En fråga om samtycke vid adoption
I 4 kap. 5 § 1—3 st. föräldrabalken stadgas, såvitt här är av intresse:
    Utan eget samtycke må den som fyllt tolv år ej adopteras; －－－
    Den som ej fyllt tjugu år må ej adopteras utan föräldrarnas samtycke. 
— — — Vid adoption av adoptivbarn skall i stället inhämtas samtycke av adoptanten eller, om make adopterat andre makens barn, av makarna.
    Samtycke fordras ej av den som är sinnessjuk, sinnesslö, utan del i vårdnaden eller å okänd ort. Är sådant fall för handen beträffande envar av dem som enligt andra stycket skall samtycka till adoptionen, skall i stället samtycke inhämtas från barnets förmyndare.
    En fråga man kan ställa sig är om stadgandet i 3 st. 1 p. — åtminstone när det gäller sinnessjuk och sinnesslö — syftar endast på de med 2 st. avsedda personerna eller förutom dessa även på det i 1 st. avhandlade barnet.
    Rent språkligt förefaller saken tämligen klar: samtycke krävs ej av den som är sinnessjuk eller sinnesslö, vare sig han är förälder, tidigare adoptant eller presumtivt adoptivbarn som fyllt tolv år. Men denna tolkning är uppenbarligen inte åsyftad av lagstiftaren. En granskning av äldre bestämmelser ger vid handen, att tidigare motsvarigheter till det i 3 st. 1 p. intagna stadgandet otvetydigt syftat på reglerna om föräldrarnas samtycke. Vid den senaste lagändringen, som trädde i kraft 1.1.1971, omredigerades emellertid paragrafen; berörda stadgande hamnade i ett nytt tredje stycke och den klara syftningen försvann. Att avsikten med lagändringen inte var att utvidga tidigare gällande undantag från kravet på samtycke, framgår av en departementspromemoria (stencil Ju 1970: 5, s. 57).
    Måhända kan nu sägas, att detta lagtekniska spörsmål saknar reell betydelse vid tillämpningen av 1 st. Det skulle sammanhänga med den sedan adoptionsinstitutets införande i Sverige rådande uppfattningen, att barn som efter fyllda tolv år lider av sinnessjukdom eller sinnesslöhet över huvudtaget ej bör få adopteras, eftersom barnet inte kan lämna giltigt samtycke (se Lb II, s. 44, Undén, Föräldrar och barn, s. 135, och Walin, Föräldrabalken, 1 uppl., s. 68; jfr dock 2 uppl. av sistnämnda arbete, s. 101). Detta oaktat synes det vid den senaste lagändringen inte ha varit riktigt att avfatta paragrafen så, att läsaren kan föranledas tro att adoption av sådant barn gjorts möjlig genom slopande av kravet på barnets eget samtycke.
                                                                                                                             Jan Zingmark