PER BRUNSVIG. Konstruksjonsansvar ved bygging av skip. Universitetsforlaget. Oslo 1973. 523 s. Även utg. som Arkiv for Sjørett Bd 13.

 

Det är onekligen en viktig händelse, när en av Norges allra främsta advokater underkastar sig de stränga prov som måste genomgås för avläggande av juris doktorsgrad. Att vid sidan om en stor advokatpraktik och tidsödande konsultationer i näringslivets tjänst skriva en omfattande vetenskaplig avhandling på några år måste ha inneburit enorma uppoffringar, däribland många sömnlösa nätter. Själva satsningen på en teoretisk examen under dessa omständigheter visar, att man från framstående praktiskt juristhåll värderar juridisk forskning högt. Samtidigt får den teoretiska verksamheten genom en doktorand av detta slag en bättre inblick än vanligt i hur problemen ter sig i verklighetens vardagsarbete. Det är kanske också rättvist att säga, att knappast något rättsområde kan uppvisa en mera nära och harmonisk samverkan mellan teori och praktik än nordisk sjörätt. Det tycks mig som om Per Brunsvigs disputation kan ses som en värdefull bekräftelse på detta utmärkta förhållande.
    Förf:s stora juridiska erfarenhet har medfört, att boken berikats med ett omfattande material av skiljedomar och kontraktsklausuler, som väl en förf. med annan bakgrund knappast skulle ha lyckats få lika fullständigt. Givetvis är framställningen vidare präglad av den mest intima kännedom om den juridiska verkligheten och — enligt vad bekräftats av andra framstående kännare av denna rättsmateria — ett välbalanserat juridiskt omdöme. Att boken i sin helhet är skriven på ett vårdat juristspråk är väl närmast en självklarhet; det förekommer ytterst sällan att någon mindre elegant formulering smugit sig in.
    Täckningen av den nordiska rättslitteraturen på berörda områden är inte fullständig, samtidigt som det ibland förekommer irrelevanta och delvis förlegade litteraturuttalanden. Ibland begagnas sekundärkällor, där primärkällor funnits att tillgå. Avvägningen av hur mycket som bör sägas rörande allmänna frågor har inneburit svårigheter, och det händer att det blir mer än som behövs, om attityden blott skall preciseras, och mindre än nödvändigt, om någon självständig bearbetning har åsyftats. Vad som sägs om kutymer (s. 186 ff) innebär ett exempel härpå. Korrekturfelen är kanske litet många men förklaras av den mycket korta tid som stått tillbuds för tryckläggningen. Allt detta är småsaker utan verklig betydelse.
    Framställningen är uppdelad i fem delar. Den första presenterar som en inledning fartygsbyggnadskontraktet, avgränsar ämnet och anger uppgiften för den följande undersökningen. Den andra delen inriktas på vad som utgör konstruktionsfel och närliggande ämnen. I den tredje delen genomgås gällande dispositiva regler om konstruktionsansvar, och först därefter behandlas som en fjärde del avtalsregleringar av samma ansvar. Femte delen innehåller en värdering av de behandlade reglerna, även med en blick på

432 Kurt Grönforsden sannolika rättsutvecklingen. Boken avslutas med en utmärkt registeravdelning, som underlättar för läsaren att snabbt hitta.
    En detaljerad diskussion rörande förf:s resultat har sin plats i sjörättsliga fackpublikationer. Här skall endast göras några reflexioner i ett ämne med allmänt civilrättsligt intresse: vad är egentligen ett fartygsbyggnadskontrakt för ett slags avtal?
    Den del av den speciella obligationsrätten, vartill fartygsbyggnadskontrakten närmast brukar hänföras, har haft en ganska långvarig utveckling med hänsyn till typiseringen av kontrakten. Under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet utvecklades arbetsbetinget efter tysk rätt som förebild. Denna avtalstyp hjälpte dock föga, eftersom den omfattade så mycket att man längre fram i vårt århundrade började tillägga, att varje typ inom denna vida ram måste finna sina speciella regler. Så småningom har man kommit till uppställandet av nya kategorier, däribland tillverkningsavtal, varpå fartygsbyggnadskontraktet kan anses utgöra ett exempel.
    Man kan nu fråga sig vad syftet är med att tala om fartygsbyggnadskontrakt som i jämförelse med andra avtal något för sig självt. Naturligtvis finns det åtskilliga särdrag att ta fasta på: det är ett långvarigt avtal, det gäller mycket pengar, det låser parternas ekonomiska positioner, det kan i hög grad innebära en spekulation som gynnar den ena eller den andra parten, inteckning i fartygsbyggnadskontrakten är en särskild finansieringsform som har framtvingats av att det rör så mycket pengar, klassifikationssällskapen har en särskild verksamhet på detta område m. m. I några sammanhang är förf. inne på sådana synpunkter.
    Det är alldeles klart, att enligt moderna rättsvetenskapliga metoder en klassificering inte i och för sig innebär att man därmed fått svar på vilka regler som i alla avseenden gäller i olika situationer. Men avtalstypen som fenomen sammanför systematiskt sådant som funktionellt hör ihop och där reglerna bör bedömas utifrån denna helhetsmiljö för att man skall få "et fornuftig sammenhengende regelsystem" (s. 198). Det är t. ex. uppenbart, att hävning och avbeställningsrätt är institut, som har en alldeles särskild färg när det gäller tillverkning av så ekonomiskt betydande och komplicerade produkter som fartyg.
    De nordiska köplagarna uppvisar den egendomligheten, att fartygsbyggnadskontrakt direkt faller under köplagen enligt dess 2 §. Samtidigt är det uppenbart, att köplagens regelsystem i åtskilliga avseenden passar ovanligt illa på de faktiska förhållandena vid fartygsbyggnad. Det måste därför bli en naturlig strävan för juristerna att fråga, om inte handelsbruk eller annan sedvänja föreligger av beskaffenhet att enligt 1 § skjuta åt sidan köplagens dispositiva regler. Av intresse blir därvid de allt vanligare normallösningar av olika rättsfrågor, som finns inskrivna i fartygsbyggnadskontrakt. Därom uttalar förf. (s. 8) följande: "Så ensartet, omfattende, mangeårig og fast som denne kontraktspraksis nu er blitt — nasjonalt og internasjonalt — kandet være et spørsmål om man ikke også for norsk retts vedkommende må si at det er blitt utviklet kutymer eller sedvanerettsregler som må gå foran kjøpslovens regler... I så fall er skipsbyggekontraktene — og andre tilvirkningskontrakter av samme karakter — også hos oss blitt en kontraktstype sui generis som de lenge har vært det i Tyskland og Italia."
    Själv menar jag, att det finns skäl att gå ännu längre och även utan att sådan sedvänja kan bevisas (ännu) föreligga ofta nog hellre falla tillbaka

Anm. av Per Brunsvig: Konstruksjonsansvar ved bygging av skip 433på normalinnehållet i mera utförliga och genomtänkta allmänt använda kontraktsformuleringar, när det individuella avtalet lämnar en i sticket.Särskilt ligger detta nära till hands när det gäller utbyggnadsnormer rörande något för fartygsbyggnadskontrakt så betydelsefullt och karakteristiskt som "utbedringsplikten", under det att köplagslösningar kan ligga närmare till hands när det gäller mindre "säregna" och alltså mera förmögenhetsrättsligt orienterade delar av avtalet. Ett gott stöd för att på detta sätt ställa sig ganska fri i förhållande till köplagen finns vad norsk rätt beträffar i den av förf. flerstädes citerade s. k. Per Kure-domen (NRt 1922 s. 308).
    Någon alldeles konsekvent iakttagen ståndpunkt till detta metodproblem tycks förf. inte ha. Mestadels står han ganska fri i förhållande till köplagen på det sätt, som jag menar att det finns goda skäl för. Men plötsligt och överraskande stöder han sig i stället på en analogi från köplagen, när det gäller ett-årspreskriptionen i 54 § (s. 284—285). Det är en analogi, som andra skarpt har förkastat: regeln i 54 § "kan säkerligen ej tillämpas om avtalet ej anses utgöra köp".2 Man får en känsla av att, om resultatet överensstämmer med vad förf. innerst önskar, han plötsligt blir mycket förtjust i köplagen som modell för avtalets utbyggnadsnormer, eljest inte.
    Uppfattningen att normalklausuler i allmänt begagnade fartygsbyggnadskontrakt har stor betydelse såsom leverantör av utbyggnadsnormer leder till att avhandlingens disposition framstår som mindre ändamålsenlig, ty avtalsnormerna hålls utanför framställningen ända fram till fjärde delen. Tredje delen de lege lata får något konstlat över sig genom att försöka skildra rättsläget alldeles oberoende av vad avtalen brukar innehålla. Först genom att presentera normalinnehållet i fartygsbyggnadskontrakt får man den naturliga basen för att finna dispositiva rättsregler.
    Men det är sällan den antydda metodiska svagheten leder förf. till att rekommendera lösningar, som inte förefaller välgrundade. Tvärtom har man på det hela taget anledning att godta resultaten, vilket ju också varit att vänta med tanke på förf:s solida praktiska erfarenheter. Nordiska jurister, som ställs inför problem rörande fartygsbyggnadskontrakt, har allt skäl till tacksamhet för att denna värdefulla upplysningskälla tillkommit.
                                                                                                                             Kurt Grönfors

 

1 Jag förmodar, att jag härmed går något längre än Hellner i AfS Bd 11 s. 258—259, där det bl. a. sägs: "Andra skeppsbyggnadskontrakt kan ibland vara till ledning för att tolka det aktuella avtalet, särskilt om dessa andra är tydliga och detta dunkelt." Att en avtalstyp har egna utbyggnadsnormer är ett skäl till att tala om ett avtal sui generis, jfr Sundberg i SvJT 1961 s. 21.
2 Hellner i AfS Bd 11 s. 247.

 

 

 

 

 

28—743005. Svensk Juristtidning 1974