Replik
Det är något förvånande att höra att försäkringsjuristernas åsikt ytterst grundar sig på ett uttalande av justitierådet Eklund, eftersom detta uttalande ligger långt tillbaka i tiden, är mycket kortfattat och inte närmare motiverat, och slutligen inte rör den nu aktuella huvudfrågan utan blott en fråga som skulle uppstå som konsekvens av en möjlig uppfattning i denna. Beträffande den fråga varom Eklund då uttalade sig kan jag hänvisa till mitt arbete Försäkringsrätt, 2 uppl. 1965, s. 560 f, med talrika ytterligare hänvisningar.
    Huvudfrågan har diskuterats utförligt tidigare, och för egen del kan jag hänvisa till vad jag har skrivit i SvJT 1961 s. 353 ff och i Försäkringsrätt s. 598 f samt s. 547, med hänvisningar till tidigare diskussion. Jag har där efter bästa förmåga sökt analysera skäl för och emot de olika lösningarna. Grabe anför nu en del av argumenten till förmån för den lösning som han förordar. Det skulle ta upp alltför mycket av SvJT:s utrymme att gå in på en utförlig diskussion, och jag får därför hänvisa till mina tidigare arbeten.
    Det väsentliga är emellertid vilken vikt man vid tolkning av ett förmånstagareförordnande skall tillmäta prejudikat rörande andra förordnanden med samma eller liknande lydelse. Otvivelaktigt bör man vid tolkningen fästa avgörande vikt vid försäkringstagarens avsikter, i den mån dessa kan utrönas. Men i de allra flesta fall är förmånstagareförordnanden standardiserade och formulerade inte av försäkringstagarna själva utan av försäkringsbolagens jurister. Försäkringstagaren kan visserligen vanligen välja mellan ett eller flera standardförordnanden och individuella förordnanden, men åtminstone när han godtar ett standardförordnande måste man räkna med att han har ganska begränsad insikt i konsekvenserna. Särskilt gäller detta när alternativen är så invecklade som exempelvis vid en pensionsförsäkring med tjugoårsgaranti med förordnande till förmån för "arvingar". Bedömningen av avsikterna måste bli särskilt osäker när tolkningsfrågan aktualiseras i ett ärende om arvsskatt. Det ligger i sakens natur att de efterlevande ofta hävdar den tolkning som leder till lägst arvsskatt enligt förhållandena vid dödsfallet, och att de fiskala myndigheterna hävdar motsatt uppfattning. Båda parter, kanske särskilt den sistnämnda, har begränsade möjligheter att anföra bevisning om individuella avsikter ens när sådana existerat. Enligt min mening måste man därför vid standardförordnanden i stor utsträckning begagna standardtolkningar som bygger på allmänna överväganden om vad som genomsnittligt sett är riktigt. Man finner också att argumenteringen i ärendena vanligen följer sådana linjer.
    Uppmärksamheten på den nu aktuella frågan tycks ha väckts i början på 50-talet, och 1954 tillkom det åberopade kommittéutlåtandet och Lindmans uppsats i Nordisk försäkringstidskrift. Något vägledande rättsfall saknades då. Ett avgörande av Högsta domstolen i en sådan tolkningsfråga kom emellertid genom fallet NJA 1957 s. 36. Från dens synpunkt som ville ha klart besked om hur man in dubio borde tolka ett standardförordnande måste emellertid avgörandet betecknas som en besvikelse. HD meddelade enhälligt beslut i enlighet med revisionssekreterarens betänkande, som började: "Enär det får antagas, att Emil Clemedtson vid förordnandet av förmånstagare till försäkringen nr 1) med försäkringstagarens arvingar avsett dem som vid hans död ägde rätt att taga arv efter honom, ha barnen, då — såvitt framgått — annat ej avtalats, vid dödsfallet erhållit förfogan-

derätten över försäkringen." Det hänvisas alltså till vad försäkringstagaren fick antas ha avsett, men i varje fall rättsfallsreferatet innehåller inga uppgifter som ger vid handen att försäkringstagaren haft någon insikt i innebörden av de olika alternativen för tolkningen. (Uttalandet om att något annat såvitt framkommit ej avtalats gör tolkningen ytterligare svårbedömd. Måhända åsyftas möjligheten att genom försäkringsavtalet förmånstagaren hade varit betagen förfoganderätten i förhållande till försäkringsbolaget.) Då partsargumenteringen fördes på det principiella planet och då HD vid sitt avgörande hade tillgång till såväl det nämnda kommittéutlåtandet och Lindmans uppsats som ett utlåtande i samma riktning av Svenska livförsäkringsbolags skattenämnd i ett annat ärende (utlåtandet finns i akten), ligger det nära till hands att antaga att domstolen förkastat den mening som kommittén uttalat, ehuru domstolen godtog revisionssekreterarens "försiktiga" skrivning. I varje fall kan inte avgörandet tas som stöd för den uppfattning som kommittén företrätt. Det är därvid att märka att denna hävdat just att dess mening motsvarade vad försäkringstagarna genomsnittligt sett kunde antas önska.
    Såsom jag tidigare flera gånger har anfört, talar goda skäl för båda meningarna i den aktuella frågan. Min uppfattning är att man i en sakligt tvivelaktig fråga bör utnyttja de prejudikat som finns, även om de inte är så klara som man helst skulle önska. Såvitt jag har kunnat finna har i refererad rättspraxis ingen domstol någonsin godtagit den mening som försäkringsbolagens kommitté en gång hävdade. Att då, med motivering att det rör sig om en tolkningsfråga för vilken försäkringstagarnas önskningar är utslagsgivande, identifiera den tolkning som man själv tycker är "naturligast" med dessa önskningar och på denna grund hävda den gentemot prejudikaten, berättigar enligt min mening till omdömet envishet.
                                                                                                                                  Jan Hellner