LARS ERIK TAXELL. Avtal och rättsskydd. Acta Academiae Aboensis, Ser. A, Vol. 43. Åbo 1972. 504 s. Fmk. 50,00.

 

Professor Lars Erik Taxell i Åbo har gjort framstående insatser på många områden, som politiker, universitetsadministratör och inte minst som rättsvetenskapsman. En närmare presentation av Taxell och vad han betytt och betyder för finsk och nordisk rättsvetenskap återfinns i häfte 1—2 av Tidskrift för Juridiska Föreningen i Finland 1973, ett dubbelnummer som utgör en hyllning till honom och kollegan Berndt Godenhielm i sambandmed deras nyligen inträffade 60-årsdagar.
    Som rättsvetenskaplig författare har Taxell hittills med förkärlek ägnat sig åt aktiebolagsrätten. Många svenska, danska och norska jurister torde vid det här laget ha lärt sig att när inhemska lagkommentarer och handböcker inte ger uttömmande besked i något praktiskt eller principiellt aktiebolagsrättsligt spörsmål så finns lösningen som regel i någon av Taxells skrifter.
    Nu har det gått ett par år utan att det synts till några nya bolagsrättsliga arbeten av Taxell. På hans artiklar i olika festskrifter har man förstått att han ägnat sig åt kontraktsrättsliga problem. Resultatet av de senaste årensforskningsarbete föreligger nu med Avtal och rättsskydd. Det är ett digert

arbete — omkring femhundra sidor och en stor satsning som bland nyare framställningar närmast kan jämföras med klassiker som Arnholms Privatrett och Rodhes Obligationsrätt. Det kan inte råda någon tvekan om att Avtal och rättsskydd liksom de nämnda skrifterna under överskådlig tid kommer att räknas till de få verkligt centrala civilrättsliga standardverken i nordisk litteratur.
    Bokens syfte är att dra upp generella riktlinjer för bedömningen av avtalsstörningar vid förmögenhetsrättsliga avtal. Avtalsstörningar inträder med Taxells sätt att se i alla fall då ett avtal inte fullgöres och avvecklas normalt, alltså både i fall då part påstår sig inte ha blivit bunden av avtalet — avtal har ej kommit till stånd eller är behäftat med någon ogiltighetsanledning — och i fall av avtalsbrott från parts sida. I första hand är undersökningen inriktad på finländsk rätt. Framställningen bygger på och refererar till en rikhaltig flora av publicerade avgöranden från finska HD. Rättsläget i övriga Norden behandlas fortlöpande och särskilt doktrinen utnyttjas flitigt. Utomnordisk rätt anföres endast glimtvis.
    Inledningsvis anges några terminologiska och rättspolitiska utgångspunkter. Andra kapitlet ger en instruktiv översikt över olika typer av normer som kan aktualiseras i avtalstvister och hur de samverkar, en avtalsrättens rättskällelära om man så vill. Dessutom behandlas några viktigare moment i förmögenhetsrättsliga regler och resonemang, såsom riskfördelning, culpa och prestationshinder av olika slag.
    Avtalsstörningar som innefattar rubbningar i avtalsbundenheten, både sådana som beror på oegentligheter vid avtalsslutet och sådana som beror på förhållanden som inträffat efter avtalets ingående, diskuteras i kapitel III. Framställningen är ganska översiktlig och har till huvudsyfte att understryka sambandet med problemen kring avtalsbrott, som de återstående två tredjedelarna av boken handlar om. Avtalsbrottskapitlet inleds med några allmänna synpunkter på avtalsbrott, påföljder av avtalsbrott och avveckling av avtal. Så följer en påföljdskatalog där krav på prestation, hävning, innehållande av prestation och självhjälp får var sitt avsnitt. (Med självhjälp menas de metoder som står till buds för part att på egen hand kompensera sig för motpartens avtalsbrott, exempelvis kvittning.) Ersättningsfrågorna upptar störst utrymme, främst då den grundläggande formen, avtalsersättning eller ersättning för det positiva kontraktsintresset. Förutsättningar för ersättning och beräkning av ersättning behandlas utförligt. Bland övriga ersättningsformer tar Taxell upp ersättning enligt negativt intresse och ersättning för icke-ekonomiska värden. Till särskilda ersättningstyper hänför han ersättning för obehörig vinst och ersättning vid skadebringande egenskaper hos avtalsobjektet. Slutligen tar han upp påföljden minskning av vederlag (avdrag på priset) och sådana påföljder som inträder oavsett parts yrkande, såsom riskförskjutning och vårdplikt.
    Trettio innehållsrika sidor ägnas avtalade påföljder. Här behandlas bl. a. avtalat vite, friskrivningsklausuler, force-majeureklausuler och andra metoder att avtalsvägen ersätta eller modifiera eljest gällande regler om påföljder för avtalsbrott. Reglerna om själva påföljdsförfarandet, vad som fordras i form av reklamation eller krav för att sätta påföljder i kraft, ägnas det sista avsnittet innan författaren sätter punkt för sitt innehållsrika arbete med några sammanfattande synpunkter.
    En nyhet i Taxells framställning är sammanförandet av fall där avtalet

inte är bindande och fall av avtalsbrott under den gemensamma beteckningen avtalsstörning. Det är svårt att hålla med Taxell om att termen inte är särskilt bra (s. 6). Men frågan är om man vinner något genom att införa den. Taxell menar att det finns starka skäl att arbeta med ett enhetligt grepp och motiverar det med svårigheten att dra gränser och behovet av likartade bedömningar och jämförelser. Till en början kan man känna visst motstånd mot att med Taxell tala om avtalsstörningar och rubbningar i avtalsbundenheten när avtal inte kommit till stånd eller från början är ogiltigt. Men ser man det realistiskt, så finns det ju även i sådana fall ett slags avtalsförhållande eftersom åtminstone ena parten i en konflikt där frågan kommer upp inrättat sig efter avtalet och hävdar att det är bindande. I praktiken är situationen likartad med den där ena parten reagerar mot den andres avtalsbrott.
    Ett tungt vägande skäl för det taxellska greppet är gränsdragningssvårigheterna; vid fel i avtalsobjektet kan man t. ex. ofta välja mellan alternativet ogiltigt avtal på grund av svek och avtal som kan hävas på grund av väsentligt fel. Det är då viktigt att det inte finns vattentäta skott mellan de olika regelkomplexen.
    Taxells huvudargument för att behandla bristande bundenhet och avtalsbrott under ett är emellertid att han menar sig kunna samla reglerna under ett övergripande rättspolitiskt perspektiv. Det är genomgående fråga om parternas behov av rättsskydd i de situationer som framkallas av avtalsstörningar samt de rättsliga möjligheterna att tillgodose dessa behov och avväga dem mot varandra (s. 485). Denna tanke är så viktig för Taxellatt han låtit den avspegla sig i bokens titel.
    Det rättspolitiska ledmotivet har Taxell skisserat redan i inledningskapitlet. Vid avtalsstörningar blir utgångsläget för bedömningen att rättsskydd bör ges part när ett faktiskt behov därav prövas föreligga (s. 17). Ibland har lagstiftaren genom en schematisk regel angivit när behov av rättsskydd skall anses vara för handen, ibland blir det domstolens uppgift att pröva om påföljd av avtalsstörningen skall inträda på grundval av en egen prövning av parts behov av rättsskydd. "I den meningen är rättsskyddet den primära faktorn när man bedömer avtalsstörningar och deras påföljder" (s. 485)."Part bör ges rätt att annullera ett avtal när han har ett faktiskt rättsskyddsbehov som lämpligen kan tillgodoses genom att avtalsförhållandet upplöses" (s. 165).
    Jag har väldigt svårt att se att det finns något konkret innehåll i termen rättsskydd annat än att det faktiskt sker en avvägning mellan parternas intressen i den aktuella konflikten. Under påståendet att reglerna i sista hand avser rättsskydd skulle man kunna sammanföra snart sagt de flesta av privaträttens regler under ett. Som skäl för den valda systematiken är rättsskyddsaspekten enligt min mening knappast bärande.
    Jag tror t. o. m. att Taxells framställning kunde ha vunnit på om rättsskyddsöverbyggnaden lämnats åsido till förmån för konkreta argument. För övrigt ligger det en risk i att föra in så pass innehållslösa termer som "rättsskyddsbehov" i resonemanget. Sådana till intet förpliktande etiketter kan möjligen komma till användning i domstolsarbetet som en metod att undgå att redovisa konkreta överväganden bakom ett avgörande. Och Taxell är, som kommer att framgå, noga med att domstolarna öppet redovisar skälen för sina ståndpunktstaganden.

    Det sagda hindrar inte att de rättspolitiska utläggningarna i första kapitlet av boken har betydande intresse, såsom när författaren pekar på den ständiga spänningen mellan å ena sidan rättssäkerhet — regler som ger fasta och förutsebara lösningar — och å andra sidan rättsskydd eller skälighet som innefattar att man tar hänsyn till parts intressen i det speciella fallet. Denna dualism sätter sin prägel på regelsystemet, som är byggt på klara och konsekventa normer men har måst kompletteras med generalklausuler som säkerhetsventiler (s. 27).
    Vilka rättsnormer som kan kopplas in vid lösningen av en avtalstvist beröres som nämnts i andra kapitlet. Med rättsnormer menar Taxell sådana normer som domstol bör tillämpa vid tvist. Rättsnormerna har en dubbel funktion, att informera och styra parterna och vägleda vid konfliktlösning.
    På avtalsområdet är de avtalade normerna de primära. Vid presentationen av avtalsnormerna kommer Taxell in på allmänna avtalsvillkor. Dessa karakteriserar han som en "speciell rättsbildning" men lämnar läsaren i okunskap om vad som är det speciella med dem eftersom de i väsentliga avseenden bedöms på samma sätt som andra avtalsvillkor (s. 39). När det gäller sättet för inkoppling av standardvillkor kan man notera att Taxell ställer upp ovanligt liberala förutsättningar för att allmänna avtalsvillkor skall kunna bli avtalsinnehåll. Han påpekar t. ex. reservationslöst att allmänna avtalsvillkor kan ha blivit så allmänna och allmänt godtagna att de kan betraktas som sedvänjor och följaktligen ha normerande verkan såsom handelsbruk. (Jfr härtill Bernitz i SvJT 1972 s. 419 med not 10!) Å andra sidan är Taxell genomgående benägen att ge stort utrymme för skälighetsbedömning och jämkning vid ett avtals tillämpning. Och det renhårigaste sättet att angripa standardavtalen är väl det Taxell företräder — att rikta sig mot avtalsinnehållet i stället för att sätta speciellt höga krav på inkopplingsmekanismerna. För övrigt är det frapperande ofta som Taxell å ena sidan förordar regler som är strängare mot gäldenären än de vanligen antagna, men å den andra lämnar ett betydande utrymme för skälighetsbedömningar i det enskilda fallet. Skälighetsprövningen blir med Taxells sätt att se normalt moment vid det rättsliga avgörandet snarare än en säkerhetsventil.
    De övriga normkällor som Taxell översiktligt skildrar är lagnormer och kutymer, prejudikat och allmänna rättsprinciper. När det gäller kutymerna kunde man kanske önskat att det hade kommit bättre fram att kutymerna och lagnormerna ofta kompletterar varandra i stället för att stå i konflikt. Kutymen kan t. ex. ge besked om vad som inom en viss bransch bör betraktas som "oskäligt uppehåll" enligt köplagens reklamationsregler vid fel. När Taxell kommer in på prejudikaten avslöjar han en ganska kritisk inställning till den finska HD som prejudikatbildande instans (se t. ex. s. 68; jfr förordet s. VIII). Främst är det oklara och ofullständiga domsmotiveringar som stöter honom. Den gränsdragning som Taxell söker göra mellan domstolsavgöranden som inte är prejudikat utan "direkt tillämpar en gällande lagregel" och avgöranden med prejudikatvärde tycks för övrigt konstlad och svårhanterlig (s. 62).
    Många meningsutbyten inom rättskälleläran — och Taxells framställning i andra kapitlet är som antytts inget annat än just ett utkast till en avtalsrättens rättskällelära — brukar angå gränsen mellan normer av lägsta dignitet och området för domstolarnas fria värdering. Taxell tar upp de all-

männa rättsprinciperna som särskild normgrupp och nämner som exempel skälighetsprincipen och lojalitetsprincipen. Om man överhuvud skall ta upp allmänna rättsgrundsatser som normkälla — vilket är tveksamt — kan man kanske ta upp skälighetsprincipen såsom allmän jämkningsregel. Här kan man visa på en klar linje med SkbrL 8 §, specialstadganden och rättsfall på skilda områden som replipunkter. Däremot kan man enligt min mening ställa sig skeptisk till en sådan lojalitetsprincip som Taxell presenterar. Den skulle innefatta så olikartade moment som reklamationsplikt, vårdplikt, plikt att tillvarata motpartens intressen vid kompensationsaffärer etc. Taxell tar också själv udden av "denna allmänna rättsprincip" när han medger att lojalitetsregeln blott är en av flera faktorer som påverkar avgörandet (s. 82). Bättre är nog att föra in lojalitet och skälighet som bedömningsfakta vid en fri värdering. Längre fram i kapitlet betraktar för övrigt också Taxell skälighet som ett bedömningsfaktum (s. 126).
    Resten av andra kapitlet ägnas just åt bedömningsfakta, dvs. viktigare faktorer som får betydelse inom ramen för de regler som blir aktuella vid avtalsstörningar. En av dessa faktorer är möjligen typiskt taxellsk och återkommer ofta i den följande framställningen, nämligen avtalsbalansen, en strävan till jämvikt mellan prestation och motprestation. Enligt Taxell är ersättningsreglerna vid avtalsbrott ett uttryck för denna balanssträvan liksom möjligheterna att jämka vederlag som på grund av mellankommande händelser blir förhållandevis mycket mer betungande för gäldenären än för hans motpart.
    I framställningen av bedömningsfakta är enligt min mening avsnittet om prestationshinder av störst intresse; här visar systematikern Taxell verkligen lejonklon.
    Kapitel III behandlar som nämnts rubbningar i avtalsbundenheten, ursprungliga och efterföljande. Bland de ursprungliga rubbningarna går Taxell i ilfart över brister i avtalsmekanismen och brister i mellanmans uppträdande, frågan om avtal kommit till stånd. Det kan inte hjälpas om läsaren här blir något skeptisk till värdet att sammanföra dessa moment med övriga avtalsstörningar. Till skillnad från vad som gäller ogiltighetsproblematiken är anknytningen till avtalsbrotten och deras påföljder svår att inse. För Taxells systematik talar dock onekligen att det är svårt att dra klara gränser mellan brister i avtalsmekanismen och vissa ogiltighetsfall (s. 143).
    Efterföljande rubbningar i avtalsbundenheten ägnas större utrymme. När det gäller frågan huruvida ändrade förhållanden påverkar avtalsbundenheten förordar Taxell efter en ingående diskussion en individualiserande bedömning med utgångspunkt från bedömningsfakta som avsikten med avtalet, förutsättningarna vid avtalsslutet, avtalsbalansen, skälighet och god sed samt allmänna riskfördelningssynpunkter. Det försök till en lösning efter en enhetlig modell som förutsättningsläran innefattar avvisas med tanke på att den aldrig vunnit fotfäste i finsk rätt och på sistone utsatts för berättigad kritik av skilda nordiska författare.
    Medan som framgått skildringen av rubbningar i avtalsbundenheten huvudsakligen ingår för att tjäna som en referensram för reglerna om påföljder av avtalsbrott utgör framställningen kring avtalsbrotten arbetets tyngdpunkt. Det kan inte komma ifråga att här redogöra för innehållet mera i detalj. Den inledande kortfattade innehållsöversikten får räcka. Genomgående drag är rikedomen på material och synpunkter, systematisk preci-

sion och ett klart och lättläst språk (samt, ledsamt nog, ett otal tryckfel).
    Någon läsare kanske störs av vagheten i de lösningar som presenteras på olika problem. Ofta resulterar diskussionen i en hänvisning till en bedömning i det enskilda fallet eller i en vägning av olika bedömningsfakta mot varandra.
    Enligt min mening följer vagheten naturligt av att det rör sig om ett arbete på den allmänna förmögenhetsrättens område som har till syfte att ställa upp generella riktlinjer. Eftersom man inte i förväg kan ha någon uppfattning om i vilken typ av avtalsförhållande som en konflikt kommer upp är det lämpligt att hålla dörren öppen för undantagslösningar. OcksåTaxells starka betonande av skälighetssynpunkter och hans benägenhet att föreslå jämkningsregler medverkar till det vaga intryck som hans lösningsförslag ofta ger. Det kan naturligtvis råda delade meningar om i vad mån det är en styrka eller en svaghet i rättssystemet med en sådan programmatisk öppenhet och tänjbarhet. Utvecklingen hittills visar enligt min mening snarast på att den taxellska inställningen hör framtiden till.
    Någon kanske vill hävda att det är en svaghet att framställningen i så hög grad bygger på redan bearbetat material och redan framförda synpunkter. Men det är väl en självklarhet att nyheterna i ett så vittomspännande arbete främst måste ligga i systematiken, i tillskapandet av lämpliga angreppssätt och lösningsmodeller, inte i självständigheten i synpunkteroch materialbearbetning. För övrigt gör Taxell närmare besett många självständiga ställningstaganden. Man observerar t. ex. att han konsekvent motarbetar oskicket att grunda olika lösningar på fingerade eller presumerade garantier, liksom att han i huvudsak avstår från att lägga preventionssynpunkter till grund för sina resonemang i medvetande om våra dåliga insikter i de faktiska preventiva effekterna av olika rättsregler (se t. ex. s. 276). Med den finska HD-praxis för Taxell dessutom in ett material som hittills varit okänt för en nordisk läsekrets.
    Det förekommer också att Taxell lämnar rollen som beskrivare och systematiker och ger mer eller mindre starkt rättspolitiskt präglade synpunkter på gällande rätt. Han hävdar sålunda i det avsnitt som handlar om rätt att kräva fullgörelse, att det finns skäl att i huvudsak uppge den redan tidigare starkt begränsade rätten för borgenären att kräva naturaprestation vid avtalsbrott. Borgenären är enligt Taxells uppfattning tillräckligt väl tillgodosedd med de andra påföljdsmöjligheter som står honom till buds (s. 200).
    Det som vid sidan av helhetsgreppet över alla avtalsstörningar är det verkligt nya i boken är framställningen om ersättning vid avtalsbrott. Detta avsnitt är det i särklass mest utförliga och det är tydligt att de här behandlade problemen ligger författaren alldeles särskilt varmt om hjärtat. För den som haft tillfälle att ta del av hans tidigare arbete Ansvar och ansvarsfördelning i aktiebolag och konstaterat Taxells utomordentliga handlag med och starka engagemang i ersättningsfrågorna kommer det inte som en överraskning att man här hittar kärnpunkten i boken.
    Vad Taxell vill är ingenting mindre än att helt vända upp och ner på den traditionella uppfattningen av skadestånd i avtalsförhållanden. Hans annorlunda syn på problemen kommer till uttryck redan i valet av beteckningen avtalsersättning. Taxell vill nämligen i mycket klippa av de förbindelselänkar som traditionellt kopplat samman skadestånd i och utom av-

talsförhållanden.
    Taxell hävdar att det är avtalet som utgör grunden för borgenärens ersättningsanspråk, ett anspråk som aktualiseras i och med avtalsbrottet. Vid ett avtalsbrott skall avtalet förverkligas i ekonomiskt avseende. Det är därmed inte nödvändigt att fixera några särskilda förutsättningar för gäldenärens ersättningsskyldighet i stil med culpa. Skyldigheten att betala ersättning kan dock påverkas av det faktum att vållande saknas eller föreligger (s. 257).
    Taxell uppfattar sin lösning inte som ett uppslag de lege ferenda utan som ett angreppssätt som är förenligt med gällande rätt. Han visar nämligen på att culparegelns plats i rättstillämpningen när det gäller inomobligatoriska förhållanden är mera begränsad än vad som framgår av doktrinen. I flera fall ur finsk HD-praxis har det sålunda utanför det lagreglerade området utdömts ersättning under hänvisning till att avtalsbrott förekommit men utan att man fäst avseende vid gäldenärens vållande. Culparegeln har i praktiken också uttunnats av de grundsatser som ansetts gälla för ansvar för medhjälpare. I rättspraxis kan beläggas fall av omkastad bevisbörda och strikt ansvar. Avtalsklausuler tycks i allmänhet utgå från en generell skadeståndsskyldighet utan något culpakrav (s. 269 f).
    När man tillämpar den taxellska ersättningsregeln skall man alltså först konstatera huruvida avtalsbrott förekommit och om borgenären till följd därav gått miste om förmåner som tillkommit honom enligt avtalet.
    Om så visar sig vara fallet får man i andra hand pröva om det föreligger någon befrielsegrund som kan befria gäldenären från ersättningsansvar. Vid culpaansvar måste gäldenären bevisa att han icke varit vårdslös för att gå fri från ansvar. Detta är huvudregeln. Undantagsvis blir gäldenären befriad från ansvar om borgenären ej kan visa att vållande från gäldenärens sida föreligger. Vid strikt ansvar kan endast särskilda omständigheter, såsom ingripande prestationshinder av typ force majeure, verka ansvarsbefriande. Bland omständigheter som vid en helhetsbedömning kan föranleda ersättning enligt principen om strikt ansvar kan nämnas att gäldenären är fackman, att avtalet ingår som led i hans företagsverksamhet eller att avtalsbrottet beror på bristande ekonomiska resurser hos gäldenären.
    Finns det skäl att tillägna sig det nya sätt att se på ersättning i avtalsförhållanden som Taxell — inspirerad av bl. a. Arnholm — förordar? Man kan först konstatera att Taxells förslag innebär en större omvälvning på det teoretiska planet än på det praktiska. Det tycks dock innebära en viss skärpning av ansvaret. Metoden bör därför, som Taxell också själv (s. 277) rekommenderar, kompletteras med en uppmjukning av den fulla ersättningens princip. Under den förutsättningen kan man väl knappast hysa några betänkligheter ur rättspolitisk synpunkt. För svensk rätt tillkommer problemet att culparegeln i skadeståndslagen är fastställd att gälla som utfyllnadsregel också i avtalsförhållanden, något som med hänsyn till det utrymme som lagen öppnar för särskilda regler om skadestånd i avtalsförhållanden möjligen inte behöver bereda några bekymmer (jfr Hellner, Skadeståndsrätt, 1972, s. 38).
    Enligt min mening finns det all anledning att acceptera Taxells synsätt. Han pekar på en mycket väsentlig och naturlig skiljaktighet mellan ersättningssituationer i och utanför avtal. Och man får en teoretiskt tillfredsställande förklaring till skillnader i bedömningen av skadefall som hittills varit

svåra att hållbart motivera. I rättspraxis kan man ju finna exempel på att ersättningsskyldighet ålagts i fall där culpa varit mycket tveksam. Utgången har då stundom förklarats med hänvisning till kontraktsrättsliga inslag i tvisten. Såvitt jag förstår kan detta resonemang inte gå ihop så länge man utgår från en gemensam culparegel både i och utanför kontraktsförhållanden. Med avtalsutgångspunkten, som Taxell visar på, faller, såvitt jag förstår, pusselbitarna på sina rätta platser. Den insats som Taxell gör för att skapa klarhet i regelsystemet för ersättning i avtalsförhållanden är värd att uppmärksammas och hans synsätt är förtjänt av att vinna anslutning. Detta utesluter inte att man på enskilda punkter kan ha annan uppfattning än Taxell om utformningen av den nyss beskrivna lösningsmodellen för inomobligatoriska skadefall som ej är direkt reglerade i lag eller avtal.
    Bland ståndpunktstaganden av intresse i den fortsatta framställningen kan påpekas, att Taxell, i anslutning till bl. a. Gomard och Hellner, pläderar för en begränsning av ersättningsbeloppet till normal ersättning. En sådan typisering anser han överlägsen den mera nyckfullt verkande adekvansbedömning som ligger närmast till som en alternativ begränsningsmetod i fall där utdömande av full ersättning skulle leda till otillfredsställande resultat (se särskilt s. 367). Denna begränsning är, liksom den allmänna jämkningsregel som Taxell (s. 378) förespråkar, en förutsättning för den skärpning av ansvaret som följer av de taxellska principerna om förutsättningarna för ersättningsskyldighet i kontraktsförhållanden.
    Vidare kan noteras några synpunkter på ersättning till följd av skadebringande egenskaper hos avtalsobjektet. Trots att framställningen gäller ansvar i kontraktsförhållanden understryker Taxell (s. 406) att man inte får låta ansvarsfrågan vid skadebringande egenskaper bli beroende av en klassificering i inom- eller utomkontraktuellt. Problemet är specifikt och får behandlas utifrån sina egna förutsättningar. Taxell uttalar sig för ett tämligen strängt ansvar: gäldenären bör således åläggas strikt ansvar om han är fackman eller om skaderisken är särskilt stor (s. 408). Häremot ställer han dock frikostiga möjligheter till jämkning av ersättningsbeloppet.
    Från det intresseväckande och innehållsrika avsnittet om avtalade påföljder kan antecknas Taxells ståndpunktstagande (s. 452 f) att avtalsvite i princip utesluter ytterligare skadeståndskrav, såvida inte ändrade förutsättningar undantagsvis medfört en väsentlig disproportion mellan vite och förlust eller gäldenären avsiktligt dragit sig ur avtalsförhållandet med tanke på att vitet för honom innebär en ekonomiskt gynnsam lösning. Ett uttalande (s. 458) som rekommenderar en restriktiv inställning i fråga om friskrivningar för personskador orsakade av skadebringande egenskaper hos avtalsobjektet förtjänar att uppmärksammas; frågan om friskrivningsklausulernas räckvidd i sådana fall är ju i högsta grad tveksam (Hellner a. a. s.217).
    Det är min förhoppning att jag med dessa axplock och synpunkter lyckats göra läsaren nyfiken på Avtal och rättsskydd, en bok värd att bekanta sig med. Det är tyvärr svårt att i en kortfattad anmälan göra rättvisa åt en så innehållsrik och mångfacetterad framställning. Svårt är det också att uttrycka den beundran man känner inför författarens prestation.
                                                                                                                       Carl Martin Roos