Lagstiftningsfrågor vid 1973 års riksdags höstsession
I nedanstående översikt lämnas en redogörelse för lagstiftningsfrågor som behandlats under höstsessionen med 1973 års riksdag. Liksom i tidigare översikter av samma slag har företrädesvis medtagits ärenden som bedömts särskilt intressera SvJT:s läsekrets. Skatte- och tullagstiftning har praktiskt taget helt förbigåtts.

 

S t a t s- o c h f ö r v a l t n i n g s r ä t t. Genom en ny lag om antalet statsdepartement och statsråd utan departement, som trätt i kraft den 1 januari 1974, har antalet departement ökats från 12 till 13. Vidare har förordnats att statsråd utan departement skall finnas till det antal, lägst tre och högst sex, som Kungl. Maj:t bestämmer. Till det nya departementet — bostadsdepartementet — har förts, från inrikesdepartementet bostadsärenden, från civildepartementet bl. a. ärenden angående plan- och byggnadsväsendet samt från socialdepartementet ärenden rörande bostadstillägg för barnfamiljer m. m. Inrikesdepartementet, vars namn ändrats till arbetsmarknadsdepartementet, har fått ansvaret även för arbetsmiljöfrågorna, d. v. s. frågor om arbetarskydd, arbetstid och semester. Civildepartementets benämning har ändrats till kommundepartementet.

 

    Smärre ändringar har vidtagits i sekretesslagen. Sålunda har vissa preciseringar gjorts beträffande sekretesskyddet för handlingar som gäller säkerhets- och bevakningsåtgärder i fråga om byggnader och lokaler vilka används av myndighet. Vidare har sekretesskyddet förstärkts bl. a. beträffande handlingar i ärenden hos riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna. Härigenom har skapats skydd för bl. a. uppgifter om enskildas sjukperioder som framgår av försäkringskassornas beslut.

 

    Regler om samhällets s. k. allmänna räddningstjänst, d. v. s. ingripanden för att vid olyckor av skilda slag rädda liv och egendom, har i betydande utsträckning saknats. Denna brist har avhjälpts genom antagandet av en ny brandlag och genom ändringar i brandstadgan. Lagstiftningen, som träder i kraft den 1 juli 1974, innebär främst att samhällets ansvar för räddningstjänsten slås fast samt att bestämmelser ges om hur verksamheten skall organiseras och bedrivas. Räddningstjänsten definieras som en verksamhet syftande till att vid brand, ras, översvämning, oljeutflöde etc. avvärja eller begränsa skada på människor eller egendom eller i miljön. Räddningstjänsten skall i första hand ankomma på det kommunala brandförsvaret. Lagstiftningen innehåller vidare regler om den kommunala organisationen, om ledningen av räddningstjänsten och om befogenhet att vid räddningstjänst företa ingrepp i annans rätt. Lagstiftningen är ej tillämplig på sjöräddning eller fjällräddning eller på skyddsåtgärder vid atomolycka.
    Tillsyn över kommunernas räddningstjänst skall utövas av länsstyrelserna och av en central myndighet, statens brandnämnd. Brandnämnden bildas genom att statens brandinspektion och statens brandskola läggs samman.

Länsbrandinspektörsorganisationen avskaffas. Särskilda tjänstemän hos brandnämnden avses biträda länsstyrelserna med teknisk sakkunskap.
    Länsstyrelsen får ansvaret för katastrofberedskapsplanläggningen och för räddningstjänsten vid katastrofer. Vid katastrof skall länsstyrelsen kunna förordna om tjänsteplikt, såvida inte behovet av arbetskraft för räddningstjänst kan tillgodoses på annat sätt. Länsstyrelsen får vidare befogenhet att förelägga ägare eller innehavare av viss anläggning att hålla beredskap med personal och utrustning. En förutsättning för sådant föreläggande skall vara att det i samband med verksamheten vid anläggningen föreligger särskild fara för att utflöde av hälso- eller miljöfarlig vara orsakar avsevärd skada på människor eller i miljön.
    Lagstiftningen innefattar också bestämmelser om rätt för kommunerna till ersättning från staten för kostnader för räddningstjänst och för sanering av oljeskada.

 

    F a s t i g h e t s r ä t t  m. m. Bestämmelser om inrättande av gemensamma anläggningar, avseende t. ex. vägar, parkeringsutrymmen, lekplatser och anordningar för värme-, vatten- och avloppsförsörjning, finns för närvarande bl. a. i lagen om enskilda vägar och lagen om vissa gemensamhetsanläggningar. För att samordna och modernisera dessa bestämmelser samt anpassa dem till fastighetsbildningslagen har riksdagen antagit en anläggningslag. Samtidigt har antagits en ny lag om förvaltning av samfälligheter, som syftar till att ge en mer enhetlig reglering beträffande förvaltningen av företag för fastighetssamverkan. Genom lagstiftningen, som träder i kraft den 1 juli 1974, upphävs lagen om vissa gemensamhetsanläggningar och bysamfällighetslagen. Lagstiftningen medför också omfattande ändringari bl. a. fastighetsbildningslagen och lagen om samäganderätt.
    Anläggningslagen, som utformats med fastighetsbildningslagen som förebild, är tillämplig på anläggning som är gemensam för flera fastigheter och som tillgodoser ändamål av stadigvarande betydelse för dem. Även enskild väg anses som anläggning i lagens mening. Anslutning av fastighet till vägföretag kan ske även om fastighetens behov av vägen endast är tillfälligt. Även enstaka fastighets vägbehov kan tillgodoses. Från anläggningslagens tillämpningsområde undantas sådana anläggningar som allmänna vägar, gator, torg och vissa allmänna platser, vilka enligt särskilda bestämmelser kan inrättas gemensamt för flera fastigheter, samt anläggning som avses i lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Fråga om gemensamhetsanläggning prövas vid förrättning. Förrättningen handläggs av fastighetsbildningsmyndighet eller — under vissa förutsättningar — av särskilt förordnad förrättningsman. Fastighet kan anslutas till gemensamhetsanläggning mot fastighetsägarens vilja. Gemensamhetsanläggning får dock inte inrättas för andra fastigheter än sådana, för vilka det är av väsentlig betydelse att ha del i anläggningen. Vidare gäller ett båtnadsvillkor, d. v. s. ett krav på att anläggningen skall medföra fördelar som överväger de därmed förenade kostnaderna och olägenheterna. Båtnadsprövning skall dock inte ske om anläggningen är förutsatt i fastställd generalplan, stadsplan, tomtindelning eller byggnadsplan, såvida inte särskilda skäl föranleder det. Oberoende av om det är fastighetsägare eller annan som begär anläggningen, gäller att anläggningen ej får inrättas om fastighetsägarna mera allmänt motsätter sig åtgärden och har beaktansvärda skäl för detta. Detta s. k.

opinionsvillkor gäller inte om behovet av anläggningen är synnerligen angeläget. Anläggningen får ej heller inrättas om olägenhet av någon betydelse uppkommer för allmänt intresse; detta gäller dock ej om anläggningen är till övervägande nytta från allmän synpunkt. Såväl inom som utom detaljplanelagt område skall plansynpunkter beaktas.
    Liksom lagen om vissa gemensamhetsanläggningar innehåller anläggningslagen regler om skyldighet för fastighet att upplåta utrymme för anläggning. Om synnerligt men uppkommer för fastighet genom att utrymmetas i anspråk, kan ägaren begära att fastigheten eller del därav inlöses. I sådant fall liksom i fråga om ersättning för upplåtelse av utrymme tillämpas expropriationsrättsliga regler.
    Gemensamhetsanläggning och rätt till utrymme är samfällda för de fastigheter, tomträtter m. m. som deltar i anläggningen. Inlöst mark är samfälld för de fastigheter, för vilka inlösen skett. För anläggnings utförande och drift utgör de deltagande fastigheterna m. m. en samfällighet, och de svarar för kostnaderna i enlighet med andelstal. Dessa andelstal fastställs ifråga om kostnader för intrångsersättning, inlösen och uppförande främst efter fastigheternas nytta av anläggningen, medan driftkostnader fördelas främst med hänsyn till användningen i den mån de inte tas ut som avgifter.
    Den nya lagen om förvaltning av samfälligheter är tillämplig på samfällighet enligt anläggningslagen och fastighetsbildningslagen liksom på samfällt fiske, vissa sockenallmänningar och vissa andra samfällda rättigheter. Samfälligheten skall förvaltas antingen direkt av delägarna (delägarförvaltning) eller av särskilt bildad samfällighetsförening (föreningsförvaltning). I fråga om delägarförvaltning innehåller lagen närmare bestämmelser bara för den situationen att enighet inte kan uppnås mellan delägarna. När det gäller föreningsförvaltning bygger den nya lagen i stort på reglerna i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar.

 

    Den tekniska utvecklingen har medfört att rikt utvecklade ledningsnät för olika ändamål har byggts i vårt land. Genom en ledningsrättslag har för upplåtelser av utrymme, som behövs för olika slags ledningar, tillskapats en enhetlig lagstiftning, i vilken ett nytt rättsinstitut, ledningsrätt, garanterar ledningsägaren ett sakrättsligt skydd för upplåtelsens bestånd. Ledningsrätten, som är utformad som ett mellanting mellan servitut och nyttjanderätt, behöver inte anknytas till ledningsägarens fastighet. Denne kan dock på begäran erhålla sådan anknytning och därmed utnyttja ledningen som kreditunderlag. Genom att ledningsrätten inte måste vara knuten tillen härskande fastighet skiljer den sig från servitut. Skillnaden i förhållandetill nyttjanderätt består främst i att upplåtelsen inte är begränsad i tiden.
    För de fall då frivilliga överenskommelser inte kan träffas mellan ledningsägare och berörda fastighetsägare ger lagstiftningen möjligheter att tvångsvis upplåta ledningsrätt. En tvångsupplåtelse skall alltid föregås av en behovs- och lämplighetsprövning till skydd för allmänna och enskilda intressen. Reglerna härom har utformats efter mönster av motsvarande bestämmelser i anläggningslagen och expropriationslagen. Även när det gäller reglerna om ersättning för intrång och om inlösen av fastighet eller del därav har expropriationslagen tjänat som förebild.
    Fråga om upplåtelse av ledningsrätt prövas vid förrättning. Handlägg-

ningen har anförtrotts fastighetsbildningsmyndigheten, och reglerna om förrättningsförfarandet överensstämmer i allt väsentligt med motsvarande bestämmelser i fastighetsbildningslagen.
    I lagstiftningsärendet har förutsatts att förfarande enligt ledningsrättslagen i stor utsträckning kommer att ersätta nuvarande ordning med inskrivning av servituts- och nyttjanderättsavtal avseende ledningar. Lagstiftningen innefattar emellertid icke något förbud mot att fortsättningsvis sakrättsligt trygga servituts- och nyttjanderättsupplåtelser för ledningsändamål genom inskrivning. Möjlighet har öppnats att genom ett förenklat förrättningsförfarande till ledningsrätter omvandla inskrivna servitut och nyttjanderätter rörande ledningar.
    Lagstiftningen, som träder i kraft den 1 juli 1974, har föranlett följdändringar i jordabalken, fastighetsbildningslagen och 1902 års lag med vissa bestämmelser om elektriska ledningar.

 

    Det numera otidsenliga rättsinstitutet ofri tomt i stad skall enligt ändringar i lagen om införande av nya jordabalken avvecklas. Avvecklingen skall ske genom att äganderätten till grunden överförs till besittningshavarna, dock först efter en övergångstid som ger markägarna möjligheteratt anpassa sig till ändringen i rättsläget. Övergångstiden löper till utgången av år 1988. Någon ersättning till markägarna skall inte utgå. Lagstiftningen har trätt i kraft den 1 januari 1974.

 

    För avveckling av vissa godmanskap som tillkommit för bevakning av bortavarande delägares rätt till s. k. myrslogar inom vissa skifteslag i Kopparbergs län har antagits en lag om avveckling av vissa godmanskap för delägare i skifteslag. Med myrslogar avses sämre, i regel sanka naturliga slåtterängar. Berörda slogar har försålts av gode männen, och godmansförvaltningen avser numera endast de influtna köpeskillingarna. Lagen ger bestämmelser om avveckling av godmanskapen efter utredning av frågan om vem rätten till de förvaltade medlen tillkommer. Lagen har trätt ikraft den 1 januari 1974.

 

    I avvaktan på en mer genomgripande reform av byggnadslagstiftningenhar genom ändringar i byggnadslagen och byggnadsstadgan byggnadsnämnd givits möjlighet att meddela tidsbegränsade förbud mot rivning av byggnad. Tillämpningsområdet för rivningsförbuden har begränsats till område med stadsplan och till område där förbud mot nybyggnad råder i avvaktan på stadsplaneläggning. Förutsättning för meddelande av förbud är att förbudet är påkallat från bostadsförsörjningssynpunkt eller för bevarande av kulturhistoriskt eller miljömässigt värdefull bebyggelse. Förbudstiden omfattar högst tre år med möjlighet till förlängning med högst två år.
    Lagstiftningen har trätt i kraft den 1 januari 1974.

 

Köprätt. Som ett ytterligare led i strävandena att stärka konsumenternas ställning har antagits en konsumentköplag. Lagen, som syftar till att slå fast vissa grundläggande rättigheter som en konsument alltid skall ha när han från näringsidkare köper varor som är avsedda huvudsakligen förenskilt bruk, innefattar inte någon fullständig reglering av alla frågor rörande konsumentköp. Beträffande de köprättsliga frågor som lämnas utanför regleringen skall den allmänna köplagen gälla på samma sätt som hit-

tills. Lagen rör i första hand köparens rättigheter mot säljaren men behandlar också köparens ställning i förhållande till varans tillverkare, särskild kreditgivare och annan med vilken han kan komma i rättslig förbindelse på grund av köp. Genom att lagens bestämmelser är av tvingande karaktär ger de köparna ett grundskydd mot friskrivningsklausuler och oskäliga villkor i standardiserade köpekontrakt, garantibevis o. d.
    I lagen preciseras till en början köparens minimirättigheter när säljaren underlåter att leverera varan i rätt tid. Köparen får alltid häva köpet om dröjsmålet inte är av ringa betydelse för honom och säljaren inte levererar varan inom skälig tid efter det att köparen har uppmanat honom därtill.
    Om varan är behäftad med fel och säljaren eller annan för hans räkning t. ex. i form av en garanti har åtagit sig att avhjälpa felet och detta inte sker inom skälig tid efter det att köparen har framställt anspråk på grund av felet, kan köparen göra avdrag på köpeskillingen, kräva skälig ersättning för avhjälpande av felet eller, om felet inte är av ringa betydelse för honom, häva köpet. Skall felet inte avhjälpas på grund av särskilt åtagande, kan köparen göra avdrag på köpeskillingen eller vid fel som inte är av ringa betydelse häva köpet.
    Vid såväl dröjsmål som fel i varan ger lagen köparen rätt att med viss begränsning hålla betalningen inne tills leverans resp. rättelse sker. Köparen har dessutom rätt att under vissa förhållanden få skälig ersättning för utgifter som han ådragit sig till följd av dröjsmål eller fel.
    Frågan vad som skall räknas som fel i köpt vara skall bedömas enligt samma kriterier som anses gälla vid tillämpning av allmänna köplagen. I två hänseenden ges emellertid bestämmelser om vilka minimikrav köparenalltid skall ha rätt att ställa på varan vid konsumentköp. Vara, som säljs i strid mot förbud, meddelat för att varan skall vara tillförlitlig från hälso- eller säkerhetssynpunkt, skall sålunda anses behäftad med fel. Detsamma gäller vara som är så bristfällig att dess användning medför uppenbar fara för köparens eller annans liv eller hälsa. En särskild regel gäller vidare för att hindra att en säljare enbart genom ett förbehåll att varan säljs i "befintligt skick" skall undgå allt ansvar för varans beskaffenhet.
    I fråga om säljarens ansvar för vilseledande uppgifter om varans beskaffenhet eller användning gäller att säljaren ansvarar inte bara för uppgifter som lämnas vid köptillfället utan också för uppgifter i reklam beträffande varan, t. ex. i annons. Kan den vilseledande uppgiften antas ha inverkat på köpet skall varan anses behäftad med fel. Ansvaret kan under vissa omständigheter gälla även uppgifter från andra personer, t. ex. tillverkaren.
    I förhållande till varans tillverkare m. fl. tillförsäkras köparen ett minimiskydd mot friskrivningsklausuler, varigenom varans tillverkare eller annan som för säljarens räkning har åtagit sig att avhjälpa fel i varan begränsat sitt skadeståndsansvar för den händelse åtagandet inte fullgörs. Lagen innehåller vidare en tvingande regel om köparens skadeståndsrätt mot t. ex. tillverkare som i reklam eller på annat sätt av vårdslöshet lämnat vilseledande uppgifter om varans beskaffenhet eller användning.
    Slutligen innehåller lagen vissa särskilda bestämmelser om kreditköp, vilka avser att skydda köparen mot att behöva betala till särskild kreditgivare i fall då säljaren inte fullgjort sin prestation enligt köpeavtalet. Sålunda skall en klausul, varigenom köparen avsäger sig rätt att framställa

invändningar på grund av köpet mot den som förvärvat säljarens fordran på köpeskillingen, vara ogiltig. En motsvarande regel gäller för det fall att köpeskillingen betalats med belopp som köparen genom säljarens förmedling erhållit som lån av bank eller annan, med vilken säljaren samarbetar för sådan förmedling av lån. Vidare gäller ett straffsanktionerat förbud för säljare att av köpare ta emot växelförbindelse eller annan löpande fordringshandling beträffande del av köpeskillingen som inte erlagts i samband med köpet.
    Den nya lagen, som trätt i kraft den 1 januari 1974, har föranlett en mindre ändring i lagen om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor. Ändringen innebär att termen "otillbörligt" bytts ut mot uttrycket "oskäligt", vilket bl. a. medfört en justering av lagens rubrik. Någon ändring av nuvarande praxis är dock inte avsedd, utan omformuleringen syftar till att markera att ingripande med stöd av avtalsvillkorslagen kan ske även mot avtalsvillkor som i och för sig formellt uppfyller minimikraven i konsumentköplagen.

 

S k a d e s t å n d s r ä t t. I anslutning till godkännande av 1969 års konvention om ansvarighet för skada orsakad av förorening genom olja och 1971 års konvention om upprättande av en internationell fond för ersättning av skada orsakad av förorening genom olja har antagits en lag om ansvarighet för oljeskada till sjöss och en lag om ersättning från den internationella oljeskadefonden. Enligt den förstnämnda lagen, som i huvudsak är byggd på 1969 års konvention, skall ägare av fartyg som för last av beständig olja vara skyldig att ersätta skada, som orsakas av utsläpp av olja från fartyget, oberoende av om det från fartygets sida har begåtts något fel eller någon försummelse. Fartygsägarens ansvarighet är begränsad till ett belopp motsvarande 2 000 s. k.  Poincaréfrancs (drygt 700 kr.) per ton av fartygets dräktighet, dock högst 210 milj. francs (drygt 70 milj. kr.) per händelse. Har fartygsägaren själv gjort sig skyldig till fel eller försummelse blir han ansvarig utan begränsning. I fråga om fartyg som befordrar mer än 2 000 ton olja som bulklast är ägaren skyldig att ha försäkring eller ställa säkerhet för sin ansvarighet upp till det för fartyget gällande begränsningsbeloppet. Reglerna om strikt ansvarighet är tillämpliga även på skador orsakade av olja från torrlastfartyg och tankfartyg som går i barlast.
    Lagstiftningen träder i kraft den dag Kungl. Maj:t bestämmer.

 

F a m i l j e r ä t t. Barnavårdsmannainstitutionen i den utformning som i huvudsak bestått oförändrad sedan 1917 har avskaffats. De uppgifter som åvilat barnavårdsmännen har därvid förts över till andra organ. Uppgiften att medverka vid utredning rörande utomäktenskapliga barns börd har sålunda övertagits av barnavårdsnämnderna, som även skall se till att barnet får underhållsbidrag. Nämnden får delegera beslutanderätten i fråga om dessa uppgifter till tjänsteman hos kommunen. Vidare har den särskilda, obligatoriska tillsynen från samhällets sida av barn utom äktenskap upphört. I stället gäller att barnavårdsnämnderna och andra barnavårdande organ i samverkan skall utöva tillsyn över alla barn. Behovet av stöd och hjälp till vårdnadshavare vid utövandet av vårdnaden skall tillgodoses av barnavårdsnämnderna. Varje vårdnadshavare som önskar det skall kunna anvisas en tjänsteman eller förtroendeman hos nämnden eller annan lämplig

person som har att bistå honom med stöd och hjälp vid utövandet av vårdnaden. Den som utses att fullgöra dessa uppgifter benämns barnavårdsman. Den nya ordningen, som trätt i kraft vid årsskiftet 1973—1974, har kommit till uttryck genom ändringar i främst föräldrabalken, lagen om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap och barnavårdslagen.

 

    I anslutning till den av vårriksdagen beslutade reformen av äktenskapslagstiftningen har relativt omfattande ändringar vidtagits i 1904 års lag omvissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap m. m. Ändringarna, som trätt i kraft den 1 januari 1974, avser i första hand reglerna om ingående och upplösning av äktenskap.
    Bestämmelserna om äktenskaps ingående bygger i huvudsak på gällande rätt. Frågan om en persons rätt att ingå äktenskap skall enligt huvudregeln bedömas enligt lagen i det land där han är medborgare. Den som sedan minst två år har hemvist i annat land får dock i stället åberopa det landets lag. I fråga om formen för ingående av äktenskap gäller i princip att vigsel i Sverige skall förrättas enligt svensk lag och att äktenskap som har ingåtts utomlands skall anses giltigt till formen här i landet om det är giltigt i den stat där äktenskapet ingicks. Vigsel får förrättas utomlands enligt svensk lag av den som har fått Kungl. Maj:ts förordnande att vara vigselförrättare utomlands.
    Tyngdpunkten i de nya reglerna om äktenskapsskillnad ligger på bestämningen av svensk domstols behörighet att ta upp mål härom som har internationell anknytning. Sådan behörighet medges i vidsträckt omfattning. Svensk domstol får ta upp äktenskapsmål bl. a. om båda makarna är svenska medborgare, om käranden är svensk medborgare och har hemvisthär i riket eller tidigare haft hemvist här efter fyllda 18 år, om käranden inte är svensk medborgare men har hemvist här sedan minst ett år samt om svaranden har hemvist här.
    Mål som tas upp här skall i princip prövas enligt svensk lag. Om båda makarna är utländska medborgare skall dock under vissa speciella omständigheter även lagen i medborgarskapslandet beaktas.
    Enligt en särskild bestämmelse i lagen får frågor angående vårdnad om och underhåll till barn tas upp i äktenskapsmål. Om barnet vistas här i landet skall sådana frågor alltid prövas enligt svensk lag.
    Lagstiftningen innefattar också en särskild lag om erkännande av vissa utländska äktenskapsskillnader och hemskillnader, vilken innebär en förenkling och liberalisering av motsvarande tidigare gällande regler. Enligt den nya lagen skall utländsk äktenskapsskillnad gälla här om det förelåg skälig anledning att talan prövades i den främmande staten med hänsyn till makes medborgarskap eller hemvist eller annan anknytning. Lösningen ligger i linje med den konvention om erkännande av äktenskapskillnader och hemskillnader som Haagkonferensen för internationell privaträtt antog år 1968 och som i lagstiftningsärendet godkänts av riksdagen.
    Ändringar har också gjorts i giftermålsbalken och föräldrabalken, vilka gör det möjligt att i mål enligt dessa lagar i vissa fall förordna god man för part som vistas utomlands.

 

S j ö r ä t t. En rad betydelsefulla ändringar har vidtagits i sjölagen. Till att börja med märks vissa lagändringar som sammanhänger med att man med svensk rätt införlivar 1967 års internationella konvention om sjöpant-

rätt och fartygshypotek samt 1967 års konvention om inskrivning av rätt till fartyg under byggnad. Dessa ändringar, som upptagits i 1—5, 10, 11, 12, 14 och 15 kap. sjölagen, innebär bl. a. följande. De nuvarande bestämmelserna om vad som krävs för att ett fartyg skall anses som svenskt har liberaliserats. Regler har också införts om vad som är tillbehör tillfartyg och fartyg under byggnad. En i flera hänseenden ny ordning har skapats för registrering av, inskrivning av äganderätt till och inteckning i svenska fartyg. Sålunda skall det nuvarande, hos sjöfartsverket förda fartygsregistret och den av inskrivningsdomare i Stockholms domsaga förda boken över fartygsinteckningar ersättas med ett för registrering av och inteckning i större fartyg (skepp) gemensamt register samt en förteckning över vissa mindre fartyg (båtar). Vidare införs en ny, på skeppsbyggnadskonventionen grundad ordning för registrering av, inskrivning av äganderätt till och inteckning i fartyg under byggnad. Ett särskilt register skall inrättas för detta ändamål. De nya registren — skeppsregistret, båtregistretoch skeppsbyggnadsregistret — skall föras hos en för landet gemensam registermyndighet, som Kungl. Maj:t utser. Betydelsefulla rättsverkningar knyts till inskrivning i dessa register av rätt till skepp eller skeppsbygge. Registrerings- och inskrivningsverksamheten kommer redan från början att bedrivas med användning av ADB. På grundval av den nyssnämnda sjöpanträttskonventionen har reglerna om sjöpanträtt m. m. i fartyg och fartyg under byggnad reviderats. Sjölagens regler om sjöpanträtt i last berörs också av de beslutade ändringarna. Vidare har de nuvarande ålderdomliga sjölagsbestämmelserna om partrederi moderniserats.
    Vissa ändringar har företagits i 5 kap. sjölagen och i den s. k. konossementslagen med anledning av Sveriges godkännande av 1968 års tilläggsprotokoll till 1924 års internationella konossementskonvention (den reviderade konventionen brukar kallas Haag-Visbyreglerna). Genom dessa ändringar, som gäller reglerna om sjötransport av gods, har 5 kap. sjölagen numera reserverats helt för bestämmelser om godsbefordran. Ändringarna innebär framför allt att bortfraktarens (redarens) ansvar för godset skärps. Bl. a. har ansvarsbeloppet för bortfraktarens transportansvar höjts till 10 000 s. k. Poincaréfrancs (motsvarande ungefär 3 500 kr.) för varje kolli eller enhet av godset eller 30 francs (motsvarande ungefär 10kr.) för varje kilo av det berörda godsets bruttovikt. En särskild regel har införts om ansvar för dröjsmål, som uppstår under transporten. De nya bestämmelserna innebär också en anpassning till moderna transportformer, såsom containertransporter. Vissa oklara preskriptionsfrågor har likaså reglerats. Vidare har reglerna om ansvaret vid underbortfraktning och genomgångsbefordran moderniserats. För bortfraktarens anställda och andra medhjälpare skall gälla samma regler om inskränkning i och begränsning av ansvarigheten som för bortfraktaren själv.
    Slutligen har i ett nytt 6 kap. i sjölagen införts nya bestämmelser om befordran av passagerare och resgods. Lagstiftningen bygger i stora delar på ett föreliggande förslag till en internationell konvention i dessa ämnen (det s. k. Tokyoutkastet). De nya bestämmelserna innebär i huvudsak att bortfraktarens ansvar för passageraren och hans resgods underkastas tvingande och väsentligt skärpta regler. Den nuvarande beloppsgränsen för personskada om 20 000 kr. per passagerare har höjts till 700 000 Poincaréfrancs, motsvarande omkring 245 000 kr. Nu gällande regler om ansvarsfri-

het för bortfraktaren för skada på resgodset — t. ex. en färjetransporterad bil — när skadan vållats genom fel eller försummelse vid navigeringen eller handhavandet av fartyget har utmönstrats ur lagen. Maximibeloppen för ersättning har även här höjts, nämligen för fordon till 50 000 francs eller cirka 17 500 kr. samt för varje passagerare i fråga om handresgods till 10 000 francs eller cirka 3 500 kr. och i fråga om annat resgods till 16 000 francs eller cirka 5 500 kr. Bortfraktaren skall vidare bära ett tvingande ansvar för skada på grund av dröjsmål med befordringen av passageraren eller resgodset. Också vid passagerarbefordran skall bortfraktarens anställda och andra medhjälpare kunna åberopa samma regler om inskränkning i och begränsning av ansvarigheten som bortfraktaren själv. Reglerna om befordringsavtalet och befordringen har bevarats i huvudsaklig överensstämmelse med de nuvarande.
    Den nya lagstiftningen har tillkommit i nordiskt samarbete. Det är ännu inte klart när den kommer att träda i kraft. För att en erforderlig redaktionell samordning av de beslutade lagändringarna skall kunna åstadkommas, är det nödvändigt att Kungl. Maj: t genom en särskild proposition förelägger riksdagen förslag härom. Det kan tilläggas att — med hänsyn till det stora antal ändringar som under senare år genomförts i sjölagen —önskemål uttryckts från riksdagens sida om ett omtryck av hela sjölagen i Svensk författningssamling.

 

S t r a f f r ä t t  m. m. Till fullföljande av de vid vårriksdagen beslutade riktlinjerna för en reform av kriminalvårdens organisation och verksamhet har antagits vissa ändringar i brottsbalkens regler om kriminalvård i frihetoch lagen om personundersökning i brottmål.
    Ändringarna i brottsbalken innebär att övervakningstiden vid skyddstillsyn förkortats till två år men att den kan fortsätta till prövotidens utgång, om särskilda skäl talar härför. Prövotiden utgör alltjämt tre år. Förlängning av prövotid för den som villkorligt frigivits eller dömts till villkorlig dom eller skyddstillsyn kan endast ske i samband med dom för ny brottslighet. Även reglerna om vad den som är föremål för kriminalvård i frihet har att iaktta under prövotiden har ändrats. Särskilda föreskrifter får endast avse vistelseort eller bostad, utbildning eller arbetsanställning samt läkarvård eller annan vård och behandling. Föreskrift om skadestånd kan meddelas i den mån föreskrifter ej med hänsyn till vederbörandes ekonomiska situation och övriga omständigheter kan antas motverka hans anpassning i samhället. Slutligen har skapats möjligheter för den dömde att överklaga beslut om förordnande av övervakare och beslut, som innebär attövervakning ej skall upphöra.
    I fråga om personundersökningsförfarandet innebär ändringarna att domstols uppdrag att föranstalta om personundersökning alltid skall gå till skyddskonsulent. Om undersökningen inte skall utföras av tjänsteman inom skyddskonsulentexpeditionen, skall skyddskonsulenten utse personundersökare. Omfattningen av personundersökningen vidgas. En nyhet är att skyddskonsulenten vid behov och med den misstänktes samtycke skall kunna utse s. k. förtroendeman för honom. Förtroendemannen skall främst ha till uppgift att före domstolens avgörande fungera som ett socialt och personligtstöd för den misstänkte.
    Ändringarna i brottsbalken har trätt i kraft vid årsskiftet 1973—1974,

medan ändringarna i fråga om personundersökningsförfarandet träder ikraft den 1 april 1974.

 

    För att öka möjligheterna till en effektiv kontroll av innehav och bruk av skjutvapen och ammunition har riksdagen antagit en vapenlag. Vidare har riksdagen godkänt vissa ändringar i allmänna ordningsstadgan. Den nya lagen som ersätter vapenförordningen, bygger i huvudsak på samma grundprinciper som nämnda förordning. I motsats till förordningen innehåller lagen inte några detaljbestämmelser utan endast grundläggande regler på området.
    Lagens tillämpningsområde är i huvudsak detsamma som vapenförordningens. En utvidgning av den nuvarande kontrollen sker genom att vissa vapendelar, som f. n. får förvärvas fritt, blir licensbelagda. När det gäller luft- och fjädervapen innebär lagstiftningen ökade kontrollmöjligheter genom att lagen blir tillämplig på samtliga vapen av dessa typer. Tillstånd att inneha, införa eller driva handel med mindre avancerade luft- eller fjädervapen erfordras dock endast för personer som inte fyllt 18 år. Genom ändringen i allmänna ordningsstadgan begränsas ytterligare ungdomars möjligheter att använda luft- och fjädervapen såväl inom som utom stadsplanelagt område. Vapen som används i strid mot ordningsstadgan skall jämte ammunition kunna förklaras förverkade.
    Vapenlagen innebär vidare en skärpning av bestämmelserna om förvaring av skjutvapen och ammunition. Enligt huvudregeln skall vapen eller vital del av vapnet samt ammunition förvaras under lås. Vidare får polismyndighet meddela särskilda föreskrifter om förvaringen. Överträdelse av polismyndighets föreskrifter liksom åsidosättande av den allmänna förvaringsbestämmelsen i fråga om vapenhandlares innehav av skjutvapen och skyttesammanslutningars innehav av vapen och ammunition blir straffbelagd.
    All tillfällig utlåning av vapen blir begränsad till 14 dagar. Möjligheterna att låna vapen av vapenhandlare liksom möjligheterna över huvud taget att låna pistol, kulsprutepistol eller annat automatvapen blir betydligt mer begränsade än vad som f. n. är fallet. Den nya lagen innehåller också regler om innehav av vapen för reparation och översyn samt bestämmelser om vapen som ingår bland egendom i dödsbo. I sistnämnda hänseende innebär lagen att vapeninnehavet i princip måste avvecklas inom ett år från dödsfallet. Om inte detta sker skall vapnet inlösas av staten. Alla vapenärenden skall handläggas av polismyndighet.
    Författningarna träder i kraft den 1 juli 1974. I fråga om innehav av vapen eller vapendelar som blir licenspliktiga enligt den nya lagen gäller att tillstånd skall sökas under en övergångstid av ett år.

 

P r o c e s s r ä t t. Genom en ny lag om rättegången i tvistemål om mindre värden har möjliggjorts ett förenklat rättegångsförfarande i vissa tvistemål. Lagen, som träder i kraft den 1 juli 1974, har föranlett ändringar i utsökningslagen, lagen om skiljemän och rättshjälpslagen.
    Syftet med reformen, som i viss mån är att betrakta som en försöksverksamhet, är att förbättra den enskildes rättsskydd främst genom att nedbringa parternas kostnader i rättegångar om mindre värden och genom att ändra förfarandet så att det blir möjligt för den enskilde att själv, utan

juridiskt biträde, föra sin talan. Den nya ordningen skall tillämpas på rättegången vid allmän domstol i dispositiva tvistemål om tvisteföremålets värde uppenbart inte överstiger hälften av basbeloppet för oktober näst föregående år, d. v. s. under år 1974 3 950 kr. Oavsett värdet skall dock en tvist kunna handläggas i det förenklade förfarandet om den huvudsakligen rör fråga varöver utlåtande avgivits av reklamationsnämnd. Härigenom underlättas möjligheterna att tvångsvis genomdriva reklamationsnämndens avgöranden. Bestämmelse i avbetalningskontrakt eller annat avtal mellan näringsidkare och konsument att framtida tvist i anledning av avtalet skall hänskjutas till avgörande av skiljemän skall inte få göras gällande om tvisteföremålets värde inte är högre än ett halvt basbelopp.
    Avsikten är att tingsrätterna skall tillhandagå allmänheten med allmänna råd och upplysningar om olika möjligheter att få tvister prövade vid domstol eller reklamationsorgan. Om en tvist förs till domstol skall domstolen enligt den nya lagen bistå och vägleda parterna vid talans utförande samt se till att tvistefrågorna blir klarlagda och målet utrett efter vad dess beskaffenhet kräver. Rätten skall också söka förlika parterna.
    Förenklingar gäller i fråga om innehållet i stämningsansökan och andra rättegångshandlingar. Det har förutsatts att formulär kommer att utarbetas, i vilka parterna på ett lättfattligt sätt ges behövlig vägledning. Själva domstolsförfarandet skall vara mycket informellt. Vid handläggning i tingsrätt skall målet normalt avgöras vid ett enda sammanträde. Det skall ocksåvara möjligt att ha enbart skriftlig handläggning. Den nuvarande formella uppdelningen av förfarandet på förberedelse och huvudförhandling överges sålunda. Vid handläggningen skall rätten bestå av en domare. Tingsrättens avgörande skall få överprövas i hovrätt endast i vissa särskilt angivna fall efter prövningstillstånd av hovrätten. Sådant tillstånd skall lämnas bl. a. om prejudikatfråga föreligger eller om anledning förekommer till ändring av tingsrättens domslut.
    Även hovrättsförfarandet i tvistemål om mindre värden är förenklat i den nya lagen. Handläggningen i hovrätt skall ske enbart genom skriftväxling, om inte särskilda skäl föranleder att sammanträde hålls. Hovrätts dom i det förenklade förfarandet skall kunna komma under högsta domstolens prövning under de förutsättningar som gäller beträffande tvistemål i allmänhet.
    I princip skall även i det förenklade förfarandet den part som förlorar rättegången ersätta motparten hans rättegångskostnader. De kostnader som den förlorande kan åläggas att ersätta motparten begränsas emellertid starkt. Ersättningsgilla kostnader i det förenklade förfarandet är avgift för rådgivning enligt rättshjälpslagen, avgift för stämningsansökan, kostnad för vittnesbevisning, parts inställelse och översättning av handling samt kostnad för eventuell inkassoåtgärd.
    Den hjälp, utöver kortare rådgivning, som ett biträde skulle kunna lämna skall i det förenklade förfarandet bli ersatt av de åtgärder som domstolen enligt vad ovan sagts har att vidta för att hjälpa den enskilde parten tillrätta. Med hänsyn härtill skall rättshjälp som beviljas i tvist som kan komma att prövas i det förenklade förfarandet som regel inte omfatta förmånen av biträde. Biträde enligt rättshjälpslagen skall dock kunna förordnas om särskilda skäl föreligger med hänsyn till den rättssökandes person-

liga förhållanden, t. ex. sjukdom, hög ålder eller språksvårigheter, eller om saken är rättsligt särskilt svårbedömd.

 

E x e k u t i o n s r ä t t. Främst i anledning av den ovan berörda lagstiftningen angående fartygsregistrering, sjöpanträtt, fartygshypotek m. m. har ändringar gjorts i reglerna om fartygsexekution. Utöver en anpassning till sjölagens bestämmelser, särskilt till dess nya panträttssystem, innebär de nya reglerna en modernisering av förfarandet vid fartygsexekution. I lagtekniskt hänseende innebär reformen främst att reglerna om försäljning av registrerade större fartyg och fartygsbyggen brutits ut ur utsökningslagen och sammanförts till en särskild lag om exekutiv försäljning av registreratskepp m. m. Därjämte har ändringar gjorts, förutom i utsökningslagen, i konkurslagen, jordabalken, sjölagen och uppbördsförordningen. De exekutionsrättsliga reglerna har utformats så att de utan större svårighet kan införlivas i en förutskickad utsökningsbalk.
    Bland nyheterna i försäljningslagen, som alltså enbart omfattar registrerad egendom, märks främst att egendomen kan utmätas även om den inte är tillgänglig vid utmätningstillfället. Regeln härom gäller emellertid endast om egendomen är registrerad här i riket. En annan nyhet är att den s. k. täckningsprincipen införs. Denna innebär att försäljning får ske endast om alla fordringar som har företräde framför exekutionsfordringen samt kostnaden för förfarandet blir täckta. En tredje nyhet är att den som gör exekutivt förvärv av registrerad skeppsegendom i princip får behålla egendomen även om det skulle visa sig att gäldenären inte var rätt ägare. Den stärkta ställningen för den som gör exekutivt förvärv skall enligt lagstiftningen gälla även vid exekution i fast egendom.
    Lagstiftningen träder med visst undantag i kraft den dag Konungen förordnar.

 

A r b e t s r ä t t  m. m. Till fullföljande av det lagstiftningsarbete på arbetsmarknadens område som inleddes genom de s. k. äldrelagarna år 1971 har antagits en lag om anställningsskydd och en lag om vissa anställningsfrämjande åtgärder. Lagstiftningen träder i kraft den 1 juli 1974.
    Lagen om anställningsskydd omfattar i princip alla arbetstagare i allmän eller enskild tjänst. Från dess tillämpningsområde undantas bl. a. arbetstagare med företagsledande eller därmed jämförlig ställning och arbetstagare som är medlem i arbetsgivarens familj. Har i lag, t. ex. statstjänstemannalagen eller sjömanslagen, meddelats bestämmelser, som avviker från den nya lagen, får denna vika. Detsamma gäller när fråga är om författningar av lägre valör än lag, som utfärdas av Kungl. Maj:t för statstjänstemän och vissa tjänstemän inom kommunaltjänstemannalagens tillämpningsområde eller som berör arbetstagare i riksdagen och dess verk. Den nya lagen är i väsentliga frågor tvingande, men arbetsmarknadens parter har möjlighet att i viss utsträckning ersätta eller komplettera lagens bestämmelser.
    I lagen stadgas uttryckligen att uppsägning från arbetsgivarens sida skall vara sakligt grundad. Uppkommer tvist om uppsägningens giltighet, kan frågan bli föremål för prövning av domstol. Arbetstagaren har i allmänhet rätt att vara kvar i arbetet intill dess tvisten slutligen avgjorts. Den angiv-

na ordningen innebär att den hittills gällande principen om arbetsgivarens fria uppsägningsrätt upphävs.
    För såväl arbetsgivare som arbetstagare skall gälla en uppsägningstid av minst en månad. Har arbetstagaren varit anställd viss minimitid och har han fyllt 25 år, har han rätt till en längre uppsägningstid. Denna förlängs successivt med stigande levnadsålder. Under uppsägningstid får arbetstagare rätt till full lön, varifrån dock vissa avdrag får göras. Lagen innehåller även bestämmelser om lön under permittering.
    Om arbetsgivare vill säga upp arbetstagare på grund av arbetsbrist eller verkställa permittering, skall detta ske enligt viss turordning, som i princip avgörs på grundval av arbetstagarnas anställningstid i företaget. Arbetstagare, som blivit uppsagd på grund av arbetsbrist, har intill dess ett årförflutit från anställningens upphörande företrädesrätt till ny anställning hos arbetsgivaren.
    Lagen innehåller också regler beträffande varsel om uppsägning, permittering m. m. till arbetstagarorganisation och arbetstagare samt beträffande rätt till överläggning om de varslade åtgärderna.
    Arbetsgivare som bryter mot lagens föreskrifter blir skadeståndsskyldig.Vid bedömningen av om och i vilken mån skada har uppstått skall hänsyn även tas till ideell skada. Har arbetsgivaren åsidosatt domstols ogiltigförklaring av uppsägning, skall, bortsett från vissa korttidsanställningar, skadeståndet motsvara 16—32 månadslöner eller, om arbetstagaren fyllt 60 år, 24—48 månadslöner, allt beroende på hur länge arbetstagaren varit anställdhos arbetsgivaren.
    I lagen ges också provisoriska bestämmelser om rättegången i mål om tillämpning av lagen. Avsikten är att 1974 års vårriksdag skall föreläggas förslag till nya regler härom vilka skall träda i kraft samtidigt med den nya lagen.
    Enligt lagen om vissa anställningsfrämjande åtgärder är arbetsgivare skyldig att lämna varsel till länsarbetsnämnd viss tid innan han genomför en driftsinskränkning. Lagen innehåller också regler som syftar till att åstadkomma bättre möjligheter för äldre arbetstagare och arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga att behålla eller få anställning på den öppna arbetsmarknaden. I första hand skall man vid överläggningar mellan arbetsmarknadsmyndigheter, organisationer och arbetsgivare söka uppnå samförståndslösningar. Misslyckas detta kan arbetsmarknadsmyndigheterna ge arbetsgivaren anvisningar om vilka åtgärder han bör vidta. I sista hand kan arbetsmarknadsstyrelsen förordna att arbetsgivaren endast får anställa arbetstagare som den offentliga arbetsförmedlingen anvisat eller godtagit (arbetsförmedlingstvång). Överträdelse av sådant förordnande är straffsanktionerad.

    För att öka de statsanställdas inflytande i frågor som rör annat än myndigheternas organisation och verksamhet har avtalsförbudet i 3 § statstjänstemannalagen begränsats så, att avtal i princip skall kunna träffas om ledningen och fördelningen av arbetet inom myndigheten samt om rätt även till annan ledighet än semester. Motsvarande ändring har gjorts i 2 § kommunaltjänstemannalagen. Lagstiftningen har trätt i kraft den 1 januari 1974.

    I syfte att skapa en bättre arbetsmiljö och tillförsäkra de anställda ett ökat inflytande över arbetsmiljön på den egna arbetsplatsen har omfattande ändringar vidtagits i arbetarskyddslagen. Enligt de nya reglerna, som trätt i kraft vid årsskiftet 1973—1974, skall skyddsombud finnas på alla arbetsplatser med minst fem anställda. Skyddsombudens lagfästa befogenheter har utvidgats, bl. a. på det sätt att de fått rätt att delta vid planering av nya eller ändrade arbetslokaler, anordningar och arbetsmetoder samt att ta del av alla handlingar och upplysningar i företaget som behövs för deras verksamhet. De har också erhållit befogenhet att i vissa situationer besluta att arbete skall avbrytas i avvaktan på ställningstagande av yrkesinspektionen. För skada till följd av sådan åtgärd är de uttryckligen fria från ersättningsskyldighet. I lagen har också slagits fast att skyddsombud skall ges erforderlig ledighet med lön för att fullgöra sina uppgifter.
    Även skyddskommittéer skall tillsättas i större omfattning än tidigare. Kommittéernas uppgifter har breddats, varvid deras befattning med utbildning och information särskilt markerats. Reglerna om förhandsprövning av nya eller ändrade arbetslokaler m. m. har skärpts. Nya regler har tillkommit om samordning av och ansvar för skyddsåtgärder på arbetsplatser, som är gemensamma för flera arbetsgivare, t. ex. byggarbetsplatser. Påföljdsbestämmelserna beträffande arbetsgivare har ändrats för att tillsynsmyndigheten snabbt skall kunna åstadkomma rättelse av missförhållanden i skyddshänseende, och yrkesinspektionen har fått möjligheter att ge vitesföreläggande om att viss åtgärd skall vara vidtagen inom viss tid. Den offentliga tillsynen har förstärkts bl. a. genom att den kommunala tillsynen av mindre arbetsplatser effektiviserats. Den arbetarskyddsavgift som erläggs av arbetsgivaren har höjts och skall hädanefter betalas även av staten. Arbetarskyddsfonden har fått vidgade uppgifter.
    Reformen har föranlett omfattande ändringar i andra författningar på arbetsmiljöområdet.

 

B a n k l a g s t i f t n i n g  m. m. I syfte främst att ge de statliga bankerna en ökad slagkraft på den allmänna kreditmarknaden och möjlighet att effektivt konkurrera med andra banker har beslutats att postbanken och Sveriges Kreditbank den 1 juli 1974 skall gå samman i en statlig affärsbank kallad Post- och Kreditbanken (PK-banken). Kreditbanken uppgår därvid i sin helhet i PK-banken. Postbankens sparrörelse och den räntebärande delen av postgirorörelsen förs över till postverket. Lagtekniskt medför besluten främst att lagen om postbanken upphör att gälla. Den nya banken kommer att drivas i aktiebolagsform. För den kommer lagen om bankrörelse att gälla. Erforderliga följdändringar har vidtagits i denna och övriga banklagar, d. v. s. i lagen om sparbanker och lagen om jordbrukskasserörelsen.
    I banklagarna har också, med verkan fr. o. m. den 1 november 1973, föreskrivits att affärsbanker, sparbanker, jordbrukets kreditkassor och postbanken ej får inrätta bankkontor utan särskilt tillstånd. Sådant tillstånd meddelas av nämnden för bankkontorsetablering. Talan mot nämndens beslut får föras hos Kungl. Maj: t.
    Vidare har lagen om bankrörelse ändrats så att kreditkassa inom jordbrukskasserörelsen fr. o. m. årsskiftet 1973—1974 fått rätt att i sin firma

använda ordet bank. Samtidigt har det efter ändring i lagen om jordbrukskasserörelsen blivit obligatoriskt för jordbrukskassa eller centralkassa inom rörelsen att i sin firma ha ordet föreningsbank.
    Lagen om bankrörelse har också kompletterats med regler som ytterligare begränsar utländska bankföretags möjligheter att driva verksamhet häri landet. Reglerna innebär bl. a. att tillstånd av Kungl. Maj:t krävs för att utländskt bankföretag skall få inrätta representationskontor i Sverige. Lagstiftningen har trätt i kraft.

 

    Med 1972 års lagstiftning om styrelserepresentation för de anställda i aktiebolag och ekonomiska föreningar som förebild har antagits en lag om styrelserepresentation för de anställda i bankinstitut och försäkringsbolag. Lagen innebär att de anställda i affärsbank, sparbank, centralkassa för jordbrukskredit och försäkringsbolag med minst 50 anställda får utse två ledamöter i styrelsen (arbetstagarledamöter). Ledamöterna utses av de fackliga organisationerna. Under vissa förutsättningar skall försäkringsbolag kunna undantas från lagens tillämpning. Dispensfråga avgörs av Kungl. Maj:t.
    De bestämmelser i banklagstiftningen som begränsar antalet ledamöter i styrelsen och banktjänstemäns möjligheter att få plats i styrelsen i den egna banken skall inte gälla i fråga om arbetstagarledamot.
    Lagen har trätt i kraft den 1 januari 1974 och gäller till utgången av juni 1976.

 

    Främst för att åstadkomma skydd mot att kreditupplysningsverksamhet medför obehörigt intrång i enskilda personers och företags förhållanden har antagits en kreditupplysningslag, som träder i kraft den 1 juli 1974.
    Lagen innebär att kreditupplysningsverksamhet får bedrivas endast av den som har fått särskilt tillstånd. Detta gäller dock inte kreditupplysning genom tryckt skrift. Tillståndsprövningen anförtros åt den nyligen inrättade datainspektionen, som redan enligt datalagen har att tillvarata integritetsskyddsintressen. Datalagen gäller vid sidan av kreditupplysningslagen i den mån kreditupplysningsföretagens verksamhet baseras på datateknik. Datainspektionen skall även utöva fortlöpande tillsyn över kreditupplysningsverksamheten. Utländsk medborgare eller utländskt företag e. d. får inte meddelas tillstånd att bedriva kreditupplysningsverksamhet här i landet.De utlandsägda företag som är verksamma här vid lagens ikraftträdande får dock under en övergångstid fortsätta sin verksamhet med oförändrade ägarförhållanden.
    Lagen innehåller vidare bestämmelser som begränsar kreditupplysningsföretagens rätt att samla in, lagra och lämna ut information. Begränsningarna gäller bl. a. information av ömtålig natur, t. ex. uppgifter om brott, administrativa tvångsåtgärder och sjukdom. Vidare begränsas användningen av uppgifter om betalningsförsummelse i kreditupplysningar om privatpersoner. I princip får uppgift lämnas endast om sådan betalningsförsummelse som har fastslagits av myndighet. I kreditupplysningar om privatpersoner får inte heller förekomma information som är mer än fem år gammal.
    För att ytterligare stärka integritetsskyddet innehåller lagen också en bestämmelse om till vem kreditupplysning om privatperson får lämnas. Det krävs i princip att beställaren har behov av kreditupplysningen för kredit-

 

11—743005. Svensk Juristtidning 1974

prövning e. d. Genom lagen får också var och en rätt att — mot skälig avgift — erhålla besked om vilka uppgifter som finns registrerade om honom hos kreditupplysningsföretagen. Dessutom får privatpersoner rätt att få del av innehållet i lämnade kreditupplysningar.
    Lagen ger vidare föreskrifter om rättelse av oriktig eller missvisande uppgift samt bestämmelser om straff och skadestånd. Den som driver kreditupplysningsverksamhet skall vara skyldig att ersätta skada som tillfogas någon genom otillbörligt integritetsintrång eller genom att oriktig uppgift lämnas om honom. Den som orsakat skadan kan dock undgå ersättningsskyldighet, om han kan visa att tillbörlig omsorg och varsamhet har iakttagits.

 

    Ändringar i läns- eller kommunindelning har endast i undantagsfall påverkat företagsintecknings giltighetsområde. Detta förhållande har medfört att ny inteckning som regel inte kunnat beviljas i näringsverksamhet som berörts av indelningsändring utan dödning av de inteckningar som beviljats före ändringen. För att inteckningar i större omfattning än tidigare automatiskt skall kunna anpassas till ändringar i den administrativa indelningen har lagen om företagsinteckning ändrats. Ändringarna, som trätt i kraftden 1 januari 1974, innebär att företagsinteckning vid indelningsändring utvidgas automatiskt under vissa förutsättningar även i det fall att en del av dess giltighetsområde överförs till annan administrativ enhet. Möjlighet har också öppnats att döda en företagsinteckning inom en del av dess giltighetsområde.

 

B o l a g s r ä t t. Genom beslut av vårriksdagen ändrades aktiebolagslagen så att gränsen för aktiekapitalets lägsta belopp höjdes från 5 000 till 50 000 kr. Beslutet avsåg dock endast bolag som bildades efter lagstiftningens ikraftträdande den 6 juni 1973. Genom ändringar i övergångsbestämmelserna till nämnda lagstiftning har nu beslutats att alla aktiebolag senast vid utgången av år 1978 skall ha ett aktiekapital på minst 50 000kr. Aktiebolag, som inte före denna tidpunkt höjt sitt aktiekapital till minst detta belopp, skall genom registreringsmyndighetens försorg avföras ur aktiebolagsregistret per den 1 januari 1979. Genom denna åtgärd skall bolaget anses upplöst. I och med att ett bolag på detta sätt avförs ur registret, skall aktieägarna samt styrelseledamöter och verkställande direktör solidariskt svara för bolagets tidigare förpliktelser. Aktieägarna inträder därvid också som part i de avtal bolaget slutit med tredje man. Det finns möjlighet för aktieägarna m. fl. att undgå det personliga gäldansvaret genom att under tiden den 1 oktober 1977—den 31 mars 1978 hos rätten ansöka om tvångslikvidation av bolaget. Även borgenär, som ej vill godta utbytet av gäldenär, har under samma tid rätt att få till stånd tvångslikvidation av bolaget. Bestämmelserna om personligt gäldansvar för aktieägare m. fl., liksom övergångsregleringen i övrigt, gör det möjligt för rörelsedrivande aktiebolag, som inte genomför erforderlig kapitalhöjning, att efter upplösningen fortsätta rörelsen i annan företagsform. De skattefrågor, som aktualiseras genom övergången till annan företagsform, kommer att tas upp vid 1974 årsvårriksdag.
    Vissa andra ändringar i aktiebolagslagen har vidtagits med verkan från den 1 januari 1974. Bestämmelserna om rösträtt på bolagsstämma har

ändrats så att rösträtten för aktier som tillhör AP-fonden kan delegeras till flera representanter för olika arbetstagarorganisationer. I samband därmed har den nuvarande möjligheten att i bolagsordningen föreskriva, att endast aktieägare får anlitas som ombud på stämman, slopats. En ändring har också gjorts beträffande reglerna om dispens från förbudet för aktiebolag att lämna penninglån till aktieägare m. fl. Ändringen innebär att undantag kan göras från den tidigare ovillkorliga regeln att bolagets kända borgenärer måste höras innan en ansökan om dispens kan beviljas. Förutsättning härför är att det är uppenbart att borgenärernas ställning inte påverkas av att ansökningen bifalles. Den nya regeln har motiverats av det stora antalet borgenärer i vissa bolag som tillämpar sparplaner vilka innebär lättnader för de anställda att köpa aktier i bolaget.

 

S o c i a l l a g s t i f t n i n g. Riksdagen har antagit en lag om förskoleverksamhet. Lagen, som träder i kraft den 1 juli 1975, innebär att en allmän förskola införs genom att kommunerna får en lagfäst skyldighet att anvisa plats i förskola för alla barn i kommunen från höstterminen det år barnet fyller sex år. Verksamheten i förskolan skall omfatta minst 15 timmar per vecka och totalt minst 525 timmar om året. Glesbygdskommunerna får möjlighet att anordna förskola med kortare verksamhet per år men i stället omfattande två år, d. v. s. redan från det barnet fyller fem år.
    För barn under sex års ålder som av fysiska, psykiska, sociala, språkliga eller andra skäl har särskilt behov av stöd och stimulans för sin utveckling innebär lagen särskilda insatser. Kommunerna skall bedriva uppsökande verksamhet för att få kännedom om dessa barn och anvisa dem förskoleplats. Barn i glesbygd som saknar kamratkontakter skall också få möjlighetatt börja i förskola före sex års ålder.
    Eftersom det bedömts vara viktigt att skapa förutsättningar för en fortsatt snabb utbyggnad av daghemsverksamheten för barn med förvärvsarbetande eller studerande föräldrar, skall i varje kommun finnas en plan för utbyggnaden av förskoleverksamheten. Planen skall avse en femårsperiod och innefatta en redovisning av behovet av förskoleverksamhet samt utvisa på vilket sätt och i vilken utsträckning kommunen avser att tillgodose detta behov i form av daghem, deltidsgrupper, familjedaghem etc.

 

    Genom ändringar i lagen om allmän försäkring har folkpensionsavgiften slopats fr. o. m. inkomståret 1974. Inkomstbortfallet för staten, beräknat till ca 3,8 miljarder kr., kompenseras genom en socialförsäkringsavgift på 3,3 procent av avgiftsunderlaget, vilken debiteras arbetsgivare och egenföretagare.
    Beslut har även fattats om ett särskilt pensionstillägg för år 1974 till folkpensionärerna utöver redan beslutade standard- och indexhöjningar av folkpensionerna. Pensionstillägget, som införts i avvaktan på ett kommande utredningsförslag om förstärkning av standardgarantin för folkpensionerna, skall utgå med 3 procent av basbeloppet för januari 1974.

    Genom ändring i lagen om allmänna barnbidrag har barnbidraget fr. o. m. den 1 januari 1974 höjts från 1 320 kr per barn och år till 1 500 kr.

 

N ä r i n g s r ä t t. Med hänsyn till den fara för Sveriges försörjning med olika livsviktiga förnödenheter, främst flytande bränsle och drivmedel, som

den utrikespolitiska utvecklingen, särskilt i Mellersta Östern, medfört har riksdagen medgivit att vissa bestämmelser i allmänna ransoneringslagen och allmänna förfogandelagen får sättas i tillämpning. Samtycket avser tiden t. o. m. den 30 november 1974.
    Av samma skäl har riksdagen antagit en lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft. Lagen gör det möjligt att reglera förbrukningen av elektrisk kraft, om tillgången på sådan kan förväntas inte komma att förslå för att tillgodose behovet. Den som bryter mot föreskrifter som meddelas med stöd av lagen kan åläggas att erlägga särskilda avgifter eller i vissa fall straffas. Lagen, som överensstämmer i stort med de lagar i ämnet som gällde under åren 1949—1954, 1956, 1959—1960 och 1970—1971, gäller till utgången av november 1974.
    Med hänsyn till framför allt den betydande uppgången av importpriserna för olja och till de ökade kostnaderna för lagringsanläggningar har genom ändring i förordningen om oljeavgift Kungl. Maj: t bemyndigats fastställa oljeavgiftens storlek enligt de grunder som godkänts av riksdagen.
    En huvudsakligen formell modernisering har skett av lagstiftningen angående kommunernas skyldighet att i kristid fullgöra uppgifter av betydelse för folkförsörjningen. Reglerna har tagits upp i en särskild fullmaktslag, benämnd lag om lokal kristidsförvaltning. Lagen, som ersätter den s. k.kommunala fullmaktslagen från år 1939, har trätt i kraft vid årsskiftet 1973—1974.

 

Övrigt. En komplettering har med verkan från den 1 januari 1974 skett av tillsynsreglerna i miljöskyddslagen. Den som utövar verksamhetsom kan befaras vara miljöfarlig är sålunda numera skyldig att utföra de undersökningar av verksamheten som behövs för att naturvårdsverket och länsstyrelserna på ett riktigt sätt skall kunna fullgöra sina tillsynsuppgifter.Vidare har tillsynsmyndigheterna erhållit rätt att föreskriva att sådan undersökning skall utföras av särskild expertis på företagarens bekostnad.

    Främst för att motverka att andra länders fiskare utnyttjar fiskerätten utanför den svenska ostkusten har en ändring vidtagits i 1 § lagen om rätttill fiske. Enligt den nya lydelsen omfattar fiskezonen längs hela vår kusthavsområdet intill åtta nautiska mil eller 14 816 meter utanför territorialgränsen. Lagändringen har trätt i kraft.

    I anslutning till godkännande av 1963 års Wienkonvention om konsulära förbindelser och därtill hörande protokoll har ändringar gjorts i lagen med vissa bestämmelser om immunitet och privilegier. Ändringarna, som ännu inte trätt i kraft, gäller konsulatens och de konsulära tjänstemännens ställning i fråga om immunitet och privilegier. Lagen har även ändrats med anledning av inrättandet av den internationella oljeskadefonden, vilken fond hör till de internationella organisationer som tillerkänts immunitet och privilegier i viss utsträckning.
    Giltighetstiden har förlängts för lagen om inskränkning i rätten till inmutning inom Norrbottens län till utgången av juni 1974 och för lagenom ersättning för skada i följd av atomfartygs drift t. o. m. den 31 december 1976.

                                                                                                                                   Ove Lindh¹

 

¹ Vid utarbetandet av denna redogörelse har medverkat hovrättsassessorn Hans Regner och hovrättsfiskalen Staffan Janvid.