Ändring av fritidsstraff
Då arreststraffet fr. o. m. den 1 juli 1973 avskaffades infördes i stället det s. k. fritidsstraffet såsom disciplinstraff för krigsmän. Tillämpningen av denna nya straffart medför helt naturligt en del begynnelsesvårigheter. Ett problem, som kanske ännu inte hunnit uppenbara sig i praktiken men förr eller senare gör det, är det som här skall beröras, närmast i anledning av en av försvarsdepartementets rättssekretariat ombesörjd utskrift av föreläsningar som hållits vid rättsvårdsutbildning våren 1973.
    Såsom framgår av 32 kap. 6 § brottsbalken kan fritidsstraff endast användas beträffande den som är förlagd inom kasernområde, läger eller motsvarande område eller ombord på fartyg. Det utgörs av förbud att på fritid vistas utom sådant område eller del därav som är upplåten åt viss avdelning eller lämna fartyget. Omfattningen av förbudet bestäms till viss sammanhängande tid, minst åtta och högst femton dagar; beträffande den som är förlagd ombord på fartyg kan dock förbudet i stället fastställas till visst antal särskilda dagar, minst fem och högst åtta. Sistnämnda särbestämmelse är föranledd av det förhållandet att ett fartyg ofta ligger i hamn endast korta tidsperioder, och ett förbud att lämna fartyget är ju meningslöst i den mån fartyget befinner sig till sjöss.
    Innan ett fritidsstraff till fullo verkställts kan det inträffa att den dömdes tjänstgöringsskyldighet upphör eller att hans förläggningsförhållanden eljest ändras. För dessa fall finns bestämmelser i 4 § lagen om disciplinstraff för krigsmän.
    Den slutliga utformningen av paragrafen tillkom i samband med lagrådsbehandlingen. Såväl militärstraffsakkunnigas förslag som det departementsförslag som remitterades till lagrådet innehöll i förevarande hänseende endast en regel att om tjänstgöringsskyldigheten upphört utan att fritidsstraff till fullo avtjänats, återstoden därav skulle förvandlas till ett penningstraff motsvarande disciplinbot för det antal dagar som återstod av fritidsstraffet. I lagrådsremissen uttalade emellertid departementschefen att jämlikt grunderna för denna regel förvandling till penningstraff borde kunna ske även då den som ålagts fritidsstraff i form av förbud att lämna kasernområde e. d. förläggs ombord på fartyg och i motsvarande fall då någon ålagts förbud att lämna fartyg men blir förlagd inom kasernområde.
    Lagrådet ansåg att en uttrycklig regel behövdes för de sist berörda fallen. Det naturligaste var dock enligt lagrådets mening att om någon fick ändrad förläggning av det slag departementschefen angivit, fritidsstraffet jämkades så att förbudet att lämna kasernområde i stället fick avse förbud att lämna fartyg eller omvänt och, om förbudet att lämna fartyg avsett visst antal dagar, fritidsstraffet fick avse förbud att lämna kasernområdet under en sammanhängande tid av motsvarande antal dagar. Departementschefen godtog lagrådets förslag men fann att det av rättssäkerhetshänsyn samtidigt borde föreskrivas att ändringen inte fick leda till att straffet blev strängare. Sistnämnda regel, framhöll departementschefen, får praktisk betydelse bl. a.i fall då ett fritidsstraff som avser förbud att lämna fartyg under visst an-

224 Hugo Henkowtal särskilda dagar ändras till förbud att under bestämd tid lämna kasernområde eller del därav.
    Vad sålunda förekommit utgör bakgrunden till bestämmelserna i 4 § andra och tredje styckena disciplinstrafflagen, vilka lyder:

 

Kan fritidsstraff eller del av sådant straff ej verkställas på grund av ändring i den straffskyldiges förläggning, skall sådan ändring i straffet göras som påkallas därav. Ändringen får inte leda till att straffet blir strängare.
    Föreligger hinder för verkställighet av fritidsstraff på grund av att den straffskyldiges tjänstgöringsskyldighet upphört eller kan i fall som avses i andra stycket ändring i straffet ej ske, skall i stället för varje dag då verkställighet ej kan äga rum, löneavdrag ske med belopp som anges i 5 § första stycket. Kan löneavdrag ej göras, skall den straffskyldige betala motsvarande belopp. Om sådant belopp gäller 5 § tredje stycket.

 

    I de inledningsvis berörda föreläsningarna syns man vid försök att tolka bestämmelserna ha kommit till den uppfattningen att det inte går att ge några generella anvisningar om när ändring av fritidsstraff eller del därav skall anses leda till strängare straff och att bedömningen i detta hänseende måste ske från fall till fall. Inte ens den vägledning som lagrådet och departementschefen gett anses tydligen godtagbar; det sägs nämligen att man nog inte kan säga generellt att ett förbud att lämna fartyg under fem särskilt angivna dagar skall motsvaras av förbud att lämna kasernområde under lika många dagar.
    Om förklaringen till avvikelsen från lagrådets mening ligger i att de särskilt angivna dagarna exemplifierats med "fem", skulle det kunna tänkas att minimitiden för fritidsstraffet, som ju i fråga om sammanhängande tid är åtta dagar, betraktats som hinder mot ändring till fem dagars förbud att lämna kasernområde. Minimitiden åtta dagar gäller emellertid vid straffs åläggande och givetvis inte när, efter avbrott, del av straff skall avtjänas. Likaväl som verkställigheten av ett fritidsstraff med förbud att under tolv dagar lämna kasernområde kan fortsättas sedan sju dagar avtjänats och den straffskyldige förlagts inom annat kasernområde, bör ett förbud att under fem särskilda dagar lämna fartyg kunna ändras till förbud att under fem sammanhängande dagar lämna kasernområde.
    Stadgandet att ändring inte får leda till att straffet blir strängare torde direkt förhindra att ett fritidsstraff om fem särskilda dagar ändras till förbud att lämna kasernområde under exempelvis åtta dagar. Visserligen kandet rent teoretiskt sägas att eftersom båda straffen är minimistraff, någon skärpning inte kommer till stånd genom ändringen. Men det kan inte uteslutas att i praktiken det senare straffet ändå blir strängare, och dessutom måste man räkna med att den straffskyldige alltid, vad än en objektiv bedömning ger till resultat, kommer att betrakta förlängning av strafftiden såsom en skärpning. Dessa omständigheter förtjänar särskilt beaktande, eftersom stadgandet att ändring inte får leda till att straffet blir strängare tillkommit enbart av rättssäkerhetsskäl. Även utan stadgandet skulle nämligen straffändring på verkställighetsstadiet ha bort ske med undvikande av skärpning eller mildring av straffet. Syftet med ifrågavarande bestämmelser är ju endast att jämka det ådömda straffet så att verkställighet kan äga rum också sedan den dömdes förläggningsförhållanden ändrats, och då någon särskild regel, t. ex. om att förbud att lämna fartyg visst antal dagar skall anses motsvara viss längre tids förbud att lämna kasernområde, inte getts, syns det knappast finnas annan möjlighet än att låta visst antal särskilda

Ändring av fritidsstraff 225dagar motsvaras av en sammanhängande tid av samma antal dagar. Detta står också i överensstämmelse med vad som gäller vid förvandling av fritidsstraff eller del därav till penningstraff enligt 4 § tredje stycket. Oavsett om fritidsstraffet varit bestämt till en sammanhängande tid eller visst antal särskilda dagar skall "i stället för varje dag då verkställighet ej kan äga rum" löneavdrag ske eller motsvarande belopp betalas.
    Uppenbart är att med en sådan schablonmässig metod effekten i de enskilda fallen kan bli varierande. Hur kännbart ett fritidsstraff är beror emellertid till största delen på sådana omständigheter som förläggningsortens belägenhet, förhållandena inom förläggningen med tillhörande lokaliteter, verkställighetens infallande med hänsyn till olika veckodagar, den straffskyldiges intresse av att kunna helt utnyttja sin fritid m. m. Att med beaktande även av dylika faktorer söka bedöma olika delstraffs stränghetsgrad förefaller vara en minst sagt vansklig uppgift. Det kan i sammanhanget erinras om att beslut om ändring av straff enligt förevarande bestämmelser ankommer på militär befattningshavare och att denne därvid inte är skyldig att inhämta auditörens råd.
    Utgår man från att, såsom i det föregående gjorts gällande, ändring av fritidsstraff inte får innebära att strafftiden ändras i vidare mån än att visst antal särskilda dagar anses motsvara en sammanhängande tid av samma antal dagar, återstår ett par ytterligare frågor att här besvara.
    En sådan är huruvida förbud att under viss tid lämna kasernområde e. d. kan ändras till förbud att lämna fartyg under motsvarande antal särskilda dagar. Svaret måste bli nekande redan av det skälet att något tvingande behov av sådan ändring inte föreligger. Ett förbud att lämna fartyg kan avse viss sammanhängande tid likaväl som ett antal särskilda dagar. Men därtill kommer att med hänsyn till maximi- och minimitiderna för de olika fallen ändring skulle vara möjlig endast beträffande mindre delstraff och då med tydlig risk att komma i konflikt med stadgandet att ändring ej får leda till att straffet blir strängare.
    Ett annat problem rör det förhållandet att fritidsstraff kan avse ej blott förbud att vistas utom kasernområde, läger eller motsvarande område utan även förbud att vistas utom del därav som är upplåten åt viss avdelning, vanligen s. k. kompaniförbud. Huruvida ändring från den ena till den andra av dessa former kan anses tillåten, beror här som eljest i första hand på om tvingande behov av ändring föreligger. Det torde vara händelsen mera sällan. Men om t. ex. någon som ålagts fritidsstraff i form av kompaniförbud innan straffet till fullo avtjänats blir förlagd inom ett lägerområde med den begränsade omfattning att man ej kan tala om del därav som upplåtits åt viss avdelning, är det åtminstone formellt sett erforderligtatt kompaniförbudet ändras till förbud att lämna lägerområdet. Någon anledning att ifrågasätta tillåtligheten härav syns inte föreligga. Detsamma gäller det fall att någon som ålagts kompaniförbud förläggs ombord på fartyg. Att ändra ett förbud att lämna lägerområde till kompaniförbud är däremot inte behövligt och skulle för övrigt kunna innesluta risk att straffskärpning inträder genom ändringen, eftersom kompaniförbud ansetts (prop. 1972: 138 s. 66) för den straffskyldige framstå som strängare än ett förbud att vistas utom kasernområde.
    Det straffverkställighetsspörsmål som här behandlats är onekligen inte så allvarligt att felaktig lagtillämpning skulle kunna förorsaka några större

 

15—743005. Svensk Juristtidning 1974

 

226 Ändring av fritidsstraffolyckor. Men det rör sig dock om rättssäkerhet, och värnpliktiga, som är unga och kanske t. o. m. oppositionella mot samhällets företrädare, kan ta illa vid sig även av smärre orättvisor och inte minst av sådant som ter sig som utslag av godtycke. För försvaret måste det därför vara av vikt att de militära befattningshavare som har ansvaret för straffverkställigheten är riktigt informerade om innebörden av gällande bestämmelser. Måhända kan auditörerna komplettera den i och för sig aktningsvärda utbildningsverksamhet som redan bedrivits.

                                                                                                                             Hugo Henkow