HENRI DESFEUILLES. Le pouvoir de contrôle des parlements nordiques. Paris 1973. Pichon & Durand-Auzias. 402 s. Fr. 65,00.
Det är glädjande att finna, att svensk rättsordning och svenska juridiska institut börjat tillvinna sig ett intresse i utlandet, vilket tidigare — möjligen med undantag för Tyskland — nästan helt saknats. De sista åren har det ej minst varit från fransk sida, som en viss vetgirighet åt vårt håll kommit till uttryck. Det väsentligaste uttrycket för detta intresse är utan tvivel de vart tredje år infallande fransk-nordiska juristdagarna, för vilka prof. Strömholm har varit den drivande kraften på svensk sida (se härom senast SvJT 1974 s. 167), men även böcker av franska författare har kommit utom nordiska förhållanden, så 1970 Legrands arbete "L'ombudsman Scandinave" (anm. SvJT 1971 s. 209) och 1973 Desfeuilles' arbete om de nordiska riksdagarnas kontrollmakt, vilket här skall anmälas. Desfeuilles är "chargé de cours" vid universitetet i Clermont-Ferrand. Hans arbete har underlättats av svensk härstamning — boken är tillägnad hans "grand oncle", riksgäldsfullmäktigen och förstakammarledamoten under mellankrigstiden Eric Hallin (dessutom Parisprofessorn Georges Berlia, Walines medutgivare av Revue de Droit public och tydligen Desfeuilles' lärare).
Avhandlingen inleds med en nyttig översikt över parlamentarisk kontroll i allmänhet, varpå följer ett halvt hundratal sidor om de nordiska riksdagarnas granskning av konseljprotokoll o. d. Nästa kapitel — det största— ägnas en översikt över ombudsmannainstitutionen i Sverige, Norge, Danmark och Finland. Följande avsnitt handlar om vad förf. kallar "les réviseurs du budget" och slutligen kommer ett kapitel om "Les offices parlementaires"; härmed avses sådana — i varje fall formellt — parlamentariskt styrda institutioner som Sveriges och Finlands riksbanker, det svenska riksgäldskontoret och den finska pensionsanstalten.
Allmänt kan om Desfeuilles' arbete sägas, att det ger en korrekt bild av i varje fall svenskt statsliv i de hänseenden, som titeln anger. Uppenbarligen har han haft goda konsulter i de nordiska länderna och hans kunskap i svenska har gett honom direkt tillgång till nödig facklitteratur (utom den på finska språket). Arbetet kan kanske mer karakteriseras som statskunskap eller förvaltningskunskap (public administration) än offentlig rätt, men detta påpekande skall ej fattas som kritik — ofta kan på hithörande område med dess åldriga lagregler ett s. a. s. statskunskapligt betraktelsesät tge en mer realistisk bild av institutioner och förhållanden.
Det väsentliga kravet på ett arbete, som i likhet med det förevarande vänder sig till läsekretsen i ett främmande land, är tydligen, att förf. förmår levandegöra sakläget för utrikes läsare, vilka saknar praktiskt taget alla grundkunskaper om — i detta fall — nordisk parlamentarism och nordisk administration. Såvitt anm. kan bedöma uppfyller Desfeuilles' arbete detta pedagogiskt-informativa krav. Även för nordiska läsare innehåller emellertid boken åtskilligt, som bör innebära en nyttig, eljest icke lättillgänglig upplysning. I det sammanhanget må särskilt nämnas den jämförande översikten (s. 7—48) över den parlamentariska kontrollens uttrycksformer, de klassiska — generaldebatter, interpellationer, frågor — likaväl som de för
Norden originella, JO och liknande ombudsmän, KU-granskning, riksdagsvalda revisorer m. m. Särskilt delen om finanskontrollens olika typer —"Comptroller and Auditor general", räkenskapsdomstolar (Cours des Comptes), administrativa revisionsverk, parlamentsvalda revisionsorgan —är högst upplysande och värdefull. Det avsnittet skulle gott förtjäna översättas för att, t. ex. i kompendieform, bli studielitteratur för politices och juris studerande. Redan här — före det stora kapitlet om ombudsmannen— gör förf. det för svensk läsekrets nyttiga påpekandet att det är ombudsmannamodellens lyckade acklimatisering i Danmark, som blev utgångspunkten för institutets reception i ett stort antal andra länder; så blev fallet ej blott på grund av den danske ombudsmannen Hurwitz' stora informatörstalang utan också emedan framgången i Danmark bevisade institutets användbarhet i en helt annan typ av statlig förvaltning än den svenska.
Det längsta kapitlet i boken (ca 100 s.) utgör, som redan antytts, redogörelsen för ombudsmannainstitutionen i de olika nordiska länderna. I fråga om bredd och analys kan Desfeuilles' framställning visserligen ej mätasig med Legrands nästan sex gånger så stora specialavhandling, men den ger dock en lättillgänglig och redig översikt över ombudsmannaämbetena, deras uppbyggnad och arbetsformer, vilken bör räcka för flertalet franska administrativister.
En näraliggande risk för utländska skribenter, vilka under sina besök i det land deras arbete gäller tages emot och hjälpes till rätta av "etablissemangets" företrädare, är naturligtvis frestelsen till en något glättad, officiöst välvillig framställning. Helt har väl förf. icke undgått denna risk; för Sveriges del hade det t. ex. varit anledning att starkare än som skett (s. 347 m. fl.) framhålla, att betydelsen av att riksdagen — till skillnad från regeringen — utser kontrollfunktionärer som JO, svarar för centralbanks- och riksgäldsfunktioner etc. tenderar att starkt försvagas under en regim med långvarig dominans för samma parti i både regering och riksdag. Att det måste råda ett nära samarbete mellan finansdepartement och riksdag — med utslagsröst för departementet — i fråga om centralbankspolitiken är klart och har i Sverige exemplifierats vid enstaka konflikttillfällen såsom t. ex. P. Eckerbergs plötsliga avgång 1957 från ordförandeskapet i riksbanksfullmäktige. Men det är också notoriskt, att regeringen (genom justitiedepartementet) ofta utövat ett väsentligt inflytande vid nomineringen av de JO-kandidater, på vilka riksdagens valmän sedan får rösta. Den parlamentariska kontrollfunktion, som i ett land med växlande riksdagsmajoriteter kan vara nog så verksam och utövas bl. a. genom de av Desfeuilles nämnda instituten, kan sålunda under en epok av långvarig enpartidominans reduceras nära nog till en fiktion.
I ett tankeväckande slutkapitel börjar förf. med att fastslå parlamentens runtom i västvärlden försvagade ställning i förhållande till regeringarna. Han citerar här både anglosaxiska och franska författare av klass, bl. a. Parisprofessorn Schwarzenberg, som på basis av de senaste två årtiondenas franska historia myntat satsen om parlamentet som "une institution bloquée". I sammanhanget framhålles också den av regeringen beroende byråkratins ökade makt — som en följd av frågornas tekniska komplikation och behovet av specialiserad expertis. Mot sådant menar nu Desfeuilles, att man måste finna nya kontrollvägar, och åberopar till allmänt stöd härför ett välformulerat yttrande av Pompidou om parlamentsledamöterna så-
som varande "bäst placerade att reagera mot teknokratins överdrifter och i förvaltningen återinföra känslan för den enskilda människan och hennes önskningar". Förf:s slutsats blir, att hans eget land med fördel kunde vända sig mot Norden för att finna nya parlamentariska kontrollformer. Särskilt anbefaller han i sammanhanget ombudsmannainstitutet och riksdagens revisorer, de sistnämnda kanske mest i den norska varianten med hela den statliga revisionen i viss mån underställd riksdagen. Det bör vara glädjande för förf. att ombudsmannen — under beteckningen "médiateur"1 — numera gjort sitt inträde i franskt statsliv, låt vara efter den anglosaxiska modellen "parliamentary commissioner", mindre efter den svensk-danska förebilden.
Naturligtvis kan missförstånd och förbiseenden ej helt undvikas i en utlännings arbete om ett främmande lands statsliv. Sakfelen är emellertid, i varje fall för Sveriges del, få och det är ingen anledning att i en recension som den förevarande taga utrymme i anspråk för redovisning av dem. Själva skrivsättet är ledigt och lättillgängligt; en och annan humoristisk glimt lyser upp den grå materien, såsom t. ex. då förf. i avsnittet om parlamentens finanskontroll sticker in bisatsen: (i Schweiz) "där det är notoriskt att man inte skämtar om pengar" (är finanskontrollen minutiös och effektiv).
Sammanfattningsvis vill anm. gärna instämma i slutorden till det företal, som prof. Nils Herlitz skrivit till boken och som lyder: Förf. förtjänar ett uppriktigt tack för att han i synfältet för en internationell läsekrets infört de nordiska staternas olika kontrollorgan och den diskussion, vartill här givits anledning.
Kurt Holmgren