Förslag till förändring av juristutbildningen
1968 års utbildningsutredning (U 68) var en planeringsutredning med arbetsuppgifter av i huvudsak mer övergripande art. Utredningens arbete med en översyn av juristutbildningen inleddes inte förrän under hösten 1971 och slutfördes precis två år senare. Förslaget till ny juristlinje redovisas i SOU 1973: 59, som överlämnades till utbildningsministern 1.3.1974. Volymen innehåller också förslag till förändringar av socionomutbildningen.
U 68s allmänna principer
U 68 strävar efter att tillämpa en helhetssyn på högskoleutbildningen. Grundutbildningen föreslås bli organiserad på utbildningslinjer, som är enhetligt uppbyggda av kurser. Mer eller mindre besläktade utbildningslinjer förs samman till fem yrkesutbildningssektorer. I samband därmed skall man försöka bygga upp utbildningslinjerna så att utbildningsmålet uppnås enligt principen om successiv differentiering, d. v. s. att studierna efter hand blir inriktade mot ett allt snävare avgränsat yrkesmål. Moment som förekommer i mer än en utbildning skall bl. a. därför om möjligt förläggas till utbildningens början och till inledande grundkurser som kan vara gemensamma för flera utbildningslinjer. En annan allmän strävan är att bygga upp högskoleutbildningen så, att det blir lättare för den som så önskar att varva yrkesverksamhet och studier enligt principen om återkommande utbildning.
Det förslag till ny juristutbildning som nu presenteras måste ses i detta sammanhang. Syftet med översynen har i första hand varit att söka tilllämpa de allmänna principer utredningen utformat för högskolans studieorganisation (se U 68s huvudbetänkande Högskolan, SOU 1973: 2). Att bl. a. juristutbildningen valts för denna tillämpningsövning har å andra sidan haft att göra med den kritik som i olika sammanhang framförts mot utbildningens uppläggning och innehåll.
Direktiven
Direktiven för arbetet hade formen av anvisningar, som utredningen själv utformat. Det var framför allt två frågor som betonades. För det första skulle utredningen överväga om det finns skäl att ge större möjligheter än f.n. att variera utbildningens innehåll (differentieringsfrågan). För det andra gällde det att ta ställning till vilket utrymme som samhälls- och beteendevetenskapliga inslag bör ges i utbildningen. Båda dessa frågor rör också juristutbildningens förhållande till andra högskoleutbildningar.
Differentiering av utbildningen
Det finns många viktiga rättsområden som i den nuvarande låsta utbildningsgången enbart studeras översiktligt av alla. Alla jurister behöver inte heller mer ingående kunskaper i t. ex. försäkringsrätt, transporträtt eller
socialrätt. Det är samtidigt angeläget att kvalificerad utbildning erbjuds på sådana områden och att det finns jurister som behärskar dem. Det breda område som är föremål för rättslig reglering är alltså i sig ett starkt skäl för ökad valfrihet. Till detta kommer att ökade möjligheter till profilering av utbildningen efter de studerandes intresseinriktning kan antas förbättra studiemotivationen och därmed utbildningsresultatet. Förutsättningarna för en kontinuerlig förnyelse av juristutbildningen blir också större.
Många anser säkert att redan den nuvarande utbildningen är för snävt inriktad och ger för liten överblick. Också med hänsyn till de gemensamma drag som torde finnas i allt juridiskt arbete saknas anledning att redan under grundutbildningen specialisera sig så mycket att vissa yrkesbanor stängs. Detta har för övrigt starkt betonats vid de olika informella överläggningar som ägt rum med yrkesverksamma jurister och studenter. Den som behärskar centrala juridiska områden och som fått god vana att arbeta med juridiskt material bör också kunna syssla med sådana rättsområden han känner mindre väl till. Sådana anspråk ställs i själva verket redan nu på den färdigutbildade.
Det är angeläget både för den enskilde och för samhället att ge möjligheter till viss rörlighet i yrkeslivet. Grundutbildningen bör snarare ge en solid inskolningsbas än en specialiserad utbildning för ett visst juristyrke. De nya bestämmelserna för notariemeritering och direktiven till den pågående domarutredningen intar samma ståndpunkt.
En förlängning av utbildningstiden kan inte accepteras. För att ge utrymme för en meningsfull profilering krävs därför en förhållandevis kraftig nerskärning av utbildningens obligatoriska delar. Samtidigt måste varje studerade garanteras en acceptabel överblick. Meningen är inte att åstadkomma specialisering utan snarare bredare användbarhet genom förbättrade metodkunskaper. En viktig utgångspunkt är att valfriheten inte får drivas så långt, att den gemensamma behörigheten för juristbefattningar går förlorad.
Vissa av de centrala juridiska ämnena — särskilt civil- och förvaltningsrätten — är mycket omfattande, samtidigt som studietiden för dem måste begränsas. Utöver vissa grundläggande moment, som måste vara obligatoriska för alla, innehåller de en mängd särskilda delar, som endast översiktligt eller inte alls behöver studeras av alla. Dessa är i och för sig viktiga och lämpar sig ofta väl för ett fördjupat studium.
I många fall kan gränserna mellan olika juridiska ämnen vara flytande eller godtyckliga. Det finns områden och samband som kan komma att försummas genom den ämnesindelning man väljer. Sådana olägenheter bör i viss mån kunna motverkas genom utbildningens profileringsdel. Vid planeringen av denna bör man sträva efter att kurserna på ett naturligt sätt kommer att sträcka sig över de ämnesgränser man i övrigt begagnar. Det finns en rad rättsområden där det faller sig naturligt att föra in element från flera olika ämnen, både juridiska och andra.
Det är också angeläget att garantera att varje studerande i betydligt större utsträckning än f. n. får utföra självständiga arbetsuppgifter av olika slag, t. ex. skriva mindre uppsatser eller promemorior eller göra föredragningar. Sådan verksamhet torde lättare kunna anordnas i mindre fördjupningskurser kring mer speciella problem än i de obligatoriska delarna av utbildningen.
Profileringens närmare utformning
Utredningen föreslår utrymme för profilering på flera stadier av utbildningen. Det är angeläget att de möjligheter till fördjupad metodträning och till självständiga arbetsinsatser som profileringsdelen antas ge inte koncentreras till slutet av utbildningen utan förekommer kontinuerligt. I de fall då fördjupning skall ske inom ramen för något eller några särskilt angivna ämnen talar också starka skäl för att fördjupningen förläggs i anslutning till det obligatoriska studiet av ämnet i fråga. Man undviker då repetitioner, och fördjupningen kan ofta med fördel belysa sådana mer allmänna problem som studerats i den obligatoriska kursen.
Utredningen skiljer mellan obligatoriska, alternativa och valfria kurser. De obligatoriska kurserna, som skall ha samma innehåll för samtliga studerande, föreslås omfatta tre år. Under fjärde och sjätte terminerna föreslås profilering genom alternativa kurser under sammanlagt en och en halv termin. Denna fördjupning skall ske inom ramen för ämnen som studerats tidigare under studiegången. Under halva den fjärde terminen skall således varje studerande gå igenom två alternativa kurser i civilrätt. Hela den sjätte terminen skall ägnas fyra alternativa kurser inom ämnena civil-,straff-, process- och förvaltningsrätt. Inom ramen för de alternativa kurserna skall varje student utföra minst tre självständiga arbetsuppgifter i form av uppsats eller liknande.
Under utbildningens sista år skall varje studerande ägna en och en halv termin åt valfria kurser. Var och en skall här ges stora möjligheter att utforma ett studieprogram efter intresseinriktning. Kurser av olika slag och varierande längd skall erbjudas. Det skall också — liksom nu — finnas möjligheter att ägna en hel termin åt någon självständig arbetsuppgift, som redovisas genom en uppsats. Samtidigt skall också denna del av utbildningen fylla bestämda ändamål, och det är därför motiverat att ställa upp vissa kray på varje studieprogram.
Således skall någon fördjupning ske med utgångspunkt i ett av de juridiska ämnen som inte omfattas av alternativa kurser, liksom med anknytning till något icke juridiskt område. Studiet skall också ge något internationellt perspektiv, och varje studerande skall utföra någon arbetsuppgift som redovisas skriftligt och beräknas motsvara minst fem veckors arbete.
Inslag av annat än juridik
I den allmänna debatten och i olika riksdagsmotioner har gjorts gällande att juristernas yrkesutövning blivit lidande av att deras kunskaper utanför juridiken varit för begränsade. Mot bilden av juristen som ett objektivt redskap för beslut som fattats i politisk ordning har ställts uppfattningen att juristernas personliga värderingar har stort inflytande på deras beslutsfattande. Det har rests krav på att inslagen av framför allt samhälls- och beteendevetenskap i grundutbildningen därför borde göras större. Kritiken synes förutsätta antingen att risken för att egna värderingar skall spela in då skulle bli mindre eller att juristernas värderingar därmed skulle bli lättare att acceptera.
Utredningen söker analysera den framförda kritiken och godtar den inte utan vidare. Det är dock under alla omständigheter motiverat att fästa större avseende vid icke juridiskt material i utbildningen. Av de faktorer som präglar en människas värderingar är både utbildning och yrkesverk-
samhet synnerligen betydelsefulla. Om man enbart förmedlar ett speciellt och snävt professionellt sätt att närma sig samhällsfrågor som i och för sig har långt större räckvidd, kan resultatet bli en alltför ensidig föreställning om tillvaron. Ökat utrymme för alternativa infallsvinklar på rättssystemet bör kunna medföra att juristernas värderingar blir mindre homogena, vilket torde vara ett värde i sig, oavsett vilket inflytande sedan de personliga värderingarna må ha på de beslut som fattas.
Det är också viktigt att i utbildningen belysa samspelet mellan rättslig reglering och andra samhällsförhållanden för att den blivande juristen skall få perspektiv på sitt arbete och på sin samhällsroll. Det ställs vidare —även i typiskt juridiskt arbete — ökande krav på att kunna bedöma annat än juridiskt material och på förmåga till samarbete med andra än jurister.
Det är samtidigt angeläget att markera gränsen mellan juridik och andra discipliner. Utredningen försöker — delvis med teoretiska utgångspunkter— göra det dels i ett avsnitt om juridiskt arbete, dels i ett som handlar om förhållandet mellan juridik och samhällsvetenskap.
Det finns två olika skäl till att juristerna bör ha andra kunskaper än de rent juridiska. Dels bör en jurist ha sådana kunskaper som underlättar för honom att se rättssystemet och den egna rollen i sitt sammanhang, dels bör han bibringas mer färdighetsbetonade insikter som gör det möjligt för honom att bedöma annat material än juridiskt.
Det är allmänt sett önskvärt att utveckla människors förmåga att se sin funktion i ett större sammanhang. Det kravet bör inte bara ställas i samband med förändringar av juristutbildningen. Målet för utbildningen i detta avseende bör vara att den blivande juristen görs uppmärksam på sammanhangen mellan rättslig reglering och andra samhällsförhållanden och på möjligheterna att betrakta rättsliga företeelser från andra utgångspunkter än juridiska. Detta leder inte med nödvändighet till att kunskaper i annat än juridik måste vara särskilt omfattande, vilket heller inte den begränsade studietiden medger. Om dessutom ramkunskaper i t. ex. samhällsvetenskapliga ämnen ges utan samband med juridiken kan det lätt medföra en ny typ av perspektivlöshet. Juristerna får heller inte bli ett slags samhällsvetenskapliga dilettanter, som kan lite om mycket men ingenting ordentligt. Även om insikter i ämnen som gränsar till juridiken är nyttiga, är en nödvändig förutsättning för god utbildning också i detta avseende att de juridiska kunskaperna är goda.
Vissa typer av juridisk yrkesutövning kan dessutom kräva mer färdighetsbetonade kunskaper. Sådana behov är mycket skiftande. Till stor del kan de inte tillgodoses inom grundutbildningen utan är snarare något som bör beaktas vid inskolning och genom vidareutbildning. När det emellertid rör sig om kunskaper som är relevanta för de flesta juristers yrkesarbete är det motiverat att försöka tillgodose behoven inom grundutbildningen. Detsamma gäller sådana kunskaper som krävs för att inhämta nödvändiga juridiska kunskaper. Det kan dock inte heller på denna punkt bli fråga om särskilt omfattande studier av annat än juridik.
Utredningens slutsats är att man i ökad utsträckning bör beakta icke juridiskt material fortlöpande under utbildningen och i samband med att de juridiska kunskaperna inhämtas. I den mån särskilda kurser med i huvudsak annat än juridiskt innehåll skall förekomma, bör dessa i större utsträckning än f. n. anpassas till utbildningens övriga innehåll.
Andra frågor
Utöver de huvudfrågor som här kortfattat har redovisats behandlar utredningen också andra problem av principiell art. Sålunda behandlas t. ex. frågan efter vilka kriterier utbildningsstoffet skall sammanföras i kurser, frågan hur behovet av juridiska kurser på högskolenivå för andra studerandekategorier bör tillgodoses samt frågan om återkommande utbildning och praktik.
Utredningen föreslår att man vid konstruktionen av kurserna i utbildningen mer än nu skall försöka uppmärksamma funktionella samhälleliga samband på bekostnad av den traditionella juridiska systematiken. Möjligheterna därtill bör vara särskilt goda i utbildningens profileringsdel. Den föreslagna utbildningsplanen bör förbättra möjligheterna till återkommande utbildning, men utredningen avvisar tanken på att nu införa en anvisad etappavgång, varifrån den studerande skulle kunna gå ut i yrkeslivet för att senare eventuellt återvända till högskolan. Detta motiveras i första hand av att något motsvarande behov på arbetsmarknaden inte kunnat konstateras. När det slutligen gäller praktik kan sådan endast införas på bekostnad av teoretiska studier. Det skulle i så fall ske genom att utrymmet förprofilering minskades. Det obestridliga värdet av praktik befinns inte uppväga olägenheterna. Detta sammanhänger också med den allmänna utbildningspolitiska inställning, som innebär att man hellre bör satsa på längre perioder av yrkesverksamhet före och under högskoleutbildningen än på resurskrävande och svårhanterliga praktikinslag. Det är samtidigt önskvärt att bättre tillvarata de möjligheter till frivillig praktik som många studerande redan nu skaffar sig framför allt under somrarna.
Inom utredningen har också ett omfattande arbete lagts ner på att diskutera utbildningens närmare innehåll. Beskrivningen av de kurser som föreslås är inte avsedd att vara slutgiltig och låst utan skall snarare ses somen illustration till konsekvenserna av den föreslagna utbildningsplanen. Det ges också en lång rad exempel på tänkbara kurser för utbildningens profileringsdel.
Utredningens förslag
Juristlinjen föreslås omfatta nio terminer liksom nu. Utbildningens organisation och relationer till vissa andra utbildningar framgår av figuren på följande sida. Ett studieår motsvaras av 40 poäng, och man utgår från att studietiden per år är 40 veckor. Juristlinjens inledande år föreslås kunna vara inledning även till socionomutbildningens förvaltningslinje.
Särskilda yttranden
Tre särskilda yttranden har avgivits. Per Stjernquist och Christina Flink anser att studietiden borde ha bestämts till tre och ett halvt år och att man endast borde ha lämnat ett halvt år åt profilering. Folke Haldén ansluter sig i princip till detta utan att binda sig för den lösning Stjernquist och Flink valt. Slutligen anser TCO:s representant Lennart Larsson att man inte i tillräcklig utsträckning tillgodosett behovet av återkommande utbildning.