Utredningar med anknytning till den s. k. IB-affären. Som förutskickades vid riksdagens debatt den 14 dec. 1973 om den s. k. IB-affären har försvarsministern tillsatt en utredning med uppdrag att föreslå riktlinjer för den militära underrättelsetjänstens verksamhet m. m. och justitieministern dels givit massmedieutredningen tilläggsdirektiv i fråga om gränsdragningen mellan tryckfrihetsprocess och vanlig brottmålsprocess, dels tillsatt två nya utredningar, den ena med uppdrag att utreda frågan om skydd för meddelares anonymitet vid beslag och husrannsakan och den andra med uppgift att se över brottsbalkens bestämmelser om brott mot rikets säkerhet.
Direktiven för utredningen rörande den militära underrättelsetjänsten (ordf. f. universitetskanslern Nils Gustav Rosén) har sin utgångspunkt i de allmänna krav på underrättelsetjänsten, som uppställdes av försvarsutskottet och godkändes av riksdagen före jul, och i utskottets uttalanden om den hemliga underrättelsetjänsten i fortsättningen. Utredningen skall i samband med sitt arbete på riktlinjer för verksamheten bl. a. lämna förslag till instruktioner som bör utfärdas av Kungl. Maj:t och föreslå former för ökad insyn i och kontroll över den hemliga underrättelsetjänsten. I uppdraget ingår att göra de tillbakablickar på den hittillsvarande verksamheten som kan anses nödvändiga såsom underlag för förslagen om den framtida underrättelseverksamhetens inriktning.
I utredningsuppdraget för massmedieutredningen (ordf. f. d. justitierådet Sven Romanus), som med utgångspunkt i den nuvarande regleringen i tryckfrihetsförordningen utreder frågan om enhetlig reglering i grundlag av yttrandefriheten i massmedier m. m., ingår översyn av tryckfrihetsprocessen. Vissa av IB-affären aktualiserade frågor om gränserna mellan denna och den ordinära brottmålsprocessen omfattas därför redan av utredningens uppdrag men har i förening med vissa andra tryckfrihetsrättsliga frågor, som inte särskilt behandlats i utredningens ursprungliga direktiv, bedömts böra föranleda tillläggsdirektiv. Enligt 7 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen kan meddelare av
uppgift för offentliggörande i tryckt skrift åtalas och ådömas straff i ordinärt brottmål i vissa fall om han genom att lämna uppgiften brutit mot lagstadgad tystnadsplikt eller om han därigenom gjort sig skyldig till spioneri, landsförräderi eller annat allvarligt brott mot rikets säkerhet. I sådana fall kan alltså åtal mot den tryckfrihetsrättsligt ansvarige komma att handläggas i tryckfrihetsprocess och åtal mot meddelaren i ordinär process utan möjlighet till förening av målen i en rättegång. Utredningen skall undersöka vilka möjligheter som finns att ändra de processuella reglerna på denna punkt utan att därigenom det skydd för yttrandefriheten som ligger i att mål om yttrandefrihetsbrott skall behandlas i särskilda former går förlorat. I samband därmed skall också övervägas hur man så långt möjligt skall kunna undvika att en sammanhängande brottslighet, som delvis utgör tryckfrihetsbrott och delvis annan brottslighet, av en och samma person blir föremål för skilda rättegångar i olika former. I anledning av en hänvändelse till Kungl. Maj:t från Pressens samarbetsnämnd har i tilläggsdirektiven också uppdragits åt utredningen att granska själva den avvägning mellan intresset av skydd för meddelare och rikets säkerhetsintressen, som kommer till uttryck i 7 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen, liksom att pröva vissa delvis redan i offentlighetskommitténs betänkande (SOU 1966: 60) behandlade förslag om förstärkning av det tryckfrihetsrättsliga anonymitetsskyddet för författare och meddelare.
En särskild fråga som berör effektiviteten av det rättsliga skyddet för meddelares anonymitet utgör de möjligheter som enligt gällande rätt föreligger att i samband med brottsutredningar ingripa med de straffprocessuella tvångsmedlen beslag och husrannsakan även på exempelvis tidningsredaktioner och nyhetsbyråer. I direktiven till en särskild utredning (ordf. justitierådet Erik Nyman) med uppdrag att behandla frågan om anonymitetsskyddet vid beslag och husrannsakan uttalar justitieministern, att enda möjligheten att fullständigt undvika risker för röjande av meddelares identitet i samband med beslag eller husrannsakan hos den som tagit emot meddelandet torde vara att helt frita vissa personer och lokaler från sådana ingripanden. En sådan ordning kan emellertid inte godtagas. Detta illustreras redan av möjligheten att t. ex. en tidningsmedarbetare begår ett allvarligt brott utan samband med den publicistiska verksamheten och att det finns grundad anledning till antagande att viktiga bevis finns på hans arbetsplats. De allmänna reglerna i RB om beslag och husrannsakan, däribland det särskilda skyddet för vissa skriftliga handlingar, och gällande regler i övrigt om tystnadsplikt och om sekretess i vissa fall beträffande allmänna handlingar innefattar visserligen starka rättssäkerhetsgarantier. Och det får enligt justitieministern också förutsättas, att de rättsvårdande organen i sin praxis iakttar särskild varsamhet vid ingripande hos någon som enligt tryckfrihetsförordningen inte får röja uppgiftslämnares identitet. Med tanke på den vikt grundlagen tillmäter anonymitetsskyddet framstår dock avsaknaden av såväl särskilda regler som vägledande uttalanden om hur de straffprocessuella tvångsmedlen skall användas i nu berörda situationer som mindre tillfredsställande. En översyn av reglerna på området och nuvarande praxis bör därför göras i syfte att mot bakgrund av en avvägning mellan behovet av skydd för pressens informationskällor och samhällets intresse av att ha tillgång till effektiva medel för brottsbekämpningen fastställa möjligheterna att utan frångående av huvuddragen i RB:s tvångsmedelsreglering skapa ytterligare garantier för att
meddelares rätt till anonymitet skyddas i ifrågavarande sammanhang. Bland tänkbara åtgärder nämns, delvis i anslutning till förslag i den tidigare nämnda hänvändelsen från Pressens samarbetsnämnd, att beslutanderätten beträffande beslag och husrannsakan hos någon som enligt tryckfrihetsförordningen inte får röja meddelares identitet i princip lägges hos domstol och att rätten att beslagta handlingar som kan röja meddelares identitet begränsas till fall av misstanke om grovt brott. Även behovet av särskilda garantier för anonymitetsskyddets upprätthållande vid själva tvångsmedelsanvändningen skall undersökas. Eventuella särbestämmelser till skydd för meddelares anonymitet vid beslag och husrannsakan bör ges en sådan utformning att även författares anonymitet får motsvarande skydd. Frågan om anonymitetsskyddet vid telefonavlyssning såsom straffprocessuellt tvångsmedel faller utanför uppdraget och kommer att tagas upp i samband med en aviserad samlad översyn av lagstiftningen om telefonavlyssning.
Som ett ytterligare led i utredningsarbetet i frågor, som aktualiserats av IB-affären, har åt en särskild sakkunnig (regeringsrådet Magnus Sjöberg) uppdragits att se över bestämmelserna i brottsbalken om brott mot rikets säkerhet (19 kap.). Uppdraget omfattar hela det ifrågavarande avsnittet av brottsbalken liksom den inverkan ändringar däri bör få på tryckfrihetsförordningens bestämmelser om otillåtet yttrande och otillåtet offentliggörande. I direktiven ägnas dock i första hand uppmärksamhet åt innebörden av det subjektiva rekvisitet för spioneribrottet efter 1948 års reformering av strafflagens regler om brott mot staten och allmänheten. Det konstateras, att efter 1948 års reform ansvar för spioneri kan komma i fråga även vid annat än direkt uppsåt. Vissa gärningar av sådan typ kan vara av så allvarlig beskaffenhet att det i och för sig ter sig rimligt att bestraffa dem lika strängt som spioneri med direkt uppsåt. Inte desto mindre ter det sig enligt allmän uppfattning främmande att tillämpa samma rubricering i dessa fall som för en mot rikets säkerhet direkt riktad spioneriverksamhet. Mera naturligt kan te sig att handlingar som objektivt sett utgör spioneri men där ett direkt uppsåt att gå främmande makt till handa saknas mera jämställs med det i 19 kap.7 § första stycket BrB upptagna brottet obehörig befattning med hemlig uppgift. Om en ändring sker i gränsdragningen mellan dessa brott kan övervägas att för allvarligare fall av det sistnämnda införa en särskild straffskala för grovt brott. Mot den angivna bakgrunden har den sakkunnige att göra en översyn av stadgandena om spioneri och om obehörig befattning med hemlig uppgift. Bland de ytterligare punkter som särskilt nämns i direktiven ingår övervägande av om brotten ryktesspridning till fara för rikets säkerhet (19 kap. 8 §) och tagande av utländskt understöd (19 kap. 13 §) kan anses ändamålsenligt utformade med hänsyn till nuvarande förhållanden och det vitala intresset av en fri samhällsdebatt.
O. B.