Några synpunkter på JK-ämbetet
Av f. d. justitiekanslern BENGT LÄNNERGREN
I samband med min avgång från posten som JK har redaktionen för SvJT berett mig tillfälle att sammanfatta mina erfarenheter och min allmänna syn på JK-ämbetet. För det ändamålet syns det mig nödvändigt att först ge en allmän beskrivning av vad JK sysslar med.
En tillbakablick på ämbetets historia belyser även dess nutida ställning. — I samband med ämbetets 250-årsjubileum gav dåvarande JK Sten Rudholm en utförligare framställning av ämbetets historia i SvJT 1964 s. 1 ff. — Ämbetet räknar sin tillkomst till år 1713.Vid den tiden befann sig Karl XII som fånge i Turkiet. Därifrån utfärdade han den 26 oktober nämnda år en kansliordning som reglerade handläggningen av riksstyrelsens ärenden hos det s. k. Kanslikollegiet. Det uppdelades i ett verk för utrikes ärenden och sex särskilda expeditioner. En av dessa, revisionsexpeditionen, ställdes under ledning av en högste ombudsman. Han skulle ha allmänt inseende över hur lagar och författningar efterlevdes och hur varje ämbete fullgjorde sina skyldigheter. Högste ombudsmannen fick titeln justitiekansler genom en ny kansliordning 1719. En period under senare hälften av 1700-talet var JK ett ständernas förtroendeämbete och tillsattes av dem efter val varje år. JK var då närmast att likna viden föregångare till nuvarande JO-ämbetet som inrättades 1809. Genom 1809 års regeringsform blev JK-ämbetet ett fristående ämbete under Kungl. Maj:t. I regeringsformen uttalades att det ålåg JK såsom Konungens högste ombudsman främst att föra eller låta föra Konungens talan i mål som rörde Kronans rätt samt att å Konungens vägnar ha tillsyn över rättvisans handhavande och i sådan egenskap beivra fel av domare och ämbetsmän.
I samband med rättegångsreformen 1948 skedde en betydelsefull ändring i JK:s ställning och uppgifter. De allmänna åklagaruppgifterna, som tidigare stod under ledning av JK och som genom rättegångsreformen väsentligt utökades, bröts då ut från JK-ämbetet och lades på det nyinrättade riksåklagarämbetet, som därmed blev chefsmyndighet för åklagarväsendet i riket.
JK:s nuvarande arbetsuppgifter är närmare angivna i instruktionen för ämbetet, den senaste av den 3 december 1965. Instruktionen upptar olika grupper av arbetsuppgifter.
1) "Det åligger JK att under Kungl. Maj:t bevaka statens rätt."
I den delen sägs det närmare i instruktionen att JK i mål som rör statens rätt skall, om det inte ankommer på annan myndighet, föra eller låta föra statens talan. Under senare år har JK genom egna befattningshavare företrätt Kronan i olika rättegångar. Den mest omfattande av dessa utgör det s. k. Same-målet, där JK företrädes av en till ämbetet knuten domstolsjurist. För närvarande förekommer även flera tämligen omfattande mål mot Kronan om skadestånd eller annan ersättning där JK företrädes av sina egna befattningshavare. Åtskilliga skatte- och utsökningsmål av principiell natur har under senare år av JK underställts Högsta domstolens prövning.
Nyss nämndes att instruktionen förutsätter, att det kan ankomma på annan myndighet än JK att föra statens talan. I instruktionerna för ett stort antal centrala ämbetsverk anges att myndigheten äger att inom sitt eget verksamhetsområde föra statens talan. Det är något ovisst vilken befattning JK kan ha med sådana mål. I instruktionen utsäges helt allmänt att JK är Kungl. Maj:ts högste ombudsman. Det torde emellertid vara Kungl. Maj:t obetaget att från JK:s behörighetsområde göra de undantag Kungl. Maj: t finner för gott. Å andra sidan finns i instruktionen följande bestämmelse: "Ombud som ha att företräda staten eller bevaka dess rätt böra efterkomma vad justitiekanslern befaller dem i tjänsten." Det är givetvis svårt för JK att till statens ombud lämna anvisningar i pågående rättegångar, i synnerhet som han ofta inte har kännedom om dessas existens. På grund av sin allmänna tillsynsuppgift torde JK ha möjlighet att ingripa i efterhand med anledning av eventuellt begångna fel i sådana sammanhang. Självfallet kan sådana ingripanden inte få något inflytande på resultatet i avslutade rättegångar.
Myndigheter som inte har befogenhet att själva föra talan har att vända sig till länsstyrelse för utseende av ombud. Det förutsättes att i sådana fall samråd sker med JK, något som enligt vad erfarenheten visar emellertid ofta försummas. Talan som föres enligt länsstyrelsens förordnande får ej för Kronans räkning föras till högre rätt utan JK:s medgivande. Om samråd inte skett med JK angående målet i första instans blir naturligen JK:s möjligheter att senare tillrättalägga en till äventyrs oriktigt grundad talan mycket begränsade.
2) "JK skall tillhandagå Kungl. Maj:t med råd och utredningar i juridiska angelägenheter."
Den vanligaste formen av rådgivning sker genom att JK:s yttrande inhämtas över lagförslag eller kommittébetänkanden. Sådana remisser har med den starkt ökade lagstiftningsverksamheten kommit att kräva allt större andel av JK:s arbetsresurser, uppskattningsvis mer än hälften. De rådgivande uppgifterna kan också ibland hänföra
sig till speciella ärenden som överlämnas från departementen. Som exempel på begärda utredningar under senare år kan nämnas från kommunikationsdepartementet om säkerhetsanordningarna på Arlanda med anledning av en katastrof med ett spanskt flygplan, från finansdepartementet om engelska bankers krav mot svenska staten med anledning av Azow-Don-bankens gulddeposition i Sverige och från handelsdepartementet om Förenade fabriksverken. Efter förmåga tillhandagår JK också verk och myndigheter med råd och anvisningar under hand i juridiska frågor. Det kan nämnas att Wenner-Gren-stiftelsens affärer kom att aktualiseras i sådant sammanhang.
3) "JK har tillsyn över att domare och andra som äro underkastade ämbets ansvar efterleva lagar, författningar och instruktioner ochi övrigt fullgöra sina åligganden."
I detta sammanhang anges i instruktionen att JK är under Kungl.Maj:t särskild åklagare i fråga om brott i tjänsten. Intill den 1 juli 1972 var JK ensam åklagare i mål om ämbetsbrott av den som inte var underkastad disciplinär bestraffning. Genom en ändring i åklagarinstruktionen är numera även riksåklagaren behörig åklagare i sådana mål. — Till denna författningsändring återkommer jag i det följande. — I princip omfattar tillsynen alla befattningshavare, statliga såväl som kommunala, som är underkastade ämbetsansvar. Undantagna från tillsyn är endast statsråden och riksdagens ombudsmän. JK kan företa inspektioner hos domstolar och myndigheter och har rätt att övervara deras överläggningar och beslut och att ta del av deras protokoll och andra handlingar.
I JK: s tillsyn över myndigheternas verksamhet ingår också att granska deras arbetsredogörelser och balansförteckningar. Enligt allmänna verksstadgan åligger det myndigheterna att varje år före den 1 april lämna JK förteckning över de ärenden som inkommit undertidigare år men inte blivit slutligt handlagda före utgången av februari det år förteckningen skall lämnas. Iögonenfallande balanser kan ge anledning till inspektion från JK:s sida. — En redogörelse för denna sida av JK: s verksamhet har lämnats av avdelningsdirektören hos JK Axel Nilsson i Förvaltningsrättslig tidskrift 1969.
De tillsynsuppgifter som sålunda tillkommer JK är i huvudsak likartade med justitieombudsmännens. Detta förhållande kan medföra visst dubbelarbete. För att i någon mån undvika detta hålls en viss informell kontakt mellan ombudsmännen och JK. Det gäller t. ex. i fråga om tid och plats för inspektionsresor och i mindre utsträckning även i fråga om initiativ med anledning av klagomål eller uppgifter i pressen. Antalet klagomål från enskilda är hos justitieombudsmännen helt naturligt av väsentligt större omfattning än hos
JK. Antalet ärenden som sammanhänger med tillsynen har under senare år hos JK uppgått till mellan 400 och 500 om året. Motsvarande antal för JO:s del överstiger 3 000.
4) "Det åligger JK att vaka över tryckfriheten enligt bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen."
Det ankommer på chefen för justitiedepartementet att själv eller genom särskilt utsedda lokala tryckfrihetsombud vaka över att tryckfrihetsförordningen efterleves. Boktryckare som framställer tryckt skrift skall avlämna ett exemplar av skriften, i Stockholm till justitieministern och på annan ort till tryckfrihetsombudet. JK är allmän åklagare för brott mot tryckfrihetsförordningen och utövar i den egenskapen vid sidan av justitieministern tillsyn över tryckfrihetsförordningens efterlevnad. Om justitieministern vid sin granskning av insänd tryckt skrift finner att åtal bör väckas för tryckfrihetsbrott skall han göra anmälan härom till JK och samtidigt överlämna skriften. Justitieministern har tillagts en diskretionär prövningsrätt och har därigenom i viss mån en annan ställning vid utövningen av sina tillsynsfunktioner enligt TF än den som en åklagarmyndighet intar. Den lämplighetsprövning som sålunda anförtrotts justitieministernhar tillkommit med tanke på att tryckfrihetsbrott kan vara av politisk art och att beslut i åtalsfrågan kan behöva föregås av inte bara en juridisk utan även en politisk bedömning.
Sedan justitieministerns anmälan inkommit till JK prövar JK självständigt om laglig grund finns för åtal. Det juridiska ansvaret för ett väckt åtal vilar på JK. Även utan anmälan från justitieministern kan JK väcka åtal för tryckfrihetsbrott som kommer till hans kännedom, exempelvis genom anmälan från målsägande.
Den något flytande gräns som sålunda går mellan de fall där initiativet tages av justitieministern och de fall där JK utan föregående anmälan föranstaltar om åtal har flera gånger givit anledning till lagändringsförslag. Dessa har i allmänhet inneburit att uppgifterna skulle helt överflyttas på JK, men även förslag om begränsning av JK:s åtalsrätt har framkommit. Vid den nu gällande tryckfrihetsförordningens tillkomst år 1949 stannade man för den fördelning av uppgifterna som här skisserats. Det framhölls att det inte torde vara nödvändigt och knappast heller möjligt att i lagen ange i vilka fall åtalet bör bero på initiativ från chefen för justitiedepartementet och i vilka fall JK bör äga väcka åtal även utan anmälan från chefen för justitiedepartementet. Denna fråga fick därför liksom dittills bli beroende på praxis.
För missbruk av tryckfriheten får straff eller andra påföljder ådömas endast om gärningen är straffbar som tryckfrihetsbrott enligt
brottskatalogen i TF. Däri upptas bl. a. vissa högmålsbrott och brottmot rikets säkerhet. Därjämte upptas missfirmelse mot tjänsteman och ärekränkning mot enskild person. För att anses såsom otillåtet yttrande i tryckt skrift måste en framställning vara både nämnd i brottskatalogen och straffbar enligt brottsbalken.
Allmänt åtal för tryckfrihetsbrott förekommer i mycket ringa omfattning. Detta innebär inte att frågor om åtalsprövning enligt TF är sällsynta hos JK. Anmälningar mot artiklar och tidskrifter förekommer i ganska stor omfattning. Anmälningarna kommer oftast från enskilda personer, målsägande eller andra. Många gånger rör det sig då om ärekränkning mot enskild person och i sådana fall ingriper JK nästan aldrig med åtal. Allmänt åtal kan nämligen i sådant fall anställas endast om "åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmänsynpunkt".
Nära samband med tryckfriheten har yttrandefriheten i radio ochTV. Enligt radioansvarighetslagen medför missbruk av yttrandefriheten i radio- och TV-program ansvar och skadeståndsskyldighet när gärningen innefattar yttrandefrihetsbrott. Härmed avses enligt radioansvarighetslagen framställning som skulle varit att anse som tryckfrihetsbrott om gärningen begåtts genom tryckt skrift. JK är allmän åklagare enligt radioansvarighetslagen. I denna egenskap har JK rätt att ta del av upptagning av radio- och TV-program. Alla program som sänds skall upptagas och bevaras sex månader från sändningen. — Sedan radioansvarighetslagen trädde i kraft den 1 juli 1967 har åtalsfrågor prövats i åtskilliga fall. Endast ett åtal har väckts. Det gällde ett numera upphävt lagstadgande om skymfande av utländsk rikssymbol. Åtalet ogillades av jury.
5) "Med advokatväsendet har JK att taga den befattning som föreskrives i rättegångsbalken."
JK:s befattning med advokatväsendet tillkom med nya rättegångsbalken den 1 januari 1948. — En framställning i ämnet har lämnats av f. d. justitiekanslern Olof Alsén i Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund 1962 under rubriken "Advokatväsendet och Justitiekanslern 1948—1961".
Rättegångsbalken 8: 6 inledes med orden: "Tillsynen över advokatväsendet utövas av advokatsamfundets styrelse". Andra stycket avsamma lagrum har denna lydelse: "JK äger att hos styrelsen eller, i den mån så bestämts i stadgarna, hos annat samfundets organ påkalla åtgärd mot advokat som åsidosätter sin plikt eller ej längre är behörig att vara advokat."
Advokatsamfundets möjligheter att ingripa mot medlem består i erinran, varning eller uteslutning. Utöver styrelsen har samfundet
ett disciplinärt organ benämnt disciplinnämnden. Om styrelsen finner att en inkommen anmälan inte bör föranleda någon åtgärd, meddelar styrelsen själv beslut härom. Om däremot styrelsen finner att disciplinåtgärd bör ifrågakomma, hänskjuter styrelsen ärendet till disciplinnämnden för beslut.
JK har möjlighet att ingripa i besluten på två sätt. Om JK i ett ärende anser att styrelsen i stället för att underlåta åtgärd bort hänskjuta ärendet till disciplinnämnden kan JK själv förordna härom.Vidare kan JK hänskjuta beslut av disciplinnämnden till Högsta domstolen, detta vare sig nämnden underlåtit att meddela disciplinär åtgärd eller enligt JK:s mening beslutat alltför lindrig åtgärd.
För att JK skall kunna utöva sin kontrollerande verksamhet åligger det såväl samfundets styrelse som disciplinnämnden att till JK översända sina beslut. De inkomna besluten granskas och i vissa fall infordras samfundets handlingar i ärendena. Granskning av handlingarna sker dels på JK:s eget initiativ och dels ibland på grund av anmälningar från enskilda med begäran om överklagande eller granskning av beslut. Antalet till JK inkomna beslut i anmälningsärenden brukar utgöra omkring 150—200 om året och granskning av handlingarna brukar ske i omkring 15 procent av samtliga disciplinärenden.
Det förekommer att enskilda personer hos JK gör anmälan mot advokater. Sådana klagomål hänvisas regelmässigt till advokatsamfundet. Det har inte ansetts ankomma på JK att inhämta yttrande från advokat eller att på annat sätt utreda om fog finns för anmälan. JK har nämligen inte någon rätt att själv framställa erinringar mot advokats handlingssätt. Enligt rättegångsbalken är det samfundet självt genom dess egna organ eller Högsta domstolen som har att utöva den disciplinära bestraffningsrätten.
De beslut som fattas av samfundets organ i disciplinfrågor ger intrycket av en sträng bedömning, särskilt när det gäller uteslutning. Detta intryck vinner också stöd av att i uteslutningsfrågor vid flera tillfällen förekommit delade meningar i Högsta domstolen. Det är sålunda helt naturligt att JK endast i mycket få fall har funnit anledning till åtgärder i disciplinfrågor.
I viss mån utöver vad som anges i instruktionen har JK på senare tid fått en del mera förvaltningsliknande uppgifter. Härvid åsyftas i första hand uppgifter som har samband med tillkomsten av skadeståndslagen den 1 juli 1972 och en därtill knuten kungörelse om statsmyndigheternas skadereglering i vissa fall.
Tidigare har staten i princip inte haft något ansvar för anställdas fel eller försummelser i tjänsten. I skadeståndslagen stadgas däremot
att den som har arbetstagare i sin tjänst skall ersätta person- ellersakskada som arbetstagaren vållar genom fel eller försummelse i tjänsten. Vidare införes ett skadeståndsansvar för staten vid myndighetsutövning. Sålunda stadgas att staten skall ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörandestaten svarar. I den nyssnämnda kungörelsen föreskrives att anspråk på ersättning för skada i fall som nu sagts skall framställas hos JK, om anspråket grundas på påstående om felaktigt beslut eller underlåtenhet att meddela beslut. Anspråk på annan grund skall framställas hos den centrala myndighet inom vars verksamhetsområde skadan inträffat. Myndigheten får förhandla för statens räkning med skadeståndskrävande och föra statens talan i saken vid domstol men får ej sluta avtal om skadestånd eller svara i mål därom utan anmälan hos JK. Om i ärendet uppkommer fråga om skadestånd överstigande 10 000 kronor, skall ärendet hänskjutas till JK. Ärende som JK handlägger skall hänskjutas till Kungl. Maj:t, om fråga uppkommer om skadestånd över 100 000 kronor.
I datalagen och i kreditupplysningslagen stadgas att JK får föra talan mot datainspektionens beslut för att tillvarataga allmänna intressen. Datainspektionen har till uppgift att pröva frågor om tillstånd och att utöva tillsyn enligt dessa lagar.
I JK-ämbetets organisation ingår förutom JK tre byråchefer, en avdelningsdirektör och två särskilda föredragande som varit revisionssekreterare. Därutöver finns en registrator och en vaktmästare. För särskilda uppdrag kan anlitas tillfällig personal. Organisationen omfattar alltså mycket få befattningshavare. Det är emellertid att märka att alla myndigheter och tjänstemän är skyldiga att tillhandagå JK med det biträde och de upplysningar han begär. Vidare kan JK förordna ombud att föra statens talan och han kan uppdraga åtåklagare att utföra beslutade åtal.
Om jag skall göra något uttalande om mina erfarenheter som JK är det till en början uppenbart att en verksamhet med så skiftande uppgifter som de här beskrivna är ytterst intressant och stimulerande. Beroende på fallenhet, intresse eller tidigare erfarenheter föreligger möjlighet för ämbetets innehavare att ägna sitt huvudintresse åt den ena eller andra sidan av verksamheten. För den förvaltningsintresserade erbjuder inspektionsverksamheten ett rikt fält. För den juridiskt-teoretiskt inriktade ges vidsträckta möjligheter till insatser i form av remissyttranden över lagförslag och betänkanden eller i yttranden till Högsta domstolen i komplicerade rättsfrågor. Tillsyns-
uppgiften, som stundom kan kännas besvärande, kan också ha en positiv sida. Där brister eller dröjsmål i myndigheters handläggning av ärenden finnes ha sin grund i personalsvårigheter kan sålunda JK genom framställning till vederbörande departement medverka till att sådana svårigheter avhjälpes. Från tillsynsområdet har jag för egen del genom inspektioner den erfarenheten att våra domstolar, som huvudsakligen varit i blickpunkten, fyller mycket högt ställda krav på skicklighet och oväld. De ytterligt få fall som med hänsyn till allmänt intresse föranlett ingripanden har nästan uteslutande gällt dröjsmål med handläggning eller expediering.
Kan en allmän syn på JK-ämbetet tänkas leda till annat än att man finner att detta gamla ämbete, som innehåller så många intressanta och skiftande arbetsuppgifter, bör bibehållas i sin nuvarande form? Vid besvarandet av den frågan måste emellertid konstateras att ämbetets uppgifter är inte bara skiftande utan också konkurrerande och därigenom svåra att förena inom samma organisation.
Uppgiften att ha tillsyn över att domare fullgör sina åligganden är i princip svår att förena med uppgiften att bevaka statens rätt. I den mån den senare uppgiften fullgöres så att JK genom sina befattningshavare företräder inför domstol och för statens talan framträder denna motsättning i klar belysning. Det torde för en domare lätt kunna uppfattas som ett tryck att ha inför sig som företrädare för en part någon som efter rättegången kan ställa honom till svars för de åtgärder han därunder företagit. I än högre grad kan det för den andra parten i rättegången te sig som ett hot mot domstolens objektivitet att hans motpart har tillsyn över domstolen.
En liknande konkurrenssituation mellan JK: s egenskap av tillsynsorgan och uppgiften som företrädare för Kronan föreligger i förhållandet till advokaterna. Det är naturligen inte tillfredsställande att en advokat med vilken JK själv eller genom sina egna befattningshavare förhandlar eller processar skall kunna ha en känsla av att han på grund av den befattning JK har med advokatväsendet kan komma att stå i någon motsatsställning till denne. Även om man kan hoppas att sådana tankar inte är någon realitet för en advokat, kan det inte uteslutas att de förefinns hos hans huvudman.
Det är emellertid inte bara i förhållande till utomstående som konkurrens kan uppstå mellan JK:s skiftande verksamhetsområden. Även för JK själv kan de olika arbetsuppgifterna medföra konflikter. Tillsynsuppgiften innebär som förut beskrivits att JK är under Kungl.Maj:t särskild åklagare i fråga om brott i tjänsten. I det fall att fråga är om tjänstefel som kan medföra skadeståndsskyldighet för statenkan JK komma att vara företrädare för motstående intressen. Å ena
sidan kan JK vid prövning av åtalsfrågan som åklagare finna att tjänstemannen är på sannolika skäl misstänkt för tjänstefel. Å andra sidan kan han som företrädare för Kronan i skadeståndsfrågan finna anledning att försvara tjänstemannens handlande. En sådan konfliktsituation uppkom härom året i ett ärende där medicinalväsendets ansvarsnämnd hos JK för prövning av åtalsfrågan anmälde en överläkare vid ett statligt sjukhus för tjänstefel genom felaktiga operationer. Eftersom överläkare inte är underkastad disciplinär bestraffning var JK ensam åklagare. Ett antal patienter gjorde gällande skadeståndsanspråk mot Kronan. Situationen löstes genom den förutomnämnda ändringen den 1 juli 1972 i åklagarinstruktionen varigenom riksåklagaren blev jämte JK behörig att föra talan i detta slag av mål. JK överlämnade åtalsfrågan till RÅ för prövning och denne fann ej anledning till åtal. I skadeståndsfrågan pågår ett flertal rättegångar med JK som företrädare för Kronan.
Den nyssnämnda konfliktsituationen uppstod före den nya skadeståndslagens tillkomst och frågan om statens skadeståndsansvar hade sin grund i huvudmannaskapet för det ifrågavarande sjukhuset. Den nya skadeståndslagen stadgar ett allmänt skadeståndsansvar för staten genom arbetstagares fel eller försummelse i tjänsten. Det kan därför befaras att för JK:s del dylika konflikter mellan tillsynsuppgiften och ombudsmannaskapet för staten skall bli vanligt förekommande.
Om man vill söka komma till rätta med de nu antydda olägenheterna synes olika möjligheter stå till buds. Man kan tänka sig att JK i de två förstnämnda fallen — i förhållande till domstolar och advokater — undviker eventuella konkurrenssituationer genom att inte låta sig företrädas av egna befattningshavare utan överlämna ombudsmannaskapet för Kronan till advokater. Så sker för närvarande i viss utsträckning. Man kan dock inte på motsvarande sätt undvika de konfliktsituationer som skadeståndslagen medför.
En annan möjlighet synes vara en mera genomgripande ändring i JK-ämbetets organisation. Grunden till de svårigheter som berörts utgör JK:s ställning såsom tillsynsorgan. Man kunde därför tänka sig att såsom företrädare för staten tillskapa ett organ utan dessa tillsynsfunktioner, med andra ord ett slags regeringsadvokat. Ett sådant ämbete finns t. ex. i Norge. I det föregående har omnämnts att ombudsmannaskapet för Kronan är både oklart och oenhetligt reglerat. Många centrala ämbetsverk äger föra statens talan inom eget verksamhetsområde. Andra myndigheter är hänvisade till att hos länsstyrelse begära utseende av ombud i rättegången. Om man inrättadeett ämbete som regeringsadvokat, skulle företrädarskapet för Kronan genom denne kunna göras enhetligt. Frågan om ett centralt organ
för att företräda Kronan i skadeståndssammanhang har ju sedanlång tid tillbaka varit ett ofta återkommande diskussionsämne.
Det kan antas att tillskapandet av ett organ som regeringsadvokat med huvudsaklig uppgift att föra statens talan inte skulle ställa JK utan arbetsuppgifter. Den föregående redogörelsen för JK: s verksamhet torde ge anvisning härom. Såvitt gäller de här särskilt berörda tillsynsuppgifterna torde det vara angeläget för statsråden att såsom ansvariga för sina departementsområden ha tillgång till ett särskilt tillsynsorgan för utredning och bedömning av eventuella missförhållanden och beivrande av förekomna fel. I samband med en pågående utredning om arbetsformerna för justitieombudsmännen har ifrågasatts att någon del av deras arbetsuppgifter skulle kunna överföras till JK. Vad som i så fall skulle kunna ifrågakomma synes mig möjligen vara inspektionsverksamheten. Den har ju ett nära samband med den tillsyn som enligt vad nyss sagts kan antas ligga i departementschefernas intresse.