Tre månader på Hall
Under tjänstledighet 10.10.1973—9.1.1974 från min befattning som revisionssekreterare arbetade jag som assistent på fångvårdsanstalten Hall, dels genom att tjänstgöra "vid sidan av" vederbörande ordinarie assistent, dels— och det under den största delen av tiden — genom att vikariera som assistent. Sålunda har jag arbetat på Halls båda slutna avdelningar, kroppssjukavdelningen, psykiatriska avdelningen samt öppna avdelningen (längstatiden) och häktet. Jag har närvarit vid samtliga på anstalten förekommande konferenser och kollegier med personal och intagna. Vidare har jag bevistat två av intagna anordnade stormöten, varav ett i anledning av planerad strejk. Jag har följt övervakningsnämndens sammanträden samt varit beledsagare vid permissioner.
    I likhet med övriga assistenter har jag under denna tid gjort studiebesök på arbetsmarknadsutbildningscentret i Tumba och Psykotekniska institutet i Stockholm. En eftermiddag har jag följt undervisning anordnad av kriminalvårdsstyrelsen för vårdpersonal.
    Jag har fått tillfälle att besöka Håga sjukhus, fångvårdsanstalten i Norrköping och kriminalvårdsstyrelsens studiegård i Uppsala. Vidare har jag i tre dagar haft tillfälle att följa arbetet hos skyddskonsulenten för internerade i Stockholm. Slutligen har jag varit närvarande vid och i viss mån initierat ett tiotal diskussioner på Hall, vilka alla ägt rum i närvaro av bl. a. intagna och haft anknytning till deras problem. Diskussioner angående kommunikationen mellan domare och tilltalade har särskilt intresserat mig liksom förhållandet mellan personal och intagna samt intagnas inställning till övervakning efter frigivning.
    En assistent fungerar som ett slags språkrör eller ombud för den intagne gentemot yttervärlden men även som en anstaltens förespråkare. Genom den dubbla funktionen kan assistenttjänstgöringen kännas pressande. Arbetet inkluderar de enklaste rutinsysslor såsom att lyssna på intagnas telefonsamtal eller skaffa fram kläder till dem men också mera kvalificerade uppgifter exempelvis förberedelser inför permissioner och frigivningar. På de slutna avdelningarna får intagna anhålla om samtal med assistenten, medan assistenten på öppna avdelningen tar emot besök hela dagen och utan förhandsanmälan. Som assistent fick jag på ett helt annat sätt än som domare möjlighet att samtala informellt med de intagna. Härigenom och genom de tidigare nämnda diskussionerna fick jag en ganska påtaglig kännedom om vad ett frihetsberövande verkligen innebär. Jag såg de små straff som rymdes inom interneringspåföljden, t. ex. isoleringsstraffet (s. k. inne-

Ulla Ljunggren-Thedéen 227slutning i enrum). Beträffande permissioner lärde jag mig inse vikten härav för de intagnas rehabilitering. I debatten har förekommit tendenser att få permissioner att framstå som samhällsfarliga. En gradvis utslussning i samhället måste dock enligt min mening vara den enda tänkbara metoden för anpassning till samhället. Tillfälle till permission bör således ges så snart som möjligt och risken för visst missbruk får man ta med öppna ögon. — Jag insåg att möjligheter för de intagna att få studera spelade en stor roll både rent terapeutiskt och för att möjliggöra en framtida anpassning i samhället. Att sysselsätta intagna exempelvis med ballonginpackning torde av lättförståeliga skäl inte ha samma goda effekt. Jag fick också upp ögonen för hur mycket det betydde för intagna att någon "ställde upp" för dem. Vårdare, som inte kan nå hygglig kontakt med de intagna — beroende på andra tjänsteåligganden eller personliga förutsättningar — förblir vaktkonstaplar trots att deras yrke bytt namn. Vård i ordets rätta bemärkelse har man svårt att ge inom kriminalvården. Hall t. ex., som har plats för omkring 250 internerade, har endast en psykiater, en psykolog samt en kroppsläkare som gör besök 1—2 kvällar i veckan och då även betjänar personalen. — Som domare undrade jag över varför brottsbalken utformats så att inte domstol utan interneringsnämnden anförtrotts uppgiften att bestämma tid för den fortsatta behandlingen i anstalt i de fall av återintagning då tiden bedöms böra understiga sex månader (jfr BrB 34:9). Jag anser att även sådana påföljder — må vara korta — skall utdömas av en domstol, där den tilltalades personliga närvaro är tvingande regel. Jag inhämtade att antalet interneringsdömda var i stadigt sjunkande. Kanske beror detta på att domare funnit att tidsobestämda påföljder inte har den önskade effekten utan att tidsbestämda straff i många fall kan få samma eller bättre effekt. Många av de internerade ansåg att de redan genom att de åsatts stämpeln "internerad" fått klart för sig att samhället ansåg att för dem fanns ingen återvändo. Slutligen erfor jag något av problemen kring de häktades speciella isolering från yttervärlden. Jag hade redan tidigare den åsikten att få, om ens några, människor blir bättre samhällsmedborgare genom en fängelsevistelse. Den åsikten har bara befästs av mina nyvunna erfarenheter.
    Samarbetet med vård- och tillsynspersonalen samt tjänstemännen flöt väl. Trots att jag med nödvändighet stundtals "var i vägen" möttes jag genomgående av en synnerligen positiv och vänlig inställning. Mina misstag tog man med fattning. Spontant uttalade man — och där är jag enig — att det är värdefullt om domare och kriminalvårdens företrädare får ökad kontakt.
    Den fråga som oftast återkom inom fängelset var hur jag kommit på idén att tjänstgöra där. Svaret kan enklast uttryckas så att jag ville veta vad ett fängelsestraff innebar i verkligheten, d. v. s. kort sagt veta vad jag dömde till. Jag anser mig ha fått viss kunskap härom, varför jag redan av den anledningen anser att tjänstgöring i fängelse är nyttig för en domare.
    Hur kan då tjänstgöring i fängelse påverka någon i hans egenskap av domare? I direktiven till nya domarutredningen (se 1973 års riksdagsberättelse s. 85 och SvJT 1972 s. 697) sägs att det för den dömande verksamheten vore värdefullt om domare förutom ingående kännedom om domstolsförfarandet även fick djupare erfarenhet från andra sidor av samhällslivet; domarkåren kunde annars riskera att isoleras från samhällsverksam-

228 Ulla Ljunggren-Thedéenheten i övrigt och de värderingar och uppfattningar som gäller inom skilda delar av samhället.
    Självfallet måste det vara värdefullt för domare att få erfarenhet från olika delar av samhällslivet. Det kan dock diskuteras om domare är mer isolerade än andra grupper. Domare möter ju i sitt arbete folk ur alla skikt, ta bara, förutom kontakten med de tilltalade, samarbetet med nämnden. Många människor har säkerligen en mer repressiv inställning till exempelvis brott och brottslingar än domare. Direktiven synes utgå från att domare har värderingar, som omfattas endast av en minoritet. Direktivförfattarna har inte gjort klart om man önskar förändra våra värderingar. Kanske avser man endast att uttala att domare bör vara bättre medvetna om andras värderingar men ändå kan tillåtas ha sina egna? Direktiven är i detta avseende dunkelt skrivna — möjligen också dunkelt tänkta. Det är egendomligt med tanke på att domarnas roll i samhället diskuterats i den allmänna debatten alltsedan justitieminister Geijer tillträdde. — Kärnfrågan är emellertid inte vilken värdering en domare har utan om hans domar är i överensstämmelse med lag och praxis. Dömer domaren — oavsett värdering — rätt? Kanske antyder direktiven att domarna visserligen dömer enligt lag men borde vara benägna att mera följsamt anpassa praxis efter en mera radikal samhällsuppfattning. Om det i de något försåtliga ordalagen i direktiven ligger en antydan om att en politiskt konservativ domare på grund av sin åskådning gynnar samhällets övre skikt, så kan till en början konstateras att något påstående i den riktningen mig veterligen inte framförts från ansvarigt politikerhåll men däremot i pressen. Själv har jag aldrig märkt någon sådan klassjustice, lika litet som jag märkt att socialdemokratiska domare gynnat någon särskild grupp. En annan sak är att personer med socialt bättre bakgrund kan komma att gynnas exempelvis på grund av de förutsättningar som uppställs i brottsbalkenför ådömande av villkorlig dom.
    Det är svårt att ange om eller på vilket sätt mina värderingar förändrades genom mitt arbete på Hall. Redan före denna tjänstgöring ansåg jag mig hyggligt integrerad i samhället. I SvJT 1973 s. 525 ff har redovisats en av tingsrättsdomarföreningen gjord enkät rörande domares verksamhet utanför och vid sidan av domaryrket. Jag anser mig därför kunna underlåta en uppräkning av hur man blir samhällstillvänd fastän (!) man är domare. Assistenttjänstgöring är väsensskild från domaryrket och kanske just därför betydelsefull när det gäller att ge djupare erfarenhet från andra sidor av samhällslivet.
    Det har sagts av Assar Lindbeck att det finns inget så tyst som en svensk ämbetsman klättrande i sin karriärstege. Domare torde tyvärr ej sällan passa in på denna beskrivning. Man värnar — och kanske inte utan skäl —om sin egen karriär och ägnar sig först därefter — om någonsin — åtsamhällsdebatten. En annan förklaring till tystnaden kan också vara att domare i vart fall förr ansåg sig böra komma till tals utåt endast genom sina domar. Man ansåg att domarens oväld annars skulle kunna ifrågasättas.
    Under assistenttjänstgöring får en domare iklä sig en helt annan roll än den sedvanliga. Det gör honom mera benägen att inse andras roll i samhället och han blir härigenom förhoppningsvis mindre tyst i debatten. Stig Strömholm anser visserligen i en recension av Per Olof Boldings bok "Juri-

Tre månader på Hall 229dik och samhällsdebatt" (SvJT 1969 s. 658) att det på grund av den allmänna debattens låga nivå är tveksamt om domarna bör kasta sig ut på denna "bullrande arena". Han synes hävda att domarna skall vänta tills debattnivån blivit högre och debattörerna mera ansvarskännande. Jag tycker tvärtom att domarna skulle kunna våga sig ut på arenan redan nu, bl. a.därför att vi annars kan riskera att få vänta länge. Domarna kan tillföra debatten sakkunskap. I vart fall bör det ligga även i domarnas intresse att delta i samhällsdebatten så att deras synpunkter kan beaktas i lagstiftningsarbetet.
    Den främsta och mest påtagliga nyttan för en domare med tjänstgöring i fängelse är emellertid den kontakt han får med de intagna. Härigenom får han lära sig att själv använda ett mera lättförståeligt språk och att lyssna på de intagna. En domare har att ta hänsyn till att en domstolsförhandling i många fall utgör en enstaka och genomgripande händelse för en tilltalad som blir spänd redan av detta men också av den atmosfär som möter honom i rättegångssalen. Flera internerade påpekade för mig att de inte ens förstod domarens språk. Det är säkert inte en anmärkning som saknar fog. Den kan bero på att jurister liksom f. ö. även andra yrkeskategorier använder fackspråk. Vi bör följaktligen tänka på att detta språk kante sig otillgängligt för den oinvigde. Självfallet hjälper ingen lättköpt dureform. Jag har nu fått lära mig att många äldre tilltalade t. o. m. kan känna sig besvärade av du-titulatur. Tilltal skall anpassas från fall till fall. Mycket viktigt är att domaren ger sig tid att lyssna på den tilltalade och förvissar sig om att denne får säga det han vill. Den tilltalades berättelse bildar underlaget för den juridiska bedömningen. Det beror kanske främst på domaren om den berättelsen kan ges i en lugn och avspänd form. Först då får man enligt min uppfattning en riktig dom. Detta är en truism men det finns fortfarande många domare som mera kunde bemöda sig om en lättfattlig kommunikation med den tilltalade.
    Jag anser sammanfattningsvis att det skulle vara värdefullt om blivande domare under sin utbildning får tjänstgöra i fängelse som vårdare eller assistent och då lämpligen i anslutning till tingsmeriteringen. Personer som redan är "inne på domarbanan" bör beviljas tjänstledighet med bibehållen lön för sådan eller likvärdig tjänstgöring. Härigenom vinner man den fördelen att inte endast de yngre domarna får bredda sin samhällsorientering.Dessutom visar man att direktiven till domarutredningen, i den del de syftar till att domare skall få vidgad samhällskontakt, är allvarligt menade och "ei blot til Lyst".

                                                                                                         Ulla Ljunggren-Thedéen