I min artikel försökte jag leda i bevis, att banklagens bestämmelser om oktroj och tillsyn också innebär en rättslig skyldighet för bankerna att iakttaga den goda banksed, den lojalitet mot kunderna och samhället, som sedan länge utmärker det svenska bankväsendet. Någon egentlig invändning mot detta resonemang synes advokat Westerling inte framföra i sitt inlägg.
    Däremot reagerar han mot några drastiska exempel som jag anförde för att illustrera, att det inte alltid räcker att följa lagen. Han anser att man inte kan jämställa en underlåtenhet att rädda en drunknande människa med att utan giltigt skäl rygga en muntlig överenskommelse att sälja enfastighet. På den punkten föreligger inte några delade meningar oss emellan. Ingen skulle väl, för att göra en jämförelse på brottsbalkens domäner, t. ex. vilja jämställa mord och bedrägeri. Men i båda fallen rör det sig om allvarliga brott, låt vara att mordet är så mycket allvarligare. På samma sätt är handlingssättet i de båda av mig angivna exemplen djupt förkastligt, även om det dem emellan finns en betydande gradskillnad. Såvitt jag kan förstå betraktas nämligen även en muntlig överenskommelse att sälja en fastighet av vanligt hederligt folk som moraliskt bindande, för den händelse inte ändrade förutsättningar eller liknande omständigheter gör ett tillbakaträdande befogat. Erinras kan för övrigt, att om en fastighet ägs av ett bolag eller en förening, blir en muntlig överenskommelse att sälja aktierna eller andelarna och därmed fastigheten bindande även juridiskt.
                                                                                                                              Sten Walberg