GEORGE ELIAN. The International Court of Justice. Leiden 1971. Sijthoff. 150 s. Hfl. 19,00.
Författaren till ovanstående arbete är rumänsk jurist. Efter att i sitt hemland ha beklätt höga juridiska poster, bl. a. den som högsta domstolens vice ordförande, har han under ett antal år varit ambassadör i Haag. Som sådan har han kommit att intressera sig också för den dit förlagda internationella domstolen och en frukt härav har blivit en skildring av domstolens organisation och hittillsvarande verksamhet, utgiven först på rumänska och nu också på engelska.
Elians framställning vänder sig till läsare som icke förut är närmare orienterade om domstolen. En klar och lättöverskådlig redogörelse lämnas för dennas föregångare, tillkomsthistoria, uppbyggnad och processordning liksom för innehållet i domstolens sedan tillkomståret 1946 givna domar och rådgivande yttranden. Att Elians domarerfarenhet kommit honom att delvis se på domstolens procedurer med något kritiska ögon kan utläsas bl. a. därav att han konstaterar att vad som benämnes muntlig procedur i själva verket till sin beskaffenhet icke är något annat än en ny skriftlig sådan, "så kallad muntlig procedur" betecknar han den. Denna i dagar, ja ibland i veckor eller rent av månader pågående uppläsning av nya skrifter utgör ett av dedrag i rättegången vid den internationella domstolen inför vilka även andra än rumänska domare har lätt att falla i reformtankar. Det konstlade i denna föregivna muntliga procedur kommer för övrigt också till uttryck däri att, om någon domare med anledning av något som upplästs finner sig föranlåten att framställa en fråga med begäran om ett förtydligande, detta oftast ger upphov till ytterligare en skriftlig procedur. Den pläderande brukar nämligen, ställd inför en sådan fråga, begära och få tillstånd att sedermera inlämna ett skriftligt svar eller i varje fall att svara muntligt först vid ett senare tillfälle.
I stort sett betygar likväl Elian domstolen sin stora uppskattning, understrykande dess ställning som Förenta Nationernas främsta rättskipande organ och därav härflytande höga uppgifter för den internationella rättens vidmakthållande och fortbildning. Han snuddar likväl också vid det alltmer uppmärksammade, för att icke säga besvärande förhållandet att av de många mellanstatliga tvister av vilka världen i dag är full så ytterligt få underställes domstolen. På någon närmare förklaring härav ingår Elian dock icke, men han nämner bl. a. en omständighet som måste tilläggas storbetydelse i sammanhanget, nämligen att mindre än en tredjedel av FN:smedlemsstater erkänner domstolens jurisdiktion och därav många endast med förbehåll som avsevärt inskränker erkännandets räckvidd. Denna ovillighet att erkänna domstolens jurisdiktion kännetecknar särskilt stater med kommunistisk samhällsordning och förklaras av dessa, såsom Elian också framhåller, med att ett på förhand bindande erkännande av domstolens behörighet skulle strida mot en stats suveränitet. Endast ett godtagande av domstolen för varje särskild uppkommande tvist anses förenlig med suve-
räniteten. Några sådana bidrag till domstolens sysselsättning förekommer likväl icke.
Detta sakernas tillstånd i förening med den geografiska spridning varmed valen av domstolens ledamöter förrättas av FN:s generalförsamling och säkerhetsråd har lett till att domstolen i stigande utsträckning kommit att bestå av domare från stater vilka icke erkänner domstolens jurisdiktion. Mången ser häri en naturlig anledning till att de stater som verkligen gör detta visar en avtagande benägenhet att anlita domstolen. Som ett av skälen till att Frankrike den 10 januari 1974 återkallade sitt erkännande av domstolens jurisdiktion har också den franske utrikesministern i ett interpellationssvar i nationalförsamlingen1 angivit att av domstolens nuvarande ledamöter så många och bland dem både ordföranden och vice ordförandenär medborgare i stater som icke erkänner domstolens jurisdiktion. Frankrike kommer enligt samma interpellationssvar att även i fortsättningen tänka sig en lösning på rättslig väg av sina tvister med andra stater men kommer att välja skiljedom i stället för att anlita den internationella domstolen.
Än mer oroande med hänsyn till det sätt varpå domstolen uppfattas skulle det vara, om man ägde utgå från riktigheten av en iakttagelse som Elian ansett sig kunna göra, nämligen att i det stora flertalet mål domarna uttalat sig i överensstämmelse med sina hemländers intressen. En genomgång av domssamlingen ger dock, anser jag, icke något stöd för ett så allmänt hållet uttalande. Det kan däremot icke förnekas att man allt oftare kan lägga märke till att utanförstående numera föreställer sig att domarna ser på sin uppgift i enlighet med vad Elian ansett sig kunna konstatera. Det är mot denna bakgrund som förutsägelser sprider sig om hur domstolen kan väntas komma att döma i anhängiga eller tänkbara mål. Särskilt besvärande uttryck har denna företeelse tagit sig med avseende påde för närvarande vid domstolen anhängiga målen mellan Australien och Nya Zeeland, å ena, samt Frankrike, å andra sidan, angående de franska kärnvapenproven i Stilla havet. I dessa mål avkunnade domstolen den 22 juni 1973, som vanligt efter hemlig överläggning, parallella beslut av interimistisk karaktär. Dessa hade föregåtts av rykten och förutsägelser, kulminerande i ett bankettal av den australiske premiärministern, vari denne förklarade sig ha hört att beslutet i Australiens mål skulle bliva förmånligt för Australien och fattas med åtta röster mot sex. Så blev sedan också fallet.
Inför denna precision i förutsägandet inställer sig oundvikligen undran huruvida beslutets innehåll på förhand läckt ut från domstolens inre eller huruvida förutsägandets konst, när det gäller domstolens ställningstaganden, drivits så långt att även blivande röstsiffror kan avslöjas utan kännedom om vad som sker under domstolens överläggning.
Här skall intet försök göras att besvara denna fråga, särskilt icke eftersom domstolen efter nio månader, den 26 mars 1974, utfärdat en med elva röster mot tre antagen kommuniké enligt vilken domstolen dels icke kunnatfastställa någon särskild källa till offentliggjorda förutsägelser om innehållet av domstolens nu ifrågavarande beslut och dels i kraftiga ordalag fördömer alla förutsägelser rörande det sätt varpå domstolens ledamöter kommeratt rösta.
Om det slags förutsägelser varom nu varit tal fortsätter att florera, äger man befara att kring den internationella domstolen uppstår en atmosfär erinrande om den som råder vid kapplöpningsbanorna, där spelarna genom att jaga s. k. stalltips söker utröna på vilka hästar det lönar sig att satsa. Detta skulle knappast vara ägnat att öka domstolens dragningskraft, i varje fall icke på båda parterna i en tvist.
Frågan om en översyn av domstolens roll har sedan 1970 stått inskriven på dagordningen för FN:s generalförsamling men hittills stannat på diskussionsplanet.2 Själv har domstolen i samband med en revision 1972 av sina procedurregler vidtagit en rationaliseringsåtgärd som kanske skulle kunna tillföra domstolen fler mål än för närvarande. Härmed förhåller sig på följande sätt.
Enligt domstolens stadga skall domstolen kunna arbeta icke enbart som plenardomstol med alla sina femton ledamöter utan också på avdelningar, däribland avdelningar sammansatta för särskilda mål, när parterna i dessa så begär. Stadgan föreskriver att vid tillsättandet av en sådan avdelning ad hoc domstolen och parterna skall komma överens om hur många domare som skall ingå i avdelningen, varefter dessa skall utses av domstolen genom hemlig omröstning. Det har aldrig förekommit att tillämpning av denna ordning påkallats av parterna i något mål. Den 1972 vidtagna ändringen i procedurreglerna3 innebär att parterna skall kunna icke bara hemställa att deras mål skall avgöras av en avdelning sammansatt av ett visst antal domare utan också uttrycka önskemål om vilka dessa domare skall vara.Sedan skall domstolen, såsom även tidigare gällt, förrätta valet genom hemlig omröstning, varvid alltså andra domare än parterna begärt skulle kunna utses. Det får väl emellertid anses ligga i sakens natur att, om så skulle bliva fallet, parterna kommer att lyfta på hatten och välja skiljedomsvägen. Det återstår att se huruvida den nu berörda ändringen i procedurreglerna skall kunna leda till ökning av en målström, vars hittillsvarande tynande ingen retorik vid festliga tillfällen förmår dölja.
Ovanstående randanteckningar till Elians bok, vilka delvis hänför sig till händelser efter dennas tillkomst, får icke skymma det förhållandet att den utgör en nyttig läsning för den som utan närmare förkunskaper om den internationella domstolen vill vinna upplysning om dess uppbyggnad och hittillsvarande praxis.
Sture Petrén