Förutsättningarna för fastställelsetalan

 

Av professor SVEN LARSSON¹

 

 

Beträffande fullgörelsetalan anses i princip särskilda omständigheter ej behöva visa att käranden har intresse av att få föra talan.² Annorlunda förhåller det sig vid fastställelsetalan. I processlagberedningens motiv framhålles att det uppenbarligen ej kan "sättas i fråga att tillåta fastställelsetalans upptagande utan att ett särskilt intresse däri för käranden uppvisas"³ och i 13: 2 rättegångsbalken har i enlighet härmed angivits de förutsättningar under vilka fastställelsetalan är tillåten.
    Den nyss berörda olikheten mellan fastställelsetalan och fullgörelsetalan brukar anses åtminstone delvis sammanhänga med att rättssubjekt vanligen endast har ett mindre antal förfallna anspråk men däremot ett mycket stort antal andra rättigheter. Normalt har rättssubjekt möjlighet vinna blott ett litet antal fullgörelseprocesser men (om tillgången till talan ej begränsades) ett mycket stort antal fastställelseprocesser. Stadgandet i 9: 1 om straff för part som mot bättre vetande inleder rättegång i tvistemål och stadgandet i 18: 3 1 st. om bl. a. oförmånlig kostnadsreglering för vinnande kärande som inleder sådan rättegång utan att motparten givit anledning därtill kunde visserligen antagas i viss mån begränsa frekvensen av fastställelsetalan (liksom av tvistemålstalan överhuvud). Men det kan ju menas att denna effekt ej är tillräcklig.
    Fastställelsetalan är en talan "om fastställelse, huruvida visst rättsförhållande består eller icke består".⁴ En förutsättning för fastställel-

 

¹ Denna artikel — som givetvis ej gör anspråk på att uttömmande behandla ämnet — är med en del ändringar och tillägg en föreläsning i processrättvid Stockholms universitet över förelagt ämne. — Beträffande litteratur hänvisas till Ekelöf, Rättegång II (3 uppl.) s. 100 ff, och Lindbloms nyligen publicerade avhandling Processhinder; för rättsfall hänvisas till Welamsons rättsfallsöversikter i SvJT samt registren i NJA I. — De i artikeln anförda lagrummen avser, där ej annat anges, rättegångsbalken. — Då i det följande talas om förutsättningarna för kärande att föra fastställelsetalan kan avses även en presumtiv kärande, och då det talas om svarande jämväl en presumtiv svarande.
² Jfr t. ex. min uppsats i festskrift till Ekelöf s. 463 ff.
³ SOU 1938: 44 s. 182. — En sådan ordning kan vara ägnad motverka att part anhängiggör fastställelsetalan enbart av nyfikenhet (jfr förarbetena till lagen om arbetsdomstol, prop. 1928 nr 39 s. 185) eller enbart av önskan att utan speciell anledning (men för säkerhets skull) få det särskilda tillskott av trygghet som rättskraftig fastställelse av rättighet kan innebära.
⁴ Jfr 13: 2 1 st.; jfr även 2 st. — Här och i det följande bortses från ev. undantag därifrån i speciallagstiftning.

setalan kan därför sägas vara att den avser ett rättsförhållande. Emellertid är här ej fråga om en för fastställelsetalan specifik förutsättning; jämväl fullgörelsetalan och talan om rättsgestaltande dom anses skola gälla rättsförhållanden.⁵ Det kan därför ur systematisk synpunkt försvaras att frågan om vad som i 13: 2 avses med rättsförhållande — vars behandling skulle kräva åtskilligt utrymme — ej upptages i denna artikel.⁶
    I den följande framställningen beröres först de i 13: 2 angivna taleförutsättningarna (A) och därefter verkan av brist härutinnan (B).

 

A. Förutsättningarna
a. Första stycket av 13: 2
Det heter här: "Talan om fastställelse, huruvida visst rättsförhållande består eller icke består, må upptagas till prövning, om ovisshet råder om rättsförhållandet och denna länder käranden till förfång."
    Det ligger nära till hands uppmärksamma det förhållandet att i lagrummet talas om ovisshet ländande käranden till förfång, ej om rättsligt intresse. I utländska med RB besläktade processlagar anges rättsligt intresse såsom principiell förutsättning för fastställelsetalan; så i tysk, österrikisk och norsk rätt.⁷ Och så skedde även i processkommissionens förslag till stadgande i ämnet.⁸ Det kan frågas varför RB:s avfattning avviker från vad som sålunda varit vanligt.
    Av intresse för detta spörsmål är följande uttalande av processlagberedningen. "Processkommissionen har i sitt betänkande i anslutning till ordalagen i främmande lagar föreslagit, att förutsättningen förfastställelsetalan skulle formuleras så, att käranden skulle ha ett rättsligt intresse av att fastställelsen meddelades. Detta uttryck avses vanligen utmärka, att den ovisshet om rättsläget, som kan föranleda fastställelsetalan, skall vålla honom olägenhet i rättsligt hänseende."⁹ Härav kan det förefalla som om man med användandet av uttryc-

 

⁵ Jfr t. ex. SOU 1938: 44 s. 188.
⁶ Därmed är naturligtvis icke sagt att ej frågan om vad som i 13: 2 avses med "rättsförhållande" kan vara av betydelse för frågan om detta lagrums tillämpningsområde. (Och självfallet ej heller att alla rättsförhållanden som kan bliva föremål för fastställelsetalan också kan bliva föremål för fullgörelsetalan och/eller talan om rättsgestaltande dom.) — En annan begränsning avframställningen ligger däri att frågan om huruvida 1 och 2 st. av 13: 2 ej blott till uttrycket utan även i sak är fakultativa ej närmare skall beröras i denna uppsats. Jfr beträffande detta spörsmål Ekelöf, Rättegång II s. 104 vidnot 36.
⁷ Jfr tyska ZPO § 256, österrikiska ZPO 228 och norska tvistemålsloven § 54.
⁸ SOU 1926: 33 s. 42.
⁹ SOU 1938: 44 s. 182. — I anslutning till det återgivna må påpekas att i lagtexten "ovisshet ländande käranden till förfång" lämpligen kunde ha förtydligats till "ovisshet i rättsligt hänseende ländande käranden till förfång" (att skilja från "ovisshet i blott faktiskt hänseende ländande käranden till förfång").

ket ovisshet ländande käranden till förfång ej avsett lagfästa enannan ordning i sak än vad som skulle blivit fallet om i stället uttrycket rättsligt intresse kommit till användning. — Att processlagberedningen kan ha tagit "rättsligt intresse" i en sådan (begränsad) mening att om detta uttryck använts i 13: 2 1 st. fastställelsetalan jämlikt detta lagrum ej tillåtits annat än när ovisshet ländande käranden till förfång förelåge må vara. Men det kan ifrågasättas om "ovisshet ländande käranden till förfång" här i allo hänför sig till samma situationer som "rättsligt intresse" normalt skulle anses göra. Även om det kanske kan påstås att ovisshet (om rättsförhållandet) vilken länder käranden till förfång alltid implicerar rättsligt intresse (av fastställelsetalan eller fastställelse), ter det sig mindre naturligtsäga att sådant rättsligt intresse alltid innefattar förhandenvaro av sagda ovisshet ländande käranden till förfång. Man lärer t. ex. ha att utgå från att i en del fall som avses i 2 och 3 st. av 13: 2 fastställelsetalan får föras trots att det (i lagens mening) icke föreligger ovisshet ländande käranden till förfång,¹⁰ men det skulle te sig egendomligt säga att i nyss berörda fall fastställelsetalan får föras utan att det föreligger rättsligt intresse därav. — Och även bortsett härifrån kunde det utifrån normalt språkbruk förefalla som om "ovisshetländande käranden till förfång" hänförde sig till en mer begränsad mängd av situationer än "rättsligt intresse". Eftersträvades en dylik begränsning skulle det förra uttrycket i vissa hänseenden kunna te sig lämpligare än det senare. I det närmast följande skall övervägas några skäl till att "ovisshet ländande käranden till förfång" på antydd grund vore att föredraga framför "rättsligt intresse".
    Med tanke på vissa uttalanden av Kallenberg från tiden före nya RB kunde kanske göras gällande att "ovisshet ländande käranden till förfång" vore att föredraga framför "rättsligt intresse" påden grund (1) att det förra uttrycket bättre än det senare motverkade den uppfattningen att redan ett mycket ringa intresse av fastställelsetalan vore tillräckligt för tillgång till sådan talan. Kallenberg ansåg¹¹ vid angivandet av förutsättningarna för fastställelsetalan lämpligt att i stället för begreppet rättsligt intresse använda begreppet rättsskyddsbehov. Enligt hans åsikt skulle man ej kunna "natur-

 

¹⁰ Jfr nedan vid not 27 och 38.
¹¹ Jfr Kallenberg, Svensk civilprocessrätt I s. 948. Jfr även s. 953 f. — Vad gäller Kallenbergs uppfattning angående begreppen rättsligt intresse och rättsskyddsbehov (föranlett av ovisshet ländande kärande till olägenhet) torde av följande — delvis något oklara — uttalande framgå, att han åtminstone ej ansåg det föreligga någon väsentligare skillnad mellan dessa begrepp i nu ifrågavarande sammanhang. "Någon egentlig saklig olikhet emellan ett rättsligt intresse af och ett behof af rättsskydd består ej. En viss betydelseskiftning torde dock finnas." (Min kursivering.) Kallenberg a. a. s. 948.

ligen tala om ett rättsskyddsbehof i andra fall, än då intresset att erhålla sådant skydd har en viss högre grad af styrka". Och då det förfastställelsetalan borde krävas "att fastställelseintresset icke är alltförsvagt", vore det från denna synpunkt lämpligt att operera med kriteriet rättsskyddsbehov. — Nu förekommer ju i RB inte termen rättsskyddsbehov utan uttrycket ovisshet ländande käranden till förfång. Men det kunde måhända menas att det senare uttrycket i nu ifrågavarande sammanhang hade samma fördel framför "rättsligt intresse" som "rättsskyddsbehov" enligt Kallenberg hade. Enligt min meningkan dock starkt ifrågasättas om "ovisshet ländande käranden till förfång" (liksom f. ö. "rättsskyddsbehov") bättre än "rättsligt intresse" motverkar uppfattningen att redan ett mycket litet intresse av fastställelsetalan är tillräckligt för tillgång till sådan talan.
    Emellertid kunde menas att på annan grund (2) "ovisshet ländande käranden till förfång" vore att föredraga framför "rättsligt intresse". Den senare termen skulle kunna ges ett sådant innehåll att förhandenvaron av rättsligt intresse implicerade frånvaro av varje processhinder. Därest i 13: 2 1 st. uttrycket rättsligt intresse kommit tillanvändning kunde åt lagrummet tänkas given en sådan innebörd att ett upptagande av fastställelsetalan komme i strid med stadgandet i och med att vilket som helst allmänt¹² processhinder (såsom exempelvis litispendens) förelåge. Detta kunde, utifrån den åsikten att 13: 2 1 st. är att tillämpa ex officio, föranleda t. ex. den missuppfattningen att skiljeavtal¹³ skulle med stöd av detta lagrum beaktas utan invändning. Om åt 13:2 1 st. (i berörd utformning) gåves enda stsådan innebörd att ett upptagande av fastställelsetalan strede motstadgandet i och med att vilket som helst allmänt processhinder som också är indispositivt förelåge, motverkades visserligen sist berördmissuppfattning; men det kunde likväl anmärkas att stadgandet finge onödigt stor räckvidd.¹⁴ För fastställelsetalans avvisning på grund av t. ex. litispendens behövs ju inte 13: 2 1 st.; avvisningen kan ske med stöd av 13: 6. — Utformandet av 13: 2 1 st. med hjälp av begreppe tovisshet ländande käranden till förfång kunde motverka att lagrummet gåves sådant missvisande eller i varje fall onödigt omfattande innehåll som ovan berörts.¹⁵ Såsom 13: 2 1 st. avfattats i RB, lärer

 

¹² Med "allmänt processhinder" avses här processhinder av en typ som kan utgöra hinder för såväl fullgörelsetalan som fastställelsetalan och talan om rättsändrande dom.
¹³ Som ju anses vara ett dispositivt processhinder.
¹⁴ Även om därigenom avvisning ej kommer till stånd i andra fall än i dem där avvisning ändå (på en eller annan grund) skall ske.
¹⁵ Någon större olägenhet skulle det dock inte innebära att i visst fall avvisning kunde ske med stöd av t. ex. såväl 13: 2 1 st. som 13: 6. Domstolarna skulle troligen här åberopa endast det senare lagrummet.

den tolkningsmöjligheten uteslutas, att ett upptagande av fastställelsetalan komme i strid med lagrummet i och med att vilket som helst allmänt processhinder förelåge. Liksom den tolkningsmöjligheten att ett upptagande av fastställelsetalan komme i strid med stadgandet i och med att vilket som helst allmänt och indispositivt processhinder vore för handen. Det är t. ex. svårt påstå att fastställelsetalans upptagande komme i konflikt med 13: 2 1 st. i och med förefintligheten av litispendens eller med andra ord att i och med att litispendens vore för handen det ej förelåge ovisshet ländande käranden till förfång.
    I detta sammanhang må påpekas att, även om 13: 2 1 st. sådant det avfattats i RB får mindre (språkligt möjlig) räckvidd än om det utformats med hjälp av termen rättsligt intresse, det därmed ej är sagt att räckvidden icke kunnat ytterligare begränsas. Stadgandet kan visserligen ej gärna uppfattas så att ett upptagande av fastställelsetalan strede mot lagrummet i och med att vilket som helst allmänt och indispositivt processhinder vore för handen. Men det skulle kunna ifrågasättas om ej 13: 2 1 st. kunde fattas så att ett upptagande av fastställelsetalan strede mot stadgandet i och med att ett visst allmänt och indispositivt processhinder förelåge, nämligen res judicata. Beträffande det fall att fastställelsetalan väckes trots att saken är res judicata läte ju i viss mening säga sig att (till följd av den tidigare domen) någon relevant ovisshet inte existerar och att därmed fastställelsetalans upptagande strede mot 13:2 1 st. (som ju kräver ovisshet om rättsförhållandet). För avvisning av fastställelsetalan behövs nu här ej 13: 2 1 st.; avvisningen kan ju ske med stöd av 17:11.¹⁶ Att — även om denna anmärkning i och för sig vore befogad —13: 2 1 st. ändå utformats som skett kan ha berott på att ett uteslutande av res judicata fallen från stadgandets (språkligt möjliga) räckvidd ansetts i alltför hög grad komplicera lagrummet.
    Det kunde vidare menas att "ovisshet ländande käranden till förfång" på ytterligare en grund (3) vore att föredraga framför "rättsligt intresse". Enligt en äldre uppfattning var talan en reaktion på en rättskränkning.¹⁷ Som svarandens bestridande av kärandens rätt skulle kunna ses som ett angrepp på kärandens rättsställning, kunde bestridandet tänkas uppfattat som ett slags rättskränkning och därmed som en tillräcklig förutsättning för fastställelsetalan. Uttrycket ovisshet ländande käranden till förfång får emellertid anses ge besked om att enligt RB svarandens bestridande av kärandens rätt icke är

 

¹⁶ Domstolarna torde i den berörda situationen normalt endast åberopa sakens karaktär av res judicata.
¹⁷ Jfr Kallenberg a. a. s. 945.

en i och för sig tillräcklig grund för tillåtligheten av fastställelsetalan. Svarandens bestridande av kärandens rätt behöver ju ej alltid medföra vad man normalt menar med ovisshet.¹⁸ Och även om, vilket måhända är fallet, "ovisshet" i 13: 2 1 st. givits en sådan särskild betydelse att svarandens bestridande alltid leder till ovisshet,¹⁹ kan bestridandet dock ej gärna alltid medföra sådan ovisshet som länder käranden till förfång.²⁰ Därest i 13: 2 1 st. i stället för om ovisshet ländande käranden till förfång talats om rättsligt intresse, hade mindre tydligt besked givits om att svarandens bestridande ej behövde utgöra en tillräcklig grund för tillåtligheten av fastställelsetalan; utifrån den nyss berörda äldre uppfattningen kunde det framstå som naturligt att den som "angripits" med bestridande redan därigenom hade ett "rättsligt intresse" av fastställelsetalan. Vid den ordningen att svarandens bestridande icke är en i och för sig tillräcklig betingelse för ovisshet ländande käranden till förfång kan "ovisshet ländande käranden till förfång" hava en fördel framför "rättsligt intresse"däri att det förra uttrycket tydligare än det senare ger uttryck för sagda ordning.
    Såsom nyss berörts är svarandens bestridande icke att anse som en i och för sig tillräcklig förutsättning för tillåtligheten av fastställelsetalan jämlikt detta lagrum.²¹ Men det kunde kanske ändå menas att det varit bättre om svarandens bestridande fått utgöra en sådan

 

¹⁸ Jfr det fall att grunden för bestridande är helt gripen ur luften och inte inger något tvivel om rättsläget. En annan sak är att en ordning, enligt vilken ovisshet alltid skall anses föreligga när svaranden bestrider, måhända icke — därest jämväl kravet på förfång upprätthålles — skulle leda till att fastställelsetalan tillätes i fall där så ej bort ske. Det kunde ju menas att käranden icke har förfång av sådant svarandens bestridande som ej inger ovisshet om rättsförhållandet. (Däremot skulle en ordning, enligt vilken ovisshet ländande käranden till förfång alltid förelåge när svaranden bestrider, uppenbarligen leda till att fastställelsetalan tillätes i en del fall där så ej bort ske.)
¹⁹ Jfr processkommissionens betänkande SOU 1926: 33 s. 39 liksom uttrycket det omstridda rättsförhållandet i processlagberedningens kommentar till 13: 2 (SOU 1938: 44 s. 183). Jfr även Ekelöf a. a. s. 104 vid not 38.
²⁰ Erfordrades för tillgång till fastställelsetalan endast kärandens bestridande, kunde f. ö. ifrågasättas om ej alla situationer som går in under 2 st. av 13: 2 (jfr kravet på stridighet) fölle jämväl under 1 st. av 13: 2, men av motiven framgår att detta ej torde vara fallet (SOU 1938: 44 s. 183 f).
²¹ Detta gäller även om svarandens framställande av anspråk som är oförenligt med kärandens rätt. Vad närmast ovan sagts om svarandens bestridande kan mutatis mutandis sägas om svarandens nyssnämnda handlande. — I anslutning till vad nu sagts om att svarandens bestridande icke är en i och för sig tillräcklig betingelse för tillåtligheten av fastställelsetalan må erinras om att svarandens bestridande rimligtvis ej heller är en nödvändig betingelse för fastställelsetalan. (Jfr Kallenberg a. a. s. 951 och Ekelöf a. a. s. 104 not 38. Jfr dock det förhållandet att i processlagberedningen talas om det omstridda rättsförhållandet. SOU 1938:44 s. 183. Min kursivering.) Ovisshet ländande käranden till förfång kan uppenbarligen föreligga även om svaranden ej bestridit kärandens rätt (och ej gjort gällande med denna oförenligt anspråk).

tillräcklig betingelse.²² Det skall inte förnekas att denna senare ordning kunde ha viss fördel,²³ men andra hänsyn kan ha vägt tyngre. Om, som ordalagen i 13: 2 1 st. närmast ger vid handen, svarandens bestridande såsom sådant icke avsetts vara en (utifrån sagda lagrum) tillräcklig betingelse för fastställelsetalan, kan detta bero på att tillgången till fastställelsetalan grundad på 13: 2 1 st. ansetts böra avhänga ej i första hand av svarandens beteende i och för sig utan av kärandens behov av sådan talan och även därpå att man velat undvika att svaranden (ev. i samförstånd med käranden) finge möjlighet (att medelst t. ex. bestridande) arrangera så att domstolen, utan att ovisshet ländande käranden till förfång förelåge, måste upptaga fastställelsetalan, något som kunde ansetts innebära risk för onödig belastning av domstolarna.
    Ovan har berörts några tänkbara skäl till att "ovisshet ländande käranden till förfång" vore att föredraga framför "rättsligt intresse". Ett par av dessa skäl, de vid (2) och (3) berörda, kan tyckas tala till förmån för det förra uttrycket. Därmed vare dock ej sagt att skäl ej kunde anföras emot detsamma. När i ett senare avsnitt av denna artikel verkan av bristande förutsättningar för fastställelsetalan behandlas skall en olägenhet med rekvisitet ovisshet ländande käranden till förfång uppmärksammas²⁴ som icke behöver vidlåda rekvisitet rättsligt intresse.

 

b. Andra stycket av 13:2
I detta lagrum, som ju reglerar fastställelsetalan beträffande s. k. prejudicerande rättsförhållanden, heter det: "Beror sakens prövning av frågan, huruvida visst rättsförhållande, som är stridigt mellan parterna, består eller icke består, må ock talan om fastställelse därav upptagas." Här avses enligt motiven²⁵ t. ex. det fall, "då parterna tvista om rättsliga följder av en begränsad sakrätt i en fastighet eller del därav och tvist råder mellan parterna om äganderätten till fastigheten eller den ifrågavarande delen därav" och det fall, "då hyresvärd kräver hyresgäst på hyra för viss tid och tvist råder om hela hyresavtalets giltighet".
    Vad beträffar frågan om 2 st. av 13: 2 möjliggör fastställelsetalan i situationer där sådan talan ej är tillåtlig jämlikt 1 st. av sistnämnda lagrum, kunde man kanske tro att denna fråga vore att besvara ne-

 

²² Jfr Ekelöf a. a. s. 104 f.
²³ Risken att utsättas för fastställelsetalan och åläggas gälda kärandens rättegångskostnader kunde givetvis motverka ogrundade bestridanden. Jfr Ekelöf a. st.
²⁴ Vid not 66.
²⁵ SOU 1938: 44 s. 183.

kande. Det kunde måhända menas att i de fall där 13: 2 2 st. är tillämpligt det till följd av stridigheten om det prejudicerande rättsförhållandet alltid förelåge ovisshet härom²⁶ och att ovissheten tillföljd av detta rättsförhållandes betydelse för det prejudicerade alltid vore till förfång för käranden i målet om förstnämnda rättsförhållande. Men så har man vid RB:s tillkomst tydligen ej menat. Det aktuella spörsmålet besvaras i processlagberedningens motiv på följande sätt."I många fall skulle givetvis den fastställelsetalan, varom i [2 st. av 13: 2] stadgas, vara tillåten redan enligt första stycket; i andra åter torde detta icke vara förhållandet."²⁷ Måhända har man förutsatt att i en del av de fall som avses i 2 st. av 13: 2 (men ej i alla) förhandenvarande ovisshet om det prejudicerande rättsförhållandet icke länder käranden i det prejudicerande målet till förfång.²⁸ Måhända har man (också) förutsatt att i en del av de fall som avses i 2 st. av 13: 2 (men ej i alla) ovisshet om det omstridda prejudicerande rättsförhållandet ej föreligger.²⁹
    Att med stöd av 13: 2 2 st. fastställelsetalan i vissa fall kan få föras trots att det om rättsförhållandet ej råder ovisshet ländande käranden (i det prejudicerande målet) till förfång kan tänkas ha motiverats (1) med att ett rättskraftigt avgörande i den prejudicerande frågan i regel kan ges utan större olägenhet för domstolen; normalt skulle denna fråga ju ändå eljest, låt vara blott som domskäl, prövas i målet om den prejudicerade frågan. — Emellertid kan ifrågasättas om denna motivering är helt tillfredsställande. I fall där den prejudicerande frågan är av större ekonomisk betydelse än den prejudicerade kan part vara beredd lägga ned mer tid och kostnad på prövningen av den förra frågan därest den med rättskraftsverkan prövas såsom processföremål än om den utan sådan verkan prövas blott såsom domskäl. Här kan en fastställelsetalan med stöd av 13: 2 2 st. medföra avsevärt mer arbete för domstolen än om den prejudicerande frågan endast prövats som ett domskäl i processen om den prejudicerade frågan. — F. ö. må framhållas att gällande ordning ibland kan te sig otillfredsställande också ur parts synpunkt. Part kan ju vid en viss tidpunkt till följd av mindre goda resurser (vad gäller ekonomi eller bevisning) misslyckas med att hävda sin rätt beträffande visst rättsförhållande men lyckas därmed vid ett tillfälle när hans läge är bättre. Antag att, vad gäller det prejudicerande

 

²⁶ Jfr ovan not 19.
²⁷ SOU 1938: 44 s. 183 f. — Jfr även följande uttalande av processnämnden: "De båda nu angivna reglerna [1 och 2 st. av 13: 2] om när fastställelsetalan kan föras torde delvis täcka varandra, i vissa fall har emellertid regeln i 13: 2 andra st. självständig betydelse." Underrättsförfarandet s. 151.
²⁸ Angående förfång se SOU 1938: 44- s. 183.
²⁹ Jfr ovan vid not 18.

 

31—743005, Svensk Juristtidning 1974

rättsförhållandet, det icke råder ovisshet ländande käranden (i det prejudicerande målet) till förfång³⁰ men denne ändå med stöd enbart av 2 st. av 13: 2 påtvingar svaranden process om nämnda rättsförhållande. Därest så sker vid en för svaranden på nyss antytt sätt ogynnsam tidpunkt och denne förlorar målet kan den möjlighet till fastställelsetalan om rättsförhållandet som lagrummet givit käranden för svaranden te sig omotiverad för att ej säga stötande.³¹ — Det kunde mot bakgrunden av det sagda de lege ferenda övervägas att låta 2 st. utgå ur 13: 2.³²
    Nu kunde kanske göras gällande att det gåves (även) en annan (2) motivering än den nyss (vid 1) diskuterade för det förhållandet att genom 13: 2 2 st. möjligheten till fastställelsetalan utsträckts till fall där ovisshet ländande käranden till förfång ej föreligger. Så som motivering till 2 st. av 13: 2 sägs i processlagberedningens motiv att det är "av vikt, att part skall kunna påkalla också rättskraftig prövning av det prejudicerande rättsförhållandet",³³ men det framgår ej vad härmed närmare bestämt åsyftas. Det kan emellertid i detta sammanhang vara av intresse att erinra om att 2 st. av 13: 2 har ett slags motsvarighet i den tyska civilprocessordningens stadgande i § 280 angående s. k."Zwischenfeststellungsklage". Det heter i detta lagrum: "Bis zum Schluss derjenigen mündlichen Verhandlung, auf die das Urteil ergeht, kann der Kläger durch Erweiterung des Klageantrags, der Beklagte durch Erhebung einer Widerklage beantragen, dass ein im Laufe des Prozesses streitig gewordenes Rechtsverhältnis, von dessen Bestehen oder Nichtbestehen die Entscheidung des Rechtsstreits ganz oder zum Teil abhängt, durch richterliche Entscheidung festgestellt werde"; och det har ansetts att på detta lagrum grundad fastställelsetalan får föras utan att rättsligt intresse härav behöver visas.³⁴ Tillkomsten av detta stadgande skall ses mot bakgrunden av de i tysk partikularlagstiftning och doktrin då rådande motsättningarna i frågan om rättskraftens omfång.³⁵ Frågan aktuali-

 

³⁰ Jfr vid not 27.
³¹ Det kunde rent av tänkas förekomma att en person ej vågar börja rättegång angående ett prejudicerat tvisteföremål av fruktan för att motståndaren, som ej är berättigad att med stöd av 1 st. 13: 2 anhängiggöra talan om det prejudicerande rättsförhållandet, utnyttjar möjligheten att angripa den förre med stöd av 2 st. av 13: 2.
³² Ett mindre långtgående alternativ de lege ferenda (som mer beaktar svarandens olägenhet än det allmännas) vore att fastställelsetalan finge med stöd av 2 st. av 13: 2 föras endast då svaranden ej motsatte sig det.
³³ SOU 1938: 44 s. 183.
³⁴ Jfr t. ex. Rosenberg—Schwab, Zivilprozessrecht (10 uppl.) § 99 III 4 b och Stein—Jonas Kommentar zur Zivilprozessordnung (19 uppl.) § 280 II 3 och § 256 I 7.
³⁵ Jfr Hahn, Die gesammten Materialien zu den Reichs-Justizgesetzen II 1 s. 290 ff.

serades om rättskraft skulle tillkomma endast själva tvisteföremålet eller (i anslutning till Savignys mening) jämväl såsom domskäl prövat prejudicerande rättsförhållande, vilken senare ordning ansågs ha fördelen att förhindra det stötande intryck som kunde komma av att samma rättsförhållande, därest domskäl ej tillerkändes rättskraft, skulle kunna bedömas olika i olika processer mellan samma parter. Lagstiftarnas ställningstagande framstod i viss mån som en kompromiss. Man valde visserligen det förra alternativet men menade sig genom att bereda tillgång till "Zwischenfeststellungsklage" i stort sett tillgodose de hänsyn som åberopats till förmån för det senare alternativet. Det ansågs nämligen att genom tillgång till denna talande betänkligheter väsentligen kunde elimineras som utifrån Savignys ståndpunkt vidlådde det första alternativet; genom sagda talan kunde part få det prejudicerande rättsförhållandet rättskraftigt prövat och därmed motverka ett avgörande härom i motsatt riktning i en ny process. Om vid tillkomsten av 2 st. av 13: 2 RB § 280 i den tyska ZPO uppmärksammats och nyss antydd motivering för det tyska stadgandet därvid till äventyrs tillmätts relevans, må framhållas att det kan ifrågasättas om denna motivering numera är bärkraftig. Hos oss är nu den huvudprincipen att domskäl ej vinner rättskraft allmänt godtagen, och föga vikt torde tillmätas det förhållandet att vid denna ordning enbart såsom domskäl prövad prejudicerande fråga kan bedömas på annat sätt i en senare rättegång. Det kan därför, såsom 1 st. av 13:2 utformats, tyckas att denna risk för skilda ställningstaganden icke motiverar att part skall på grund av 13: 2 2 st. få föra fastställelsetalan angående prejudicerande rättsförhållanden i fall där ovisshet ländande parten till förfång ej föreligger beträffande detta rättsförhållande (och 13: 2 3 st. ej är tillämpligt). Även om också den sist diskuterade motiveringen till 13: 2 2 st. tages med i räkningen saknas enligt min mening anledning frångå vad ovan de lege ferenda anförts om att detta lagrum får utgå.³⁶

 

c. Tredje stycket av 13: 2
Här föreskrives att om i lag eljest är stadgat att fastställelsetalan i visst fall må upptagas, det skall gälla. I motiven omnämnes 6 § i 1862 års preskriptionsförordning.³⁷ Därav framgår att den hos vilken fordran blivit vederbörligen bevakad till avbrytande av preskription får, utan att avbida borgenärens "lagsökning", genom sakens instämmande till domstol begära fordringsrättens prövning. Enligt processlagberedningens motiv³⁸ behöver de i 1 st. av 13: 2 upp-

 

³⁶ Eller modifieras. Jfr ovan not 32.
³⁷ SOU 1938:44 s. 184.
³⁸ SOU 1938: 44 s. 184.

ställda särskilda villkoren för fastställelsetalan icke vara uppfyllda,varigenom fastställelsetalan som avses i 6 § av förordningen kan tänkas förekomma i fall där ovisshet om rättsförhållandet vilken länder käranden till förfång icke föreligger.³⁹ Att fastställelsetalan får föras i sådana fall hade kanske förr kunnat motiveras utifrånden äldre uppfattningen att det för fastställelsetalan är tillräckligt att den blivande käranden angripits i sin rättsställning;⁴⁰ bevakningen enligt 1 § i förordningen skulle ju kunna uppfattas som ett slags angrepp på den påstådde gäldenären. Men utifrån en modernare ståndpunkt (och utifrån det sätt varpå 1 st. av 13: 2 avfattats) kunde det te sig omotiverat att fastställelsetalan om fordringsrätten finge föras när ovisshet om fordringsförhållandet vilken länder käranden till förfång icke föreligger. Om förordningen tillkommit efter RB, hade stadgandet i förordningens 6 § förmodligen ej medtagits. I det år 1955 avgivna förslaget angående preskription⁴¹ saknas också motsvarighet till detta lagrum.
    Ett annat stadgande i lag som innefattar att fastställelsetalan i visst fall må upptagas är 69 § UL.⁴² Av detta framgår bl. a. att när en tredje man påstår sig vara ägare till lös egendom som finnes i gäldenärens bo och han vid utmätningen bjuder endast sannolika skäl för sitt påstående utmätningsmannen skall hänvisa honom att väcka talan mot borgenären och gäldenären vid domstol, en talan som ansetts skola vara en fastställelsetalan angående tredje mannens äganderätt till egendomen.⁴³ Här råder såtillvida ovisshet om rättsförhållandet att tredje mannen endast kan bjuda sannolika skäl för sin påstådda äganderätt, och såtillvida länder denna ovisshet tredje mannen till förfång att om ovissheten ej elimineras utmätningen kan fullbordas och medföra att vid en jämlikt UL företagen försäljning av den utmätta egendomen köpare kan göra godtrosförvärv till denna. Huruvida därmed de i 1 st. av 13: 2 givna förutsättningarna för fastställelsetalan kan anses vara för handen beror av den närmare innebörden av detta lagrum. Men om nu ifrågavarande fastställelsetalan kan få föras med stöd av 69 § UL i situationer där i den mening som avses i 13: 2 ovisshet ländande käranden till förfång icke föreligger, kan här — i olikhet med vad som torde gälla motsvarande fall anknytande till 1862 års preskriptionsförordning —

 

³⁹ Såvitt därigenom nu ifrågavarande fastställelsetalan kunde få föras i väl stort antal fall, behövde detta vid preskriptionsförordningens tillkomst ej ha ingett betänklighet; fastställelsetalan fick ju då ej föras beträffande mål i allmänhet.
⁴⁰ Jfr ovan vid not 17.
⁴¹ Jfr SOU 1957: 11 s. 74.
⁴² Jfr SOU 1938: 44 s. 182 och Gärde m. fl., Nya rättegångsbalken s. 134.
⁴³ Jfr t. ex. Hassler, Utsökningsrätt s. 190.

fastställelsetalan te sig sakligt motiverad (jfr den berörda risken för godtrosförvärv) .⁴⁴

 

B. Verkan av bristande förutsättningar för fastställelsetalan
Beträffande förutsättning för fastställelsetalan som avses i 13: 2 får anses åtminstone i princip⁴⁵ gälla att brist i sådan förutsättning skall medföra målets avvisning.⁴⁶ För denna ordning kunde — vad gäller brist i den taleförutsättning som består i förfång för käranden förorsakad av ovisshet angående det aktuella rättsförhållandet — till äventyrs följande motivering framföras. Om kärandens talan vid avsaknad av sådant förfång ej avvisades utan ogillades, innebure detta att käromålet vore för all framtid⁴⁷ avgjort till kärandens nackdel, något som kunde tyckas vara en orimlig konsekvens av att käranden anhängiggjort rättegång utan att ha lidit i 13:2 1 st. avsett förfång. Emot denna motivering kan dock anföras att målets ogillande i anledning av avsaknad av förfång ingalunda behövde medföra att käranden för all framtid förlorade sin rätt. Nu ifrågavarande förfång som yppas efter den ogillande (lagakraftvunna) domen borde rimligtvis anses såsom factum superveniens.⁴⁸ En bättre förklaring till varför sagda förfång skall föranleda avvisningger sig vid beaktandet av vad som helt allmänt kan sägas vara utmärkande för situationer där talan skall avvisas, nämligen att en omständighet föreligger som kommer parts talan att framstå som otillåten i det att omständigheten gör förfarandet processuellt icke

 

⁴⁴ I detta sammanhang kunde kanske diskuteras om ej 14:4, såvitt tredje man med stöd därav får väcka fastställelsetalan till gemensam handläggning med redan pågående mål, faller under 3 st. av 13: 2. Jfr det förhållandet att 13: 1 vid 5 avsetts hänföra sig till bl. a. 14:5 (SOU 1938:44 s. 182) och vidare det förhållandet att, därest förutsättningarna för tillämpning av § 64 i den tyska ZPO — det stadgande som däri närmast motsvarar 14:4 i RB— är för handen, tredje mans fastställelsetalan redan därmed ansetts tilllåten (Stein—Jonas § 64 I 2).
⁴⁵ Jfr vad nedan (efter not 56) sägs angående tidpunkten för förutsättningens frånvaro.
⁴⁶ Jfr t. ex. NJA 1966 s. 457. — Med det ovan sagda åsyftas att då varken det i 1, 2 eller 3 st. av 13: 2 angivna rekvisitet är uppfyllt målet i princip skall avvisas. När i fortsättningen talas om brist i det i 1 st. ifrågavaranderekvisitet såsom ett processhinder avses egentligen att bristen principiellt skall föranleda avvisning därest ej heller rekvisiten i 2 eller 3 st. är uppfyllda. Och motsvarande gäller mutatis mutandis då det talas om brist i det i 2 resp.3 st. angivna rekvisitet såsom processhinder.
⁴⁷ Därest det bortses från vad som kunde bliva resultatet av användandet av extraordinära rättsmedel.
⁴⁸ Med hänsyn till den relativt sett ej obetydliga sannolikheten att förfång skall yppas efter den ogillande (lagakraftvunna) domen låge det nära tillhands att domen gåves den (med ogillandet i sak ekvivalenta) avfattningen att käromålet för närvarande ej kunde bifallas; liksom (jfr Ekelöf, Rättegång III s. 86) när vid fullgörelsetalan i allmänhet anspråket befinnes ej vara förfallet domen normalt ges det innehåll att kärandens talan till följd av sagda förhållande för närvarande ej kan bifallas.

önskvärt.⁴⁹ Eftersom fastställelsetalan utan förhandenvaro av i 13: 2 angivna förutsättningar lärer få anses vara i princip processuellt icke önskvärd, ter det sig naturligt att frånvaro av sagda förutsättningar här principiellt skall föranleda målets avvisande. — Ehuru processlagberedningen i sina kommentarer till 13:2 och 34: 1 ej uttryckligen uttalar sig om huruvida taleförutsättning som avses i 13: 2 är processförutsättning och ej heller om huruvida brist i sådan förutsättning konstituerar rättegångshinder, skall i anslutning till vad som numera allmänt sker berörda företeelser betecknas som processförutsättningar resp. rättegångshinder.⁵⁰
    Betraktas brist i taleförutsättningar vilken med stöd av 13: 2 föranleder avvisning såsom rättegångshinder, finnes såsom lagen är skriven ej tillräcklig anledning antaga annat än att bristen skall beaktas ex officio. Rättegångshinder skall ju enligt 34: 1 2 st. av rätten självmant beaktas om ej annat är stadgat, och annat är här ej stadgat. Att domstolen har att ex officio beakta taleförutsättningar varom fråga är i 13: 2 kan ju motiveras med att de skall tillgodose det allmännas intresse av att domstolsorganisationen ej belastas med processuellt icke önskvärda rättegångar. Att taleförutsättningarna jämväl kan fylla funktionen att tillgodose svarandepartens intresse att ej besväras med dylika processer medför givetvis i och för sig ej att rättegångshindret blir att anse som dispositivt.
    Då ovan sagts att brist i taleförutsättningar varom stadgas i 13: 2 i princip skall föranleda avvisning har därmed självfallet ej avsetts utesluta att bristen icke föranleder avvisning i ett läge där målet skall avvisas på grund av annat rättegångshinder. Vad gäller den plats som i 13: 2 1 st. avsedd taleförutsättning intar i den ordningsföljd vari flera processförutsättningsfrågor skall prövas må följande anmärkas.

 

    Enligt Kallenberg⁵¹ skulle — vad beträffar tiden före nya RB — en tämligen fixerad ordning iakttagas. Han skilde mellan processförutsättningar som

 

⁴⁹ En annan sak är att det i många fall kan diskuteras vad som är processuellt icke önskvärt och att det i olika processuella system kan råda olika uppfattningar härom. — Jfr min artikel i festskrift till Olivecrona s. 408 f.
⁵⁰ Frågan om kärandens fastställelseintresse är ett moment i det materiella rättsförhållandet eller något blott processuellt var tidigare omdiskuterad.—En senare frågeställning är den om rättsligt intresse av fastställelsetalan (rättsskyddsbehov härav) skulle systematiseras som processuell taleförutsättning (rättsskyddsbetingelse) eller som processförutsättning. (Jfr Kallenberga. a. s. 870 ff och 1156 ff). Om ovan berörd frånvaro av uttalanden av processlagberedningen berott på att den ej önskat påverka diskussionen i denna fråga skall lämnas därhän. Men i den av medlemmar av processlagberedningen (Gärde m. fl.) utgivna kommentaren betecknas brist i den förutsättning för fastställelsetalan som anges i 13: 2 som processhinder; och sagda förutsättning torde i kommentaren anses vara att beteckna som processförutsättning (jfr a. a. s. 466 f).
⁵¹ Jfr till det följande Kallenberg a. a. s. 1185 ff.

har avseende på den akt varigenom processen inledes och övriga processförutsättningar. Till de förra räknades parts processhabilitet, ställföreträdares processlegitimation, frånvaro av vissa brister i sättet för talans anhängiggörande och frånvaro av exterritorialitetsrätt, till de senare behörigt forum, saklegitimation, frånvaro av litispendens, frånvaro av res judicata och vederbörligt rättsskyddsbehov. Domstolen skulle pröva processförutsättning tillhörande den förra gruppen före processförutsättning tillhörande den senare, en ordning som syntes "påbjuden af det logiska förhållandet emellan de båda grupperna". Beträffande ordningen inom den senare gruppen skulle prövning av rättsskyddsbehovet i sista hand anställas; prövningen härav närmade "sig onekligen mer än hvad fallet är beträffande de andra en pröfning i sak". Godtages en sådan ordningsföljd beträffande nya RB, skulle i 13: 2 1 st. avsedd taleförutsättning prövas i sista hand. Mot Kallenbergs argumentation kan emellertid invändas, att det är högst tvivelaktigt om det existerar ett "logiskt förhållande" som motiverar ordningsföljden mellan de ovan berörda båda huvudgrupperna av processförutsättningar, och det kunde ifrågasättas om det finnes anledning att i detta sammanhang tillmäta processförutsättningars ev. större eller mindre affinitet med sakfrågan större betydelse.
    En mindre fixerad ordning rekommenderas av Ekelöf. "Processförutsättningar, som skall säkerställa en korrekt och effektiv handläggning, bör upptas i första hand", medan i övrigt avvisning kan och (får väl förmodas) bör ske "på den grund som är lättast att bedöma".⁵² Denna ordning kan tyckas vara att föredraga framför Kallenbergs nyss berörda. Om man med mig utgår från att i 13: 2 1 st. ifrågavarande taleförutsättning ej är att räkna till den grupp av processförutsättningar som skall säkerställa en korrekt och effektiv handläggning⁵³ utan till övriga processförutsättningar, borde vid antydd ordning i lagrummet aktuell taleförutsättning prövas efter processförutsättning tillhörande den förra gruppen, och inom den senare (övriga processförutsättningar) borde avvisning ske "på den grund som är lättast att bedöma".
    Regeln "att i övrigt avvisning bör ske på den grund som är lättast att bedöma" kunde kanske lätt uppfattas så att vid konkurrens mellan frågor om "övriga processförutsättningar" den processförutsättning bör prövas först som i och för sig är lättast att bedöma. Emellertid borde lämpligen hänsyn kunna tagas jämväl till annat, såsom till den sannolika utgången av en prövning av de konkurrerande frågorna. Ter det sig mera sannolikt att prövningen av den ena ifrågasatta processförutsättningen leder till avvisning än prövningen av den andra, kan detta förhållande i och för sig utgöra ett skäl för att pröva frågan om den förra förutsättningen först. Så snart prövningen av en processförutsättning leder till avvisning behöver ju domstolen ej pröva en annan, medan om prövningen ej medför avvisning domstolen kan nödgas upptaga jämväl återstående processförutsättningsfråga till avgörande. Även en annan omständighet kunde måhända i vissa fall beaktas. En prövning av t. ex. fråga om sakens karaktär att ej vara res judicata kan i viss mening sägas vara värdefullare ur rättskraftssynpunkt⁵⁴ än en prövning av fråga om

 

⁵² Ekelöf, Rättegång II s. 14.
⁵³ I förbigående må ett påpekande göras beträffande regeln att processförutsättningar som skall säkerställa en korrekt och effektiv handläggning är att pröva i första hand. Antag att såväl fråga om kärandens processhabilitet som fråga om i 13: 2 avsedd processförutsättning är aktuell. Därest den senare frågan prövas i första hand, kan utgången av processen bliva att målet avvisas. Prövas åter frågan om processbehörigheten först, kan domstolen, om den finner sådan behörighet saknas, avhjälpa bristen genom att förordna ställföreträdare, vilken (såsom bättre lämpad än parten att föra processen) kan visa att i 13: 2 avsedd taleförutsättning föreligger. Den fördelaktiga verkan av att frågan om processhabiliteten här prövas i första hand sammanhänger naturligtvis delvis med att domstolen avhjälper brist i processhabilitet.— Emellertid är ju processhinder ej alltid avhjälpbara. Det kunde med tanke härpå ifrågasättas om det ej vore bättre att i den aktuella regeln tala endast om "processförutsättningar som skall hindra en inkorrekt eller ineffektiv handläggning".
⁵⁴ Det förutsättes här att prövning av nu ifrågavarande processhinder kan vinna rättskraft.

taleförutsättning som avses i 13: 2 1 st., i det att prövning av den senare frågan endast torde kunna få relevans i rättskraftshänseende vid ny fastställelsetalan om samma sak medan prövning av den förra frågan jämväl kan få relevans i sådant hänseende t. ex. vid ev. ny fullgörelsetalan om samma sak. — Skulle, vad gäller kategorin övriga processförutsättningar, i visst fallen synpunkt tala till förmån för att fråga om en processförutsättning i första hand prövades, en annan synpunkt till förmån för att fråga om en annan processförutsättning upptoges först, borde den processförutsättning i första hand prövas som vid en samlad bedömning vore att föredraga. Den diskuterade regeln borde helst ges det innehållet "att i övrigt de konkurrerande processförutsättningsfrågorna bör prövas i den ordning som allt efter omständigheterna i varje särskilt fall ter sig ur processuell synpunkt lämpligast".^55,56

 

    Härefter må frågan beröras när brist i taleförutsättning som avses i 13: 2 skall föreligga för att föranleda avvisning av fastställelsetalan.Vad gäller det fall att rätten genast finner att tillräcklig i 13:2 berörd taleförutsättning saknas skall naturligtvis kärandens talan avvisas. Och detsamma torde skola ske då rätten senare under processen finner att sådan brist föreligger och hela tiden förelegat. Men antag att det under rättegången befinnes att någon enligt 13: 2 tillräcklig taleförutsättning väl för närvarande är för handen men att sådan förutsättning tidigare under fastställelseprocessen saknats.⁵⁷Skall målet på grund av denna omständighet avvisas? Denna fråga torde skola besvaras nekande.⁵⁸ Det ter sig ur processekonomisk synpunkt otillfredsställande att vid en tidpunkt under rättegången, dåtillräcklig taleförutsättning efter att först ha saknats tillkommit, domstolen skulle avvisa målet, ofta endast för att käranden genast anhängiggör ny talan som ej kan avvisas på grund av bristande taleförutsättning. Att sådan förutsättning tidigare under processen saknats kan visserligen innebära att ett rättegångsfel då förelegat, men

 

⁵⁵ Kan ordningsföljden mellan de aktuella frågorna ej avgöras med hjälp av denna regel, bör rätten anses ha helt fria händer med avseende å ordningsföljden.
⁵⁶ Vid den här antydda ordningen för prövningen av konkurrerande frågor om processförutsättningar har förutsatts att då vid fastställelsetalan brist i taleförutsättning som avses i 13: 2 1 st. finnes föreligga endast på den grund att saken är res judicata avvisning bör ske blott på sistnämnda grund (jfr ovan not 16) och vidare att då vid fastställelsetalan, där ovisshet om rättsförhållandet föreligger, ovissheten finnes icke lända käranden till förfång endast på den grund att han saknar saklegitimation (i processuell mening) avvisning bör ske enbart på den senare grunden. Till undvikande av missförstånd må till vad sist sagts om saklegitimation nämnas att av kärandens brist på saklegitimation beträffande visst rättsförhållande ej alltid kan slutas tillatt ev. ovisshet om rättsförhållandet icke länder honom till förfång. Jfr vissa fall där rättssubjekt i egenskap av konkursgäldenär saknar saklegitimation beträffande i konkursboet ingående rättigheter.
⁵⁷ Vid begagnandet här och i det närmast följande av uttrycken tidigare och för närvarande bortses från att dessa uttryck kan vara mindre exakta därigenom att domstolens ställningstagande ej avser läget som det då är utan som det var vid den senaste tidpunkt dessförinnan då parterna kunnat yttra sig.
⁵⁸ Jfr Kallenberg a. a. s. 973 och Alten i festskrift till Marks von Wurtemberg s. 15.

detta fel är här icke⁵⁹ av natur att i och för sig inverka på innehållet i en dom i målet och det skulle ej tjäna något förnuftigt syfte att i den pågående processen upprepa den del därav under vilken felet förelåg, än mindre att avvisa målet.⁶⁰ Låt oss härefter beakta det fall att det befinnes att någon i 13: 2 avsedd tillräcklig taleförutsättning för närvarande ej är för handen ehuru sådan förutsättning förelegat under ett tidigare skede av fastställelseprocessen.⁶¹ Till förmån för att avvisning skall äga rum kunde, därest frånvaro av dylik taleförutsättning vid RB:s tillkomst avsetts vara rättegångshinder, anföras att i processlagberedningens motiv beträffande processhinder i allmänhet säges att rätten har att "å varje skede av rättegången tillse, att rättegångshinder icke är för handen".⁶² Och vidare kunde måhända framhållas att föreskrift liknande den i 10: 15 (att om sedan stämning delgivits svaranden ändring inträtt i förhållande som betingat domstolens behörighet, ändringen skall vara utan verkan) saknas beträffande bortfall under processen av en i dess början existerande i 13: 2 ifrågavarande taleförutsättning.
    Därest man, vilket kan tyckas ligga närmast till hands, såsom huvudregel godtar att, när någon i 13:2 avsedd tillräcklig taleförutsättning för närvarande ej är för handen ehuru sådan förutsättning förelegat under ett tidigare skede av fastställelseprocessen, avvisning skall ske⁶³ måste dock rimligtvis vidsträckta undantag härifrån medges. Det får sålunda anses uppenbart att, såvitt fråga är om den i 1 st. av 13:2 ifrågavarande taleförutsättningen, det förhållandet att ovisshet ländande käranden till förfång för närvarande ej längre föreligger ingalunda alltid — och det även med bortseende från att 2 eller 3 st. av 13: 2 ibland ändå kan göra fastställelsetalan tillåten — skall medföra avvisning. Så skall här rimligtvis ej ske i anledning av att ovissheten undanröjts genom medgivande, eftergi-

 

⁵⁹ Såsom då rättegångshindret består i bristande processbehörighet.
⁶⁰ Jfr Alten a. a. s. 15 f. — Att av s. k. domstolsdisciplinära skäl avvisa målet på grund av det tidigare föreliggande rättegångsfelet torde ej vara påkallat.
⁶¹Här åsyftas endast det fall att processen hela tiden gällt blott fastställelsetalan, alltså t. ex. ej det fall att kärande efter att först ha fört fullgörelsetalan (vartill han varit berättigad) i processen i stället övergår till fastställelsetalan om samma sak och rätten därefter finner att tillräcklig förutsättning för fastställelsetalan i och för sig icke föreligger. Beträffande detta fall må dock nämnas att denna fastställelsetalan lärer skola avvisas. Bl. a. kunde framhållas att, om avvisning ej skulle ske, kärande kunde utnyttja denna ordning på ett icke önskvärt sätt. Rättssubjekt, som vill föra fastställelsetalan angående ett ej förfallet anspråk trots avsaknad av något egentligt intresse av sådan talan, kunde anhängiggöra fullgörelsetalan under påstående att anspråket är förfallet och därefter (innan dom hunnit ges) övergå från fullgörelsetalan till fastställelsetalan.
⁶² SOU 1938: 44 s. 375.
⁶³ Jfr Alten a. a. s. 16.

vande eller processförlikning och ej heller i anledning av att ovissheten undanröjts genom parts erkännande i rättegången eller eljest därigenom att under densamma framkommit bevisning som klarlagt rättsläget.^64,65 Det kan såvitt gäller 1 st. av 13: 2 ifrågasättas om den nyss angivna huvudregeln i stort sett komme att gälla andra av de aktuella fallen än dem där domstolen, när dom skall ges, finner att ovissheten väl kvarstår men att därav föranlett förfång upphört.
    Man lärer alltså ha att utgå från att fastställelsetalan med stöd av 13: 2 1 st. i vissa fall kan få föras trots att ovisshet ej (längre) föreligger. Med tanke härpå kunde tyckas att rekvisitet ovisshet ländande käranden till förfång (såsom det användes i 13: 2 1 st.) vore mindre lämpligt och att rättsligt intresse⁶⁶ eller kanske hellre rättsligt intresse av en rättskraftig dom beträffande det aktuella rättsförhållandet vore att föredraga. När på sätt ovan berörts ovissheten genom den processuella verksamheten eliminerats under rättegången, är det svårt komma ifrån att det ej längre föreligger ovisshet ländande käranden till förfång, men det är fullt naturligt att anse att käranden fortfarande har ett rättsligt intresse av att erhålla en rättskraftig dom. — Ett annat alternativ i detta sammanhang vore givetvis att hålla fast vid "ovisshet ländande käranden till förfång", som i och för sig kunde menas ha vissa fördelar,⁶⁷ men komplettera stadgandet med en uttrycklig tillåtelse till fastställelsetalan i ovan berörda fall där ovissheten under processens gång bortfallit.⁶⁸ Emot detta alternativ kunde dock möjligen tänkas anförtdels den av kompletteringen föranledda komplikationen av lagrum-

 

⁶⁴ Att dom här får ges kan naturligtvis vara av intresse ej blott för käranden (och svaranden) utan även för det allmänna. Genom tillkomsten av en rättskraftig dom motverkas risken att domstol ånyo skall behöva pröva parternas mellanhavande, och det merarbete som meddelandet av dom innebär i ett skede av processen när ovissheten eliminerats är många gånger ringa. I anslutning till det sagda må påpekas att när såsom förutsättning för fastställelsetalan anges kärandens intresse av att få föra fastställelsetalan (förfång av att ej få föra sådan talan) därmed vanligen avses något som utgör en kompromiss mellan kärandens, svarandens och det allmännas intresse (förfång) i en mer primär mening.
⁶⁵ Och ej heller torde, vad angår 2 st. av 13: 2, det förhållandet att "stridigheten" på sätt nyss sagts under rättegången om det prejudicerande rättsförhållandet upphört skola föranleda avvisning av målet om detta. — Däremot kan ifrågasättas, om ej — därest den först väckta talan avskrives eller avvisas — målet om det prejudicerande rättsförhållandet, utifrån vad som kan ha motiverat 2 st. av 13: 2 (jfr ovan s. 481), skall avvisas. Eljest kunde kanske uppmuntras till att talan väckes enbart för att få i och för sig icke tillåten fastställelsetalan om prejudiciellt rättsförhållande upptagen varefter när så skett den först väckta talan nedlades. (Därest ej båda parterna handlar i samförstånd kan dock 13: 5 ofta lägga hinder i vägen för sådant förfarande.)
⁶⁶ Jfr ovan vid not 24.
⁶⁷ Jfr ovan före not 24.
⁶⁸ På motsvarande sätt kunde förfaras med 13: 2 2 st. Jfr ovan not 65.

met dels avvikelsen från i andra jämförliga processlagar vanlig terminologi.⁶⁹
    Slutligen må ett påpekande göras som anknyter till 59: 1 vid 1. Dom som vunnit laga kraft skall enligt detta lagrum på besvär av den vars rätt domen rör på grund av domvilla undanröjas, om målet upptagits ehuru däremot förelegat rättegångshinder som vid fullföljd högre rätt haft att självmant beakta.
    Antag att i fastställelsemål dom givits trots att detta bort avvisas på den grund att varken rekvisitet i 1, 2 eller 3 st. av 13: 2 varit förhanden och att domen vunnit laga kraft. Om, vilket åtminstone prima facie⁷⁰ kunde te sig näraliggande därest denna brist på taleförutsättning är att anse som ett rättegångshinder,⁷¹ 59: 1 vid 1 är tilllämpligt på detsamma, skulle om besvär vederbörligen anfördes domen undanröjas på grund av domvilla. En sådan ordning kunde emellertid, även om en tillämpning av 59: 1 vid 1 här sällan ifrågakomme,⁷² te sig föga lämplig.⁷³ Frånvaro av taleförutsättningarna är ju icke ägnad att göra en dom materiellt oriktig och innefattar ej — såsom vid res judicata — risk för att den blir oförenlig med ev. tidigare dom i saken.⁷⁴ Rättegångsbalken borde enligt min mening ändras eller förtydligas så att därav klart framginge att frånvaro av i 13: 2 avsedda processförutsättningar icke föranleder undanröjande av dom i nu ifrågavarande fall på grund av domvilla.

 

 

 

 

 

 

⁶⁹ Jfr ovan vid not 7.
⁷⁰ Vissa invändningar — vars värde enligt min mening dock kan diskuteras— kunde likväl till äventyrs tänkas anförda mot tillämpligheten i detta sammanhang av 59: 1 vid 1. Det kunde kanske invändas att ordet må i 1 och 2 st. av 13: 2, såvitt gäller dessa stadganden, uteslöte tillämpning av 59: 1 vid 1 (jfr däri uttrycket haft att). — Och måhända också, såvitt inverkan på målets utgång (jfr 59: 1vid 5) krävdes, att sådan effekt ej vore för handen.
⁷¹ Jfr ovan vid not 50.
⁷² Påvisandet av rättegångsfelet torde i regel vara svårt, och besvär i anledning av detta skall jämlikt 59: 2 2 st. anföras redan inom sex månader sedan domen vunnit laga kraft.
⁷³ Detta gäller särskilt om dom skulle undanröjas på grund av domvilla i det fall att aktuell taleförutsättning visserligen ej förelåg då domen gavs men väl då frågan om domvilla prövas (jfr ovan efter not 56).
⁷⁴ Jfr i detta sammanhang även det fall att — sedan ny talan väckts angående fråga varom redan är rättegång mellan samma parter (jfr 13: 6), dom givits i den sist anhängiggjorda rättegången och den först väckta talan därpå avskrivits — domen efter besvär undanröjes på grund av domvilla.