ERNST NATHORST-BÖÖS. Hela världens tjuv. En studie i straffen för mynt och sedelförfalskningsbrotten före cirka 1850. Sthlm 1973. Norstedts. 193 s.Kr. 60,00.
Ernst Nathorst-Böös' rättshistoriska gradualavhandling heter "Hela världens tjuv". Titeln kommer från ett medeltida uttryck, varmed menades att en myntförfalskare genom sin verksamhet bestal var och en. Sedermera kom uttrycket att omfatta även sedelförfalskare. Det kan i det sammanhanget erinras om att Sverige var det första land, där sedelutgivning förekom. Det var år 1661 genom den s. k. Palmstruchska banken. Redan året därpå ertappades världens förste sedelförfalskare — en fjortonåring!
Avhandlingen behandlar huvudsakligen straffen för mynt- och sedelförfalskning i Europa ur historisk synpunkt. Den slutar "vid 1800-talets första hälft, då dödsstraffet i allmänhet försvann".
Avhandlingen omfattar emellertid även annat än straffarterna, vilket gör den betydligt mer läsvärd. (Avlivnings- och stympningsmetoderna är en förskräcklig läsning, även om de talar om initiativ- och uppfinningsrikedom hos bödlarna. Förf. redogör med yttersta noggrannhet för avrättningarna av förfalskare från år till år, från ort till ort i de europeiska kulturländernaunder mer än 1 000 år.) Den handlar i övrigt om romersk, bysantinsk och
europeisk kulturhistoria, om numismatikens historia, om den europeiska handelns historia och om förfalskningsbrottets historia med redogörelse för till vilken brottsart det under olika tider och i olika länder hänförts.
De första mynten kom från Lydien omkring 650 f. Kr. De bestod av en legering av guld och silver. — Den första mer utarbetade lagtexten om brottsligt förfarande med mynt finns i Pauli Sententiae från 200-talet e. Kr. Där talas om förfalskning, tvättning med kungsvatten, filning m. m. —Straffet för högre ståndspersoner var landsförvisning, för gemene man gruvarbete eller korsfästning och för slavar döden. Om man bara filat på mynten kastades en fri man för vilddjuren, medan slavarna avlivades. —Sedermera blev apenninska halvön det stora undantaget, när det gällde de grymma straffen för myntförfalskning. Där hände ofta under medeltidenoch senare att straffet enbart blev böter, om än väl tilltagna får man förmoda. — En liten jämförelse kan man göra med Gustav Vasa, som av ekonomiska skäl ofta lät förvandla dödsstraffet till böter i form av hästar, oxar, kor eller pengar. Efter hans tid återgick dock allt till den gamla ordningen. Från 1650-talet blev emellertid påföljden genom praxis lindrigare. Ovillkorligt dödsstraff bestämdes detta oaktat 1747 för sedelförfalskning, troligen till följd av frihetstidens inflation.
Myntets segertåg genom Europa säger förf. bero på att konungar och kejsare redan från början uttog slagskatt, mot att de garanterade myntets värde. I Frankrike gällde detta emellertid inte förrän på 1300-talet. Så sent som på 1200-talet fanns där cirka 200 läntagare med egen mynträtt.— Franska revolutionen medförde en enorm sedelutgivning, vilket i sin tur medförde straffskärpning. Ovillkorligt dödsstraff upphävdes 1832, då lagstiftaren förklarade att myntförfalskning endast var stöld under försvårande omständigheter. — Att sätta en falskmyntare i tvångsarbete på det statliga myntverket ansåg Voltaire vara som vedergällningsstraff synnerligen rättvist och gynnsamt för staten.
Själva brottet bedömdes i Sverige som tjuvnad fram till 1734 års lag, medan det i England länge betraktades som förräderi.
Som jag i början antydde är beskrivningen över straffarterna en tämligen makaber läsning, medan de övriga delarna — som jag med detta sökt antyda — är intressanta och upplysande även i kretsar utanför juristens. Tilläggas bör, att boken fått en rent av vacker utstyrsel och har ett förnämligt bildmaterial.
Bo Sederblad