HALVAR LEACH. Skadeersättning för personskada. (Institutet för rättsvetenskaplig forskning. LXVIII.) Sthlm 1973. Norstedts. 254 s. Kr. 55,00.

 

När f. d. justitierådet Halvar Lechs med stora förväntningar motsedda bok Skadeersättning för personskada nu utkommit, bör med en gång sägas att förväntningarna i rikt mått infriats och att boken utgör ett förnämligt tillskott till vår skadeståndsrättsliga litteratur. Lech har ägnat många års hängivna arbete åt detta område av skadeståndsrätten, och vi är glada och tacksamma över att han har fått tillfälle att lägga fram sina erfarenheter i bokform.
    Kapitelrubrikerna anger arbetets innehåll. Efter ett par inledande avsnitt— vari bl. a. redogöres för den för ämnet centrala differensbestämningsmetoden — följer kapitel om kravet på orsakssammanhang, om hänsynstagande till andra förmåner vid skadeståndsberäkningen, om ersättning under sjukdomstiden, om ersättning för invaliditet, om ersättning för chockskador, om ersättning för sveda och värk samt lyte och stadigvarande men, om ersättning för förlust av försörjare och om ersättning för begravningskostnader. Ett kapitel om preskription m. m. avslutar framställningen. Sakregister underlättar läsningen.
    Såsom torde vara bekant har en statlig utredning, skadeståndskommittén, parallellt med Lech arbetat med hithörande frågor. Kommitténs betänkande föreligger nu (SOU 1973: 51. Skadestånd V. Skadestånd vid personskada). Om kommitténs reformförslag genomförs, kommer naturligtvis en del synpunkter på hittills gällande rätt att få mindre intresse. Ändringarna är dock inte mera genomgripande än att avsevärda delar av Lechs framställning behåller sitt värde.
    Det kan vara skäl att här nämna vad kommitténs förslag i huvudsak går ut på. I fråga om principerna för bestämmande av invaliditet har vi i Sverige hittills haft ett blandat system, där man vid skadeståndets fastställande visserligen utgått från den förlust av arbetsinkomst som den skadelidande kunde beräknas komma att få vidkännas på grund av skadan men där i praktiken tagits stor hänsyn till den s. k. medicinska invaliditet, som läkarna fastställer på grundval av funktionsrubbningen. Denna ordning har ibland lett till underkompensation av svåra skador och ofta till överkompensation i fråga om de lättare skadorna. Skadeståndskommittén föreslår, att den förvärvsmässiga invaliditeten skall vara avgörande och att den definition härav som finns i lagen om allmän försäkring skall införas också på skadeståndsrättens område. I samband därmed föreslås en begränsad rätt till omprövning av skadeståndslivräntor, även sådana som fastställts genom dom. I fråga om ersättning till efterlevande går förslaget ut på att ej blott legal utan även faktisk försörjning skall beaktas och att skadeståndet —med fullföljande av en pågående utveckling i praxis — skall avse full ersättning och inte bara erforderligt underhåll. Regler ges om samordning av skadestånd och diverse andra förmåner, främst försäkringsförmåner av olika slag, varvid av speciellt intresse på grund av ämnets kontroversiella natur är att periodiska förmåner från privat olycksfalls- och sjukförsäkring

skall reducera skadeståndet medan däremot kapitalersättningar skall lämnas utanför samordningen (bortsett från fall av ersättning för förlust av försörjare, där i detta hänseende hittillsvarande principer skall gälla). Kommittén föreslår vidare, att engångsersättning i betydande utsträckning skall komma till användning i stället för livränta vid invaliditet och förlust av försörjare. Här är skatteproblemet ett bekymmer, och kommittén har synpunkter på hur svårigheterna skall angripas. Slutligen innehåller förslaget nya regler om jämkning av personskadeersättning på grund av medvållande på den skadelidandes sida. Sådan jämkning skall ske bara i fall av uppsåtlig eller grovt oaktsam medverkan eller eljest när synnerliga skäl föreligger. Detta skall gälla också i fråga om efterlevandeersättningarna; i praktiken försvinner därigenom den s. k. passiva identifikation som härhittills tillämpats.
    När jag nu kommer med några strödda reflexioner i anslutning till Lechs bok, håller jag mig företrädesvis till sådana partier som inte alls eller mera perifert berörs av skadeståndskommitténs förslag.
    Kap. 3, som handlar om orsak och adekvans, erbjuder en osedvanligt intressant läsning, där Lechs skarpsinne och analytiska förmåga i hög grad kommer till sin rätt. Jag har några randanmärkningar att göra i fråga om några av rättsfallen. — NJA 1961 s. 425 (s. 40 i boken) och 1969 s. 311 (s. 43 och 152) handlar bägge om fall av upprepade hjärnskador. I båda fallen var det så, att en person som tidigare varit utsatt för hjärnskada nu skadades igen och att fråga var om den senare skadevållarens ansvar. Den första hjärnskadan hade läkt ut, och kvar efter denna skada fanns bara en viss disposition för ny skada eller "ömtålighet", som Lech kallar det. Jag skulle gärna om den första skadan i bägge fallen vilja använda uttrycket "färdig skada", ett begrepp som jag hämtat från Stig Jørgensen, Erstatning for personskade, 3:e uppl., 1972, s. 101 not 46, där rättsfallet 1961 s. 425 omnämnes. Uttrycket visar på vad det här ekonomiskt sett är fråga om: den skadelidande har i ekonomiskt avseende övervunnit följderna av den första skadan, och skadevållaren nr 2 får då ta den skadelidande "som han är" och utge ersättning för hela den förlust som inträder efter skadan nr 2. Så långt håller jag obetingat med Lech i hans kritik av HD-majoritetens ståndpunkt i 1961 års rättsfall (av naturliga skäl, skulle jag vilja säga, eftersom jag deltog i avgörandet och var av skiljaktig mening). Nu är jag på sätt och vis ändock tacksam över utgången. Det fanns nämligen tidigare hos oss inte något prejudikat på hur man skulle förfara, när en uppdelning av skadan på samverkande orsaker övervägdes men utredning saknades om hur stor del av skadan som kunde tillskrivas varje orsak (jfr bl. a. Lejman i SvJT 1965 s. 637 och Jørgensen, Erstatningsret, 2:a uppl., 1972, s. 273). Detta rättsfall kunde vid lagrådsbehandlingen av remissen beträffande miljöskyddslagen åberopas av lagrådet till belysning av den utomordentligt betydelsefulla frågan om hur ansvaret skulle konstrueras när mer än en miljöfarlig verksamhet medverkat till miljöskada (NJA II 1969s. 313). — Jag tycker nog att Lech är onödigt sträng när han kritiserar domskälen i HD:s avgörande i 1969 års rättsfall (s. 44 i boken). Jag tror för min del, att HD skrivit på sätt som skett just för att ge uttryck åt den ståndpunkt som är Lechs och min. Underförstått i resonemanget ligger, att om den tidigare hjärnskadan inte hade varit en färdig skada utan kunde tänkas av sig själv medföra försämring av tillståndet, så hade den even-

tuellt kunnat verka reducerande på skadeståndet, i enlighet med vad som tillämpats i spondylos-fallen; se NJA 1944 s. 563 och Lechs bok s. 46 mitten. Det förefaller faktiskt också som om Lech varit inne på denna tanke (s. 45 överst).
    Det är att förvänta, att de problem om samverkande och konkurrerande skadeorsaker som aktualiseras i de många av Lech redovisade rättsfallen kommer att i framtiden minska i betydelse. Skadeståndskommittén föreslår, att skadestånd för förlorad arbetsförtjänst, invaliditet och förlust av försörjare skall fastställas såsom ett nettoskadestånd, "på toppen" av utgående försäkringsförmåner (t. ex. förtidspension, yrkesskadelivränta och sådan AGS-ersättning som omtalas på s. 91 ff. i Lechs bok) och andra samordningsförmåner. Utredningar visar, att samordningsförmånerna för arbetstagare i vanliga inkomstlägen numera är så höga, att vid mera höggradig arbetsoförmåga ofta inte finns utrymme för något skadestånd. I vart fall blir skadeståndet i de flesta fall mycket litet. Kommittén tänkte sig, att vid sammanträffande skadeorsaker detta lilla skadestånd — ofta i engångsersättningens form — skall kunna skönsmässigt reduceras, men att därvid skall iakttagas bl. a. att, när en tidigare skadeorsak lett till "färdig skada" utan aktuell nedsättning av arbetsförmågan, fullt skadestånd i regel skall utgå (trots att till grund för sjukpenning eller förtidspension lagts även den tidigare skadan) och att, när en efter skadetillfället påkommande sjukdom skulle såsom självständigt verkande skadeorsak medföra full arbetsoförmåga även bortsett från skadan, skadeståndet skall reduceras mycket kraftigt (NJA 1950 s. 650).
    I fråga om straffrättsligt ansvar för vållande till annans död (3: 7 brottsbalken) gäller enligt lagens förarbeten (NJA II 1962 s. 109) och brottsbalkskommentaren (del I, 3:e uppl., s. 32 och 129 f, jfr Strahl i Festskrift för Agge, särskilt s. 285 överst), att vållandet (culpan) skall ha omfattat effekten döden eller med andra ord att denna effekt, liksom andra moment i den objektiva brottsbeskrivningen, skall vara täckt av det subjektiva rekvisitet. Kommentaren anger, att denna regel i praxis plägar uttryckas på det sättet, att gärningsmannen, för att anses vållande till effekten döden, skall ha haft anledning att ta risken för denna i beräkning (jfr i fråga om uttryckssättet NJA 1938 s. 84). Lech synes vara av samma mening (s. 33): "För att straffansvar skall kunna ådömas för orsakande av annans död eller för åsamkande av kroppsskada eller sjukdom är det alltid en förutsättning att den handlande hade anledning att räkna med en sådan effekt av sitt handlingssätt." Emellertid har han strax dessförinnan ifråga om skadeståndsansvar i liknande situationer yttrat: "Det anses nämligen vid culpaansvar tillräckligt för åläggande av skadeståndsskyldighet att en första fas i den skadebringande händelseutvecklingen — ett första intrång på området för annans personliga integritet — varit att hänföra till uppsåt eller vårdslöshet hos den handlande. Skadeverkningar som inträffar under den följande händelseutvecklingen kan den handlande åläggas ersätta oavsett om de omfattats av hans culpa (kurs. här). För skadeståndsansvar i den delen fordras endast att mellan skadeföljderna och det culpösa handlingssättet föreligger adekvat orsakssammanhang." Om inte Lech menar att man vid vållande till annans död, i fall då döden är en följdskada till en vårdslöst orsakad initialskada, skall göra skillnad mellan straffansvar och skadeståndsansvar, går detta inte ihop med strafflagskommen-

taren och brottsbalkens förarbeten. En möjlighet att jämka samman ståndpunkterna skulle kunna vara att anta, att man kan nöja sig med att låta effekten döden täckas av en uttunnad culpa av speciellt slag, influerad av adekvanssynpunkter, men alltså acceptera att det ändå principiellt är fråga om culpa (jfr Jørgensen, Erstatningsret s. 208). I så fall kan motsättningen möjligen reduceras till en huvudsakligen terminologisk fråga: skall man, i vart fall inom skadeståndsrätten, kalla gärningsmannens förhållande till skeendet mellan initialskadan och följdskadan — den omständigheten att han hade anledning att räkna med effekten — för culpa eller inte? Såvitt jag kan se finns det dock inte något svenskt rättsfall rörande straff eller skadestånd för vållande till annans död, som skulle ge vid handen att det inte krävs "culpa" i förhållande till effekten döden.
    Nu är emellertid adekvansläran bland det snårigaste som existerar inom juridiken, och det finns knappast två författare som har samma åsikt omvad som menas med adekvans. För de flesta bygger adekvansläran på ett farebegrepp, och Strahl har (i Teori och praxis) — enligt min mening med fog — velat göra rent hus med hela läran, därför att det, principiellt sett, aldrig ordentligt kan klaras ut, hur faran skall bedömas. Vem skall göra bedömningen och vilket statistiskt underlag skall medtas? I fråga om innehållet i adekvansläran citerar Lech med gillande ett uttalande i skadeståndslagspropositionen (1972: 5) som går ut på att bedömningen av risken skall göras i efterhand av en på området särskilt insiktsfull person (boken s. 32). — I vart fall i straffrätten måste man med en sådan innebörd av adekvansbegreppet kräva något mer än blott och bart adekvat orsakssammanhang beträffande händelseutvecklingen mellan initialskadan och effekten döden. Jag vill belysa detta med ett exempel. Antag att ett fartyg till följd av försummelse i navigeringen strandar nära kusten; livbåtarna slås sönder och för att rädda sig från det sjunkande fartyget simmar besättningen i land. Simturen är kort och till synes ofarlig. En besättningsmanan grips emellertid av en haj och dödas. Befälhavaren liksom alla andra skeppare i dessa farvatten hade aldrig hört talas om att det skulle finnas haj där, men faktum är att i en på senaste tid publicerad artikel i en utländsk tidskrift förekommit en uppgift därom, som lästs av sjöfartsstyrelsens chef och några andra experter i skepparens hemland. Jag tror att man med vanliga metoder för adekvansbestämning skulle säga, att befälhavarens vårdslöshet i fråga om grundstötningen på ett adekvat sätt hade lett till sjömannens död; men han hade enligt min mening ej haft anledning att ta risken för denna effekt i beräkning, och han kan inte fällas till ansvar för vållande till annans död. Men om någon till äventyrs skulle anse att skepparen, på ett tämligen abstrakt sätt, hade "bort taga effekten i beräkning", är därmed också sagt att skepparen gjort sig skyldig till culpa med avseende å effekten, och han skall då straffas och dömas till skadestånd för vållande till annans död. Detta visar, hur på culparegelns område culpasynpunkter och "adekvanssynpunkter" flyter i varandra. Strahl måste ha rätt, när han gör gällande att adekvansläran är obehövlig på culparegelns område.
    Bland de rättsfall som Lech i detta sammanhang kommenterar återfinns det som förekommer i NJA 1966 s. 30 (boken s. 61 f). Omständigheterna i detta fall var, att en bilförare gjorde en vårdslös omkörning, varvid bilen kolliderade och en passagerare kastades ur bilen och blev liggande skadad

på vägen. Strax därefter överkördes han av en annan bil och dog. Föraren av den bil, i vilken passageraren åkt, åtalades och fälldes för vållande till annans död. HD:s majoritet fastställde, med ett tillägg, hovrättens domskäl vari konstaterades att det rådde mörker och livlig trafik på platsen och att med hänsyn härtill "uppenbar risk" förelåg för att den utslungade passageraren skulle bli överkörd av en annan bil. Jag var av skiljaktig mening i fråga om motiveringen och utvecklade närmare culpasynpunkten på det sättet, att möjligheten att passageraren vid en kollision skulle kunna kastas ut ur bilen och bli påkörd av annan bil i den täta och snabba trafik, som i mörkret pågick på vägen, måste anses ingå bland de risker för skada i olika avseenden, som den åtalade bilföraren hade anledning att ta i beräkning när han inlät sig på omkörningen. Lech kritiserar detta resonemang och framhåller att det är orealistiskt. Man kan enligt Lech inte förutsätta, att den vårdslöse föraren hade bort överväga hur händelseförloppet in concreto skulle gestalta sig, utan man får nöja sig med att det måste ha stått klart för honom, att omkörningsförsöket, om det misslyckades, kunde leda till en svår olycka och till och med till någons död.(Även detta är naturligtvis, som framgår av vad jag redan sagt, enligt mitt sätt att se saken, en culpabedömning.) Jag har visserligen för mina formuleringar stöd i motiven till brottsbalken (NJA II 1962 s. 109 rad 14 nedifrån), men jag har ändå blivit övertygad om riktigheten av Lechs argumentering (jfr A.Vinding Kruse, Erstatningsretten, 2:a uppl., 1971, s. 90 ff och 214 ff). En koncession åt Lechs synsätt utgör väl också skrivningen i HD-domen i fallet NJA 1967 s. 164: "hade vatten väl kommit in i ledningarna, måste vad som sedermera inträffade i och för sig utan tvekan anses ligga inom ramen för vad man i förväg hade möjlighet att taga i beräkning"; jfr vad jag anfört i SvJT 1969 s. 320. Antagligen bör dock i straffrätten ställas högre krav på konkret-psykologisk beräknelighet än i skadeståndsrätten.
    På s. 107 f behandlar Lech rättsfallet FFR 1961 s. 187. Där förhöll det sig så, att en hjärnskadad arbetare yrkade ersättning av skadevållaren med belopp motsvarande kostnad för att hustrun vårdat honom i hemmet och därigenom hindrats att ta förvärvsarbete; hustrun hade överlåtit sin fordran på mannen. Dennes talan ogillades, enär det icke ens påståtts vare sig att hustrun haft några särskilda utgifter för vården eller att hon skulle ha tagit förvärvsarbete, om han inte blivit skadad, eller att hon eljest lidit någon ekonomisk förlust på grund av vårdens utövande. Lech är kritisk mot domskälen: han anser att det är tvivelaktigt om käromålet lättare hade kunnat bifallas, ifall hustrun hindrats från att ta förvärvsarbete eller haft särskilda utgifter. Jag skall inte gå in på Lechs skäl härför, men han menar tydligen att den skadade, i ett sådant fall som detta, borde kunna få ersättning enligt principen om obehörig vinst. Jag undrar om det inte är att i onödan krångla till saken. Vi har ju begreppet vårdlivränta, och enligt de principer som skisserades i rättsfallet NJA 1968 s. 23 borde här ifrågavarande kostnader kunna berättiga till motsvarande ersättning.
    På s. 119 påtalar Lech det egendomliga i att livränta utdömts för lång tid i det förflutna, trots att man vetat att någon förlust av arbetsförtjänst då ej förekommit. Det är ett välbehövligt påpekande (jfr JustR Karlgren och Brunnberg i NJA 1963 A 18); förfarandet torde komma att försvinna om skadeståndskommitténs förslag genomförs.
    Lech kritiserar HD:s dom i rättsfallet 1966 s. 254 (Potts ögonskada;

boken s. 131 f). Han finner att HD här uttalat två motstridiga meningar: dels att det är den individuella, konkreta skadan som skall ersättas, dels att den medicinska graderingen, som innebär att bedömningen sker efter abstrakta schablonmässiga grunder, skall gälla när ej särskilda skäl motiverar att den frångås. Lechs mångåriga kamp mot domstolarnas inställning i ögonskademål torde nu äntligen bära frukt; enligt skadeståndskommitténs betänkande skall ersättningen vid förlust av ett öga normalt utgå på det sättet att den skadeståndsskyldige dels tillhandahåller en betald olycksfallsförsäkring för ögat nr 2 dels utger ett förhöjt tabellbelopp som ersättning för lyte och men m. m.
    De traumatiska neuroserna utgör ett problem (boken s. 151 ff). Vilka oerhört subtila resonemang man här kan råka in i — huruvida den skadade inte kunnat eller inte velat bli frisk — illustreras på s. 159. En del av svårigheterna kanske försvinner, enligt erfarenheterna bl. a. från Danmark, om det blir möjligt att såsom skadeståndskommittén föreslår bestämma skadeståndet i många av dessa fall till ett engångsbelopp (boken s. 158).
    Boken innehåller s. 204 ff en mycket välkommen översikt av rättspraxis ifråga om underhåll till efterlevande. Sammanställningen visar, att nivån i rättspraxis nästan nått upp till den av skadeståndskommittén föreslagna standarden att det skall vara fullt — och inte bara erforderligt — underhåll som skall utgå i skadestånd.
    HD-majoritetens inställning i rättsfallet NJA 1949 s. 693 om ersättning för resekostnader i samband med begravning (Lechs bok s. 235) är påfallande njugg. Skadeståndskommittén uttrycker den förhoppningen, att praxis i fortsättningen skall bli något mera generös.
    Och jag uttrycker den förhoppningen att Lech kommer att fortsätta sitt skickliga och betydelsefulla arbete inom skadeståndsrätten.
                                                                                                                          Erland Conradi