Sveriges avtal med de europeiskagemenskaperna — juridiska aspekter

 

Av bitr. utrikesrådet HANS DANELIUS

 

 

Sveriges avtal med de europeiska gemenskaperna undertecknades i Bryssel den 22 juli 1972. Även om dessa avtal till största delen handlar om tullar och ursprungsregler, är dock vissa aspekter av avtalen värda att uppmärksamma från juridisk synpunkt.
    Det ena avtalet är slutet mellan Sverige och Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC). I det andra avtalet, som gäller kol- och stålområdet, är Sveriges motpart inte bara Europeiska kol- och stålgemenskapen (CECA) utan också de olika medlemsstaterna i CECA. Denna olikhet i den formella konstruktionen av de två avtalen grundar sig på en olikhet i fråga om de båda gemenskapernas kompetens. Enligt artikel 114 i fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen (Rom-fördraget) skall handelsavtal slutas av rådet i gemenskapens namn. Någon motsvarande föreskrift finns däremot inte i fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen (Paris-fördraget), och det anses därför nödvändigt att även medlemsstaterna uppträder som parter i handelsavtal som rör CECA.
    Denna olikhet kan synas vara uteslutande av formell art, men den har fått praktiska återverkningar i fråga om avtalen med Sverige. I båda avtalen anges att de skall träda i kraft den 1 januari 1973 under förutsättning att de avtalsslutande parterna före denna dag har underrättat varandra om att de härför erforderliga förfarandena slutförts (art. 36 i EEC-avtalet och art. 33 i CECA-avtalet). På svensk sida förelåg de formella förutsättningarna för att lämna sådana underättelser, sedan riksdagen den 12 december 1972 bifallit Kungl. Maj:ts förslag om godkännande av båda avtalen (prop. 1972: 135). Inte heller på EEC:s sida förelåg någon svårighet att lämna den åsyftade underrättelsen före årsskiftet. Notifikationsskrivelser rörande EEC-avtalet utväxlades vid en ceremoni i Bryssel den 21 december 1972, och EEC-avtalet trädde följaktligen i kraft den 1 januari 1973.
    CECA-avtalet trädde däremot inte i kraft den 1 januari 1973, och skälet härtill var att det krävdes godkännanden inte bara av gemenskapen som sådan utan också av dess medlemsstater och att inte alla

 

7—733005. Svensk Juristtidning 1973

dessa stater hann slutföra den interna proceduren före årsskiftet. Vissa länder, bl. a. Italien och Tyskland, kom på efterkälken, och som en följd härav kommer avtalet inte att träda i kraft förrän ett stycke in på år 1973. Av intresse är att se om avtalet kommer att träda i kraft före den 1 april 1973, den dag då de första tullsänkningarna enligt avtalet skall genomföras.
    Till synes är EEC-avtalet betydligt mera omfattande än CECA-avtalet. Det består av ett huvudavtal, en bilaga och fyra protokoll. Huvudavtalet innehåller 36 artiklar och anger ramarna för tullavvecklingen och för samarbetet i övrigt. Det första protokollet innehåller särregler för vissa varor, bl. a. papper och vissa järn- och stålvaror som inte omfattas av CECA-avtalet. Det andra protokollet innehåller särregler om varor i vilka jordbruksprodukter ingår. Avtalet omfattar inte jordbruksprodukter som sådana men däremot vissa varor som tillverkats av jordbruksprodukter, t. ex. choklad, bröd, öl och sprit. Det tredje protokollet, som är det mest omfattande, innehåller de ursprungsregler som skall tillämpas. Sådana ursprungsregler är nödvändiga, eftersom avtalet syftar till att upprätta ett frihandelsområde, där de inre tullarna avskaffas men där varje land står fritt att självt fastställa sina yttertullar. Det fjärde protokollet innehåller vissa särbestämmelser rörande Irland.
    CECA-avtalet består av ett huvudavtal om 33 artiklar, som i huvudsak överensstämmer med motsvarande text i EEC-avtalet, en bilaga samt ett protokoll som innehåller särskilda regler för vissa järn- och stålvaror. Därtill kommer emellertid att enligt en bestämmelse i CECA-avtalet (art. 8) det tredje protokollet till EEC-avtalet, d. v. s. ursprungsprotokollet, skall gälla även för CECA-avtalet. Detta tredje protokoll kan således sägas vara gemensamt för båda avtalen.
    Vartdera avtalet är utformat på åtta olika språk som alla skall ha lika vitsord. De åtta språken är danska, engelska, franska, italienska, nederländska, norska, svenska och tyska. Utformningen av avtalen på alla dessa språk var ett mycket mödosamt arbete. Det var nödvändigt att gå igenom avtalen och protokollen artikel för artikel på språk efter språk för att få de olika språkversionerna att stämma med varandra. Samtidigt gällde det att tillse att ett konsekvent språkbruk iakttogs inom varje språkversion för sig och att bestämmelserna i det ena avtalet på varje språk överensstämde med motsvarande bestämmelser i det andra avtalet på samma språk.
    Härtill kommer att det för gemenskaperna var angeläget att de olika frihandelsavtal som utarbetats parallellt i möjligaste mån överensstämde med varandra, och det var därför nödvändigt att genom-

gå inte bara gemenskapernas avtal med Sverige utan också motsvarande avtal med Finland, Island, Portugal, Schweiz och Österrike, varje avtal på sju eller åtta olika språk. Ändringar i en språkversion av ett avtal föranledde ibland följdändringar inte bara i de sju andra språkversionerna av samma avtal utan också i avtalen med de övriga fem länderna i dessa avtals alla språkversioner.
    Det kan tyckas vara ohanterligt att utforma ett avtal på åtta olika originalspråk, och på svensk sida hade man säkert inte haft något emot att begränsa språkens antal till ett eller ett par. Men inom gemenskaperna är de olika språkens lika värde en viktig princip, som inte bara tjänar till att tillfredsställa staternas nationella prestige utan som också är ett utflöde av den grundläggande gemenskapsdogmen att inget land och inget folk skall rättsligt eller faktiskt diskrimineras på grund av sitt språk. Mot denna bakgrund kan man inte utan vidare betrakta det som en fiktion, när det anges att alla språkversionerna har lika vitsord. Visserligen var det enbart den franska texten till avtalen som utarbetades vid de egentliga sakförhandlingarna mellan Sverige och gemenskaperna, medan de övriga språkversionerna utformades senare på grundval av den franska texten, men detta hindrar inte att gemenskaperna i överensstämmelse med sin grundläggande ideologi sannolikt kommer att vid uppkommande tolknings- och tillämpningsproblem fästa stor vikt vid alla språkversionerna.
    Det har redan nämnts att ett av de språk på vilka Sveriges avtal med gemenskaperna är avfattade är norska. Skälet härtill är att Norge vid tidpunkten för avtalens undertecknande alltjämt tillhörde de s. k. kandidatländerna, d. v. s. de länder som aspirerade på att bli medlemmar av de europeiska gemenskaperna. En konsekvens härav var inte bara att Sveriges avtal med gemenskaperna utformades på norska språket utan också att Norge var en av de stater som undertecknade avtalet mellan Sverige och CECA. Som nämnts var Sveriges motpart i detta avtal inte bara CECA som sådant utan också CECA:s medlemsstater. I preambeln till avtalet uppges Norge — liksom Danmark, Irland och Storbritannien — vara en av CECA:s medlemsstater, vilket vid tidpunkten för avtalets undertecknande den 22 juli 1972 inte var en helt riktig uppgift utan snarare en något förhastad förutsägelse om framtiden.
    Dessutom omnämns Norge på åtskilliga ställen i båda avtalen. När det i avtalen sägs att vissa regler skall gälla i förhållande till Norge, är förutsättningen uppenbart att Norge vid avtalens ikraftträdande skulle vara medlem av gemenskaperna. Vissa kvantitetsramar för importen till gemenskaperna har f. ö beräknats på grundval

av tidigare års import till gemenskaperna, häri inbegripet Norge.
    Sedan det under hösten 1972 blivit klart att Norge inte skulle bli medlem av gemenskaperna den 1 januari 1973, fick man anledning fråga sig om inte detta borde föranleda justeringar av avtalen mellan Sverige och gemenskaperna.
    Inom gemenskaperna menade man emellertid att det inte var nödvändigt att vidtaga sådana ändringar. Såvitt gäller CECA-avtalet, hänvisade gemenskaperna till att parterna i avtalets slutbestämmelser (art. 33) redan förutsett möjligheten att något av kandidatländerna inte skulle komma att slutligt ansluta sig till CECA. Gemenskaperna pekade också på bestämmelserna i båda avtalen om dessas territoriella tillämplighet (art. 35 i EEC-avtalet och art. 32 i CECA-avtalet). Enligt dessa bestämmelser skall avtalen vara tillämpliga på dels Sveriges territorium, dels de territorier på vilka Rom-fördraget resp. Paris-fördraget är tillämpligt. Inom gemenskaperna menade man att, eftersom Rom- och Paris-fördragen inte blev tillämpliga på norskt territorium, de territoriella klausulerna i avtalen med Sverige borde ta över de olika särskilda bestämmelser där Norge särskilt nämns. Under åberopande av bl. a. dessa skäl föreslog gemenskaperna att någon ändring inte före ikraftträdandet skulle göras i avtalen mellan Sverige och gemenskaperna.
    Även om gemenskapernas argumentation inte förefaller juridiskt helt hållbar, har man på svensk sida ansett sig böra acceptera gemenskapernas förslag. Flera skäl har föranlett detta ställningstagande. För det första har man på svensk sida ansett att någon reell risk inte föreligger för att avtalen skulle tolkas eller tillämpas på felaktigt sätt till följd av att Norge omnämns i vissa bestämmelser. För det andra har tiden varit knapp, och man kunde befara att ett svenskt yrkande om ändringar i avtalen före deras ikraftträdande skulle kunna leda till förseningar i fråga om ikraftträdandet. För det tredje kan man räkna med att vissa smärre ändringar ändå tämligen snart måste göras i avtalen, nämligen så snart Norges förhandlingar med gemenskaperna resulterat i en uppgörelse. I samband med att dessa ändringar vidtas, kan det vara praktiskt att också göra de ändringar som egentligen borde ha gjorts redan före ikraftträdandet.
    Resultatet är alltså att Sveriges avtal med gemenskaperna till en början innehåller vissa bestämmelser som berör Norge — regler om tullkontingenter vid import av varor till Norge, regler om verkan av varucertifikat som utfärdats av de norska tullmyndigheterna o. s. v. — trots att det inte är meningen att dessa bestämmelser skall tillämpas. Detsamma är fallet med de avtal som ingåtts av andra länder, t. ex. Schweiz och Österrike. Situationen är en annan beträffande av-

talen med Finland, eftersom dessa avtal ännu inte har undertecknats. Beträffande dessa avtal finns möjlighet att redan före undertecknandet göra de ändringar som föranleds av att Norge inte fullföljt sin begäran om medlemskap i gemenskaperna.
    Bland de bestämmelser i avtalen mellan Sverige och gemenskaperna, som är av mera allmänt intresse för jurister, kan man särskilt nämna de s. k. konkurrensreglerna, som avser konkurrensbegränsningar och statliga stödåtgärder. Dessa regler har fått sin plats i art. 23 i EEG-avtalet och art. 19 i CECA-avtalet. De har utformats på samma sätt i båda avtalen.
    De två nämnda artiklarna rör tre olika typer av förfaranden, nämligen
a) överenskommelser mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden mellan företag, vilka har till syfte eller följd att konkurrensen i fråga om produktion av och handel med varor hindras, inskränks eller förvanskas,
b) missbruk från ett eller flera företags sida av en dominerande ställning inom de avtalsslutande parternas hela område eller en väsentlig del därav,
c) offentliga stödåtgärder som förvanskar eller hotar att förvanska konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion.
    Att denna text är inspirerad av gemenskapernas egna konkurrensregler, i första hand Rom-fördragets, ligger i öppen dag. I Romfördraget är det art. 85, 86 och 92 som varit förebilder. I Paris-fördraget finner man i viss mån motsvarande bestämmelser i art. 65 och 66.
    Det finns emellertid också betydande principiella skillnader mellan Rom-fördragets och Paris-fördragets konkurrensregler, å ena sidan, och bestämmelserna i avtalen med Sverige, å andra sidan.
    För det första är bestämmelserna i Rom-fördraget och Paris-fördraget om konkurrensbegränsande åtgärder och missbruk av dominerande ställning riktade direkt till företagen inom gemenskaperna. Dessa företag är alltså på grund av fördragen skyldiga att avhålla sig från förfaranden som är förbjudna enligt fördragen. Av dessa följer vidare att förbjudna konkurrensbegränsande överenskommelser är civilrättsligt ogiltiga. Bestämmelser om bl. a. förfarande och sanktioner vid brott mot konkurrensreglerna har, såvitt gäller Rom-fördraget, utfärdats år 1962 genom en särskild tillämpningsförordning (nr 17). Bland gemenskapsinstitutionerna har kommissionen fått vittgående befogenheter att begära uppgifter från enskilda företag och göra undersökningar hos dem.
    Avtalen med Sverige skapar däremot inte direkt några skyldigheter

för enskilda företag, utan det är de avtalsslutande parterna, d. v. s. Sverige och EEC resp. Sverige och CECA och dess medlemsstater, som skall tillse att företag under deras jurisdiktion avhåller sig från förfaranden som strider mot avtalen. För detta ändamål kan det vara nödvändigt att införa lagstiftning eller att vidtaga andra åtgärder.
    För det andra bör man observera att art. 85 i Rom-fördraget endast förbjuder sådana förfaranden som är "ägnade att påverka handeln mellan medlemsstaterna". I avtalen med Sverige förklaras de konkurrensbegränsande åtgärderna vara oförenliga med avtalens störningsfria tillämpning "i den mån de är ägnade att påverka handeln mellan Sverige och gemenskapen". Paris-fördraget innehåller överhuvudtaget inte något kriterium som gäller påverkan på handeln.
    För det tredje har Sveriges avtal med gemenskaperna inte någon motsvarighet till det sanktionsmaskineri som gäller inom gemenskaperna. Det ankommer där främst på gemenskapsinstitutionerna att behandla frågor om överträdelse av kartellförbud, missbruk av dominerande ställning o. s. v. I sista hand är det gemenskapsdomstolen i Luxemburg som får ta ställning till om ett företag brutit mot fördragsbestämmelserna eller inte. Någon motsvarande opartisk prövning är inte förutsedd i avtalen med Sverige. Enligt dessa avtal består i stället sanktionen i att den avtalsslutande part som menar att den andra avtalsslutande parten har brutit mot konkurrensreglerna kan vidtaga skyddsåtgärder för att motverka den härigenom uppkomna snedvridningen av konkurrensen. Innan så sker, skall dock frågan först diskuteras i det gemensamma förvaltningsorganet, den s. k. blandade kommittén.
    För det fjärde kan man konstatera att konkurrensreglerna i Rom-fördraget och Paris-fördraget är mycket utförliga och att det bara är huvudprinciperna i dessa regler som återgivits i avtalen med Sverige. Det kan särskilt nämnas att Rom-fördraget och Paris-fördraget innehåller viktiga undantag från förbudet mot konkurrensbegränsande åtgärder. Det är sålunda enligt art. 85 i Rom-fördraget möjligt att efter ett förfarande inför kommissionen få en åtgärd godkänd, som visserligen är konkurrensbegränsande men som ändå kan anses samhällsnyttig enligt vissa kriterier. Det är fråga om överenskommelser eller andra åtgärder som bidrar till att förbättra produktionen eller distributionen eller till att främja tekniskt eller ekonomiskt framåtskridande (s. k. rationaliserings- och specialiseringskarteller). Någon motsvarighet till detta undantag finns inte i avtalen med Sverige och skulle f. ö. knappast kunna införas där, eftersom det saknas ett organ motsvarande kommissionen, som

skulle kunna i konkreta fall göra en sådan prövning som avses i Rom-fördraget.
    Ett liknande förhållande föreligger i fråga om de offentliga stödåtgärderna. Avtalen med Sverige innehåller endast den generella regeln att "offentliga stödåtgärder som förvanskar eller hotar att förvanska konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion" är oförenliga med avtalen i den mån de är ägnade att påverka handeln mellan Sverige och gemenskaperna. Art. 92 i Rom-fördraget innehåller en motsvarande huvudregel, som dock är försedd med en rad viktiga undantag. Vissa stödåtgärder anges sålunda vara förenliga med den gemensamma marknaden, och ytterligare andra åtgärder kan efter en prövning av kommissionen förklaras förenliga med den gemensammma marknaden och följaktligen tillåtna. De stödåtgärder som är generellt tillåtna är bl. a. åtgärder av social natur som beviljas enskilda konsumenter, och till de åtgärder som kan förklaras tillåtna hör sådana som vidtas för att främja den ekonomiska utvecklingen i områden med onormalt låg levnadsstandard eller allvarlig arbetslöshet eller för att underlätta vissa näringsgrenars eller näringsgeografiska områdens utveckling.
    Att de här nämnda undantagsbestämmelserna inte har återgivits i avtalen med Sverige bör inte förstås så, att bestämmelserna i dessa avtal skulle vara mera långtgående och generella än bestämmelsernai Rom-fördraget. Som framgår av det följande, har gemenskaperna uttryckligt tillkännagivit att de avser att tolka konkurrensreglerna i avtalen med Sverige i överensstämmelse med motsvarande regler inom gemenskaperna.
    Som redan nämnts, föreligger den viktiga skillnaden mellan art. 85 i Rom-fördraget och art. 23 i avtalet mellan Sverige och EEC, att Rom-fördraget endast handlar om och förbjuder sådana konkurrensbegränsande åtgärder som är ägnade att påverka handeln mellan medlemsstaterna, medan avtalet mellan Sverige och EEC tar sikte på åtgärder som är ägnade att påverka handeln mellan Sverige och gemenskapen. En liknande skillnad torde föreligga mellan art. 65 i Paris-fördraget och art. 19 i avtalet mellan Sverige och CECA, trots att art. 65 inte uttryckligt uppställer något krav på påverkan av handeln.
    En konkurrensbegränsande åtgärd kan självfallet vara sådan att den faller under både Rom-fördraget och avtalet med Sverige. Så är fallet om den är ägnad att påverka både handeln mellan medlemsstaterna och handeln mellan Sverige och gemenskapen. I ett sådant fall är åtgärden redan nu förbjuden inom EEC, och det är därför inte nödvändigt för gemenskapen att vidtaga ytterligare åtgärder för

att verkställa bestämmelsen i avtalet med Sverige.
    Men i andra fall är en åtgärd inte ägnad att påverka handeln mellan medlemsstaterna utan endast handeln mellan Sverige och EEC, och för sådana fall gäller f. n. inte något förbud enligt EEC:s regler. Eftersom avtalet med Sverige inte blir direkt tillämplig rätt inom EEC, krävs alltså att EEC utfärdar något slags regler för ingripande mot företag inom gemenskapen som vidtar åtgärder som strider mot avtalet med Sverige utan att de samtidigt är förbjudna enligt Rom-fördraget. Problematiken är densamma i fråga om de frihandelsavtal, som EEC ingått med andra stater, t. ex. Schweiz och Österrike, och som innehåller samma slags bestämmelser som avtalet med Sverige.
    Det förefaller emellertid som om EEC här ställts inför ett så att säga konstitutionellt problem. Det är nämligen inte helt säkert att Rom-fördraget ger gemenskapsorganen behörighet att utfärda direktiv eller andra föreskrifter på ett område, som egentligen faller utanför Rom-fördraget. Detta fördrag, varpå gemenskapsorganen grundar sin kompetens, reglerar ju endast konkurrensen i handeln inom gemenskapen men inte konkurrensen i handeln med tredje land. Å andra sidan kan det göras gällande att kompetens att utfärda tilllämpningsföreskrifter till avtalet med Sverige bör anses följa av att gemenskapen som sådan erhållit kompetens att sluta frihandelsavtal med tredje land.
    Några direkta verkställighetsregler har ännu inte utfärdats inom EEC, men man tycks inom gemenskapen vara av den uppfattningen att frånvaron av sådana regler inte kommer att skapa några praktiska svårigheter under den närmaste tiden efter ikraftträdandet av avtalet med Sverige. Till en början kommer man inom EEC att nöja sig med att införa en allmän föreskrift om att kommissionen skall uttala sig om en åtgärds förenlighet med avtalet och utfärda lämpliga rekommendationer.
    För Sveriges del uppkommer frågan om konkurrensbegränsningslagens bestämmelser är tillräckliga för att uppfylla de krav som ställs av avtalen med gemenskaperna eller om lagstiftningsåtgärder måste vidtas. Frågan behandlas i propositionen till riksdagen om de två avtalen (prop. 1972: 135 s. 55 f). Departementschefen konstaterar där att den huvudsakliga formen för ingripande mot konkurrensbegränsningar enligt konkurrensbegränsningslagen är förhandling inför marknadsrådet (numera marknadsdomstolen). Sådan förhandling kan även gälla utomlands uppkommen verkan, om Kungl. Maj:t för visst fall lämnar tillstånd därtill. Sådant tillstånd får meddelas endast i den mån det påkallas av hänsyn till överenskommelse med främmande makt. Det finns alltså redan enligt gällande bestämmelser

möjlighet att tillämpa förfarandet enligt konkurrensbegränsningslagen på överenskommelser som är ägnade att påverka handeln mellan Sverige och gemenskaperna.
    En annan fråga är om de handlingar som utgör otillåtna konkurrensbegränsningar är desamma i avtalen med gemenskaperna och i konkurrensbegränsningslagen. Departementschefen påpekar i propositionen (s. 56) att vad som skall anses som otillåten konkurrensbegränsning inte anges på samma sätt i avtalet med EEC och i konkurrensbegränsningslagen men att lagen "i allt väsentligt" torde täcka de fall som avses i avtalet. Teoretiskt kan det visserligen förefalla som om avtalets krav på att en åtgärd skall vara ägnad att påverka handeln är mera allmänt och vidsträckt än bestämmelsen i lagens 5 § om att "med skadlig verkan av konkurrensbegränsning förstås, att konkurrensbegränsningen på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen, hämmar verkningsförmågan inom näringslivet eller försvårar eller förhindrar annans näringsutövning". Å andra sidan torde det mot bakgrund av bl. a. gemenskapspraxis på detta område vara sannolikt att skillnaden i ordalydelse saknar större betydelse i praktiken. Därför kan man ha förståelse för departementschefens pragmatiska syn på saken, när han yttrar: "Vilken praktisk betydelse avtalsreglerna på detta område får kan dock överblickas först när erfarenheter vunnits av reglernas tillämpning. Det får då övervägas om en komplettering av konkurrensbegränsningslagen kan vara önskvärd. Något omedelbart behov av sådan komplettering torde inte föreligga. Jag förutsätter att svenska företagare kommer att medverka till att uppgörelse kan träffas i fall där otillåten konkurrensbegränsning ifrågasätts."
    I propositionen föreslogs därför inte någon ändring av konkurrensbegränsningslagen. Däremot föreslogs en mindre ändring av lagen om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden (den s. k. uppgiftsskyldighetslagen). Enligt tidigare gällande lydelse förelåg enligt 3 § i denna lag en skyldighet för företagare att lämna uppgift om konkurrensbegränsning, som berörde hans verksamhet och hade avseende på pris-, produktions-, omsättnings- eller transportförhållanden i riket. Sedan den 1 januari 1973 omfattar denna uppgiftsskyldighet även förhållanden utom riket.
    I anslutning till art. 23 i avtalet mellan Sverige och EEC avgav gemenskapen ensidigt en förklaring av följande lydelse: "Europeiska ekonomiska gemenskapen förklarar att den, inom ramen för de avtalsslutande parternas självständiga tillämpning av artikel 23 punkt 1 i avtalet, kommer att grunda sin bedömning av de förfaranden som strider mot bestämmelserna i denna artikel på de kriterier som följer

av tillämpningen av reglerna i artiklarna 85, 86, 90 och 92 i fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen." En motsvarande förklaring med hänvisning till art. 4 c, 65 och 66 punkt 7 i Paris-fördraget avgavs av CECA i anslutning till art. 19 i avtalet mellan Sverige och CECA. Det kan nämnas i detta sammanhang att, medan art. 23 i avtalet med EEC och art. 19 i avtalet med CECA innehåller likalydande bestämmelser, Rom-fördragets och Paris-fördragets konkurrensregler inte är utformade på samma sätt. Det kan därför vara ägnat att förvåna att enligt gemenskapernas tolkningsförklaringar art. 23 i avtalet med EEC skall tolkas på grundval av Rom-fördragets regler, medan den likalydande art. 19 i avtalet med CECA skall tolkas på grundval av Paris-fördragets regler.
    På svensk sida angavs inte om man godtog att gemenskaperna tilllämpar avtalen i enlighet med sina ensidiga tolkningsförklaringar. Inte heller klargjordes vilken tolkning Sverige ville ge de ifrågavarande bestämmelserna.
    Till en början kan sägas att det ingalunda är självklart att art. 23 i avtalet mellan Sverige och EEC och art. 19 i avtalet mellan Sverige och CECA skall tolkas på samma sätt som motsvarande bestämmelser i Rom-fördraget och Paris-fördraget, även om bestämmelserna ligger nära varandra till innehåll och ordalydelse. Bestämmelserna i avtalen med Sverige är allmänt och programmatiskt avfattade, och normalt borde de tolkas mot bakgrund av de allmänna syften som ligger bakom avtalen. Eftersom dessa avtal syftar till ett mycket mera begränsat samarbete än Rom-fördraget och Paris-fördraget, kunde det hävdas att även regler om karteller och offentligt stöd i vissa lägen skulle tolkas på annat sätt än i fördragen.
    Å andra sidan är det givetvis ett intresse för gemenskaperna att tillämpa regler av detta slag på ett enhetligt sätt. Det vore sålunda för EEC otillfredsställande, om en konkurrensbegränsande åtgärd, som är ägnad att påverka såväl handeln inom gemenskapen som handeln mellan Sverige och gemenskapen, skulle anses förenlig med Rom-fördraget men stå i strid med avtalet med Sverige eller tvärtom.
    Från svensk synpunkt finns både för- och nackdelar med den av gemenskaperna angivna tolkningen. Det kan givetvis synas principiellt otillfredsställande att till grund för tolkningen av avtalen mellan Sverige och gemenskaperna läggs en praxis inom gemenskapernas institutioner, där Sverige inte medverkar och inte kan göra sin röst hörd. Å andra sidan bedöms gemenskapernas praxis på detta område stämma väl överens med svensk rättsuppfattning, varför några större praktiska olägenheter inte kan väntas uppkomma.
    Vidare klargörs genom tolkningsförklaringarna att bestämmelserna

i avtalen med Sverige om karteller och offentliga stödåtgärder inte skall ha en mera generell räckvidd än bestämmelserna i samma ämne i Rom-fördraget och Paris-fördraget. De särskilda undantagsbestämmelserna om rationaliserings- och specialiseringskarteller och om vissa godtagbara former av offentligt stöd skall således också gälla inom ramen för avtalen med Sverige. Vissa typer av karteller skall alltså vara tillåtna, och vissa offentliga stödåtgärder, bl. a. en del sådana som vidtas i regionalpolitiskt syfte, är också förenliga med avtalen, även om de är ägnade att påverka handeln mellan Sverige och gemenskaperna.
    Härtill kommer att även utan dessa tolkningsförklaringar gemenskaperna i konkreta fall säkerligen skulle ha låtit sig vägleda av den praxis som för motsvarande fall utbildats inom gemenskaperna. Eftersom avtalen med Sverige inte innehåller några föreskrifter om skiljedom eller annan form för lösande av tolkningstvister, hade det för Sverige varit svårt att med framgång driva uppfattningen att en annan tolkning var den riktiga. Det enda remediet skulle i själva verket ha bestått i att tillgripa skyddsåtgärder, och detta är en utväg som knappast skulle ha varit realistisk annat än i rena undantagsfall.
    Detta betyder självfallet inte att Sverige har utan vidare accepterat gemenskapernas tolkningsförklaringar. Principiellt står det Sverige fritt att i framtiden hävda en avvikande tolkning, men gemenskapernas tolkning kan naturligtvis väntas komma att få en betydande genomslagskraft även i Sverige.
    Genom avtalet med CECA förpliktar sig Sverige att tillämpa CECA:s prisregler för järn- och stålvaror. Dessa regler medför en skyldighet för tillverkarna att publicera de priser som skall gälla vid försäljning på särskilt valda platser, s. k. basorter. För försäljningar på andra orter tillkommer frakt enligt tariffer som också skall offentliggöras. Möjlighet skall dock föreligga att anpassa priserna till andra företags lägre anbud. Tillämpningen av dessa regler möjliggörs i Sverige genom en nyinförd lag om prisbestämmelser för järn- och stålmarknaden (CECA-lag). Denna lag är en fullmaktslag, varigenom Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer fått behörighet att meddela de föreskrifter som behövs för tillämpningen av CECA-reglerna.
    Utöver konkurrensreglerna innehåller avtalen mellan Sverige och gemenskaperna inte många materiella bestämmelser som berör traditionella juridiska ämnesområden. Det bör dock ihågkommas att samarbetet i framtiden kan komma att omfatta helt nya områden. På svensk sida har man lagt stor vikt vid att avtalen skulle bli "utvecklingsbara". Avtalen innehåller också bestämmelser som visar hän

på möjligheten av ett utvidgat samarbete i framtiden. Redan i preambeln till avtalet med EEC förklarar sig de avtalsslutande parterna beredda att "undersöka möjligheten att utveckla och fördjupa sina förbindelser, när det framstår som fördelaktigt för deras ekonomier att utsträcka dem till områden som inte omfattas av föreliggande avtal". I art. 32 i samma avtal preciseras vilken procedur som skall följas vid en sådan vidareutveckling av samarbetet. Utgångspunkten i denna artikel är att "en avtalsslutande part anser att det ligger i båda de avtalsslutande parternas gemensamma intresse att utveckla de förbindelser som upprättats genom detta avtal genom att utsträcka dem till områden som icke omfattas av avtalet". I ett sådant fall kan den ena avtalsslutande parten tillställa den andra avtalsslutande parten en motiverad begäran om vidareutveckling i visst hänseende. De avtalsslutande parterna kan uppdraga åt den blandade kommittén att avge rekommendationer rörande inledande av förhandlingar. Rekommendationerna kan avse en samordnad harmonisering, under förutsättning att de båda avtalsslutande parternas självständiga beslutanderätt inte påverkas. En liknande bestämmelse finns i art. 29 i avtalet med CECA.
    Formellt juridiskt är dessa utvecklingsklausuler inte så uppseendeväckande, eftersom de inte innefattar några förpliktelser för de avtalsslutande parterna att vidareutveckla samarbetet eller ens att låta den blandade kommittén verka för en sådan vidareutveckling. Att den ena parten kan hos den andra parten framställa förslag om en vidareutveckling av samarbetet är i och för sig ett tämligen trivialt påpekande, särskilt som denna möjlighet skulle ha stått till buds även utan uttryckliga bestämmelser härom i avtalen.
    Inte desto mindre kan utvecklingsklausulerna anses betydelsefulla, eftersom de får ses som uttryck för en ömsesidig vilja att gå vidare och eftersom de anger en — låt vara inte förpliktande — procedur för en vidareutveckling av samarbetet.
    Man kan ställa sig frågan på vilka områden det finns förutsättningar för en sådan vidareutveckling av samarbetet. I propositionen om avtalen (s. 53) erinrar departementschefen om att Sverige redan har tillkännagivit intresse för samarbete på vissa områden. Ett viktigt sådant område är de tekniska eller icke-tariffära handelshindren. Samarbetet på detta område skulle kunna syfta till bl. a. en harmonisering av tekniska föreskrifter och ett ömsesidigt erkännande av provningsresultat. Även om man inte bör underskatta de praktiska svårigheter som föreligger vid en harmonisering på detta område, borde ändå förutsättningarna för ett samarbete här vara goda, bl. a. därför att dessa frågor huvudsakligen är tekniska och inte har några utpräg-

lade politiska aspekter.
    Ett annat område som man på svensk sida uttryckt intresse för är den offentliga upphandlingen. På detta område har man inom gemenskaperna ännu inte kommit särskilt långt, men man har inlett ett arbete som syftar till att skapa regler om likabehandling av leverantörer från de olika medlemsstaterna. Från svensk synpunkt finns det ett klart intresse för att bereda svenska företag möjlighet att konkurrera på lika villkor med medlemsstaternas företag, när det gäller den offentliga upphandlingen inom gemenskaperna.
    Andra områden som särskilt nämns i propositionen är energipolitik, energiförsörjning, transportpolitik, miljövård, forskning och tekniskt utvecklingsarbete.
    För en jurist kan det vara naturligt att fråga sig om det fortsatta samarbetet kan väntas komma att beröra också mera centrala juridiska ämnesområden.
    Till en början kan man erinra om att EEG på patentområdet fann det motiverat redan för några år sedan att igångsätta ett konventionsarbete med deltagande inte bara av medlemsstaterna utan också av andra europeiska stater, bl. a. Sverige. Visserligen kommer detta arbete att resultera i två skilda konventioner, varav den "inre" konventionen blir öppen endast för medlemsstaterna, medan den "yttre" konventionen avser förhållandet till de övriga stater som deltar i samarbetet. Ändå är det ett gott exempel på att medlemsstater och icke medlemsstater tillsammans reglerar ett viktigt rättsområde under hänsynstagande till varandras intressen. Det är därför tänkbart att en liknande samarbetsform i framtiden kan komma till användning på andra områden, t. ex. varumärkesområdet.
    Andra viktiga rättsområden, där man redan nått resultat eller där samarbete pågår inom EEC, är bolagsrätten, konkursrätten och etableringsrätten. Samarbetet har också omfattat erkännande och verkställighet av civildomar. En konvention, som år 1968 ingicks på detta område, trädde i kraft den 1 februari 1973.
    Det är svårt att på nuvarande stadium säga i vad mån det finns förutsättningar för samarbete mellan Sverige och EEC på dessa områden. I fråga om bolagsrätten är bilden komplicerad. Planer föreligger på en reform av aktiebolagsrätten i de nordiska länderna, och förslag till nya aktiebolagslagar har utformats i nordiskt samarbete. Som medlem av gemenskaperna blir nu Danmark ensamt av de nordiska länderna tvunget att anpassa sin lag till gemenskapsbestämmelserna på detta område, och det återstår att se om Sverige och de övriga nordiska länderna kommer att välja liknande lösningar. En motsvarande situation kan komma att föreligga i fråga om konkurs-

rätten, där lagförslag redan har utarbetats i nordiskt samarbete. I fråga om etableringsregler förefaller det mest sannolikt att Sverige — liksom Finland och Norge — kommer att tills vidare utforma sina regler på nationell grund snarare än i internationellt samarbete. Det kan dock komma att framstå som önskvärt att söka harmonisera de kompetenskrav som skall gälla för utövning av vissa yrken och att underlätta vissa yrkeskategoriers rörlighet över gränserna. Såvitt gäller verkställighet av civildomar kan det konstateras att Sveriges nuvarande konventionsbindningar är otillräckliga och att det därför kan te sig naturligt att söka få till stånd en konventionsreglering gentemot bl. a. EEG:s medlemsstater.
    Av särskilt intresse är att notera att gemenskaperna genom utvecklingsklausulerna i avtalen har accepterat tanken på att samarbetet i förekommande fall kan få formen av en samordnad harmonisering, dock under förutsättning att de avtalsslutande parternas självständiga beslutanderätt inte påverkas. En harmonisering behöver således inte nödvändigtvis ske genom att Sverige ensidigt anpassar sina regler till gemenskapsreglerna, utan de avtalsslutande parterna har föreställt sig att någon form av samråd skulle kunna komma till stånd vid utarbetandet av nya regler. I propositionen (s. 53) hänvisar departementschefen till ett uttalande av EEC av innebörd att det i detta sammanhang kan bli fråga om att införa en särskild procedur för information och samråd.
    På svensk sida skulle man gärna ha sett att avtalen hade innehållit bestämmelser om skiljedom eller något liknande förfarande för lösande av tvister om avtalens tolkning och tillämpning. Detta ansågs emellertid inte acceptabelt för gemenskaperna. I vissa hänseenden kunde nämligen ett skiljeförfarande enligt gemenskapernas uppfattning komma att stå i strid med principen om gemenskapernas självständiga beslutanderätt. Som ett exempel på vad man åsyftade kan kanske nämnas konkurrensreglerna, beträffande vilka gemenskaperna, som redan nämnts, avgav ensidiga tolkningsförklaringar om att de skulle tolka reglerna i överensstämmelse med motsvarande regler inom gemenskaperna. Det är givetvis möjligt att en skiljedomstol inte hade accepterat en så strikt knytning till gemenskapsrätten. Om gemenskaperna varit underkastade skiljedom i avtalen med Sverige och kanske också med en rad andra andra stater såsom Schweiz och Österrike, kunde följden ha blivit att konkurrensreglerna utvecklats på olika sätt i gemenskapspraxis och vid tillämpningen av de olika frihandelsavtalen, vilket för gemenskaperna hade varit en icke önskvärd utveckling. Det kan emellertid nämnas att gemenskaperna i flera associationsavtal har gått med på en skiljedomsprocedur för lösande

av tolkningstvister.
    Det finns således inte något system för opartisk lösning av eventuella tvister som kan uppkomma vid tillämpningen av avtalen mellan Sverige och gemenskaperna. Vad som kan inträffa, när den ena avtalsslutande parten anser att den andra avtalsslutande parten har brutit mot sina avtalsenliga förpliktelser, är i stället att den förstnämnda parten tillgriper s. k. skyddsåtgärder. Detta betyder att parterna, i stället för att försäkra sig om en objektiv prövning, har enat sig — Sverige dock motvilligt — om ett mera primitivt system, som innebär att det lämnas åt den förment kränkta parten att själv välja och vidtaga motåtgärder. Huvudregeln härom påträffar man i art. 22 i avtalet med EEC och art. 18 i avtalet med CECA. Bestämmelsen i avtalet med EEC lyder: "Om den ena avtalsslutande parten anser att den andra avtalsslutande parten försummat att fullgöra en förpliktelse enligt detta avtal, kan den vidtaga lämpliga åtgärder på de villkor och enligt det förfarande som anges i artikel 27." I art. 27 anges i huvudsak att en avtalsslutande part, innan den vidtar sådana skyddsåtgärder, skall förse den blandade kommittén med erforderligt underlag för en ingående undersökning av läget i syfte att finna en för de avtalsslutande parterna godtagbar lösning. Det anges vidare att i första hand sådana åtgärder skall väljas som medför den minsta störningen av avtalets tillämpning.
    I art. 23 i avtalet med EEC, som handlar om konkurrensbegränsande åtgärder, missbruk av dominerande ställning och offentliga stödåtgärder, föreskrivs att en avtalsslutande part, som anser att ett visst förfarande är oförenligt med artikeln, kan vidtaga lämpliga åtgärder på de villkor och enligt det förfarande som anges i art. 27. I art. 25 i samma avtal anges att avtalsslutande part, som finner att dumping förekommer i dess förbindelser med den andra avtalsslutande parten, kan vidtaga lämpliga åtgärder häremot på de villkor och enligt det förfarande som anges i art. 27. Motsvarande bestämmelser finns i art. 19 och 22 i avtalet med CECA. Fastän det i dessa fall inte direkt sägs att de avtalsslutande parterna har brutit mot sina avtalsenliga förpliktelser, förefaller det naturligt att betrakta dessa situationer som ett slags avtalsbrott. Vardera avtalsslutande parten kan sägas vara skyldig att tillse att företag inom dess jurisdiktion inte vidtar konkurrensbegränsande åtgärder eller missbrukar en dominerande ställning. Sker det ändå, har vederbörande avtalsslutande part inte fullgjort sina åligganden, och motparten är då berättigad att vidtaga motåtgärder. Ett liknande resonemang kan föras i fråga om offentligt stöd och dumping.
    I andra fall kan emellertid skyddsåtgärder tillgripas utan att dessa

har karaktären av en reaktion mot ett avtalsbrott från motpartens sida. I dessa fall har skyddsåtgärderna endast till uppgift att motverka en störning i handeln som uppkommit utan att den nödvändigtvis kan läggas den andra avtalsslutande parten till last som avtalsbrott. Hit hör framför allt de fall som regleras i art. 24 i avtalet med EEC och art. 21 i avtalet med CECA. Enligt dessa artiklar föreligger en rätt att vidtaga skyddsåtgärder vid en snedvridning av handeln, som beror på skillnader i tullar mot tredje land (s. k. tulldispariteter).
    Slutligen kan skyddsåtgärder i några fall tillgripas för att tillgodose vissa för en avtalsslutande part väsentliga intressen. Så är fallet "i händelse av allvarliga störningar inom en sektor av näringslivet eller av svårigheter som kan yttra sig i en allvarlig försämring av det ekonomiska läget inom en region" (art. 26 i EEC-avtalet och art. 23 i CECA-avtalet). Detsamma gäller "i händelse av betalningsbalanssvårigheter eller allvarligt hot därom i Sverige eller i en eller flera av gemenskapens medlemsstater" (art. 28 i EEC-avtalet och art. 25 i CECA-avtalet). Besläktade med dessa bestämmelser är de allmänna undantag som görs bl. a. av hänsyn till allmän moral, ordning och säkerhet (art. 20 i EEC-avtalet och art. 16 i CECA-avtalet) samt för tillgodoseende av väsentliga försvarsintressen (art. 21 i EEC-avtalet och art. 17 i CECA-avtalet).
    Den procedur som föreskrivits för vidtagande av skyddsåtgärder innebär att det i allmänhet föreligger en skyldighet att, innan åtgärderna vidtas, hänskjuta frågan till den blandade kommittén som skall söka nå fram till en lösning (art. 27 i EEC-avtalet och art. 24 i CECA-avtalet). Undantagsvis kan dock en part vidtaga provisoriska skyddsåtgärder utan att först vända sig till denna kommitté. I fall av betalningsbalanssvårigheter eller hot därom gäller överhuvudtaget inte skyldigheten att hänskjuta saken till kommittén. Det kan tilläggas att kommitténs uppgift inte endast är att söka förebygga att skyddsåtgärder vidtas. När sådana åtgärder vidtas, skall kommittén också underrättas därom, så att regelbundna överläggningar kan ske i kommittén med sikte på att åtgärderna skall upphävas så snart som möjligt.
    För ett par fall ges i avtalen anvisningar om vari skyddsåtgärderna skall bestå. Vid brott mot konkurrensreglerna skall åtgärderna särskilt innefatta återtagande av tullmedgivanden. Vid snedvridning av handeln på grund av tulldispariteter skall den förfördelade avtalsslutande parten vara berättigad att uppbära en utjämningsavgift. I övrigt saknas föreskrifter om arten av skyddsåtgärder. Däremot gäller den allmänna regeln att i första hand sådana åtgärder skall väljas som medför den minsta störningen av avtalets tillämpning (art. 27 i EEC-

avtalet och art. 24 i CECA-avtalet).
    Den blandade kommittén är det för de avtalsslutande parterna gemensamma förvaltningsorganet. Det rör sig i realiteten om två kommittéer, en för EEC-avtalet och en för CECA-avtalet, men de regler som gäller för kommittéerna är i allt väsentligt desamma i båda avtalen (art. 29—31 i EEC-avtalet och art. 26—28 i CECA-avtalet).
    Den blandade kommittén är ett paritärt organ där båda de avtalsslutande parterna är representerade på lika villkor. Alla beslut i kommittén skall vara enhälliga. Detta innebär att kommittén saknar övernationell kompetens och att ett beslut av kommittén egentligen har karaktären av en överensskommelse mellan parterna.
    Ordförandeskapet i kommittén skall utövas omväxlande av de avtalsslutande parterna. Kommittén skall på ordförandens initiativ sammanträda en gång om året för att företaga en granskning av den allmänna tillämpningen av avtalet. Dessutom skall kommittén, när särskilt behov föreligger, sammanträda på begäran av endera parten. Kommittén kan också tillsätta arbetsgrupper för behandling av olika frågor.
    Kommitténs uppgifter anges allmänt vara att administrera avtalet och vaka över dess rätta tillämpning. Kommittén kan utfärda rekommendationer och fatta beslut i vissa särskilt angivna fall. För att trygga avtalets rätta tillämpning är parterna skyldiga att utbyta upplysningar och att på begäran av endera parten överlägga med varandra i kommittén.
    Utöver dessa allmänna bestämmelser anges i avtalen på en rad punkter att särskilda frågor skall behandlas i kommittén. I olika hänseenden åläggs en avtalsslutande part som avser att vidtaga vissa åtgärder att dessförinnan underrätta kommittén. Avsikten är att kommittén i förväg skall kunna överväga hur de planerade åtgärderna påverkar samarbetet enligt avtalet. Som redan nämnts, skall bl. a. planerade skyddsåtgärder på detta sätt bringas till kommitténs kännedom.
    Ett annat slags uppgifter har den blandade kommittén enligt de tidigare omnämnda utvecklingsklausulerna. Kommittén skall här bidraga till samarbetets utveckling genom att pröva framställningar om dess utvidgning till nya områden och genom att eventuellt avge rekommendationer om förhandlingar, som i förekommande fall kan avse en samordnad harmonisering.
    I vissa hänseenden har också beslutandefunktioner lagts på den blandade kommittén. Enligt art. 3 i det andra protokollet till EEC-avtalet skall kommittén bestämma villkoren för tullsänkningar beträffande vissa varor. Enligt art. 16 i det tredje protokollet till samma

 

8—733005. Svensk Juristtidning 1973

avtal skall kommittén vara behörig att fatta vissa beslut rörande formerna för det administrativa samarbetet mellan tullmyndigheterna i Sverige och i EEC:s medlemsstater. Enligt art. 28 i samma protokoll har kommittén t. o. m. fått behörighet att ändra vissa av bestämmelserna i protokollet och i bilagorna till protokollet.
    Som framgår av det föregående, kommer Sveriges avtal med gemenskaperna inte att medföra några större omedelbara förändringar i svensk lag. Samtidigt måste det hållas i minnet att dessa avtal endast är en liten del av ett stort avtalskomplex som medför en omstrukturering av det ekonomiska samarbetet i Europa och som inte kan undgå att med tiden få viktiga återverkningar också på andra områden. Utvidgningen av de europeiska gemenskaperna har fått som omedelbar följd att EFTA gått miste om två betydelsefulla medlemmar. I ett längre perspektiv innebär denna utveckling att det även på det rättsliga området skapas ett alltmera betydelsefullt maktcentrum i Bryssel, och verkningarna härav på det regionala juridiska samarbetet i Europa kommer inte att utebli. I viss mån ändras förutsättningarna såväl för samarbetet inom Europarådet som för det nordiska samarbetet. Mot denna bakgrund har svenska jurister all anledning att med uppmärksamhet och intresse följa den kommande utvecklingen.