad som möjligen är författarnas egna åsikter på grundval av propositionen. Som exempel härpå kan nämnas s. 110 ff om begreppet handlande i tjänsten som rekvisit för arbetsgivarens ansvar, när anställd vållat skada, och s. 144 ff om tillämpningen av regeln om möjlighet till jämkning av arbetsgivaransvaret i vissa fall. Åtminstone beträffande sistnämnda fråga har till hjälp för tillämpningen skett en viss bearbetning av propositionen, och det kan även vid en direkt jämförelse mellan denna och boken vara vanskligt att avgöra var gränsen går mellan sammanfattning och påbyggnad med ytterligare distinktioner. Genomgående torde det vara nödvändigt för den jurist, som i sin verksamhet ställs inför ett svårare problem om den nya lagens tillämpning, att studera propositionen, eftersom det — även om författarna är mycket sakkunniga — dock är en på fri hand nedbantad version, som presenteras i boken. Det kan för övrigt sägas att propositionen, som präglas av juridisk talangfullhet och förmåga att illustrera lagreglerna med exempel, trots sitt stora omfång (663 s.) är mycket lättillgänglig genom sin klara disposition.
Med tanke på bokens allmänna uppläggning kan man hysa viss tvekan om vilken läsekrets, som författarna vänder sig till. Lagkommentaren i avd. II är så pass ingående att den främst kan väntas ha intresse för jurister, som vill ha en fyllig orientering om innehållet av den nya lagen. En sådan
presentation kan näppeligen skrivas bättre än som här skett. I vissa hänseenden ger framställningen för övrigt mera än vad som krävs för en behandling av lagändringarna, så t. ex. i den nyttiga redogörelsen s. 172—183 om ersättningsberäkningen vid personskada. Liknande värde som orienterande och helt moderna översikter även för jurister har vidare avd. IV (försäkringsformer) och V (framtidsperspektiv). Elementära, om än välskrivna och lättlästa, är däremot i stort sett avd. I (som innehåller en historisk översikt samt en presentation av skadestånd i och utom kontrakt och hela raden av grundproblem som culpa, orsak, rent objektivt ansvar, skadelidandes medverkan, olika skadetyper etc.) liksom avd. III (kort sammanfattning av speciell lagstiftning). Dessa partier ger föga för den jurist, som inte är helt främmande för skadeståndsrätten, men kan däremot ha ett orienteringsvärde för icke-jurister. Syftet med avd. I är synbarligen att ge en allmän översikt över skadeståndsrätten, närmast med tanke på läget omedelbart före den nya lagen, som därefter mera ingående penetreras i avd. II. Härigenom har emellertid åtskilliga dubbleringar uppkommit, och avd. I kunde enligt min mening med fördel ha kortats ner. — Texten saknar nästan helt hänvisningar till annan litteratur (en litteraturlista finns dock) och till rättspraxis, vilket nog minskar dess praktiska användbarhet i juridiskt arbete. (Anmälaren gör den iakttagelsen att uppläggningen på s. 39 ff av orsaksproblemet nära ansluter till Hellners lärobok, som förekommit i en tidigare kompendieversion; se om Hellners behandling av orsaksfrågorna nedan s. 799 f).
Till sist en detaljanmärkning: På s. 85 f sägs under rubriken "Parterna bestämmer", att parterna själva råder inte blott över yrkandena och åberopandet av faktiska omständigheter utan även över "vilka rättsregler, de vill stödja sig på, anföra som 'rättsgrund' för sitt yrkande. En domstol är i princip bunden av parternas ställningstaganden i dessa frågor." Denna utgångspunkt illustreras därefter med tänkta fall. Emellertid är framställningen missvisande, eftersom en domstol som huvudregel inte anses bunden av den rättsliga rubricering, som en part ger sina yrkanden och åberopanden (jfr Ekelöf, Rättegång, Andra häftet, 3 uppl. 1970, s. 114 vid not 69).
3. I Hjalmar Karlgrens arbete är åtskilliga partier helt nyskrivna. Ny lagstiftning har särskilt präglat kap. 2 med en allmän beskrivning av SkL, kap. 5 om barns och föräldrars ansvar, kap. 8 om arbetsgivares och arbetstagares ansvar, kap. 9 om strikt skadeståndsansvar enligt särskilda lagregler, där bl. a. miljöskyddslagen behandlas, och kap. 11 om stats och kommuns ansvar. Förf. framhåller s. 21, att den nya skadeståndslagen är föga radikal, och att flera av nyheterna länge legat i luften (jfr den liknande iakttagelsen hos Hellner s. 23), och han antyder genom några följande synpunkter, att mera genomgripande reformer vore önskvärda. Sålunda framhålls, att man slagit vakt om culparegeln på ett sätt som varit mera förståeligt vid seklets början, och att det sakligt berättigade i den stora inskränkning, som culparegeln innebär, synbarligen inte satts ifråga; samma respekt sägs vidare ha visats för den äldre inställningen beträffande culpaansvarets principiella begränsning till person- eller sakskada (se härom även s. 29, 104 och 107) och till den därmed förbundna grundsatsen att tredjemansskador i allmänhet inte ersättes (se härom även s. 226 f och 230 f). Emellertid
utvecklas aldrig någon alternativ åskådning närmare utan förf. tycks tvärtom ganska benägen att godtaga rådande ordning (se nyssnämnda hänvisningar).
Vad särskilt gäller synpunkten att culparegeln innebär en stor inskränkning av skadeståndsskyldigheten, skulle man gärna ha velat få utvecklat efter vilka linjer som förf. med sin överblick och erfarenhet skulle vilja sätta ett strikt ansvar i stället. På s. 170 uttalas i kapitlet om strikt ansvar utan stöd av lagregler blott, att det måste vara naturligt att söka sig till mera objektiva överväganden beträffande skadeståndsansvaret bl. a. på basis av risköverväganden. Förf. framhåller där vidare, att det är vanskligt att avgöra hur långt domstolarna har gått utöver culparegelns gränser i det man de facto tänjt ut skadeståndsskyldigheten i det strikta ansvarets riktning med hjälp av culpabegreppet och dess "beprisade" elasticitet. Tydligen är det dock här blott sin välkända åsikt, att fingerad culpa egentligen är en form av strikt ansvar, som förf. åsyftar; ytterligare argumentation om fingerad culpa följer i ett nyskrivet parti på s. 171 ff.
Förf:s allmänna omdöme, att det är vanskligt att avgöra i vad mån svensk rättspraxis erkänt ett rent strikt ansvar utan stöd av lag, framstår knappast som rättvisande; det står och faller med uppfattningen att domstolarna fingerar culpa och att det då egentligen föreligger rent strikt ansvar. Alltsedan den sammanfattning, som förekom i Grönfors' doktorsavhandling (Om trafikskadeansvar utanför kontraktsförhållanden, 1952, s. 154 ff) borde det eljest kunna anses klart, att ett rent strikt ansvar erkänts av praxis blott i vissa grupper av fall, nämligen vid immissioner, särskilt ingripande sprängningar och grävningar och omfattande militärövningar; vissa av dessa fall har dock numera lagreglerats genom 30 § miljöskyddslagen och 3 kap. 4 § jordabalken (jfr Hellner s. 8 f och s. 122 ff).
Som torde ha framgått av det nyss sagda förekommer det på åtskilliga ställen i texten även utom ramen för hänsynstagandet till ny lagstiftning synpunkter, som inte funnits i tidigare upplagor. Totalt sett har omskrivningarna med hänsyn till främst den nya skadeståndslagen men även i övrigt möjliggjort, att Karlgrens bok säkerligen även i fortsättningen kommer att användas som auktoritativ källa i rättstillämpningen. Förf:s språkbehandling och sätt att skriva är som alltid stimulerande och medryckande.
4. Jan Hellners lärobok infriar till fullo förväntningarna på grundval av den långa rad av betydelsefulla uppsatser över skadeståndsrättsliga problem, som förf. producerat under 20 år som professor i försäkringsrätt. Läroboken präglas av en lycklig förening av förf:s rättsvetenskapliga skicklighet, där övergripande perspektiv och hänsyn till rättsreglernas funktion sätts i centrum, och en bestämd pedagogisk uppläggning.
I sin strävan att lägga tonvikten på det principiellt och praktiskt viktiga har förf. ur vissa synpunkter gått hårdhänt fram, nämligen genom att behandla vissa frågor kortfattat (t. ex. ansvaret för ren förmögenhetsskada i kap. 3.12) eller t. o. m. inte alls såvitt angår några speciella spörsmål (såsom preskription av skadestånd; jfr s. V f). Tonvikten läggs på ersättningsreglerna vid person- eller sakskada. Boken består av fem avdelningar, där den första, Inledning (1—4 kap.), innehåller en historik, grunderna för skadeståndsrättens utformning samt behandling av skadestånd och straff resp. skadestånd och kontrakt. I den andra avd. (5—14 kap.) behandlas de allmänna principerna om skadestånd för person- och sakskada. Som förf.
framhåller i förordet har han särskilt ingående behandlat frågorna om culpabedömningen (8 kap.) och om orsaksförhållandet (12 kap.), eftersom den teoretiska analysen har stor betydelse för dem. I den tredje avdelningen kommer ett särskilt pedagogiskt grepp till användning genom att förf. under rubriken "Person- och sakskada: särskilda situationer" här till särskild behandling utbrutit (15—18 kap.) vissa praktiskt viktiga typfall, nämligen ansvaret för barn och vårdnadshavare m. fl., för skadebringande egenskaper i sålt gods, för olycksfall i arbete och för biltrafik. I den fjärde avdelningen (19—23 kap) behandlas reglerna om bestämningen av skadeståndet vid person- och sakskada. I den helt korta femte avdelningen (24 kap.) behandlas skadeståndsansvaret för stat och kommun.
I de delar där förf. eftersträvat en ingående behandling är denna mångsidig och kunskapsförmedlingen stor; framställningen belyses med väl valda rättsfallsreferat. I andra partier, där förf. blott eftersträvat en mera översiktlig framställning, kommer de principiella sambanden mellan olika frågor och regler fram på ett klargörande sätt, så t. ex. i behandlingen i 10 kap. av olika former av rent strikt ansvar. Genomgående är för övrigt att framställningen, även om den främst åsyftar gällande rättsläge, tar upp rättspolitiska perspektiv på enskilda frågor, vilket gör många avsnitt intresseväckande även de lege ferenda (se t. ex. kap. 9.2 om principalansvar, 10.1 om rent strikt ansvar, 16.4 om skadebringande egenskaper och 18.3 om skador av biltrafik). Framställningen är också synnerligen modern. Vid diskussionen av skadeståndets funktioner för förf. sålunda in (utöver av honom själv i SvJT 1967 s. 673 ff diskuterade synpunkter) även den av amerikanska författare väckta idén om s. k. ekonomisk prevention, dvs. tanken att skadeståndsreglerna kan uppfattas som medel att skapa ekonomiska motiv för handlingssätt, som inte medför skador (se s. 18). Förhållandet mellan skadestånd och försäkring ägnas åtskillig uppmärksamhet (så i 11 kap. om försäkring på den skadeståndsskyldiges sida men också i åtskilliga andra sammanhang).
Förf:s grepp på ämnet är enligt min mening anlagt och genomfört med överlägsen skicklighet. De invändningar mot enskildheter i uppläggningen, som möjligen kan anföras, blir obetydliga i jämförelse härmed.
Den läsare som verkligen tillgodogör sig denna lärobok kan nog sägas besitta högsta rättsvetenskapliga orientering betr. huvudproblemen inom skadeståndsrätten. Framställningen är emellertid ibland ganska krävande. Som förf. själv framhållit (s. V) kan lärobokens omfång dock motiveras med hänsyn till skadeståndsrättens betydelse. Förf. betonar (s. VI) särskilt, att vissa finstilta partier är mera svårtillgängliga och ej avsedda som tentamensstoff, och att ett skäl till att detta material införts är att "det visar sig att ej blott studenter utan även utbildade jurister läser läroböcker, och någon hänsyn får tas även till de senare läsarna." Förf:s förmodan om de utbildade juristernas intresse torde i detta fall inte komma på skam.
Särskilt med hänsyn till att förf. i många frågor anlägger ett kritiskt perspektiv finns det självfallet åtskilligt i ett så omfattande arbete som skulle kunna upptagas till diskussion. En anmälare får inskränka sig till några valda spörsmål av förhoppningsvis allmänt intresse. Till en början kan uppmärksamheten fästas på förf:s systematik beträffande vissa juridiska begrepp. Enligt traditionell systematik brukar det karakteristiska för strikt ansvar i motsats till culpaansvar anses vara att någon kan bli skadeståndsskyl-
dig utan krav på styrkt culpa hos honom personligen. Såväl principalansvar som presumtionsansvar blir med denna begreppsbildning former av strikt ansvar vid sidan av det rent strikta ansvaret, dvs. ansvar helt oberoende av culpafrågan. Förf. låter i stället gränsen kring det strikta ansvaret gå mellan olika former av principalansvar, eftersom han till culpaansvaret för person- och sakskador räknar även principalansvaret enligt SkL med motivering att reglerna vid culpaansvar i stor utsträckning också tilllämpas vid principalansvar enligt SkL. Principalansvaret enligt speciallagstiftning räknas däremot till det strikta ansvaret (se s. XVI och 46 ff; jfr s. 24 f). Även om det måste medges att det är svårt att finna någon grundläggande skillnad i funktion mellan culpaansvar och olika regler om strikt ansvar, vill anmälaren uttala tvivel om det lämpliga i att låta gränsen gå mellan olika former av principalansvar. Den gängse uppfattningen förefaller mig klarare och mera lätthanterlig även om kriteriet för indelningen bygger på rent formella grunder.
8 kap. om culpabedömningen ger en instruktiv och levande bild av vilka faktorer som här är relevanta. Förf:s inställning till ett par omstridda frågor kan noteras. På tal om förekomsten av specificerade handlingsnormer i författning eller föreskrifter utfärdade av myndighet konstaterar förf. (s. 76 f) att detta ej utesluter den avvägning som är typisk för culpabedömningen, eftersom det kan förekomma att t. ex. den vägtrafikant, som brutit mot en bestämmelse i vägtrafikförordningen, haft en giltig ursäkt eller att överträdelsen var så ringa att den inte läggs honom till last. Denna uppfattning avviker från vad Karlgren i olika sammanhang uttalat såtillvida att Karlgren inte principiellt anser, att författningsföreskrifterna ger culparegeln ett substantiellt innehåll utan i stället menar, att föreskrifterna ersätter culparegeln (se Karlgren s. 60 f med hänvisningar). Skillnaden i principiellt synsätt behöver dock inte nödvändigtvis innebära olika uppfattningar beträffande möjligheten att skadeståndsansvar undantagsvis uteblir, när ett beteende avvikit från det föreskrivna. Det torde vara klart, att sådana avsteg en och annan gång förekommer i rättspraxis (jfr här även Agell, Samtycke och risktagande, 1962, s. 118 f med not 49). I principfrågan vill anmälaren i valet mellan auktoriteterna ansluta sig till Hellners ståndpunkt. De här aktuella författningsbestämmelserna i vägtrafiklagstiftningen, på arbetarskyddsområdet etc. kan sägas vara schablonregler, som anger vilket handlingssätt som skall iakttagas i en viss typiserad situation. Men vid den sedvanliga culpabedömningen beaktas också skaderiskens storlek i det enskilda fallet, möjligheten att förebygga skada genom olika handlingsalternativ och eventuellt en särskild ursäkt, som den påstått ansvarige har för sin avvikelse från en viss handlingsnorm. Eftersom aktuella författningsföreskrifter tillkommit utan särskilt sikte på rättsföljden skadestånd (ofta är den i författningen angivna påföljden ett bötesstraff) är det svårt att inse varför man skulle koppla bort möjligheten att taga sådana hänsyn vid avgörande av skadeståndsfrågan. Den bästa systematiska beskrivningen av detta betraktelsesätt blir väl då att säga att föreskriften ger innehåll åt culparegeln, men att andra hänsyn undantagsvis kan medföra att skadeståndsansvar inte följer på en överträdelse. (Ang. betydelsen av skyddsföreskrifter se allmänt Erenius, Oaktsamhet, 1971, kap. III.)
I den omstridda frågan i vilken utsträckning det finns anledning tala om fingerad culpa (jfr här ovan s. 793) tar Hellner inte uttryckligen termi-
nologisk ställning. Uppenbarligen är han dock skeptisk mot talet om culpafiktion och han framhåller (s. 73), att det är olämpligt att betona en skillnad mellan "verklig" och "fingerad" culpa, eftersom det väsentliga är att avgöra vilka handlingssätt som anses skadeståndsgrundande.
Anmärkningarna om fingerad culpa må här tagas till utgångspunkt för några synpunkter i en helt annan fråga, nämligen innebörden av stats och kommuns skadeståndsansvar för myndighetsutövning, ett ansvar som förutsätter inte blott att fel eller försummelse föreligger (SkL 3: 2) utan också att "de krav har blivit åsidosatta som med hänsyn till verksamhetens art och ändamål skäligen kan ställas på dess utövning" (SkL 3: 3). Grundtanken bakom denna regel har varit farhågor för att även mindre allvarliga överträdelser av sådana författningsföreskrifter av vilka det allmännas verksamhet är kringgärdad skulle kunna medföra skadeståndsansvar (prop. s. 323 ff). Här må ånyo hänvisas till Karlgrens framställning (s. 190 f), där standardregelns införande åberopas till stöd för uppfattningen att culpabedömningen på andra områden tydligen i realiteten ibland varit fiktiv eller konstruerad; stat och kommun skall emellertid enligt Karlgren behandlas "snällare" än skadevållare i allmänhet. Åberopandet av standardregeln till stöd för förekomsten av culpafiktion är onekligen bestickande. Emellertid inskränkes i fortsättningen av förarbetena (se a. st. och även s. 331 ff och 515 ff) standardregelns generella betydelse, genom att den förutsättes inte få relevans vid sidan av culpabedömningen vid fråga om ansvar för personeller sakskada (något som Karlgren a. st. även noterar) utan framför allt när ren förmögenhetsskada orsakats genom ett felaktigt beslut eller fel i sådan kontroll- och upplysningsverksamhet, som utgör myndighetsutövning. Så begränsad blir standardregeln mindre uppseendeväckande än det i förstone kan förefalla, och den synbarliga mildringen av det allmännas ansvar för ren förmögenhetsskada kan ses som en motvikt till den skärpning i jämförelse med privat verksamhet, som ligger i att något krav på brottslig gärning inte upprätthålles som grund för stats och kommuns ansvar (jfr prop. s. 326). (Ang. tillämpning av SkL 4: 1 på den enskilde tjänstemannens ansvar, när standardregeln är tillämplig på stat eller kommun, se Bengtsson, Om ansvar för fel i domstolsverksamhet enligt skadeståndslagen, Festskrift till Per Olof Ekelöf, 1972, s. 110 ff.)
Som tidigare sagts är Hellners framställning om det allmännas ansvar helt kortfattad i enlighet med arbetets allmänna uppläggning. Vad som sägs om standardregeln har emellertid i sin sammanpressade form enligt min mening knappast blivit tillräckligt klarläggande. Det sägs (s. 300) helt generellt ej vara "tillräckligt för att skadeståndsansvar skall uppstå att ett oriktigt beslut har blivit fattat; beslut som är oriktiga i den meningen att de kan ändras genom överklagande är inga sällsyntheter och kan uppenbarligen ej alla föranleda ersättningsskyldighet. Det måste alltså tillkomma något utöver att beslutet är i denna mening oriktigt." Visserligen ger detta vid handen att standardregeln främst är tillämplig på felaktiga beslut, men strax innan har förf. något missvisande uttalat att standardregeln är tilllämplig på culpabedömningen vid person- och sakskada i likhet med andra regler, som främst tillkommit för ren förmögenhetsskada (s. 298). Vidare döljer det citerade uttalandet, att sådana felaktiga beslut i skönsmässiga frågor, vilka kan ändras efter överklagande, ingalunda behöver anses innebära fel eller försummelse över huvud taget (se prop. s. 518 och jfr
Bengtsson a. a. s. 95 f).
I 9 kap. om det allmänna principalansvaret berör förf. självfallet den i SkL 3: 2 uppställda ansvarsförutsättningen, att den vållande arbetstagaren skall ha handlat i tjänsten. Det sägs (s. 110) att bedömningen i kontraktsförhållanden ofta blir särpräglad och att arbetsgivarens ansvar "blir beroende av om arbetstagaren varit behörig att ådraga honom det ansvar som följer av kontraktet och av kontraktets innehåll". Vidare sägs det ibland vara tveksamt om arbetstagaren handlade för arbetsgivarens räkning eller för egen del, då han utförde den skadande handlingen, och att man då får se på vad som är brukligt under omständigheterna. Sannolikt avser väl förf. med dessa uttalanden, att avtalsrättsliga regler ibland kan aktualiseras, men vad som sägs är så allmänt att den närmare innebörden inte är lätt att fastställa. Ibland kan ansvaret gentemot kontraktspart självfallet bero på en tolkning av avtalet. Utgången i det av förf. i sammanhanget återgivna rättsfallet NJA 1971 s. 36 (ansvar för parkeringsgarage därför att en bil stulits och kunnat föras genom spärrvakten) tycks bygga på en tolkning av garageföretagets åtagande enligt kontrakt. Men i dessa fall är det ju inte alls fråga om avgränsning av begreppet handlande i tjänsten, så rättsfallet har ej omedelbart intresse i detta sammanhang, låt vara att det åberopats genom en "jämförelsehänvisning". En principiellt intressant fråga med klart praktiskt intresse är däremot hur man skall samordna regeln om principalansvar för handlande i tjänsten med reglerna om ställningsfullmakt för den anställde att binda arbetsgivaren genom rättshandlingar. Förf:s nyss återgivna uttalanden innefattar måhända även detta problem, som aktualiseras av ett par andra välkända rättsfall, som han refererar i sammanhanget.
Särskilt belysande var situationen i NJA 1949 s. 46 ang. nattvaktmästaren vid ett hotell, vilken åtog sig att då och då under en mycket kall natt starta motorn i en hotellgästs bil för att hindra att kylarvattnet frös; emellertid skadades motorn då den övervarvades av vaktmästaren. Skadeståndstalan mot hotellföretaget ogillades. I HovR:s dom (prövningstillstånd beviljades ej) framhölls bl. a., att uppdraget att starta motorn föll utanför vad hotellpersonal brukade åtaga sig för gästers räkning, och att vaktmästaren på grund härav och med hänsyn till beskaffenheten av uppdraget inte kunde anses ha handlat å hotellföretagets vägnar vid utförandet av detsamma. Det är inte lätt att med säkerhet vare sig tolka detta rättsfall eller ange hur den aktualiserade principfrågan lämpligen bör lösas. En utgångspunkt bör emellertid vara, att verkan av vaktmästarens åtagande i sig blir att bedöma enligt reglerna om ställningsfullmakt. Domstolens hänvisning till att hotellpersonal inte brukade åtaga sig uppdrag av aktuellt slag innebär då, att hotellföretaget inte blivit avtalsrättsligt bundet av vaktmästarens åtagande. Därefter kan man emellertid resonera på olika sätt.
Ett möjligt betraktelsesätt är att hotellföretaget inte kan åläggas ansvar för vaktmästarens culpösa handlingar vid utförandet av ett uppdrag, som inte varit bindande för hans arbetsgivare. Utan tvivel föll emellertid vaktmästarens faktiska åtgärder inom begreppet handlande i tjänsten enligt regeln om principalansvar i SkL 3: 1 och begreppets rätt extensiva tolkning enligt förarbetena (se prop. s. 479 ff). I varje fall enligt nu gällande skadeståndsregler borde därför hotellföretaget ha blivit ersättningsskyldigt mot gästen, såvida vaktmästaren helt på eget initiativ och utan
föregående åtagande startat bilmotorn av omtanke om gästens intressen. Det kan kanske förefalla paradoxalt, att hotellföretagets ansvar skulle utebli, om nattvaktmästaren gjort ett åtagande, men inträda, om han handlat på eget initiativ. En tänkbar förklaring till denna olikhet kunde kanske dock vara, att den skadelidande hotellgästen i det fall, då vaktmästaren gjort ett åtagande, frivilligt givit sig in i ett avtalsförhållande, som inte binder hotellföretaget. Emellertid förefaller det leda till en anmärkningsvärt kraftig begränsning av principalansvaret, om en arbetsgivare på grund av sin avtalsrättsliga obundenhet ej alls skulle kunna bli ansvarig för alla de varierande person- eller sakskador som den anställde kan tänkas åstadkomma vid utförandet av sina åtaganden mot den, som sedermera lider skada.
Det finns dock möjlighet att anlägga ett alternativt synsätt, som bygger på att begreppet handlande i tjänsten enligt SkL 3: 1 kan ha en vidare innebörd än sådant handlande å tjänstens vägnar, som, främst med ledning av sedvanan, medför avtalsrättslig bundenhet enligt reglerna om ställningsfullmakt. Man skulle kunna hävda, att även om hotellföretaget inte blivit bundet av vaktmästarens åtagande, så skulle oberoende härav hans faktiska åtgärd att vid varmkörningen skada motorn kunna anses ha företagits i tjänsten och medföra ersättningsskyldighet för hotellföretaget enligt den skadeståndsrättsliga regeln om principalansvar. Denna regel skulle då tilllämpas oberoende av att den avtalsrättsliga regeln om ställningsfullmakt ej medfört bundenhet för arbetsgivaren. Även detta betraktelsesätt kan förefalla paradoxalt men är dock fullt möjligt. Hotellföretagets obundenhet innebär nämligen i första hand blott att det inte har något ansvar om uppfyllelse av åtagandet helt uteblir. Detta förhållande behöver inte nödvändigtvis hindra att man även i sådana fall anser det finnas ett visst utrymme för ansvarsgrundande handlande i tjänsten enligt skadeståndsrättsliga regler. Ett särskilt stöd för detta resonemang kan vara, att den tidigare gjorda hänvisningen till hotellgästens frivilliga medverkan i händelseförloppet måhända blott bör anses gälla hotellföretagets avtalsrättsliga obundenhet enligt reglerna om ställningsfullmakt. En ganska subtil följd av hela resonemanget blir visserligen, att arbetsgivaren skulle stå ansvar för arbetstagarens positiva felhandlingar i tjänsten men ej för skador på grund av ren underlåtenhet att utföra ett åtagande som inte binder arbetsgivaren. Denna distinktion är dock kanske inte mera egendomlig än skillnaden mellan ansvarsgrundande positiv handling och ansvarsfri, "ren" underlåtenhet enligt culparegeln i allmänhet.
För egen del är anmälaren benägen att anse det senare av de två betraktelsesätten ha mest fog för sig, dvs. att vanliga skadeståndsrättsliga regler bör få slå igenom, trots arbetsgivarens avtalsrättsliga obundenhet, i varje fall vid fråga om person- eller sakskada. Måhända innebär 1949 års rättsfall ett avvisande av detta synsätt, men domen är svårtolkad och prejudikatvärdet begränsat, enär prövningstillstånd inte beviljades. Eftersom det år 1949 inte gällde något oinskränkt principalansvar i utomobligatoriska förhållanden, är det för övrigt tänkbart att HovR, sedan den funnit hotellföretaget obundet av vaktmästarens åtagande, betraktat skadan på gästens bil som utomobligatorisk och med hänsyn till nattvaktmästarens ställning ej ansvarsgrundande enligt allmänna skadeståndsregler. Principfrågan om möjligheten att ålägga principalansvar trots avtalsrättslig obundenhet be-
rördes i varje fall inte uttryckligen i HovR:s dom, och så har mig veterligen inte heller skett i annan rättspraxis eller i litteraturen. (Jfr dock även NJA 1956 s. 656, nämnt av Hellner a. st., och 1964 s. 517. Sedan arbetsgivaren ansetts bunden av den anställdes åtaganden har emellertid i dessa fall något senare problem om brist i rekvisitet handlande i tjänsten aldrig uppkommit. Ang. möjligheten av konkurrens mellan avtalsrättsliga och skadeståndsrättsliga regler jfr allmänt också NJA 1956 s. 217.)
Förf:s uppläggning av 12 kap. om orsaksförhållandet är elegant. Till viss del inspirerad av filosofiska framställningar om begreppen tillräcklig och nödvändig betingelse lyckas han knyta ihop olika delfrågor inom en gemensam ram (s. 141 ff).
Definitionen på nödvändig betingelse är enklast: Med att en händelse x utgör nödvändig betingelse för y förstås att, om ej x inträffat, ej heller y skulle ha inträffat. Begreppet tillräcklig betingelse är mera komplicerat. Förf. tar som utgångspunkt att en viss händelse enligt naturens ordning kan draga med sig en annan händelse, t. ex. att en brinnande tändsticka, som förs till ett papper, kan sätta eld på detta. Förf. utsträcker emellertid användningen av begreppet tillräcklig betingelse till vissa fall då ett händelseförlopp utvecklats i flera led. "Om A till B lämnar en laddad pistol, och om B tappar den laddade pistolen så att ett skott går av, och om skottet träffar C, så har A:s handlande varit en tillräcklig betingelse, i denna betydelse, för C:s skada." (S. 144) Även nu utvecklar sig händelseförloppet enligt naturens lagar även om det är fråga om ett resonemang av typ katten på råttan, råttan på repet etc. "Genom att varje led är lagbundet, är händelseförloppet i sin helhet lagbundet." (S. 145) Presentationen av begreppen tillräcklig och nödvändig betingelse kombineras av förf. med ett införande av begreppen positiv och negativ kontroll över en händelseutveckling. Den tillräckliga betingelsen betecknar den positiva kontrollen. "Den vållande hade en sådan kontroll, att han kunde åstadkomma, att skadan inträffade, och han använde denna sin kontrollmöjlighet — vid uppsåt avsiktligt, vid oaktsamhet oavsiktligt — så att skada inträffade." (S. 145) Den nödvändiga betingelsen motsvarar den negativa kontrollen. "Den som behärskar en nödvändig betingelse för y kan hindra att y inträffar. Detta är en allmän sanning av betydelse långt utanför skadeståndsrätten. Smitta är en nödvändig betingelse för sådana sjukdomar som tyfus, kolera och pest. Genom att hindra dem som lider av dessa sjukdomar från att komma in i landet — — — hindrar man sjukdomarna från att sprida sig i landet. På samma sätt har den som kontrollerar en nödvändig betingelse för en skada negativ kontroll över om skadan skall inträffa." (S. 145)
Mot denna bakgrund preciserar förf. de situationer där orsaksförhållandet bereder juridiska problem (se s. 146). Den ena typen av problem anges avse fall, där vållandet visserligen som en tillräcklig betingelse dragit med sig skadans inträffande, men skadan ändå varit en mycket osannolik konsekvens av vållandet; den positiva kontrollen har m. a. o. varit svag. Med det nu sagda åsyftar förf. adekvansproblemet. — Den andra typen av problem sägs angå fall, där det visserligen var normalt, att vållandet ledde till skada, men där handlandet ej var någon nödvändig betingelse därför att skadan helt eller delvis skulle ha inträffat även om icke vållandet förekommit; den negativa kontrollen var m. a. o. svag eller obefintlig. Förf. infångar härigenom frågan huruvida ett krav på nödvändig betingelse skall
uppställas som ansvarsförutsättning, liksom problemet om konkurrerande skadeorsaker. — Det eleganta greppet på ämnet har applicerats.
En grundläggande svårighet är att orsaksförhållandet kan diskuteras på två plan, antingen som ett spörsmål om generella lagar beträffande klasser av händelser (smitta drar typiskt sett med sig en viss sjukdom) eller som en fråga om vilket händelseförlopp som faktiskt utspelats i ett enskilt fall. Men det råder ett intimt samband mellan de två planen genom att de generella lagarna om orsakssammanhang bygger på iakttagelser av ett antal enskilda fall, samtidigt som bedömningen av vad som faktiskt inträffat i ett enskilt fall blir beroende av vad man vet om de generella lagarna. Besvarandet av orsaksfrågan i ett skadeståndsmål gäller ett enskilt fall. Jag vill ifrågasätta om det då har så stort värde att tala om positiv och negativ kontroll. Detta passar bättre vid beskrivningen av generella kausallagar. Talet om naturens ordning liksom om den handlandes positiva kontroll över händelseutvecklingen blir i varje fall ganska urvattnat, när det är fråga om ett inträffat händelseförlopp, som utspelats i flera led med inslag av slumpmoment (jfr exemplet med den tappade pistolen). Om man diskuterar ett krav på positiv kontroll för skadeståndsansvar, tycks "kontrollen" i själva verket inte kunna avse mera än att den påstått ansvarige företagit en handling, som haft en tendens att framkalla skada.
Förf:s utläggningar om den negativa kontrollen får särskild betydelse när han i fortsättningen (s. 158 ff) diskuterar orsakande som nödvändig betingelse. Naturligtvis accepterar han den gängse uppfattningen, att skadeståndsansvar i åtminstone vissa fall uteblir, när en viss faktor inte varit en nödvändig betingelse för skadan. Detta motiveras inte blott med den enkla men rimliga synpunkten, att skadan skulle ha inträffat även om den påstått ansvarige ej gjort sig skyldig till vållande. Förf. uttrycker samma tanke även på det sättet, att den handlande saknat den negativa kontrollen över händelseutvecklingen. Detta skäl för ansvarsfrihet återkommer i en efterföljande exemplifiering av resonemanget. Förf. antar bl. a. att en person av vårdslöshet rökt cigarretter i en brandfarlig lokal, att brand uppstår men att det kan konstateras att branden ej uppstod till följd av cigarrettrökningen utan på grund av kortslutning i en elektrisk ledning. Enligt förf. skulle åtminstone en jurist om en sådan situation troligen säga, att skälet till att den rökande ej kan anses ha orsakat skadan är att denna skulle ha uppstått även om ingen rökning förekommit. Detta anges avspegla, att den negativa kontrollen har en särskild praktisk betydelse. I och för sig vore det dock möjligt att förstå den bristande kausaliteten så, att tobaksrökningen ej medfört någon skada, alltså att rökningen ej varit en tillräcklig betingelse för skadan.
Enligt min mening är sistnämnda tanke den överlägset naturligaste förklaringen till ansvarsfriheten i exemplet. Hänvisningen till att cigarrettrökningen inte var en nödvändig betingelse för skadan liksom till avsaknaden av negativ kontroll tycks mig krystad i överkant, när det väl utretts, att cigarrettrökningen faktiskt inte medverkat till branden. (Anmälaren antar också att förf. tar fel i sin förmodan om hur en jurist troligen skulle resonera.) Talet om negativ kontroll tycks mig överhuvudtaget träffande blott i sådana fall, då skadan kunnat framkallas blott av en enda faktor, som när den som kontrollerar ett smittämne kan hindra att en sjukdom sprider sig. Det är emellertid då återigen närmast fråga om generella lagar av mindre
intresse för ansvarsfrågan i enskilda fall av t. ex. konkurrerande skadeorsaker.
Förf. undviker att lämna någon sammanfattande formulering på orsakskravet. På sätt tidigare angetts skisserar han problemområdet samt konstaterar, att ansvarsfrågan är klar när den utpekade faktorn är på en gång både tillräcklig och nödvändig betingelse för skadan, men att problemen uppkommer då endera kriteriet brister (se s. 145 och 158). Det går väl knappast heller att formulera ett generellt orsakskrav som ansvarsförutsättning, eftersom kravet kan variera i olika typfall. Utan att själv taga ställning antyder dock förf. att ett krav på nödvändig betingelse vore grundläggande enligt en vanlig uppfattning. Visserligen kan detta vara motiverat vid fall av underlåtenhet, där något krav på den ansvariga faktorns medverkan i det faktiska händelseförloppet inte kan ställas. (Jfr Agell, Orsaksrekvisit och beviskrav i skadeståndsrätten, Festskrift till Per Olof Ekelöf, 1972, s. 5.) Vid positiv handling förefaller det däremot rimligare att först uppställa ett krav på att handlingen medverkat i det faktiska händelseförloppet fram till skadan (jfr hänvisningar till Ussing och Strahl hos Hellner s. 143, samt Ulf Persson, Skadestånds- och försäkringsrättsliga studier, 1962, s. 105 ff). Exemplet med rökningen och branden kan illustrera denna common-sense-uppfattning. Tanken på positiv kontroll i uttunnad mening (den handlande har företagit en handling, som kan föranleda skada och som också har gjort det) skulle väl också kunna åberopas som ett ändamålsskäl härför. I varje fall framstår hänvisningen till någon form av positiv kontroll som långt slagkraftigare än åberopandet av negativ kontroll, när ett grundläggande orsakskrav diskuteras. Vid fråga om ansvar för positiv handling förefaller det mig, som om begränsningen till nödvändig betingelse blir aktuell först när man i efterhand kunnat konstatera, att handlingen medverkat till skadan, men att denna skulle ha inträffat på grund av omständigheterna i övrigt, även om den aktuella handlingen tänkes bort ur händelseförloppet (jfr även Karlgren, s. 37, som visserligen framställer kravet på nödvändig betingelse som ett normalkrav men dessförinnan angett att skadan skall ha uppkommit genom den aktuella handlingen och inte på annan grund).
Vid sin presentation av adekvansproblemet (s. 147 ff) tar Hellner sin utgångspunkt i det kända exemplet av lärans upphovsman, von Kries, angående kusken som somnade, så att hästen tog fel väg, varefter ekipaget under åskväder drabbades av ett blixtnedslag. Ett ansvar för kusken för den inträffade skadan sägs vara för strängt därför "att det inte finns något samband mellan kuskens vållande och risken för den skada som inträffat" (s. 148). I det följande använder emellertid förf. även en något annorlunda formulering för adekvansbegränsningen. S. 148 f sägs att en skada är en inadekvat följd om det ej föreligger någon ökning av sannolikheten för skada. Som exempel anges att ett fartyg genom någons vållande lämnat en hamn senare än som bort ske, och att det därefter i ett trångt vatten kolliderar med ett annat fartyg. Förf. säger att "om sannolikheten för skada ej ökat genom den försenade avseglingen måste man säkert betrakta skadan som inadekvat. Om däremot sannolikheten på något sätt ökat — genom att fartyget kom att passera det trånga farvattnet i sämre väder, eller i mörker i stället för dagsljus, eller när trafiken där var större osv., kan man ej lika säkert utesluta adekvans." (S. 149) Förf. anger vidare att adekvansen dock
kan anses utesluten även om sannolikheten ökat något, och att problemet närmast är hur man skall bestämma hur sannolikheten skall öka för att ansvar skall åläggas. Som en tumregel kunde det enligt förf. ha ett berättigande att hänvisa till att skadan skall ha legat "i farans riktning".
Läst efter ordalagen föreligger det en viss skillnad i innebörd mellan de två formuleringar som förf. använt, dvs. dels att det skall vara ett samband mellan vållandet och risken för skada, dels att det skall föreligga en viss ökning av sannolikheten för skada. Det kan nämligen finnas fall, där handlingen ökat sannolikheten för skadan, men detta inte berott på de egenskaper, som gjort handlingen vårdslös. I det klassiska exemplet med kusken torde det ha förutsatts, att risken för blixtnedslag är densamma oavsett vilken väg som hästen valt. Det kan då sägas att det felaktiga vägvalet ej alls ökat risken för skada. Emellertid kan det mycket väl tänkas, att risken för åsknedslag faktiskt varit större på den felaktigt valda vägen, t. ex. därför att i närheten funnits en anläggning med tendens att draga till sig åsknedslag. I sådant fall utesluts ej ansvar av den nyssnämnda formuleringen om avsaknad av ökad risk. (Ansvar kan däremot uteslutas genom införandet av ett krav på generellt ökad skaderisk.) I exemplet med det försenade fartyget tycks förf. också — fortfarande läst efter ordalagen — räkna med att den objektiva riskökningen i och för sig kan räcka till för antagande av adekvat kausalitet. Men även om en viss felhandling objektivt sett ökat faran för den inträffade skadan, så kan denna förefalla alldeles slumpartad i förhållande till de omständigheter, som gjort handlandet vårdslöst och i princip ansvarsgrundande enligt culparegeln. Omdömet, att det var oaktsamt av kusken att somna, kan t. ex. antagas grunda sig på faran för en trafikolycka. Enligt grundtankarna bakom adekvanskravet förefaller det rimligt att då anse adekvanskravet brista för en skada genom blixtnedslag, även om sannolikheten för blixtnedslag faktiskt ökat genom kuskens vårdslöshet. Detta resonemang får ett rättvisande uttryck om adekvanskravet formuleras på det av förf. först gjorda sättet, nämligen att det skall vara ett samband mellan vårdslösheten i den handlandes beteende och skadan (jfr om de två diskuterade betraktelsesätten Honoré i International Encyclopedia of comparative law, XI, Torts, Chapter 7, Causation and Remoteness of Damage, 1971, s. 49 ff och 58 ff). Härmed aktualiseras visserligen också frågan vilket utrymme, som finns för adekvansbegränsningen vid sidan av själva culpabedömningen, men detta spörsmål måste här lämnas därhän (jfr allmänt Strahl, Adekvansläran, Teori och praxis, Skrifter tillägnade Hjalmar Karlgren, 1964, s. 324 ff). För egen del tror anmälaren i varje fall att nyssnämnda formulering av adekvanskravet är ungefär det förnuftigaste som kan åstadkommas, om en helt allmän norm skall anges (jfr A. Vinding Kruse, Erstatningsretten, 2 udg., 1971 s. 94 och 219 ff).
Kravet på ett samband mellan de moment, som gjort en viss handling vårdslös, och skadan torde emellertid få begränsas till den skadelidandes initialskada. Antag att fråga är om ansvar för kroppsskada, och att skadan förvärrats genom feloperation eller genom speciell känslighet hos den skadelidande. Det passar inte att ifråga om skadans förvärrande ställa ett krav på samband med de moment, som gjort en viss handling vårdslös. Den relevanta frågan i detta led bör kanske vara om det vid en initialskada av denna typ föreligger en ökad risk för sådana komplikationer, som nu nämnts, och om dessa komplikationer inte är alltför slumpartade — vad
detta nu skall innebära. I varje fall är det knappast möjligt att formulera något för alla situationer giltigt adekvanskrav (jfr allmänt även t. ex. Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 303, med en distinktion mellan alltför avlägsna verkningar och närliggande men alltför oväntade verkningar, Jørgensen, Erstatningsret, 2 udg., 1972, s. 208 f, och Honoré a. a. s. 66). Hellner gör också en värdefull uppspaltning på olika typfall vid sin genomgång (s. 152 ff) av svensk rättspraxis om adekvansbedömningen; läsaren får härmed mycket matnyttigt kött på benen (se numera även rättsfallsgenomgången hos Lech, Skadeersättning för personskada, 1973, s. 32—65).
Anmälaren tror att det även av systematiska skäl kan ha sitt värde att anknyta ett adekvanskrav beträffande initialskadan till de vårdslösa momenten i skadegörarens handlande, eftersom synsättet ger sammanhang för förståelsen även av ett par andra begränsningsregler. En sådan regeltyp är den principiella begränsningen av det strikta ansvaret enligt särskilda regler om t. ex. järnvägstrafik, biltrafik etc. till den för verksamheten typiska faran (jfr Hellner s. 117 f). Även här är syftet att från ansvar skära bort slumpeffekter i förhållande till de omständigheter, som motiverat ansvaret. — Ytterligare en begränsningsregel föreligger, när man i vissa fall trots visad culpa utesluter ersättningsskyldighet för skada som faller utanför skyddsändamålet för en viss skadeståndsregel. Hellner säger om denna begränsningsregel, att den gäller vid sidan av adekvansbegränsningen, och att den tillämpats ej minst vad gäller följdskador av person- och sakskada (s. 156). Möjligen kunde det ha varit av värde om förf. beträffande begränsningen av ett skadeståndsansvar till skyddsändamålet bakom en överträdd norm framhållit att resonemanget aktualiserar begränsningar inte blott med hänsyn till skadans art utan också med hänsyn till viss faretyp, som bestämmelsen velat skydda emot, och till viss skyddsberättigad personkrets. Måhända har förf. emellertid särskilt velat framhålla följdskadorna i anslutning till sin översikt av adekvansfrågan i rättspraxis, samtidigt som han redan tidigare berört begränsningen till skyddat intresse i allmänhet (jfr s. 34 ff och 59 ff). Framställningen om skyddsändamål har dock blivit något splittrad och knappast helt klargörande såvitt angår betydelsen av skyddsändamålet hos sådana författningsföreskrifter, som kan få betydelse för culpabedömningen vid sak- och personskada (jfr ovan s. 795).
I anslutning till adekvansfrågan må dessutom påpekas, att en begränsning av skadeståndsansvaret till skyddsändamålet hos en överträdd författningsföreskrift djupare sett nog ger uttryck för alldeles samma grundtanke som en adekvansbegränsning med hänsyn till att sambandet brister mellan vårdslösheten hos en handling och den inträffade skadan. Ett klassiskt exempel i engelsk rätt på begränsning till skyddssyftet är rättsfallet Gorris v. Scott [(1874) L.R. 9 Ex. 125] ang. en skeppsägares underlåtenhet att förse sitt fartyg, som användes för transport av får, med i lag föreskrivna fållor. Till följd av denna underlåtenhet hade kärandens får spolats överbord, men ersättningstalan mot skeppsägaren ogillades, enär bestämmelsens skyddssyfte var att förhindra spridandet av smittosamma sjukdomar bland djuren. Utgången skulle emellertid lika gärna ha kunnat formuleras på det sätt som ovan angetts för adekvansbegränsningen: att fåren blåste i sjön saknade samband med det faromoment, som med hänsyn till gällande bestämmelser gjorde det vårdslöst att inte ha fållor på båten, nämligen risken för spridning av smitta. Med hänsyn till detta resonemang är det
kanske inte alldeles rättvisande att säga att skyddsändamålet aktualiseras "vid sidan av" adekvansbegränsningen. Förf. har väl dock sannolikt med detta sitt uttalande, vilket som sagts närmast haft sikte på följdskador, inte haft några ambitioner i systematiskt hänseende.
Avslutningsvis vill anmälaren sätta ett frågetecken för tolkningen av rättsfallet NJA 1971 s. 78. En person hade själv skadats och svävat i uppenbar livsfara vid en trafikolycka i vilken hans föräldrar samtidigt dödats. Han tillerkändes ersättning för psykisk depression i anledning av olyckan. — Att chockskada bör betraktas som kroppsskada förefaller visserligen utan vidare klart. Förf. tycks emellertid anse rättsfallet klarlägga, att ersättning för psykisk chock kan anses ersättningsgill inte blott när den skadelidande själv hotats att drabbas av yttre, fysisk skada utan även när chocken orsakats av åsynen av eller underrättelsen om att en nära anhörig kommit till skada (s. 48 f och s. 155). Han har synbarligen tagit fasta på HD:s uttalande i målet, att ersättningsskyldighet förelåg oavsett i vilken grad föräldrarnas död medverkat till depressionen. Emellertid hänvisar HD samtidigt till vad som i domskälen omedelbart dessförinnan anförts om bl. a. att den skadelidande själv befunnit sig i uppenbar livsfara vid olyckan. Domskälen tycks mig därför i själva verket inte lämna besked i frågan, om ersättning skulle ha utgått om chockskadan uppkommit enbart på grund av åsynen av föräldrarnas skador.
Frågan om ersättning för psykisk chock kan anknytas till vad som här tidigare anförts om en adekvansbegränsning av skadeståndsansvaret till sådana faror och initialskador, som haft samband med vållandemomentet hos visst handlande. Ett avvisande av ersättning för psykisk chock för andra än den som själv hotats av direkt kroppsskada låter sig nämligen åtminstone formellt motiveras med att chockskada, när någon åsett eller fått underrättelse om en trafikolycka, inte står i samband med de moment i en bilförares körsätt, som bedömts som vårdslösa. Vårdslöshetsbedömningen bygger nämligen enbart på riskerna för påkörning eller kollision. Det förefaller dock högst rimligt att ersättning för chockskada får utgå i varje fall till den som själv hotas av påkörning, eftersom det vore alltför formalistiskt att skilja mellan fall då någon träffats av den framrusande bilen och situationen, att han med nöd och näppe undgått påkörning men chockats. Det är däremot ett rättstekniskt större steg, om ersättning utdömes till andra kategorier av psykiskt chockade, i första hand nära anhöriga till skadade personer. Naturligtvis kan emellertid en självständig regel om sådant ansvar tillskapas, om så anses rättspolitiskt motiverat (se om 1971 års rättsfall och till det sagda i övrigt Karlgren s. 52 och s. 201 not 8, Nordenson, Bengtsson och Strömbäck s. 173, Hellner, Ersättning till tredje man vid sak- och personskada, SvJT 1969 s. 334, Lech a.a. s. 163 ff, A. Vinding Kruse a.a. s. 362 ff, och Jørgensen a.a. s. 57).
Anders Agell