Ett skrinlagt nordiskt lagstiftningsprojekt
    Vid konseljen den 21 september 1973 anmäldes fråga om lagstiftning angående godtrosförvärv av lösöre. Kungl. Maj:t beslöt att avskriva frågan från vidare handläggning. Detta beslut markerade slutet på ett långdraget lagstiftningsärende.
    Initiativet till lagstiftning på området togs av Nordiska rådet, vars presidium i en skrivelse till de nordiska ländernas regeringar den 17 februari 1959 hemställde att dessa skulle "inleda gemensamt utredningsarbete i syfte att nå fram till mera enhetliga regler än de nuvarande beträffande verkan av god tro vid exstinktiva förvärv av lös egendom i fall ursprunglige ägaren eller innehavaren gör anspråk på att återfå egendomen (vindikation) ".
    F. n. gäller olika regler i de skilda nordiska länderna. Svensk och finsk rätt bygger på exstinktionsprincipen, d. v. s. den godtroende förvärvaren ges företräde framför den ursprunglige ägaren och får alltså behålla egendomen. Denna princip anses ha kommit till uttryck i ett par ännu kvarstående bestämmelser i handelsbalken i 1734 års lag, 11 kap. 4 § och 12 kap. 4 §. Dessa paragrafer avser fall då den som disponerar över egendomen har kommit i besittning av denna genom lån resp. deposition. I rättspraxis har reglerna emellertid fått vidsträckt analogisk tillämpning. Bl. a. har det genom ett par domar av högsta domstolen åren 1854 och 1855, vilka båda gällde köp på marknad av stulna hästar, slagits fast att exstinktivt godtrosförvärv kan avse även egendom som frånhänts rätte ägaren genom stöld eller liknande brott. På denna punkt skiljer sig svensk och finsk rätt åt. Gällande rätt i Finland gör nämligen undantag från exstinktionsprincipen för sådana fall. Dansk och norsk rätt bygger som huvudregel på vindikationsprincipen, d. v. s. den ursprunglige ägaren ges rätt att ta tillbaka egendomen utan lösen från den godtroende förvärvaren. Vissa undantag från denna huvudregel erkänns dock.
    Med anledning av framställningen från Nordiska rådet tillkallades i Danmark, Finland, Norge och Sverige särskilda sakkunniga med uppdrag att kartlägga gällande regler samt "åtminstone i princip föreslå de lagändringar som lämpligen kunde anses böra komma i fråga för att uppnå rättslikhet i de nordiska länderna på området". Utredningsuppdragen anförtroddes åt en professor i varje land, nämligen W. E. von Eyben i Danmark, Simo Zitting i Finland, Knut Robberstad i Norge och Henrik Hessler i Sverige.
    Efter några års utredningsarbete lades betänkanden fram i Danmark, Finland och Sverige (SOU 1965: 14). Det svenska betänkandets huvuddel upptas av en översikt över gällande svensk rätt på området. Vidare ges kortare redogörelser för gällande rätt i övriga nordiska länder och i vissa utomnordiska rättssystem. Betänkandet innehåller också förslag till en sär-

Anders Knutsson 841skild lag om godtrosförvärv av lösöre. Lagförslaget överensstämmer nära med motsvarande förslag från de danska och finska utredningarna. Det bygger på exstinktionsprincipen. Huvudregeln är att den som i god tro förvärvar lösöre och får det i sin besittning får full äganderätt till egendomen. Denna huvudregel kompletteras med särregler för två olika fall. Det ena av dessa gäller egendom som har frånhänts den ursprunglige ägaren genom stöld eller rån. För att godtrosförvärv skall komma till stånd i ett sådant fall krävs att förvärvaren kan visa att han med skälig noggrannhet har undersökt överlåtarens åtkomst. Den andra särregeln är tillämplig vid förvärv av sådan egendom som allmänt säljs på kredit med äganderättsförbehåll. Godtrosförvärv av sådan egendom kan göras gällande bara om förvärvaren genom granskning av åtkomsthandling eller kvitto eller på annat sätt har försökt förvissa sig om att överlåtaren inte på grund av äganderättsförbehåll saknade rätt att överlåta egendomen. Om förvärvet har skett på offentlig auktion eller från yrkesmässig försäljare med fast affärsställe eller under därmed likartade förhållanden är de bägge särreglerna inte tillämpliga annat än om särskild anledning till misstanke föreligger. Lagförslaget upptar vidare regler om rätt för den ursprunglige ägaren att återlösa egendom som varit föremål för godtrosförvärv.
    Den norske utredningsmannen lade aldrig fram något betänkande. Ett av honom utarbetat utkast till "lov om retten til lausöyreting som har kome bort frå eigaren" har emellertid fogats vid det svenska betänkandet. Detta utkast bygger på vindikationsprincipen. Undantag härifrån görs dock för vissa fall. Bl. a. skyddas den som i god tro gör ett köp på offentlig auktion eller köper nya och obegagnade varor från yrkesmässig försäljare med fast affärsställe. Under den fortsatta behandlingen av lagstiftningsfrågan har inom det norska justisdepartementet utarbetats ett lagutkast som bygger på exstinktionsprincipen.
    Vid remissbehandlingen av de tre betänkandena utsattes dessa för åtskillig kritik i de olika länderna. Karakteristiskt för kritiken var att remissinstanserna i vart och ett av länderna ansåg där gällande rätt vara tillfredsställande och motsatte sig ändring samt fann de sakkunnigas förslag innebära en olämplig kompromiss. Särregeln för stöldgods mötte hårt motstånd hos de svenska remissinstanserna, som ansåg att den på ett betänkligt sätt luckrade upp exstinktionsprincipen, eftersom förvärvaren inte har någon möjlighet att i förvärvsögonblicket avgöra om egendomen är av det slag som särregeln är tillämplig på. I Danmark och Finland ansågs det å andra sidan inte acceptabelt att gå ifrån vindikationsprincipen när det gäller stöldgods.
    I detta läge anmäldes lagstiftningsfrågan i Nordiska rådet av danska regeringen, som hemställde om rådets uttalande rörande principerna i föreliggande lagförslag. Detta resulterade i en rekommendation (rek. 13/1967), där Nordiska rådet hemställde till de nordiska ländernas regeringar att mot bakgrund av de föreliggande betänkandena och det norska departementsutkastet försöka genomföra enhetlig nordisk lagstiftning om förvärv av lösöre i god tro. Denna borde enligt rådet, bortsett från fall av stöld, rån och grovt tvång, bygga på en allmän exstinktionsregel. Om enhetliga regler inte kunde uppnås för fall av nyssnämnda art hemställde rådet att lagförslagen avfattades på sådant sätt att man i rättstillämpningen i största möjliga utsträckning skulle komma till samma resultat. Man kan anta att

842 Ett skrinlagt nordiskt lagstiftningsprojektrådet härvid syftade bl. a. dels på möjligheten att göra undantag från en vindikationsregel för sådana förvärvssituationer där intresset av skydd för den godtroende förvärvaren är särskilt starkt, t. ex. butiksköp, dels på möjligheten att ställa stränga krav på den goda tron vid förvärv under sådana förhållanden som är karakteristiska för omsättningen med stöldgods.
    Senare har fortlöpande kontakter hållits mellan justitieministerierna i lagstiftningsärendet. Detta har emellertid inte getts särskilt hög prioritet och av olika skäl fått vila en tid. Under år 1972 aktualiserades emellertid frågan på nytt, och i Danmark togs den upp vid överläggningar med representanter för näringslivet och konsumentintressena. Härvid visade det sig att näringslivet alltjämt motsatte sig ändring av gällande rätt, medan man på konsumenthåll intog en neutral ståndpunkt. I detta läge beslöt man sig på danskt håll för att inte lägga fram något förslag till lagstiftning. Detta anmäldes till Nordiska rådet, som vid sessionen i februari 1973 beslöt att anse spörsmålet som slutbehandlat för rådets del.
    Sedan det sålunda visat sig att någon samnordisk lagstiftning på området inte skulle komma till stånd återstod för svensk del frågan om vi ändå skulle genomföra lagstiftning om godtrosförvärv av lösöre, trots att det huvudsakliga motivet för en sådan lagstiftning, nämligen intresset av nordisk rättslikhet, hade bortfallit. Från svensk synpunkt har något egentligt behov av lagstiftning inte visat sig föreligga. Gällande rätt sådan den utvecklats i praxis har allmänt bedömts som tillfredsställande. Syftet med en lagreglering skulle därför i stort sett endast bli att kodifiera gällande rätt. En sådan kodifiering är i och för sig förenad med problem. Det kan vidare ifrågasättas om den fixering av rättsläget som en kodifiering skulle innebära verkligen är önskvärd. Erfarenheterna av den rättsbildning som har skett genom praxis är goda. Utrymme har funnits för en fortlöpande utveckling och nyansering av reglerna. Härtill kommer att man vid en lagreglering skulle tvingas att ta ställning till frågor där gällande rätt f. n. är oklar och där denna oklarhet inte tycks ha medfört några större olägenheter. Det är mot den nu angivna bakgrunden man får se beslutet att inte gå vidare med detta lagstiftningsärende.
    Man kan naturligtvis beklaga att strävandena att uppnå nordisk rättslikhet inte har krönts med framgång i detta fall. Man måste emellertid ha förståelse för lagstiftarnas motvilja mot att tvinga igenom lagändringar som möter ett kompakt motstånd i det egna landet under hänvisning enbart till intresset av nordisk rättslikhet, särskilt som erfarenheten knappast ger vid handen att de nuvarande olikheterna medför några större problem. Det kan f. ö. ifrågasättas om inte skillnaderna är större på det teoretiska än på det praktiska planet. Ett värdefullt resultat har i alla händelser Nordiska rådets initiativ avsatt, nämligen den omsorgsfulla kartläggning av gällande svensk rätt som det svenska betänkandet innehåller.
 

Anders Knutsson