316 Bertil BengtssonBØRGE DAHL. Produktansvar. Kbhvn 1973. Juristforbundets Forlag. 559 s. Dkr 140,00.

 

Ansvaret för skadebringande produkter står sedan flera år i centrum för uppmärksamheten på det skadeståndsrättsliga området, bl. a. genom de uppmärksammade processerna om läkemedelsskador. En svensk kommittté arbetar med lagstiftning på området sedan våren 1973, och inom Europarådet försöker en expertkommitté att åstadkomma en konvention om ansvaret. På senaste år har flera nordiska monografier sysslat med problemet: först dansken Jörgen Hansens avhandling Sælgerens ansvar for skade forvoldt af ting med farlige egenskaber (1965), sedan Karlgrens stora svenska arbete Produktansvaret (1971), och nu den anmälda, omfångsrika undersökingen av en ung dansk jurist.
    Dahis arbete är ambitiöst upplagt. Syftet sägs vara att beskriva gällande dansk rätt, och några egentliga komparativa undersökningar förekommer väl inte; utomnordisk rätt, särskilt i USA och Tyskland, ägnas dock avsevärd uppmärksamhet, och annan nordisk rätt diskuteras ingående, varvid skillnaderna mellan den danska, norska och svenska inställningen noga markeras. Också produktansvarsförsäkringen får en utförlig behandling. Tyngdpunkten ligger emellertid i en analys av dansk rättspraxis på området. Härvid tar Dahl upp långt flera problem än vad som traditionellt räknas till produktansvaret — tillverkarens och säljarens ansvar för skadebringande egenskaper hos levererat gods. Till produkter räknar han inte bara varor utan också tjänsteprestationer; detta sägs stämma med allmänt språkbruk (s. 26), något som väl knappast gäller för Sveriges del. När Dahl väl kommit in på tjänsteprestationer, ser han sig föranlåten att diskutera också "behandlingsskador", t. ex. när en hantverkare eller en entreprenör skadar reparerad eller bearbetad egendom — ibland på grund av fel hos material eller medel som de använder vid arbetet, men ibland enbart på grund av rena felgrepp under arbetet. Man är då långt från produktansvarets kärnområde. Uthyrning av fast egendom ägnas vidare ett inte så litet avsnitt, och åtskilliga köprättsliga problem utan närmare sammanhang med de egentliga produktskadorna diskuteras (i kap. 3). Medvållande, reklamation och ansvarsfriskrivning uppmärksammas också. Man kan säga, att förf. på detta vis går igenom en stor del av reglerna om skadeståndsansvaret i kontraktsförhållanden.
    Onekligen är det svårt att med en enhetlig systematik och begreppsapparat behandla alla dessa skiftande skadesituationer. De stora linjerna i tankegången kommer lätt bort bland alla detaljer. Inte sällan kan dock Dahl draga intressanta paralleller mellan skenbart olika skadefall, t. ex. när han diskuterar den återkommande tendensen till ansvarsfrihet när en förutsebar skaderisk aktualiseras som är förbunden med ett visst naturligt tillvägagångssätt ("systemskador", med Dahls terminologi).
    Åtminstone för en svensk kan nog rättsfallstolkningen ibland verka ganska djärv. Dahl är inte sällan benägen att pressa även ganska intetsägande domsformuleringar för att få iram en någorlunda enhetlig linje i denna snåriga flora av avgöranden som behandlas, ofta från lägre instanser.1

 

1 Ett exempel ger diskussionen av den svårtolkade rättspraxis som rör ansvaret för "behandlingsskador", när fel förekommit vid tillverkningen av använda medel och material (s. 221—239).

Anm. av Børge Dahl: Produktansvar 317Men analysen av det stora materialet är energiskt genomförd och rik på tankeväckande synpunkter.
    Här finns inte utrymme för någon diskussion av undersökningens detaljer. Det kan emellertid vara skäl att ta upp ett speciellt drag i behandlingen av produktskadorna, som får observeras vid läsningen. Med hänsyn till skadeorsaken skiljer Dahl i anslutning till kontinental doktrin mellan konstruktionsfel (som avser produkters ursprungliga konstruktion och sammansättning), fabrikationsfel (som uppkommer hos enstaka exemplar pågrund av missöden i tillverkningsprocessen) och instruktionsfel (t. ex. i en bruksanvisning till en i och för sig godtagbar produkt). Som särskilda grupper behandlas dessutom förväxlingsfel (en oriktig vara levereras i stället för den beställda) samt vidare utvecklingsskador (beroende på en dittills okänd, oförutsedd fara) och systemskador (beroende på en känd men oundviklig fara). Det visar sig nu att denna indelning, som delvis är känd också från svensk litteratur, i Dahls framställning ofta tar sikte på om skadan är kasuell eller ej från svarandens synpunkt i skadeprocessen. Det utmärkande för utvecklingsskador och systemskador tycks för honom vara just att de inte beror på vållande ens i objektiv mening (se t. ex. s. 79, 325, 362); en skada kan i förhållande till en viss part vara en utvecklings- eller systemskada, men behöver synbarligen inte vara det i relation till en eventuell annan svarande i skadeståndsprocessen (jfr t. ex. s. 227, 261). Detta är främmande för svenskt betraktelsesätt. När vi talar om konstruktions- eller fabrikationsfel i dessa sammanhang, utgår vi lika litet som när det gäller köplagens felbegrepp från att felet måste ha uppkommit genom svarandens oaktsamhet.2 I det danska uttrycket "fejl" kan det vara mera naturligt att lägga in att vållande förekommit; fel i köplagens mening motsvaras ju här av uttrycket "mangel".
    För egen del anser jag nog den terminologi som används i Sverige vara något lämpligare. Med Dahls systematik är det lätt att bortse från att vållande mycket väl kan föreligga också vid utpräglade utvecklings- och systemskador. Tillverkaren av ett nytt läkemedel kan t. ex. vara oaktsam genom att rekommendera dess användning i sammanhang där okända skaderisker kan förekomma, just för att inte medlet kunnat prövas tillräckligt på människor. Och vid en sådan typisk systemskada som att en viss ringa del av alla människor är allergiska mot ett vaccin kan tillverkaren ha gjortsig skyldig till vårdslöshet t. ex. genom att inte varna för produktens användning i särskilda fall där en sådan allergi är mera sannolik än annars. (Dahl skulle väl här anse, att situationen inte faller under utvecklings- resp. systemskador utan under instruktionsfel, just på grund av oaktsamheten.)— Å andra sidan kan vad vi menar med konstruktionsfel eller fabrikationsfel mycket väl tänkas föreligga utan culpa — t. ex. när en kombination av flera ämnen under olyckliga förhållanden lett till en farlig egenskap hos produkten, något som visserligen inte kunnat anses helt okänt för vetenskapen men likväl varit så pass svårt att förutse för en fabrikant att detinte vore rimligt att tala om vållande från hans sida. (Jfr de av Dahl s. 326ff refererade domarna, som knappast kan sägas röra utvecklingsskador i

 

2 Jfr Karlgren, a. a. s. 79 ff, Bengtsson, Om ansvar för läkemedel (1969) s. 15ff. — Inte heller i Tyskland torde culpafrågan vara avgörande för indelningen, som väsentligen härrör just från tysk doktrin; se t. ex. Lorenz i Die Haftung des Warenherstellers (Arbeiten zur Rechtsvergleichung 28, 1966) s. 7 ff.

318 Anm. av Børge Dahl: Produktansvarvanlig mening.) Just när det gäller sådana diskutabla gränsfall får alltså Dahls framställning läsas med försiktighet. Däremot kan man helt hålla med honom om att skillnaden mellan culpaansvar och strikt ansvar på detta område allmänt sett är mycket liten (s. 362) — mindre än man ofta befarar på företagar- och försäkringshåll, när en skärpning av ansvarsregeln diskuteras. Förf: s genomgång illustrerar väl, hur flytande gränsen är mellan dessa båda ansvarstyper.
    Det nu sagda innebär inte någon egentlig kritik utan närmast ett påpekande för att hindra missförstånd, när svenska jurister studerar denna läsvärda undersökning. Man väntar med intresse på vad Dahl efter denna lovande början kan prestera på det rättsvetenskapliga området.
                                                                                                                         Bertil Bengtsson