Det korta frihetsstraffet under debatt
"Avfolka fängelserna" löd vår store straffrättsreformator Karl Schlyters fältrop i början på 30-talet. Hans angrepp gällde förvandlingsstraffen. I Sverige placerades vid den tiden ca 17 000 personer i fängelse varje år och av dem hade inte mindre än 13 000 att sitta av ådömda böter. Schlyters energiska arbete ledde till att antalet ovillkorliga förvandlingsstraff kraftigt kunde reduceras. Vi räknar nu med bara ett hundratal om året. Men drömmen om en avfolkning av fängelserna har inte kunnat förverkligas.
År 1971 togs 9 360 personer in på svenska fångvårdsanstalter, dömda till fängelse. Av dem var 66 procent dömda till kortare fängelsestraff än tre månader, 24 procent till 4—12 månaders och 10 procent till minst ett års fängelse. Bakom många av de korta fängelsestraffen ligger föreställningen att frihetsberövandet krävs av hänsyn till allmänpreventionen.
I dag höjs på nytt ropen om avfolkning av fängelserna. Det allmänpreventiva intresset bör i dessa fall — tycker man — kunna tillgodoses på annat sätt än genom att beröva folk friheten och bötesstraffet förs fram som ett möjligt och lämpligt alternativ. Men i behandlingsideologins tidevarv har böterna som kriminalpolitiskt sanktionsmedel ägnats liten uppmärksamhet. Vi har egentligen mycket begränsade kunskaper om hur denna påföljd fungerar och vilka verkningar den har. I allmänhet betraktas böter som en ringa påföljd, särskilt avpassad för mindre brott och förseelser. Det framhålls också uttryckligen i brottsbalken att fängelse skall
anses som svårare påföljd än böter. Många brott, som enligt lagstiftarens bedömning inte utgör ringa brott, upptar inte heller böter i straffskalan.
Kanske är denna legala uppfattning om bötesstraffet oriktig? Kanske är det så att människorna i vårt hårt kommersialiserade samhälle med krav på hög levnadsstandard upplever en kraftig ekonomisk sanktion som mycket allvarlig? Kanske är det t. o. m. så att ett kraftigt bötesstraff är lika effektivt från allmänpreventiv synpunkt som ett kort frihetsstraff?
Frågorna är komplicerade och svåra att besvara. Men redan en antydan om att vi kanske undervärderat bötesstraffets kriminalpolitiska effekter motiverar att det allvarligt bör övervägas om det finns förutsättningar att vidga denna påföljds tillämpningsområde och därigenom bidra till att avfolka våra fångvårdsanstalter.
Utgångspunkten för denna diskussion bör rimligen vara att fastställa vilken ställning bötesstraffet f. n. har i lag och rättstillämpning. I annat sammanhang har jag här redovisat vissa bakgrundsfakta.1 Allmänt kan man säga att böter utdöms i mycket stor omfattning. År 1971 dömdes i Sverige 281 506 personer till påföljd. Av dem fick 253 896 böter medan 10 960 dömdes till fängelse. Faktiskt förhåller det sig så att de flesta brott, för vilka stadgas böter eller fängelse i högst sex månader, i praxis behandlas som rena bötesbrott. Som framgår av nedanstående uppställning gäller detta bl. a. de ringa förmögenhetsbrotten (snatteri, bedrägligt beteende,undandräkt), vidare egenmäktigt förfarande, skadegörelse, häleriförseelse, osann och vårdslös försäkran, våldsamt motstånd. Men även andra brott, som har böter eller fängelse i straffskalan, leder i mycket stor utsträckningtill böter. Inom specialstraffrätten är denna utveckling ännu tydligare. Man frågar sig många gånger varför fängelse överhuvudtaget skall behövatas upp i straffskalan för flertalet av sådana brott där den ändå aldrig tillämpas. I vissa fall motiveras detta av straffprocessuella skäl — önskvärdheten av att kunna tillgripa tvångsmedel. Men ofta verkar det som om lagstiftaren handlat av ren slentrian. Eller är det så att han medvetet räknar med att den fiktiva förekomsten av fängelse fyller en brottspreventiv funktion?
Med kort frihetsstraff förstås i detta sammanhang fängelsestraff på fyra månader eller därunder. Ca 75 procent av samtliga ådömda fängelsestraff utgör sådant kort frihetsberövande.
Att märka är att det korta frihetsstraffet i huvudsak hänförs till vissa typer av brott. Trafikbrotten och då framför allt trafiknykterhetsbrotten dominerar starkt. Över hälften av alla ådömda korta frihetsstraff avser rattfylleri. Om man förutom trafikbrotten tar med misshandel och våld mot tjänsteman, stöld, bedrägeri och häleri, lydnadsbrott (värnpliktsvägran) och brott mot utlänningslagen når man omkring 90 procent av alla brott som nu föranleder fängelse i högst fyra månader. När man skall diskutera användningen av korta frihetsstraff blir det alltså i realiteten i huvudsak dessa brott saken gäller.
Det har sagts att det enda försonande draget med det korta frihetsstraffet är att det är kort. Men straffet är inte tillräckligt kort för att man skall kunna undvika de sociala komplikationer som uppstår genom att den dömde måste avbryta sin normala livsföring, kanske sluta sitt arbete, skiljas från sin familj, vidkännas inkomstbortfall med följande försörjningssvårigheter
| Brott i brottsbalken | Antal dömda till påföljd 1971 | därav dömda till böter |
|---|
| Straffsats: böter eller fängelse i högst sex månader | | |
|---|
| vållande av kroppsskada el. sjukdom (3:8) | 145 | 133 |
|---|
| ofredande (4:7) | 736 | 699 |
|---|
| snatteri (8:2) | 5 942 | 5 790 |
|---|
| VÅLLANDE AV KROPPSSKADA EL. SJUKDOM (3:8) | 1 997 | 1 908 |
|---|
| självtäkt (8:9) | 25 | 25 |
|---|
| bedrägligt beteende (9:2) | 1 222 | 1 163 |
|---|
| häleriförseelse (9:7) | 218 | 189 |
|---|
| Undandräkt (10:2) | 44 | 37 |
|---|
| olovligt brukande (10:7) | 199 | 175 |
|---|
| Skadegörelse (12:1) | 1 343 | 1 249 |
|---|
| allmänfarlig vårdslöshet (13:6) | 148 | 141 |
|---|
| osann/vårdslös försäkran (15:10) | 284 | 278 |
|---|
| Våldsamt motstånd (17:4) | 867 | 834 |
|---|
| missfirmelse mot tjänsteman (17:5) | 273 | 269 |
|---|
| | | |
|---|
| straffsats: böter eller fängelse i högst ett år | | |
|---|
| otuktigt beteende (6:6) | 193 | 145 |
|---|
| överträdelse av myndighets bud (17:13) | 85 | 75 |
|---|
| | | |
|---|
| böter eller fängelse i högst två år | | |
|---|
| misshandel (3:5) | 3 843 | 2 040 |
|---|
| hemfridsbrott (4:6) | 305 | 286 |
|---|
| olovlig kraftavledning (8:10) | 32 | 28 |
|---|
| häleri (9:6) | 1 379 | 305 |
|---|
| olovligt förfogande (10:4) | 195 | 139 |
|---|
| bokföringsbrott (11:5) | 145 | 27 |
|---|
| djurplågeri (16:13) | 17 | 15 |
|---|
| främjande av flykt (17:12) | 91 | 83 |
|---|
o. s. v. Och i alltför många fall får det korta frihetsstraffet negativa verkningar genom den intagnes nedbrytande isolering och kontakt med andra kriminella. Det förutsätts inte någon vård eller behandling av de korttidsintagna — tiden och resurserna räcker inte till. Inte heller blir det fråga om någon efterföljande kriminalvård i frihet.
Bötesstraffet riktas mot den dömdes ekonomiska intressesfär. Till skillnad från frihetsstraffet gäller här att den dömde kan fortsätta ett normalt liv ute i samhället. Men bötespåföljden kan vara mycket kännbar och väl jämförbar med ett kort frihetsstraff. Ett utdömt straff på 80 dagsböter betyder för en person med 30 000 kronor i årsinkomst och ett barn ett totalt bötesstraff om ca (80X25 =) 2 000 kronor, d. v. s. motsvarande mer än en månads nettolön.
Det kan inte råda delade meningar om att bötesstraffet från etisk, social och samhällsekonomisk synpunkt är vida överlägset det korta frihetsstraffet. Att det likväl hör till den dagliga domstolsrutinen att döma ut korta fängel-
sestraff kan betraktas som ett kriminalpolitiskt svaghetstecken. Eller förhåller det sig så att bötesstraffets tillämpningsområde har sina absoluta begränsningar och att det i verkligheten saknas andra alternativ än frihetsberövande påföljder vid vissa typer av brott?
Det sagda motiverar en närmare undersökning av de brottstyper som idag till stor del leder till korta frihetsstraff. På trafikbrottens område gäller detta som nämnts rattfylleri men också grov olovlig körning och smitning från olycksplats. Rattfylleriet har i Sverige utretts av kommittén förlagstiftningen angående trafiknykterhetsbrott.2 Brottets framtida utformning övervägs nu i justitiedepartementet. Att rattfyllerister skall straffas genom att placeras i fängelse under en eller två månader förefaller inte vara någon god lösning. Bakom ett rattfylleri ligger ofta svåra alkoholproblem som kräver medicinsk behandling. Kommittéförslaget ger också uttryck för en modernare syn på reaktionsfrågan vid rattfylleri. Den adekvata påföljden skall vara skyddstillsyn i förening med nykterhetsvårdande behandling. I sådana fall då vård och behandling inte är motiverade skall dock ett kort frihetsstraff eller — om brottet är ringa — böter användas.
Med denna uppläggning kommer det korta frihetsstraffet att framför allt tillämpas vid s. k. tillfällighetsrattfylleri, d. v. s. där gärningsmannen inte är tidigare belastad, lever i ordnade förhållanden och inte anses behöva behandling i vare sig den öppna kriminalvården eller nykterhetsvården. Man kan tycka att det i många av dessa fall i stället vore motiverat att utdöma ett kraftigt bötesstraff. Det är här i stor utsträckning fråga om personer som har möjlighet att betala böterna och för vilka bötespåföljden blir kännbar. Inget motsäger att den också skulle vara tillräckligt effektiv med hänsyn till risken för återfall.
Beträffande det andra trafikbrottet, grov olovlig körning, gäller som regel att böter utdöms, såvida det inte är fråga om upprepade återfall. I så fall döms till någon månads fängelse. Man kommer här in på de svårlösta problem som förknippas med avsaknaden av körkort. För de flesta människor i samhället upplevs körkortet som ett livsviktigt kompetensbevis. Kan de inte få körkort eller berövas de körkortet hamnar de inte sällan i en häxkittel: otålig väntan på lämplighetsintyg blir för lång — frestelsen att köra för stor. En upptäckt olovlig körning innebär försämrade möjligheter att få lämplighetsintyg, det blir förlängd väntan — ny olovlig körning och ännu mindre utsikter att få det eftertraktade körkortet. Jag tror att man måste anlägga en annan, nyanserad och från grunden positivare syn på körkortsfrågan på det sätt som trafikmålskommittén gjort i sitt förslag Rätten till ratten.3 Kortare återkallelsetider och villkorliga körkortsåterkallelser, möjlighet att återvinna körkortet genom särskilda kompetensprövningar och andra åtgärder bör leda till att "riskzonen" för olovlig körning minskas. Fängelsestraffet för olovlig körning tjänar inget förnuftigt ändamål. Om ett straffrättsligt ingripande erfordras bör böter i stor utsträckning kunna tillämpas. Det viktiga är att man skapar rimliga och från trafiksäkerhetssynpunkt acceptabla möjligheter att låta den dömde få eller återfå körkort. Straffet bör i sig inte verka diskvalificerande.
En annan frekvent brottskategori, vid vilken det korta frihetsstraffet tilllämpas i viss utsträckning, utgör förmögenhetsbrotten. Särskilt gäller detta
stöld och bedrägeri som passerat gränsen för ringa brott. Brottet har då enbart fängelse i straffskalan. För domstolarna står därför valet mellan att döma till frihetsstraff och att döma till kriminalvård i frihet. I stor utsträckning kombineras en skyddstillsyn med ett bötesstraff för att det allmänpreventiva intresset skall kunna tillgodoses. Det finns skäl som talar för att dessa straffbestämmelser revideras på samma sätt som nyligen skett i Norge och Finland. Man har där tagit upp böter i straffskalan för stöld, bedrägeri och förskingring vid sidan av fängelse. Det förefaller nämligen orimligt att frågan om brottsföremålets värde ligger under eller över 200 kronor i princip skall vara avgörande för om gärningsmannen skall kunna dömas till böter eller annan påföljd. Efter genomförandet av en sådan straffrättsreform bör valet i många fall stå mellan böter eller kriminalvård i frihet.
Mera bekymmersam är situationen när man kommer in på den tredje brottskategorin, våldsbrotten och då framför allt misshandel och våld mottjänsteman. Det har varit en medveten och uttalad strävan i strafflagstiftningen att sådana brott skall bedömas strängt. Man kan se detta som en reaktion mot äldre tiders relativt milda inställning till våldsbrotten jämfört med förmögenhetsbrotten. En förutsättning för att böter nu lagligen skall kunna utdömas vid misshandel och andra våldsbrott är att brottet betraktas som ringa. I praxis anses mer än hälften av alla ådömda misshandelsbrott vara ringa. För övriga närmare 2 000 fall gäller enbart fängelse i straffskalan. Utrymmet för kriminalvård i frihet är här begränsat. Allmänpreventiva hänsyn anses kräva frihetsberövande. I vanliga fall bestäms detta till en eller två månaders fängelse.
Är det rimligt att sätta in en ekonomisk sanktion mot en person som misshandlar en annan så att t. ex. tandskada eller annan mindre fraktur uppstår? Eller mot den som ger sig på att sparka eller slå en polis? Många anser troligen att frågan generellt måste besvaras nekande. Säkerheten och skyddet till liv och lem måste ges hög prioritet från straffbarhetssynpunkt. Men ser man på de enskilda fallen som förs till domstol och tar del av alla omständigheter kring brottet, gärningsmannens särskilda förhållanden, beredvillighet att gottgöra skador o. s. v., ställer det sig dock inte alltid lika naturligt att fängelse skall följa på brottet.4 Från domarhåll har omvittnats att man ej sällan känner ett behov av att undvika frihetsberövande påföljd. Domstolarna kan ibland tvingas att tänja ut gränserna för ringa brott för att förutsättning skall finnas att döma till böter, som i det särskilda fallet kan anses vara den adekvata påföljden.
Det skulle i så fall vara rimligare att föra upp böter vid sidan av fängelse i straffskalan för misshandel, varigenom nuvarande tröskel för användningen av böter kunde avlägsnas. Man måste dock ställa sig mycket tveksam till en sådan utvidgad tillämpning av bötesstraffet. Är det fråga om olika typer av våldsbrott som utmärks av råhet och hänsynslöshet talar under alla förhållanden starka skäl för att böter inte skall komma ifråga. Tvärtemot kan man hävda att sådana brott generellt bör leda till längre fängelsestraff än fyra månader.
Till de frekventa brott som i dag normalt leder till korta frihetsstraff hör slutligen lydnadsbrotten (d. v. s. främst värnpliktsvägran) och brott mot
utlänningslagen (d. v. s. utlännings överträdelse av förbud att efter förvisning återvända till riket).
I fråga om värnpliktsvägran gäller generellt fängelse, första gången en månad, andra gången två månader och tredje gången tre månader. År 1972 hade vi drygt 800 totalvägrare. Den rådande ordningen att döma dessa värnpliktsvägrare till korta frihetsstraff har nyligen kritiserats i en motion i riksdagen (1973: 1082). Motionärerna ifrågasätter bl. a. om fängelsestraffet står i överensstämmelse med den tidsanda som vi nu upplever och där respekten för den personliga integriteten är starkt dokumenterad. I stället föreslår de att fängelsestraffet för totalvägran slopas och ersätts med dagsböter eller ett bestämt bötesstraff. Justitieutskottet har i sitt betänkande (nr 16/1973) anslutit sig till motionärernas krav på en utredning av påföljdsfrågan. Man kan tycka att det här finns utrymme för en reform som bör kunna resultera i att detta speciella klientel inte vidare skall behöva placeras på fångvårdsanstalter där de egentligen inte alls hör hemma.5
Däremot synes det korta fängelsestraffet inte kunna undvaras i fråga om utlänningar som efter förvisning återvänder till riket. Utlänningen har redan vid förvisningen klart för sig att en överträdelse av förbudet att återvända kommer att medföra fängelse. Fängelsestraffet fungerar alltså som ett slags vite. Det är inte realistiskt att här tänka sig ett bötesstraff i stället för fängelse och någon annan reaktion förefaller ej heller kunna komma ifråga.
Genomgången hittills visar att det från kriminalpolitisk synpunkt kan vara motiverat att i viss utsträckning ersätta det korta frihetsstraffet med böter. För kriminalvården skulle detta medföra givna fördelar eftersom korttidsfångarna utgör en besvärande belastning. Frågan gäller nu om man också kan vinna respons hos lagstiftaren och de rättstillämpande myndigheterna för en sådan reform. Ifall man skall få en allmän uppslutning kring denna krävs säkerligen att bötessystemet först ses över och förstärks. Böterna måste bli "konkurrenskraftiga" i förhållande till det korta frihetsstraffet. Den traditionella uppfattningen, att böter är en lindrig påföljd, som framför allt lämpar sig som reaktion mot småbrott och förseelser, måste brytas. Ett kraftigt bötesstraff måste ges samma ställning från straffmätningssynpunkt som ett kort frihetsstraff.
Vid en sådan översyn av bötessystemet bör också övervägas om man inte bör höja den nuvarande övre gränsen för antalet dagsböter — f. n. är den i Sverige 120. Dagsbotssystemet är inte invändningsfritt. Under senare tid har viss kritik förts fram — bl. a. har man ifrågasatt om systemet verkligen fyller kravet på rättvisa och jämlikhet — och det är möjligt att beräkningsgrunden för dagsbotens belopp behöver revideras. Däremot torde det inte vara möjligt att helt överge detta system och återgå till de rena penningböterna.
Vidare bör man sikta in sig på att effektivisera verkställigheten av böterna. En hård bötesindrivning kan skapa problem från rehabiliteringssynpunkt, i varje fall om det gäller en större bötesskuld som kan följa den dömde under många år. Särskilt bör därför utredas vilka förutsättningar som bör finnas att avkorta böter i vissa fall. Även om de sociala verkning-
arna av bötesexekutionen naturligtvis inte bör negligeras är det dock viktigt att man inte helt släpper kravet att böter skall betalas. En förutsättning för att man skall kunna skapa en konkurrenskraftig bötessanktion måste sålunda vara att denna också allmänt upplevs som effektiv.
I detta sammanhang aktualiseras bötesförvandlingen. De som saknar utmätningsbara tillgångar och inte har sådan ordnad anställning, som medger införsel i lön, kan i praktiken komma ifrån böterna. Det är naturligtvis betänkligt om vissa grupper på detta sätt skulle stå utanför denna reaktionsform och kanske också skall kunna kalkylera med detta. Det synes därför inte vara möjligt att undvara någon form av subsidiär reaktion som kan träda i stället för böterna eller i varje fall ett hot om sådan reaktion. Möjligheten att avskaffa förvandlingsstraffet för böter är f. n. föremål för utredning. Avskaffas förvandlingsstraffet måste man finna någon annan sanktionsform som kan sättas in mot den som "av tredska eller uppenbar vårdslöshet" underlåter att betala böterna.
En effektivisering av bötessystemet kan sålunda sägas vara en allmän förutsättning för att tillämpningen av det korta frihetsstraffet skall kunna begränsas. Man kan gå fram på olika vägar för att nå detta mål.
En skarpare gräns bör sättas mellan brott och förseelser. Många brott som nu har både fängelse och böter i straffskalan bör omvandlas till rena bötesbrott. Utrymmet för förseelser med enbart penningböter i straffskalan bör vidgas. Härigenom får vi en klar kategoriklyvning: brott som har enbart fängelse resp. fängelse och dagsböter i straffskalan, mindre brott som har enbart dagsböter och förseelser som har enbart penningböter.
De förut nämnda brottsbalksbrotten på vilka numera ej sällan följer korta frihetsstraff (misshandel, våld mot tjänsteman, mindre stölder och bedrägerier) bör ha böter i straffskalan vid sidan av fängelse så att den nuvarande tröskeln mellan ringa brott och "normalbrott" kan avlägsnas. Inte heller vid rattfylleri bör bötesstraffet enbart vara förbehållet de ringa fallen.
För att en avveckling av det korta frihetsstraffet skall kunna förverkligas krävs en styrning av domstolspraxis. I Västtyskland har man lagstiftat om förbud i princip att döma till frihetsstraff under sex månader. Det är tveksamt om detta är den rätta vägen, bl. a. därför att man därmed riskeraren generell höjning av straffmätningsnivån. I stället tror jag att man genom att skapa prejudikat kan leda utvecklingen i önskvärd riktning. Intresset måste främst ägnas de brott som i dag brukar medföra korttidsstraff. Erbjuds här legala förutsättningar att döma till böter och framstår böter som en effektiv, konkurrenskraftig påföljd bör domstolarna inte hysa betänkligheter mot att välja denna påföljd framför ett kort fängelsestraff.
Erland Aspelin