138 Erik BurlingKNUT RODHE. Förtäckt vinstutdelning och lån från aktiebolag. Ny lagstiftning år 1973. Sthlm 1973. Norstedts. 56 s.

 

Professor Knut Rodhe har i sitt omfattande och högt kvalificerade författarskap ägnat stor uppmärksamhet åt aktiebolagsrättsliga spörsmål. Här må endast erinras om arbetet Aktiebolagsrätt, vars sjunde upplaga utkom våren 1973. Det är alltså helt följdriktigt, att de ändringar på aktiebolagsrättens område, som trädde i kraft den 6 juni 1973, har föranlett en snabb och ingående kommentar av Knut Rodhe. Därvid har han valt att i arbetet "Förtäckt vinstutdelning och lån från aktiebolag" ge en sammanfattande redogörelse för de begränsningar, som efter 1973 års lagstiftning måste iakttagas såväl i fråga om vinstutdelning som beträffande lån m. fl. rättshandlingar till förmån för aktieägare och vissa andra fysiska och juridiska personer. Boken avser sålunda att belysa de rättsregler, som nu är givna till skydd för ett aktiebolags kapital och som begränsar eventuella utbetalningar och andra rättshandlingar från ett aktiebolags sida till förmån för aktieägare och deras närstående jämte vissa andra fysiska och juridiska personer. Dessa rättsregler tjänar även indirekt till skydd för dem, som lämnar kredit eller träffar andra avtal med aktiebolag, men det är väl att märka att de också kan medföra komplikationer för sådan tredje man.
    I första hand ger förf. en överblick beträffande de sedan länge gällande, huvudsakliga gränserna för vinstutdelning. Aktieägarna får inte återta sitt tillskjutna kapital till skada för bolagets fordringsägare. I princip får endast vinsten enligt fastställd balansräkning för det senaste räkenskapsåret utdelas, till  den del vinsten inte enligt lag skall avsättas till reservfond eller skuldregleringsfond. Balansräkningen är den "sluss", genom vilken överskotten måste passera, för att utdelning skall få ske; utdelningen måste då påverka nästa balansräkning.
    Förf. klargör begreppet "förtäckt vinstutdelning". Det är ju ingalunda så, att förtäckt vinstutdelning alltid är detsamma som olovlig utdelning. Om den förtäckta vinstutdelningen håller sig inom de i lag givna gränserna för vinstutdelning är den i och för sig lika lovlig som den öppna vinstutdelningen. Det följer emellertid av aktiebolagslagens grundtankar, att även en förtäckt utdelning måste påverka nästföljande balansräkning. En förtäckt utdelning skulle t. ex. kunna ske med hjälp av dolda reserver sålunda, att en tillgång säljes till ett pris, som är lägre än marknadsvärdet men som täcker bokföringsvärdet. Försäljningen skulle då medföra, att en dold reserv helt eller delvis försvinner. Principen att nästa balansräkning skall påverkas av all vinstutdelning — öppen eller förtäckt — medför emellertid att den dolda reserv, som i ett sådant fall har försvunnit, skall återupplivas i nästa balansräkning genom att någon annan tillgång nedskrives med det erforderliga beloppet. Om detta inte iakttoges, skulle balansräkningen kunna utgöra grund för att ett lika stort vinstbelopp utdelades på nytt, vilket vore ett obehörigt och rättsstridigt förfaringssätt.
    Påföljderna av olovlig vinstutdelning behandlas särskilt. Aktieägaren är skyldig att återbära sådan utdelning jämte ränta. God tro hos aktieägaren skyddar endast i vissa speciella undantagsfall. Även de, som medverkat vid sådan vinstutdelning, kan bli betalningsskyldiga beträffande återbäringen,varjämte straff kan ifrågakomma för styrelseledamot och verkställande direktör.

Anm. av Knut Rodhe: Förtäckt vinstutdelning och lån från aktiebolag 139    Sedan den ovan berörda, principiella och praktiska bakgrunden har tecknats i klara linjer, övergår förf. i det föreliggande arbetet till rättsreglerna om aktieägarlån. Härvid behandlas i första hand sådana lån, som har lämnats före den 6 juni 1973, då den nya lagstiftningen trädde i kraft. Äldre lag skall nämligen alltjämt tillämpas beträffande aktieägarlån som upptagits före den 6 juni 1973.  Endast beträffande en viss detalj, nämligen i fråga om skyldigheten att i bolagets förvaltningsberättelse och särskild förteckning omtala vissa aktieägarlån, blir den nya lagstiftningen tillämplig också på äldre aktieägarlån. Vidare är att märka att 1973 års lagstiftning inte innefattar något "heltäckande" förbud mot lån till aktieägare. Vissa lån är alltjämt generellt tillåtna; i andra fall kan dispens meddelas. Beträffande alla sådana nya aktieägarlån (efter den 5 juni 1973), som inte drabbas av förbud enligt 1973 års lagstiftning, är det fortfarande nödvändigt att beakta hittillsvarande lag och rättstillämpning.
    De nu berörda omständigheterna gör, att man måste hälsa med tillfredsställelse, att förf. ger en klar och överskådlig redogörelse för vad som enligt tidigare givna rättsregler är att iakttaga beträffande aktieägarlån. Av särskilt intresse är sålunda alltjämt den skyldighet att återbära lånebelopp till bolaget, som kan åvila andra än låntagaren, t. ex. styrelseledamot, verkställande direktör eller annan medverkande. Sådana spörsmål kan särskilt uppkomma i samband med köp av aktier, där det senare visar sig att köpeskillingen har erlagts med hjälp av pengar som köparen har lånat av bolaget. Här föreligger intressanta rättsfall, som förf. vederbörligenan alyserar. Vid sin analys av rättsläget kommer förf. fram till att blotta anledningen till misstanke hos en säljare — vid den tidpunkt då köpeavtalet träffas — att köparen ämnar göra ett olovligt uttag, enligt Högsta domstolens bedömande i rättsfallet NJA 1966 s. 475 är tillräcklig för att ådraga säljaren betalningsansvar för ett lån, som köparen senare obehörigt upptager hos bolaget. Det är en mycket sträng ståndpunkt. Stundom torde väl omständigheterna kunna vara sådana, att det är synnerligen svårt att avgöra, om grundad anledning till sådan misstanke föreligger. Funderingar hit och dit bör givetvis inte vara en bärande grund för allvarliga rättsliga konsekvenser. Högsta domstolens formulering av domskälen i detta rättsfall talar emellertid onekligen för att Rodhes slutsats är riktig och att alltså anledning till misstanke om ett blivande olovligt uttag — nota bene då köpeavtalet träffas — medför betalningsansvar för säljaren. Jag skulle dock vilja understryka, att det måste vara angeläget för domstolarna att i sådana fall särskilt beakta samtliga omständigheter för att inte en säljare skall utsättas för ett alltför strängt bedömande. Det är stor skillnad mellan att nödgas bedöma ett händelseförlopp när man står mitt uppe i allvarliga, kanske kritiska förhandlingar eller när man har tillgång till facit. Ofta är det lätt att vara efterklok men det är inte lika lätt att i förväg bedöma,vad som kan väntas komma att ske. Högsta domstolens bedömande i det berörda rättsfallet är också enligt mitt förmenande präglat av tillbörlig försiktighet.
    Den saken torde vidare vara klar, att vid aktieförsäljningar och därefter upptagna lån av köparen hos bolaget säljaren är återbetalningsskyldig om han — då han sålde sina aktier eller då han mottog köpeskillingen — hade vetskap om att det var fråga om ett olovligt uttag av köparen från bolaget för erläggande av köpeskillingen.

140 Erik Burling    En viktig sak påpekas av förf. då han framhåller, att domstolarna visat sig vara beredda att ålägga återbäringsskyldighet till aktiebolaget även för andra än sådana personer, som direkt faller under aktiebolagslagen. Det kan antagas — anser förf. — att inte bara den, som sålt bolagets aktier på kredit, utan också andra kreditgivare till en aktieägare kan komma i farozonen, för den händelse det visar sig att betalning har mottagits i form av pengar, som obehörigt har uttagits ur bolaget. En förutsättning härför är enligt förf., att ifrågavarande kreditgivare har "vetskap om relevanta fakta". Förf. talar alltså här om "vetskap" och inte om "misstanke". Detta torde till fullo överensstämma med domskälen i rättsfallet NJA 1966 s. 475. Då säljarens mottagande av slutlikvid för aktierna bedöms, säger Högsta domstolen nämligen där uttryckligen, att säljaren inte ens då fått vetskap om det olovliga uttaget från bolaget; däremot berör domstolens majoritet inte frågan huruvida säljaren vid den tidpunkten fått anledning till misstanke att ett olovligt uttag förelåg. Anledning till misstanke lär alltså inte ha en avgörande betydelse för den, som mottager en i vederbörlig ordning utfäst betalning, utan det kräves vetskap för att han skall drabbas av återbetalningsskyldighet gentemot bolaget.
    Den nu berörda risken för en kreditgivare i allmänhet att kunna åläggas återbäring är givetvis något, som bankerna såsom yrkesmässiga kreditgivare har anledning att särskilt uppmärksamma. Den risk, som sålunda påpekats, torde dock inte innebära någon nyhet för affärsbankerna. Bankpraxis torde vara att uppmärksamma detta, i den mån en bank över huvud taget har möjlighet att i sin rörelse iakttaga sådana fakta, som ger vid handen att denna risk föreligger. Det torde vara helt uteslutet att en bank skulle godtaga, att en låntagare betalar sin skuld med pengar, som banken vet härrör från olovligt uttag från ett aktiebolag. Betydligt svårare skulle det nog i en del fall kunna vara att bedöma, huruvida det finns tillräcklig anledning att misstänka, att belopp som betalas härrör från olovligt uttag från ett aktiebolag. Den som mottager betalning för en i vederbörlig ordning tillkommen fordran torde emellertid — enligt ovanstående tolkning av rättsfallet — inte vara pliktig att göra en rent inkvisitorisk undersökning och direkt måla en viss potentat på väggen utan han kan nöja sig med att göra en förnuftig bedömning på basis av de föreliggande fakta, med normal aktsamhet. Om dessa fakta ger anledning till den slutsatsen, att pengarna kommer från ett aktiebolag genom olovligt uttag, bör den erbjudna betalningen avvisas, eftersom den inte utgör en slutlig, rättskraftig betalning utan en betalning som kan återvinnas.
    Ett viktigt avsnitt är förf:s redogörelse för låneförbudet som trädde ikraft den 6 juni 1973. Såsom förf. nämner torde låneförbudet knappast ha tillkommit huvudsakligen på grund av lagstiftarens omtanke beträffande skyddet för ett aktiebolags kapital utan de omfattande förbudsreglerna torde huvudsakligen ha ansetts erforderliga för att hindra sådana lånetransaktioner som innebär någon form av skatteflykt. Med hänsyn till skattetrycket torde det väl ha förekommit i viss utsträckning, att ägare och ledare för s. k. fåmansbolag har upptagit lån i bolaget för konsumtionsändamål och detta vill lagstiftaren nu så effektivt som möjligt hindra.
    Det nu införda låneförbudet är vittgående och avser aktieägare, styrelseledamot, verkställande direktör och revisor jämte suppleant för styrelseledamot och revisor ävensom vice verkställande direktör. Likaså utsträckes

Anm. av Knut Rodhe: Förtäckt vinstutdelning och lån från aktiebolag 141låneförbudet sålunda, att då det är fråga om en koncern lån inte får lämnas till aktieägare m. fl. i annat bolag inom samma koncern. Härtill kommer, att lån inte heller får lämnas till någon som är gift med eller nära släkt eller besvågrad med någon av de nu angivna personerna. Bestämmelserna är mycket detaljerade. Ett särskilt förbud gäller mot lån från ett aktiebolag i syfte att låntagaren (eller närstående) skall förvärva aktier i bolaget eller annat bolag i samma koncern.
    Emellertid har låneförbudet vissa undantag. Förbudet gäller sålunda inte då det är fråga om lån mellan bolag i samma koncern, inte heller beträffande lån som ges i en affärsförbindelse, där lånet är avsett uteslutande för låntagarens rörelse, och inte heller i fråga om lån till sådan aktieägare som — ensam eller tillsammans med närstående — har ett tämligen obetydligt aktieinnehav (mindre än en procent av bolagets aktiekapital ,dock högst 500 aktier).
    Förf. diskuterar koncernlån och gör det ganska välbehövliga påpekandet att det skatterättsliga begreppet "koncernbidrag" inte är någon trollformel, som gör alla transaktioner mellan koncernföretag tillåtna. Det må vara att ett koncernbidrag enligt skattereglerna är avdragsgillt vid beskattningen av det bolag som ger bidraget. Men det är en helt annan sak om utbetalningen också är tillåten enligt aktiebolagsrättsliga regler. Här uppkommer alltså bl. a. den viktiga frågan, huruvida ett sådant lån — medgivet både enligt de nyinförda förbudsreglerna och enligt skattereglerna —likväl är otillåtet enligt de allmänna aktiebolagsrättsliga reglerna beträffande tillåten vinstutdelning. För skyddet av bolagets kapital är det betydelsefullt, att de äldre reglerna i detta hänseende alltjämt skall iakttagas.
    Vidare behandlas den undantagsbestämmelse, som innebär att lån är medgivet — trots de allmänna förbudsreglerna — i sådana fall då lånet utgör ett led i en affärsförbindelse och är avsett uteslutande för gäldenärens rörelse. Naturligtvis kan ett sådant lån ensamt för sig inte konstituera en affärsförbindelse. Man kan dock enligt motiven sträcka sig så långt, att ett sådant lån kan accepteras då det utgör "upptakten till en affärsförbindelse". Men — säger förf. — därmed synes vara utsagt att affärsförbindelsen inte får stanna vid detta lån. Det torde vara tveksamt om detta uttalande är alldeles riktigt. Hur skall man bedöma ett sådant lån, som otvivelaktigt har varit allvarligt menat som ett första led till affärsförbindelser men där det dock sedermera visar sig, att ytterligare affärsförbindelser på grund av oförutsedda omständigheter inte kommer till stånd? Enligt min mening bör även ett sådant lån betraktas såsom medgivet enligt de nu aktuella förbudsreglerna. Det framgår nämligen av propositionens uttalande, att syftet med förbudet kan sammanfattas så, att den aktuella regeln avser att möjliggöra lån "som betingas av kommersiella skäl och som inte är avsedda att användas för gäldenärens privata konsumtion". I praktiken måste man nog räkna med att det emellanåt kan uppkomma sådana fall, som nu beskrivits. De måste då enligt min mening bedömas på basis av omständigheterna då lånen lämnades. Vad som efteråt inträffar kan vara ovisst men det bör inte återverka bakåt, så att en i vederbörlig ordning ingången rättshandling i efterhand blir otillåten. Förf:s uttalande på denna speciella punkt synes därför ha råkat bli alltför generellt.
    Ett särskilt avsnitt ägnar förf. åt vad som är förbjudet enligt de nya låneförbuden. Dessa avser enligt lagens uttryck endast "penninglån". Därav

142 Erik Burlingföljer att exempelvis normala varukrediter inte träffas av förbuden och i allmänhet inte heller förskott på lön. Emellertid skall förbudsreglerna ha motsvarande tillämpning, då det gäller ställande av säkerhet. Detta gäller vare sig säkerhet ställes i form av pant eller i form av borgen eller växelendossement eller annat.
    Vad som har förbjudits är alltså att lämna penninglån och att ställa säkerhet för sådana. Detta betyder att förbudet inte gäller, då en person, som redan är låntagare, inträder i kretsen av personer som inte kan få lån. Det kan i sådana fall inte anses föreligga någon skyldighet för bolaget att återkräva lånet. Men naturligtvis får denna tolkning av regeln inte innebära att man skulle godkänna sådana fall som ter sig såsom uppenbara försök att kringgå huvudregeln, t. ex. om någon lånar pengar av bolaget dagen innan han utses till styrelseledamot. Förf:s tolkning av denna regel synesvara helt riktig. Det förefaller emellertid som om motsvarande betraktelsesätt borde vara tillämpligt även i det fallet, att ett lån har beviljats avaktiebolaget till en person med obetydligt aktieinnehav, på sätt som är tilllåtet enligt de nya förbudsreglerna, men då låntagaren därefter blir ett förbjudet låntagarsubjekt. Så kan ske t. ex. på det sättet, att låntagaren själv— eller honom närstående — efter det att lånet har lämnats förvärvar ytterligare aktier i bolaget, så att vederbörande — ev. tillsammans med närstående — äger en procent av bolagets aktiekapital eller däröver eller mera än 500 aktier. Även i ett sådant fall borde det enligt min mening, med den av förf. angivna tolkningen, vara medgivet att lånet kvarstår. Detta synes vara så mycket mera motiverat, som gäldenären i detta fall måhända inte haft något som helst inflytande beträffande en närståendes förvärv av ytterligare aktier i bolaget, kanske inte ens kännedom om detta.
    Ett annat exempel kan vara, att ett bolag beslutar om aktieutbyte t. ex. sålunda, att varje aktie å nom. 100 kr skall utbytas mot två aktier à nom. 50 kr. Den som äger 400 aktier i bolaget blir plötsligt i stället ägare av 800 aktier och sålunda ett förbjudet låntagarsubjekt. Det vore orimligt om detta skulle innebära, att bolaget bleve pliktigt att genast återfordra ett till denne aktieägare i behörig ordning lämnat lån eller för honom behörigen ställd säkerhet.
    Det kan vara skäl att särskilt observera, att låneförbudet beträffande revisor har fått en speciell utformning. I fråga om revisor har lagen nämligen i 107 § följande nya regel:
 

    Den som står i låneskuld till bolaget eller annat bolag i samma koncern eller har förpliktelser för vilka sådant bolag har ställt säkerhet får ej utses till revisor.

 

    Förf. påpekar att lagen härvidlag inte är "helt lyckligt formulerad" vilket man förvisso kan instämma i. Meningen är nämligen — enligt ett klart och otvetydigt uttalande i propositionen — att sådan person inte får vara revisor. Det innebär, att om en revisor kommer att stå i låneskuld till bolaget måste han avgå från sitt uppdrag, trots det i förevarande lagrum felaktigt använda uttryckssättet. Lagtexten gräver här en liten fallgrop för dem som skall tillämpa lagen.
    I de nya reglerna stadgas att länsstyrelsen på ansökan kan medge undantag från de allmänna förbudsreglerna, om synnerliga skäl därtill föreligger. (Däremot kan dispens från förbudet beträffande lån till revisor inte med-

Anm. av Knut Rodhe: Förtäckt vinstutdelning och lån från aktiebolag 143ges.) Förf. redogör för de situationer som propositionen har berört såsom tänkbara för dispens. Därvid framhåller förf. att lagstiftaren enligt motiven har ställt sig särskilt välvillig beträffande sådana fall, då den som förvärvat aktierna i ett familjebolag genom arv "måste" ta lån från bolaget för att kunna betala arvsskatt eller då lån behövs för att en delägare skall lösas utav övriga delägare. Det är emellertid en viktig synpunkt att även i ett dispensärende av detta slag borgenärernas intressen skall beaktas, enligt vad som framgår av motiven. Föredragande statsrådet säger bl. a.: "Det kan i ett sådant fall finnas skäl att, med vederbörligt beaktande av borgenärsintressena, medge undantag från förbudet mot lån i syfte att gäldenären skall förvärva aktier i det långivande bolaget." En intressant fråga är då,om borgenärsintressena kan anses ha blivit vederbörligt beaktade enbart genom att borgenärerna har fått del av dispensansökningen eller om länsstyrelsen därutöver skall självmant bedöma de risker som lånet kan medföra. Förf. intar knappast en klar och tydlig ståndpunkt beträffande denna betydelsefulla fråga, låt vara att man kanske kan våga gissa, vad han anser övervägande skäl tala för. Men denna sak lämnas trots allt öppen, vilket må beklagas. Vid bedömande av propositionens uttryckssätt måste emellertid, enligt min mening, övervägande skäl anses leda till den slutsatsen, att länsstyrelsen skall beakta borgenärsintressena, innan undantag medges, och detta oavsett om yttrande från borgenärerna har inkommit. En motsatt tolkning förefaller vara föga rimlig. Det kan bero av omständigheter, som är ursäktliga, om en borgenär inte kommer med en inlaga till länsstyrelsen i ett dispensärende. Kanske finner borgenären detta vara överflödigt, på grund av uttalandet att borgenärsintressena skall vederbörligt beaktas och med hänsyn till de aktuella omständigheterna. Det kan däremot inte vara ursäktligt, om en länsstyrelse skulle uraktlåta att beakta sådana omständigheter som, oberoende av ev. yttrande från borgenärssidan, ligger öppna i ärendet och som visar, att borgenärsintressena skulle kränkas om dispensansökningen bifölls. Det kan i sådana sammanhang finnas befintliga kända, befintliga okända samt blivande borgenärer. Ingen av dessa kategorier bör lämnas skyddslös. Vederbörandes bevisligen föreliggande intresse bör beaktas, oavsett om vederbörande haft tillfälle att för sin del påpeka detta. Vid bedömandet av ett dispensärende av detta slag bör sålunda länsstyrelsen —på grund av en rimlig tolkning av föredragande statsrådets uttalanden —vara förpliktad att vederbörligt beakta borgenärsintressena i ärendet, oavsett huruvida särskilt yrkande härom föreligger. Detta innebär bl. a. att de grundläggande reglerna i aktiebolagslagen beträffande olovlig vinstutdelning måste komma med i bilden i ett sådant dispensärende.
    Om de nya låneförbuden överträdes, inträder påföljder av olika slag. En påföljd är straff enligt nyinförda regler i aktiebolagslagen. Den som uppsåtligen eller av grov vårdslöshet bryter mot bestämmelserna straffas med dagsböter eller fängelse. Förf. pekar på många tveksamma frågor, som uppkommer vid en analys av straffbestämmelserna. Dessa frågor må dock härförbigås.
    En annan mycket viktig konsekvens av överträdelse av låneförbuden är emellertid eventuella civilrättsliga påföljder. Är ett bolags utfästelse att lämna ett förbjudet lån bindande för bolaget? Kan en av bolaget utfärdad, förbjuden borgensförbindelse göras gällande mot bolaget? Har bolaget rätt att utan vidare återkräva en pant, som har ställts med överträdande av

144 Erik Burlingförbudet i lagen? Tyvärr nöjer sig förf. härvidlag i stort sett med påpekandet:  "Vad lagstiftaren avsett synes icke möjligt att utröna". Han framhåller vidare: "Läget är alltså det, att man inte med någon rimlig grad av säkerhet synes kunna förutsäga, huruvida domstolarna kommer att anse låneförbudet sanktionerat genom en regel att en straffbar handling också är ogiltig, eller om de, vid lagstiftarens tystnad, kommer att anse sig icke böra antaga en sådan regel."
    Det är i själva verket mycket beklagligt, att lagstiftaren — såsom förf. framhållit — har undvikit att ta ställning och ge besked beträffande dessa spörsmål. Frågor av detta slag kan i förekommande fall vara av mycket stor ekonomisk betydelse såväl för aktiebolaget och dess fordringsägare som för tredje man som särskilt beröres av rättshandlingen. Det må därför vara tillåtet att här framhålla, att många, som kommer att nödgas tillämpa de nya lagreglerna sådana de nu är givna, skulle ha i hög grad uppskattat, om Rodhe i det nu föreliggande värdefulla arbetet trots allt hade funnit skäl att uttala en "legal opinion" beträffande dessa frågor.
    Det skulle leda alltför långt ut på de djupa vattnen och kräva alltför stort utrymme att här närmare ingå på den betydelsefulla frågan, i vad mån civilrättslig ogiltighet föreligger i de nu åsyftade fallen. Den frågan vore dock väl förtjänt av en ingående, särskild analys. Blivande rättsfall på detta område torde komma att emotses med mycket stort intresse. Här må endast framhållas, att de nya förbudsreglerna är komplicerade och svåröverskådliga och att det därför torde vara sannolikt, att i många fall rättsosäkerhet och oförskyllda förluster skulle kunna uppkomma för tredje man, om civilrättslig ogiltighet skulle inträda vid varje överträdelse av nu ifrågavarande förbud. Det torde dessutom med fog kunna hållas för sannolikt, att de nu införda straffpåföljderna i själva verket kommer att visa sig vara fullt tillräckliga, för att den nu introducerade speciallagstiftningens syfte skall förverkligas; därför torde den civilrättsliga ogiltigheten knappast vara något i och för sig och under alla omständigheter särskilt eftersträvansvärt. Enligt de sedan gammalt gällande, aktiebolagsrättsliga reglerna blir i alla händelser sådana rättshandlingar ogiltiga, som uppenbarligen är främmande för bolagets verksamhet eller för verksamhetens syfte, och detta torde väl fortfarande i stort sett kunna anses vara tillräckligt på hithörande område. Detta är en sedan gammalt gällande lagregel, som rättslivet har anpassatsig efter. Jämför även i detta sammanhang det på sin tid uppmärksammade rättsfallet NJA 1935 s. 631. Utgången i detta rättsfall var den, att — även om ett förvärv av värdepapper skett i strid mot särskilda bestämmelser i speciallagstiftning — denna omständighet inte var av beskaffenhet att medföra ogiltighet av avtalet. Ett annat rättsfall, som torde vara av intresse härvidlag, är NJA 1942 s. 614. Här var det fråga om att tillämpa aktiebolagslagens regel om förbud för ett aktiebolag att förvärva egna aktier. I det fall, som då förelåg till bedömande, ansåg Högsta domstolen att förbudet i och för sig inte medförde, att de avtal, genom vilka bolaget köpt egna aktier, skulle vara ogiltiga. — Här må dock även noteras rättsfallet NJA 1953 s. 99, där det var fråga om avtal i strid mot förbud för utlänning att här sluta handelsbolag utan Kungl. Maj: ts tillstånd. Det avtalet ansågs ogiltigt. Aspekterna härvidlag torde emellertid få anses vara mycket annorlunda.
    Genom en särskild lag, som trädde i kraft den 7 juli 1944, infördes i ak-

Anm. av Knut Rodhe: Förtäckt vinstutdelning och lån från aktiebolag 145tiebolagslagen av 1910 den nya regeln, att ett aktiebolags förvärv av egen aktie — i strid mot aktiebolagslagens förbud — förklarades vara ogiltigt. Denna regel upptogs också i 69 § av nu gällande aktiebolagslag av den 14 september 1944, som trädde i kraft den 1 januari 1948. Vidare må observeras lagen den 25 maj 1973 om ändring i 1968 års lag om rätt för utlänning och utländskt företag att sluta svenskt handelsbolag eller ingå i sådant bolag. Här införes den uttryckliga regeln att avtal i strid mot sistnämnda lag skall vara ogiltigt. (Jämför ovan anmärkta rättsfall NJA 1953 s. 99.) — Då lagstiftaren vid införandet i aktiebolagslagen av nu ifrågavarande låneförbud av 1973 avstått från att till förbudet foga en ogiltighetsregel, som motsvarar de nu nämnda, bör detta rimligtvis tolkas så, att lagstiftaren har ansett, att en generell ogiltighetsregel inte borde införas beträffande dessa fall.
    Det torde även vara av intresse att här påpeka, att det i samband med lagstiftningen av år 1969 angående vissa sanktioner mot Rhodesia förekomen intressant diskussion mellan departementschefen och lagrådet beträffande frågan, huruvida avtal, som stred mot förbudsbestämmelserna i den då stiftade lagen, skulle förklaras ogiltiga. Departementschefens ursprungliga ståndpunkt var den, att en uttrycklig bestämmelse om ogiltighet skulle meddelas i lagen, eftersom en sådan bestämmelse "torde kunna bidra till att göra sanktionerna mer effektiva". Emellertid ansåg lagrådet det "över huvud inte nödvändigt att, vid sidan av förbud mot vissa förfaranden och rättshandlingar, i lagen upptaga en bestämmelse om ogiltighet av avtal. På vilket sätt en sådan bestämmelse skulle vara ägnad att göra förbudsbestämmelserna mera effektiva är svårt att förstå." (Dessa tankegångar utvecklades närmare av lagrådet.) Departementschefen gjorde vissa förtydliganden beträffande de skäl, som han ansett tala för en ogiltighetsregel, men sade sig kunna "instämma i lagrådets synpunkt att en särskild ogiltighetsregel inte behövs för att förhindra att den, som åtagit sig en förpliktelse i stridmot sanktionslagen, av svensk domstol åläggs att fullgöra förpliktelsen". Med hänsyn härtill och på grund av andra anförda skäl ville departementschefen inte mot lagrådets avstyrkande vidhålla förslaget beträffande en ogiltighetsregel.
    Det förefaller, som om man kunde våga dra den slutsatsen, att lagstiftaren i samband med 1973 års lagstiftning om låneförbud har velat redan från början och utan särskild diskussion intaga den ståndpunkt, som departementschefen slutligen intog i samband med 1969 års Rhodesialagstiftning (efter att ha fört viss diskussion med lagrådet). Detta skulle då kunna anses innebära, att lagstiftaren även i förevarande lagstiftning av1973 inte har ansett en särskild ogiltighetsregel vara behövlig; frågan om ogiltighet bör i stället avgöras i varje särskilt fall enligt allmänna rättsgrundsatser.
    På grund av de synpunkter som nu anförts torde man alltså kunna sluta sig till att lagstiftaren inte torde ha avsett, att ogiltighet generellt skall följa av varje överträdelse av de nu aktuella förbudsreglerna av 1973. Detta torde kunna vara en utgångspunkt då det gäller att bedöma de kinkiga fall, som efter hand torde uppkomma i affärslivet.
    En betydelsefull formell regel, som är att beakta i samband med den nu aktuella förbudslagstiftningen, är bestämmelsen att aktiebolag i sin förvaltningsberättelse skall lämna vissa uppgifter om sådana lån och ansvarsför-

 

10—743005. Svensk Juristtidning 1974

146 Anm. av Knut Rodhe: Förtäckt vinstutdelning och lån från aktiebolagbindelser, som kan ha lämnats till förmån för aktieägare m. fl. enligt vad som undantagsvis är medgivet. Likaså skall en särskild, mera fullständig, intern förteckning upprättas. Åtskilliga praktiska och värdefulla anvisningar lämnas av förf. i detta sammanhang; de torde bli uppskattade av praktikerna. Bl. a. berör förf. frågan i vad mån reglerna också har tillämpning beträffande pant, som har ställts till förmån för aktieägare m. fl. Han påpekar de svårigheter, som uppkommer, eftersom bestämmelserna är utformade så, att de inte strikt enligt sin bokstav kan tillämpas beträffande pant.
    Det torde vara skäl att här särskilt understryka, att lagtexten i detta hänseende — i 75 c §, 103 § 1 mom. 3 st. och i övergångsbestämmelserna punkt 3 — inte är utformad med tillfredsställande tydlighet. Ordet "ansvarsförbindelse" är inte ett språkligt adekvat uttryck, om man därmed även skulle avse ställd pant. Det framgår tydligt av den grundläggande 75 a §, att förbudsbestämmelserna skall avse dels "penninglån" och dels"ställande av säkerhet". Detta sistnämnda är ett fullt adekvat, språkligt tillfredsställande uttryck, som inte kan missförstås. Säkerhet kan ställas i huvudsak genom borgen, växelendossement, garanti eller annan ansvarsförbindelse, säkerhetsöverlåtelse eller pant. Allt detta faller under förbudet i 75 a §. Däremot är det inte språkligen korrekt, då lagstiftaren i efterföljande lagrum — 75 c §, 103 § 1 mom. 3 st. och i övergångsbestämmelserna punkt 3 — endast använder orden "penninglån" och "ansvarsförbindelse". Väl torde det få anses framgå av lagstiftningens allmänna syfte, att även säkerhetsöverlåtelse, pant o. d. skall inkluderas i de särskilda uppgifter, som skall lämnas i förvaltningsberättelse och särskild förteckning beträffande vissa transaktioner till förmån för aktieägare m. fl. (I alla händelser skulle jag vilja råda praktikerna att tolka regeln så.) Men om så är fallet, varför har lagstiftaren då inte uttalat en så viktig regel på ett adekvat sätt? Regeln i sin nuvarande utformning torde tyvärr alltför lätt kunna missförstås av dem, som i praktiken skall tillämpa den.
    Det torde kunna förutses, att Rodhes nu behandlade arbete blir en bestseller främst på grund av den kvalificerade genomgången av hithörande område och vidare med hänsyn till att denna kommentar utkommit så snabbt efter den nya lagens ikraftträdande och i lagom tid före upprättandet av 1973 års balansräkningar.
                                                                                                                                Erik Burling

 

Scandinavian Studies in Law 1973. Volume 17. Edited by Folke Schmidt. Sthlm 1973. Almqvist & Wiksell. 324 s.

Den sjuttonde årgången av Scandinavian Studies in Law innehåller en rad intressanta uppsatser. Det är som vanligt en blandad kompott som erbjuds. Bland ämnena finner man de civilrättsliga standardavtalen, resolutionsmakeriet i FN, hörsägensbevisning i svensk rättegång, Ålandsöarnas folkrättsliga ställning och den norska EG-debatten. Avslutningsvis finns också ett nyttigt samlingsregister över de sexton första årgångarna av denna värdefulla årsbok. 

                                                                                                                                             H. D-s