Carl Gustaf Hellquist †.
F. d. ordföranden i Högsta domstolen, justitierådet Carl Gustaf Hellquist avled den 21 december 1973. Vid sin pensionering 1963 hade han tillhört Högsta domstolen i tjugu år, de sista femåren som domstolens ordförande. Hans juridiska bana fram till justitierådsutnämningen föll inomramen för vad som inte är ovanligt beträffandere kryteringen till Högsta domstolen: tingstjänstgöring, tjänstgöring i hovrätt och i justitiedepartementet, med viktiga allmänna uppdrag vid sidan därav. I departementet var han statssekreterare från 1939 till dess han inträdde i Högsta domstolen, alltså under den bråda lagstiftningstiden under de första krigsåren.
Carl Gustaf Hellquist kom sålunda väl rustad till sitt värv i Högsta domstolen. Arbetet där är, även efter att muntliga förhandlingar införts, i stor utsträckning förborgat för allmänheten. Det är ett team-work som ofta intelåter de enskilda ledamöternas insatser framträda utåt. Men desto större betydelse har den enskilde ledamotens insats för de övriga ledamöterna och för det slutliga resultatet. Carl Gustaf Hellquist hade en eminent förmåga att samarbeta och bidraga till ett gott slutligt resultat. Och detta gäller inte bara i sak utan även beträffande utformningen av domarna. Det svenska språkets ans låg honom varmt om hjärtat. Han hade en oavlåtlig strävan efter och också en mindre vanlig förmåga att finna enkla och tydliga språkliga uttryck för en ofta komplicerad materia; i båda dessa hänseenden har utan tvivel åtskilliga även av dagens jurister anledning att söka efterlikna honom. Och särskilt under hans tid som statssekreterare och som ordförande i Högstadomstolen visade det sig hur väl skickad han var att med små medel och samtidigt både auktoritativt och kamratligt leda en betydelsefull verksamhet; hans vänlighet och beredvillighet att hjälpa när så behövdes gjorde honom allmänt avhållen, inte bara bland hans närmaste medarbetare utan också hos all övrig personal.
Även under åren i Högsta domstolen gav sig Carl Gustaf Hellquist tid till andra uppdrag. Såsom ordförande i ungdomsfängelsenämnden under tolv år fram till 1958 anknöt han åter till sitt tidigare intresse för straffverkställighetsfrågor. I denna verksamhet fick han rika tillfällen att, utan att åsidosätta samhällskrav på fasthet, ge uttryck åt sin medkänsla med dem som hamnat på samhällets skuggsida och sin förstående inställning till all mänsklig svaghet.
Han var vidare redaktör för Nytt juridiskt arkiv avd. II 1949—1955 och utgivare av den årliga lageditionen fr. o. m. 1956; med det sistnämnda arbetet fortsatte han även efter pensioneringen. Vid arbetet med lageditionen kom hans stora arbetsförmåga och minutiösa noggrannhet väl till pass. Under de