Angående skadeståndstalan i brottmål och res judicata

På grund av omfattande mot postverket riktad brottslighet i form av stöld, bedrägeri och förskingring har poststyrelsen ofta anledning att i brottmål mot gärningsmannen föra skadeståndstalan och denna talan utföres regelmässigt av åklagaren. I dessa mål förekommer ibland att åtalet helt eller delvis ogillas och därmed också motsvarande del av skadeståndstalan. För postverkets del är det inte ovanligt att för ersättningsanspråk mot i brottmål åtalad person kan åberopas också civilrättsliga grunder. Vid obehörig utkvittering av belopp på postal utbetalningshandling förekommer då och då att utkvitteraren gör gällande, att utkvitteringen skett med adressatens medgivande trots adressatens bestridande därav, och utkvitteraren torde för sådant fall vara ersättningsskyldig gentemot postverket med det utkvitterade beloppet jämlikt 25 § avtalslagen. Vid förskingring av postfunktionär ur omhänderhavd postkassa, vari vid kontrollräkning brist konstaterats, förekommer då och då att funktionären gör gällande, att endast en del av bristbeloppet förskingrats medan bristen i övrigt uppkommit genom felräkningar vid betjänandet av postkunder eller eljest på oförklarligt sätt. Vid dylik invändning torde funktionären, som enligt för anställningen gällande bestämmelser är ansvarig för anförtrodda postmedel och såsom kompensation därför av postverket uppbär månatliga felräkningspengar med fixerat belopp, enligt dessa ansvarighetsbestämmelser vara ersättningsskyldig gentemot verket också för det belopp, beträffande vilket förskingring ej medgives. Invändningar av nämnda två typer kan komma att göras under polisutredningen men också först vid huvudförhandling i brottmålet. Helt visst kan också andra situationer tänkas där målsägande till grund för ersättningstalan mot åtalad kan åberopa utöver skadeståndsskyldighet på grund av den åtalade gärningen också civilrättsliga grunder.
    Poststyrelsen har tidigare, då åklagaren funnit skäl till åtal, inskränkt sig till att i brottmålet genom åklagaren föra skadeståndstalan, grundad uteslutande på den åtalade gärningen, och ansett sig oförhindrad att efter eventuellt frikännande dom i brottmålet i civilrättslig väg kräva t. ex. utkvitterare av belopp på postal utbetalningshandling under åberopande av 25 § avtalslagen och postkassör för kassabrist, beträffande vilken förskingring ej medgivits, under åberopande av sådan tjänstemans ansvar för anförtrodda postmedel. Någon invändning från den krävde eller domstol om res judicata vid dylika civilrättsligt grundade krav har styrelsen inte tidigare mött. Nyligen har emellertid av domstol avgjorts två mål, i vilka styrelsen inledningsvis fört skadeståndstalan endast grundad på brott, och sammanställda torde de båda avgörandena belysa frågan om res judicata vid skadeståndstalan i brottmål.
    A hade på en för honom utfärdad postsparbanksbok utfått 9 900 kr mer än som enligt Postbankens räkenskaper var innestående på boken, och då Postbanken för kontroll infordrade boken, meddelade A att boken förkommit. Det förekommer då och då att högre belopp än behållningen utkvitterats på postsparbanksbok och anledningen därtill kan vara antingen att motboksägaren falskeligen ändrat behållningen i boken eller att postfunktionär vid närmast föregående saldering genom felskrivning i boken angivit för hög behållning. A åtalades av åklagaren, som gjorde gällande att A vid de aktuella uttagen insett att behållning på boken saknades, och åklagaren förde i brottmålet skadeståndstalan för styrelsens räkning. Sedan tingsrät-

ten bifallit åtalet och skadeståndstalan, ogillades bådadera efter överklagande genom hovrättsdom som vann laga kraft. Styrelsen ansökte därefter om betalningsföreläggande för A under åberopande av att i räkningsförhållandet beträffande postsparbanksboken A utfått 9 900 kr mer än som enligt Postbankens räkenskaper innestod på boken, att A inte kunnat styrka påstående om att ytterligare insättningar på boken gjorts samt att, då A inte på anmodan kunnat förete boken, Postbankens räkenskaper skulle gälla. Sedan A bestritt ansökningen om betalningsföreläggande och styrelsen hänskjutit målet såsom tvistigt till rättegång, avvisade underrätt och hovrätt styrelsens talan under åberopande av res judicata, hovrätten dock med en ledamot som skiljaktig. Genom beslut den 15 maj 1973 fastställde Högsta domstolen det slut vartill underrätterna kommit och framhöll därvid bl. a. att de omständigheter som postverket nu åberopade hade verket ägt åberopa i brottmålet till ytterligare stöd för sin där förda talan, att den förändring i fråga om talans utformning som skett ej föranledde annan bedömning än att verkets talan i de båda målen avsåg samma sak, nämligen frågan om A:s återbetalningsskyldighet för beloppet 9 900 kr, samt att, då denna fråga avgjorts genom lagakraftägande dom i brottmålet, verkets talan i förevarande mål inte kunde upptagas till prövning.
    Justitierådet Conradi var skiljaktig och ville visa målet åter till tingsrätten för erforderlig behandling. Han fann att särskilt avseende borde fästas vid att den smidiga ordningen med åklagaren som målsägandeombud i viss mån skulle förlora sitt värde, om rättskraftsverkan tillerkändes brottmålsdomen i fall av hithörande slag och att i svensk processrätts regler om rättskraft, i huvudsak utbildade genom doktrin och praxis, i det aktuella hänseendet inte fanns fastslagna några principer som hindrade att man valde den lösning som syntes mest ändamålsenlig.
    I det andra målet hade B som ombud på postanstalt uthämtat 10 000 kr på ett utbetalningskort adresserat till annan person och såsom sedermera framkom försett med falsk kvittonamnteckning. Åklagaren gjorde gällande att B skrivit adressatens namnteckning falskeligen och åtalade B för grovt bedrägeri medelst förfalskning. B å sin sida gjorde gällande att han förvärvat utbetalningskortet i kvitterat skick av en okänd person, som B antog vara adressaten, på en illegal spelklubb mot att B lämnade den okände kontanter och spelmarker till ett värde av 7 000 kr. Underrätten ogillade genom dom både åtalet och styrelsens genom åklagaren förda skadeståndstalan, grundad uteslutande på den åtalade gärningen. Målen mot A och B löpte jämsides och för att inte hamna i samma läge som i målet mot A överklagade styrelsen, ensam, underrättens dom och åberopade därvid som nya grunder för B:s betalningsskyldighet att enligt den av B lämnade versionen B i vad avsåg 7 000 kr varit utsatt för bedrägeri, varav han ej ägde övervältra följderna på postverket, och att 3 000 kr för B utgjort obehörig vinst som han var skyldig att återbetala till verket. I beslut den 24 november 1972 fann Svea hovrätt att de av styrelsen först i hovrätten åberopade omständigheterna inte utgjorde hinder för målets upptagande till prövning varför B:s invändningar om rättegångshinder ogillades. Uppgörelse har sedermera träffats mellan styrelsen och B varför målet avskrivits.
    Kontentan av utgången i de båda målen får väl anses vara att målsägande i brottmål redan i första instans bör för sin skadeståndstalan åberopa den eller de grunder som kan finnas utöver den åtalade gärningen. Olä-

genheterna härav i form av anlitande av särskilt ombud i brottmålet m. m. får målsäganden taga som en försäkringspremie mot att efter ogillande av åtalet mötas av invändning om res judicata.
 

Gunnar Timelin