Europeiskt JO-möte i Paris. Juridiska utskottet inom Europarådets rådgivande församling hade kallat ombudsmän (eller motsvarande) från medlemsstaterna till ett möte i Paris den 18 och 19 april 1974. Inbjudningen hade hörsammats av folketingets ombudsman Lars Nordskov Nielsen, Danmark, le médiateur Antoine Pinay, Frankrike, Mr Stephen McGonagle, Parliamentary Commissioner for Administration and Commissioner for Complaints, Nordirland, Sir Alan Marre, Parliamentary Commissioner for Administration, Storbritannien, justitieombudsmannen Ulf Lundvik, Sverige, Herr Fritz Rudolf Schultz, Wehrbeauftragter des Bundestages, Västtyskland, och Herr J. Vontobel, Beauftragter in Beschwerdesachen, staden Zürich. Närvarande som observatör var därjämte Y. Nebenzahl, ombudsman i Israel. I mötet deltog vidare representanter för juridiska utskottet och Europarådets kommissionför de mänskliga rättigheterna m. fl. Syftet med mötet var i första hand att bereda de tillstädeskomna ombudsmännen tillfälle att utbyta erfarenheter och diskutera gemensamma problem. Övriga närvarande fick härunder ställa frågor till ombudsmännen, en möjlighet som flitigt utnyttjades. På dagordningen stod också frågan om lämpligheten av att inrätta antingen en befattning som europeisk ombudsman eller en post vars innehavare skulle ha till uppgift att hjälpa klagande att framlägga sin sak inför kommissionen för de mänskliga rättigheterna. Fråga härom hade väckts i Europarådet i en motion av herr Daniel Wiklund, Sverige, m. fl. På grund av den långt framskridna tiden blev frågan inte uttömmande ventilerad. Herr Wiklunds tankar presenterades och understöddes av regeringsrådet Gustaf Petrén, Sverige. Från flera håll framfördes invändningar. Man menade, att medlemsstaterna inte skulle vara beredda att acceptera en ombudsman, i allt fall inte om han skulle äga initiativrätt. Mot tanken att utse en person att hjälpa klagande anfördes, att det skulle krävas en stor organisation för uppgiften och att uppgiften för övrigt redan fullgjordes av kommissionens sekretariat.
                                                                                                                                               U. L.

 

 

Internationella domareförbundet. Förbundets styrelse (Conseil central) och tre studiekommissioner sammanträdde i oktober 1973 i Brügge i Belgien. Sveriges domareförbund representerades av hovrättslagmännen L.-E. Tillinger och A. Litzén, lagmannen A. Bruzelius samt borgmästaren J. Björling.
    I Conseil central behandlades bl. a. organisationen av den femte världskongressen, som skall äga rum i Florens 4—5 oktober 1974 under temat"The judge and the observance of the right of privacy". Tiden för anmälan till kongressen, som står öppen för enskilda domare, utgår 31 juli 1974. Närmare upplysningar och anmälningsblanketter kan erhållas hos Tillinger eller Litzén, tel. [phone].
    I första studiekommmissionen (ordf. ledamoten i Österrikes högsta domstol Heinrich Bröll) behandlades ämnet "Yrkesdomarens syn på lekmannadomarens verksamhet". Vad beträffar brottmål förelåg en nästan enhällig uppslutning kring åsikten att lekmäns medverkan är lämplig, antingen den nu

utformas så att lekmännen fungerar som meddomare eller som en jury. Även vid det sistnämnda alternativet borde likväl enligt flertalets uppfattning frågan om den tilltalades brottslighet bli föremål för gemensamma överväganden av yrkesdomare och lekmän. I civilmål ansågs medverkan av lekmän erforderlig endast om man därigenom tillförde domstolen speciella kunskaper och erfarenheter av betydelse för domstolens verksamhet. I fortsättningen skall kommissionen närmast ägna sig åt ämnet "Den specialiserade domaren".
    I den andra kommissionen, som handhar frågor om civilrätt och civilprocessrätt, avsåg diskussionen tredskodomsförfarandet och handläggning av brådskande mål. Beträffande tredskodom diskuterades bl. a. tidpunkten för meddelande av tredskodom och frågan om domskälen bör vara skriftligt avfattade, när sådan dom meddelas vid förhandling. Till ny ordförande i kommissionen valdes senatspresidenten, dr Heinrich Nagel, Bremen.
    Den tredje kommissionen (ordf. J. Schampers, avocat général vid appellationsdomstolen i Arnhem, Holland) ägnade sig åt studier av det straffrättsliga påföljdssystemet i de olika medlemsländerna. Det konstaterades därvid,att skillnaderna mellan länderna fortfarande är så stora, att det knappast syntes meningsfullt för kommissionen att söka sträva efter någon enhetlighet i detta avseende. Ett belysande exempel på dessa skillnader är att man även i flertalet västeuropeiska länder står helt främmande för dagsbotssystemet. I sin slutrapport uttalade kommissionen bl. a. att i flertalet länder frihetsstraff för närvarande syntes vara den enda möjliga påföljden för grova brott men att kriminalpolitiken för framtiden beträffande lindrigare förbrytelser borde inriktas på att ersätta korta frihetsstraff med andra åtgärder för den brottsliges återanpassning i samhället. Ehuru kommissionen var medveten om de avsevärda svårigheterna att finna lämpliga sådana åtgärder, som på sammagång som de effektivt skyddade samhället mot brottsligheten kunde innebära en rättvis påföljd för individen, borde kommissionens arbete närmast inriktas på studier av påföljder som kunde ersätta de korta frihetsstraffen.
                                                                                                                                          L.-E. T.