Lagstiftningsfrågor vid 1974 års riksdags vårsession
I nedanstående översikt lämnas en redogörelse för lagstiftningsfrågor, som behandlats under vårsessionen med 1974 års riksdag. Liksom i tidigare översikter av samma slag har företrädesvis medtagits ärenden som bedömts särskilt intressera SvJT:s läsekrets. Skatte- och tullagstiftning förbigås praktiskt taget helt.
S t a t s - o c h f ö r v a l t n i n g s r ä t t m. m. De förslag till ny regeringsform (RF) och ny riksdagsordning (RO) samt till ändringar i successionsordningen och tryckfrihetsförordningen, som 1972 och 1973 års riksdagar antog som vilande för vidare grundlagsenlig behandling, har numera slutligt antagits och fått kraft av grundlag. Lagstiftningen, som i huvudsak träder i tillämpning den 1 januari 1975, har tidigare behandlats i denna tidskrift (SvJT 1973 s. 597 ff) (SFS 65—67, 152—155, 307—308).1
RF och RO har föranlett en omfattande följdlagstiftning, som främst innebär en anpassning av olika författningar i sakligt och terminologiskt hänseende till RF:s och RO:s bestämmelser. En stor del av lagstiftningen gäller valfrågor. Åtskilliga ändringar har sålunda gjorts i vallagen. Bl. a. har reglerna om mandatfördelning för riksdagsval som fanns i 1866 års RO utan ändring i sak överförts till lagen. Sänkningen av rösträttsåldern och överförandet av valbesvärsprövningen från regeringsrätten till riksdagens valprövningsnämnd har också föranlett vissa ändringar. Vidare har införts bestämmelser som reglerar valbesvärsprövningen i materiellt hänseende.
I kommunallagarna och lagen om församlingsstyrelse har vidtagits ändringar som bl. a innebär att rösträttsåldern vid kommunala val sänks till 18 år. Vidare har valbarhetsvillkoren enligt samma lagar och landstingslagen bringats i överensstämmelse med RF:s motsvarande regler. I rättegångsbalken och lagen om allmänna förvaltningsdomstolar har inarbetats bl. a. vissa bestämmelser om högsta domstolen och regeringsrätten som fanns i 1809 års RF men saknar motsvarighet i den nya RF. Ändringar har vidare gjorts i bl. a. lagen om lagrådet och lagen om allmänna sammankomster.
Angiven följdlagstiftning träder i allmänhet i kraft den 1 januari 1975 men i vissa fall tidigare (SFS 215, 560 f).
Smärre ändringar har företagits i sekretesslagen (SFS 309—310).
Inrättandet av en självständig kammarrätt i Sundsvall fr. o. m. den 1 juli 1974 har föranlett smärre ändringar i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar. Samtidigt har förvaltningsprocesslagen ändrats på några punkter i anslutning till lagstiftning på angränsande områden (SFS 356—357).
Mot bakgrund av att omfattande målbalanser uppstått vid länsskatterätterna har lagen om skatterätt och länsrätt fr. o. m. den 1 juli 1974 ändrats så att dessa domstolar i större utsträckning än tidigare blivit domföra utan
nämndemän. Vidare har Kungl. Maj:t medgivits befogenhet att meddela föreskrifter om behörighet för den som inte innehar tjänst som ordförande i länsskatterätt och länsrätt att handlägga mål som får avgöras av ordföranden ensam. Utvidgningen av området för enmansavgöranden innebär att ensam domare — utöver vad tidigare gällt — skall kunna avgöra dels mål enligt skatte- och taxeringsförfattningarna i vilka beslutet stämmer överens med parternas samstämmiga mening, dels mål som avser ändring av taxerad inkomst med högst 500 kr. (SFS 352).
F a m i l j e r ä t t. Den nya regeringsformen föreskriver bl. a. att rösträtt vid val till riksdagen tillkommer varje i riket bosatt svensk medborgare som har uppnått 18 års ålder senast på valdagen. Genom ändringar i föräldrabalken har myndighetsåldern sänkts från 20 till 18 år. Som en konsekvens härav har motsvarande sänkning skett av åtskilliga andra 20-årsgränser inom vitt skilda rättsområden bl. a. genom ändringar i ärvdabalken, rättegångsbalken, barnavårdslagen och lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.
I lagstiftningsärendet har principen varit att en anpassning till den sänkta myndighetsåldern skall ske överallt där det inte finns speciella skäl för annat. Bland åldersgränser över 18 år som behållits kan nämnas de som finns inom påföljdssystemet för unga lagöverträdare. I fråga om flera åldersgränser har icke tagits slutlig ståndpunkt till om de bör ändras, eftersom de berörs av pågående utredningar. Lagstiftningen har trätt i kraft den 1 juli 1974 (SFS 236 f).
I sammanhanget har riksdagen också genom ändring i lagen om ändring i ärvdabalken vidtagit en jämkning i reglerna om den frist inom vilken utomäktenskapligt barn, fött före den 1 januari 1970, får framställa sina arvsanspråk efter fadern och dennes släktingar. Lagändringen har trätt i kraft (SFS 238).
S k a d e s t å n d s r ä t t. Riksdagen har antagit en ny lag om ersättning vid frihetsinskränkning. Den nya lagen, som trätt i stället för 1945 års lag om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl., omfattar såväl judiciella som administrativa frihetsinskränkningar. Förutsättningarna för ersättning är dock inte desamma vid de bägge typerna av frihetsinskränkningar.
I fråga om rätten till ersättning för judiciella frihetsinskränkningar följer den nya lagen principerna i 1945 års lag. Ersättning utgår alltså dels till den som har varit häktad eller utsatt för liknande straffprocessuell åtgärd, dels till den som har undergått fängelsestraff e. d. Förutsättning för ersättningsrätt i häktningsfallet är bl. a. att den häktade har blivit frikänd för brottet eller att åtalet har avvisats eller avskrivits. Som en nyhet i förhållande till tidigare gällande rätt föreskriver den nya lagen att ersättning skall utgå även i fall då beslutet om häktning etc. har upphävts eller ersatts av beslut om mindre ingripande åtgärd efter överklagande. Den som har undergått fängelsestraff e. d. har liksom enligt 1945 års lag rätt till ersättning, om påföljden efter resning eller besvär över domvilla upphävs eller ersätts av mindre ingripande påföljd. Ersättning skall dessutom utgå i fall då påföljden har upphävts eller ändrats efter överklagande.
När det gäller det administrativa området utgår ersättning enligt den nya
lagen endast vid sådana frihetsinskränkningar som haft karaktär av egentliga frihetsberövanden, t. ex. intagning på vårdanstalt. Förutsättning för rätt till ersättning är att det befinns uppenbart att frihetsberövandet var utan grund. Bedömningen av åtgärden skall alltså ske med utgångspunkt från vad man efteråt känner till.
Den nya lagen upptar i likhet med 1945 års lag vissa undantag från rätten till ersättning. Har t. ex. den som varit utsatt för frihetsinskränkning själv uppsåtligen föranlett beslutet utgår inte ersättning. I den nya lagen sägs också att ersättningsrätt inte föreligger, om det med hänsyn till omständigheterna är oskäligt att ersättning utgår. Ersättning får dock inte längre vägras på den grunden att misstanke om brott kvarstår.
Ersättning kan enligt den nya lagen utgå för utgifter, förlorad arbetsförtjänst, intrång i näringsverksamhet och lidande. Lagen innehåller inte några bestämmelser om hur ersättningen skall beräknas. Allmänna skadeståndsprinciper är alltså tillämpliga. Ersättningen kan jämkas om tiden för frihetsinskränkningen har beaktats vid fastställande eller verkställighet av brottspåföljd.
Ersättningsfrågorna enligt den nya lagen skall i princip prövas av domstol. På samma sätt som när det gäller anspråk enligt skadeståndslagen skall JK kunna träffa uppgörelse om ersättningen.
Lagstiftningen har trätt i kraft (SFS 515).
Lagen angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik har ändrats. Ändringen, som är föranledd av att riksdagen godkänt vissa riktlinjer för en bilbälteslagstiftning, innebär att ett uttryckligt stadgande införts om att jämkning av skadestånd ej skall ske på grund av underlåtenhet att använda bilbälte. Ändringen träder i kraft den dag Kungl. Maj:t förordnar (SFS 490).
I samband med att riksdagen godkänt en i Bryssel den 17 december 1971 antagen konvention om skadeståndsansvar vid sjötransport av atomsubstans har riksdagen vidtagit sådana ändringar i atomansvarighetslagen som föranleds av att Sverige tillträder konventionen. Lagändringen, som träder ikraft den dag Kungl. Maj:t förordnar, innebär att principen om kanalisering av ansvaret för atomskada till innehavare av atomanläggning kan upprätthållas i betydligt större utsträckning än f. n. vid skada som uppkommit under sjötransport av atomsubstans (SFS 249).
F a s t i g h e t s r ä t t m. m. I syfte att skydda och bevara bokskogarna har riksdagen antagit en lag om bevarande av bokskog m. m. Enligt lagen får bokskog inte avverkas eller åtgärder för återväxt av annat trädslag vidtas i bokskog utan särskilt tillstånd. Tillståndsfrågorna prövas av länsstyrelsen. Ägare av fastighet och innehavare av särskild rätt till fastighet är berättigade till ersättning av staten för den skada de lider om tillstånd till avverkning av inte utvecklingsbar bokskog vägras och detta föranleder att rationellt bokskogsbruk försvåras. I fråga om ersättning gäller i tillämpliga delar bestämmelserna om ersättning i naturvårdslagen. Lagstiftningen, som trätt i kraft den 1 juli 1974, har föranlett viss följdändring i naturvårdslagen (SFS 434 f).
Genom ändring i lagen om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m. har fr. o. m. den 1 juli 1974 åkerinäringens producentkooperativa föreningar undantagits från lagens tillämpningsområde (SFS 120).
Rätten att döda annans hund har inskränkts. Sålunda har jakträttsinnehavare fråntagits den befogenhet som tidigare tillkommit honom enligt lagen om rätt till jakt att döda annans hund som löper lös och jagar eller ofredar villebråd. Det ankommer i stället på polismyndigheten att avgöra om hunden skall dödas. Dessutom har bestämmelserna i lagen om tillsyn över hundar om rätt för envar att under vissa förutsättningar döda s. k. bitsk hund begränsats till att gälla endast den som äger eller vårdar hemdjur. Polismyndighet skall inhämta yttrande från veterinär, innan myndigheten beslutar huruvida bitsk hund skall avlivas. Därjämte har smärre ändringar skett i rennäringslagen och i lagen om djurskydd. Lagstiftningen har trätt i kraft den 1 juli 1974 (SFS 347—350).
Som ett led i den pågående allmänna översynen av den vattenrättsliga lagstiftningen har riksdagen beslutat vissa ändringar i vattenlagen. I huvudsak innebär ändringarna att ersättningsbestämmelserna i lagens 9 kap. fått en helt ny utformning i nära anslutning till regleringen i expropriationslagen. Motsvarighet saknas till tidigare bestämmelser om ersättning för ideell skada och om ersättning med 50 procents förhöjning i vissa fall. Ersättning skall utgå endast i en form, penningersättning, och bestämmas enligt marknadsvärdeprincipen. En regel motsvarande expropriationslagens s. k. presumtionsregel skall tillämpas vid värderingen.
Ersättning skall alltså inte längre bestämmas i form av kraftöverföring eller tillhandahållande av vatten. Möjlighet för den som måste avstå vattenkraft till ett företag enligt vattenlagen att få del i kraftproduktionen har emellertid behållits men i en ny form, benämnd andelskraft och begränsad till sådana fall då fråga är om utförande av ett kraftföretag. Även föreskrifter om vattenleverans kan meddelas enligt de nya bestämmelserna men inte längre som ersättning för förlorad grundvattentillgång utan som skadeförebyggande åtgärd. Också andra skadeförebyggande åtgärder kan föreskrivas i vattenmål. I denna del innebär de nya bestämmelserna ett lagfästande av tidigare domstolspraxis.
Lagstiftningen, som trätt i kraft den 1 juli 1974, har föranlett vissa redaktionella ändringar i bl. a. lagen om flottning i allmän flottled (SFS 273—274).
Giltighetstiden för hyresregleringslagen har förlängts till utgången av september 1975 (SFS 213).
T r a n s p o r t r ä t t. Svensk civilrättslig lagreglering rörande inrikes godsbefordran med lastbil har hittills saknats. Genom antagande av en lag om inrikes vägtransport har årets riksdag — efter utredningsarbete i nordiskt samarbete — genomfört lagstiftning på detta praktiskt viktiga rättsområde. I lagen regleras förhållandet mellan transportör och transportkund. Reglerna anknyter nära till vad som gäller enligt den konvention om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg (CMR), som Sverige tillträdde år 1969. Sedan lagen trätt i kraft, den 1 januari 1975, kommer så-
lunda i stort sett samma bestämmelser att gälla för både inrikes och internationell godsbefordran på väg.
Lagens centrala bestämmelser innehåller regler om bekräftande och fullgörande av fraktavtal och om transportörens ansvarighet när godset går förlorat eller skadas eller utlämnas för sent. I likhet med vad som gäller inom transporträttens övriga områden är detta ansvar begränsat till visst belopp.
Lagen är tvingande i den bemärkelsen att dess bestämmelser i princip inte får åsidosättas genom avtal som är till nackdel för transportkunden.Däremot är det inget hinder mot att transportören tar på sig förpliktelser som går utöver vad som gäller enligt lagen.
Som framgår av i denna tidskrift tidigare lämnad redogörelse för lagstiftningsfrågor vid 1973 års riksdags höstsession (SvJT 1974 s. 153 ff) antog riksdagen då två lagar om ändringar i sjölagen. Sedan de närmare förutsättningarna för ikraftträdandet av lagarna numera klarlagts, har riksdagen genom antagandet av en lag om ändring i lagen (1973:1064) om ändring i sjölagen och en lag om ändring i sjölagen vidtagit sådana lagtekniskt betingade ändringar som erfordras i samband med att lagen (1973: 1064) om ändring i sjölagen skall träda i kraft. Det kan tilläggas att — i enlighet med ett av riksdagen uttalat önskemål — ett omtryck i Svensk författningssamling av sjölagen avses ske i samband med att de nu aktuella lagändringarna promulgeras. Det har överlämnats åt Kungl. Maj:t att bestämma om lagarnas ikraftträdande.
S t r a f f - o c h p r o c e s s r ä t t m. m. Fr. o. m. årsskiftet 1974/75 upphör bestämmelserna om fosterfördrivning i 3 kap. brottsbalken att gälla. Samtidigt ersätts 1938 års lag om avbrytande av havandeskap av en ny abortlag. Enligt denna skall frågan om abort i princip få avgöras av kvinnan själv, om åtgärden kan utföras före utgången av 18:e havandeskapsveckan, dock att för abort efter utgången av 12:e havandeskapsveckan skall krävas en särskild utredning av kurator. Abort får vägras endast om ingreppet skulle medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa. Efter utgången av 18:e havandeskapsveckan skall abort få utföras endast i undantagsfall och efter prövning av socialstyrelsen. Tillstånd till abort får då lämnas endast om synnerliga skäl för åtgärden föreligger. Kan det antas att fostret är livsdugligt, får socialstyrelsen inte lämna tillstånd till abort i annat fall än då havandeskapet på grund av sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan medför allvarlig fara för hennes liv eller hälsa.
Som allmän förutsättning för abort skall gälla att kvinnan är svensk medborgare eller bosatt här i landet, dock att socialstyrelsen skall kunna medge abort även beträffande utländsk kvinna som ej är bosatt här om särskilda skäl talar för det. Abort skall utföras på sjukhus eller annan godkänd sjukvårdsinrättning. Utöver vad ovan sagts innebär den nya lagstiftningen i straffrättsligt hänseende att det nuvarande formella straffhotet mot kvinnan själv avskaffas samt att erforderliga straffbestämmelser tas in i abortlagen. Dessa riktar sig dels mot den som utan att vara behörig att utöva läkaryrket uppsåtligen utför abort på annan (illegal abort), dels mot läkare som uppsåtligen åsidosätter vissa bestämmelser i lagen, t. ex. genom att ut-
föra abort utan föreskrivet tillstånd från socialstyrelsen. För brottet illegal abort är straffskalan böter eller fängelse i högst ett år eller, om brottet är grovt, fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Även försök till illegal abort blir straffbelagt. Läkare som åsidosätter lagens föreskrifter skall kunna dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Slutligen gäller enligt abortlagen en straffsanktionerad tystnadsplikt för den som tagit befattning med abortärenden. Straffskalan upptar böter eller fängelse i högst ett år. Åtal för brottet blir beroende av angivelse från målsägande eller av särskild prövning (SFS 595).
Riksdagen har antagit ny lagstiftning om kriminalvård i anstalt och om tidsberäkningen vid verkställighet av frihetsberövande brottspåföljder. Genom den nya lagstiftningen, som trätt i kraft den 1 juli 1974, har 1964 års lag om behandling i fångvårdsanstalt (behandlingslagen) ersatts med två särskilda lagar, nämligen en lag om beräkning av strafftid m. m. och en lag om kriminalvård i anstalt.
Lagen om kriminalvård i anstalt har trätt i stället för de delar av behandlingslagen som innehöll bestämmelser om anstaltsvårdens anordnande och närmare utformning. Enligt den nya lagen skall anstaltsvården redan från början inriktas på konkreta åtgärder som förbereder den intagne för tillvaron utanför anstalten, allt i den utsträckning det kan ske utan att kravet på samhällsskydd blir eftersatt. Lagen syftar också till en ökad integrering mellan anstaltsvård och frivård. Vidare betonas vikten av samverkan mellan kriminalvårdsmyndigheterna och andra samhälleliga organ.
Kriminalvårdens anstaltssystem skall enligt den nya lagen bestå av riksanstalter och lokalanstalter av sluten eller öppen typ. Meningen är att den som undergår fängelse i högst ett år eller behandling enligt 28 kap. 3 § brottsbalken företrädesvis skall placeras i lokalanstalter, som skall erbjuda vidgade möjligheter till frigång utanför anstalten och ökad kontakt med samhällets stöd- och hjälporgan. Även intagna med långa strafftider som från början placerats i slutna riksanstalter skall emellertid kunna föras över till lokalanstalter när så behövs för en ändamålsenlig förberedelse av frigivning eller övergång till vård utom anstalt.
Vidare innebär den nya lagen ökade möjligheter till permissioner av olika slag. Samtidigt har den strängare praxis som på senare tid utvecklats när det gäller att bevilja korttidspermissioner för vissa begränsade kategorier samhällsfarliga brottslingar med långa strafftider kommit till uttryck genom särskilda bestämmelser.
Tidigare bestående möjligheter att hålla en intagen isolerad från andra intagna har inskränkts i den nya lagen. Brevgranskning får ske endast om åtgärden är påkallad av säkerhetsskäl. Reglerna om besök har getts en mindre restriktiv utformning än enligt den förut gällande ordningen. Vidare har införts en bestämmelse som under vissa förutsättningar ger de intagna rätt att i lämplig ordning överlägga med anstaltsledningen i frågor som är av gemensamt intresse för de intagna.
Den nya lagen innebär också att reglerna för disciplinär bestraffning ändrats avsevärt i förhållande till den äldre ordningen.
Bestämmelserna i lagen om beräkning av strafftid m. m. motsvarar i huvudsak och ansluter tämligen nära till reglerna i 2 och 3 kap. behandlings-
lagen om befordran av dom till verkställighet och om beräkning av strafftid.
I lagstiftningsärendet har riksdagen också vidtagit vissa ändringar i brottsbalken, som i huvudsak betingats av den nya lagstiftningen om kriminalvård i anstalt (SFS 203—205).
Det nya systemet för rättshjälp enligt rättshjälpslagen har tillämpats sedan den 1 juli 1973. Mot bakgrund av erfarenheter som redan vunnits av systemets tillämpning har riksdagen vidtagit vissa smärre ändringar i rättshjälpslagen i frågor där speciella olägenheter visat sig föreligga.
Med hänsyn till att det uppkommit arbetsbalanser och dröjsmål med behandlingen av ärenden hos vissa rättshjälpsnämnder har sålunda genomförts ändringar syftande till en förstärkning av rättshjälpsnämnderna. Ändringarna — i 3 § och 4 § tredje stycket — gör det möjligt att förordna att rättshjälpsnämnd skall vara indelad i avdelningar samt att bestämma antalet ersättare för ledamot i rättshjälpsnämnd till flera än en.
Vidare har gjorts en jämkning av 20 § så att ersättning i viss utsträckning kan utgå också för kostnad som uppkommit innan beslut om allmän rättshjälp meddelats.
Slutligen har 43 § kompletterats med en bestämmelse enligt vilken anmälan till rättshjälpsnämnd om behov av offentligt biträde i ärende hos Kungl. Maj:t får göras av departementschef eller tjänsteman som departementschefen bestämmer.
Lagändringarna har trätt i kraft (SFS 321).
I lagen om särskild kontroll på flygplats har införts en bestämmelse enligt vilken polisstyrelse får förordna annan än polisman att under ledning av polisman utföra den särskilda kontroll som lagen medger för eftersökande av vapen eller annat föremål som är ägnat att komma till användning vid brott som utgör allvarlig fara för säkerheten vid luftfart. Ändringen harträtt i kraft (SFS 599).
Giltighetstiden har förlängts för lagen om särskilda åtgärder till förebyggande av vissa våldsdåd med internationell bakgrund och för lagen om telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott t. o. m. juni 1975 samt för lagen med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål t. o. m. juni 1976 (SFS 178, 331—332).
A r b e t s r ä t t m. m. Till fullföljande av det lagstiftningsarbete till främjande av anställningstryggheten, som förra året ledde till bl. a. lagen om anställningsskydd, har antagits en lag om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen. Enligt lagen får en arbetstagare, som utsetts av lokal arbetstagarorganisation att som facklig förtroendeman företräda de anställda i frågor som rör förhållandet till arbetsgivaren eller andra med facklig verksamhet sammanhängande frågor, inte hindras av arbetsgivaren att fullgöra sitt uppdrag. Häri ligger inte bara en rätt för förtroendemannen att fritt få röra sig på arbetsplatsen för att fullgöra de fackliga uppgifterna, utan arbetsgivaren bör vara positivt verksam för att underlätta den samverkan på arbetsplatsen som det är lagstiftningens syfte att främja. Skyldighet för arbetsgivaren att ställa lokaler m. m. till förfogande har uttryckligen före-
skrivits i lagen. Lagen skyddar också förtroendemannen mot försämrade anställningsförhållanden och anställningsvillkor på grund av uppdraget. Förtroendemannen får vidare en principiell rätt till viss ledighet för att utöva den fackliga verksamheten. Vid driftinskränkning har den facklige förtroendemannen företräde till fortsatt arbete under förutsättning att han har fackliga uppgifter av betydelse för verksamheten på arbetsplatsen. Om det blir aktuellt att omplacera eller eljest förändra anställningsvillkoren för en facklig förtroendeman, skall förändringen föregås av varsel och överläggningar.
Flertalet av lagens bestämmelser är dispositiva för att de genom kollektivavtal skall kunna anpassas till de varierande förhållanden som råder på olika arbetsplatser. De grundläggande reglerna om skyddet för en fackligförtroendeman är dock tvingande.
Vid tvist om tillämpningen av reglerna om förtroendemans ledighet eller vissa andra väsentliga bestämmelser har den lokala arbetstagarorganisationen tolkningsföreträde, d. v. s. organisationens mening angående lagens rätta innebörd gäller intill dess tvisten har slutligt prövats. Detsamma gäller vid tvist om kollektivavtalsbestämmelser som trätt i lagreglernas ställe. Ifråga om förtroendemans rätt till ledighet gäller tolkningsföreträdet inte om ledigheten skulle äventyra säkerheten på arbetsplatsen, viktiga samhällsfunktioner eller därmed jämförliga intressen. Om organisationen föranleder felaktig tillämpning av lagen eller kollektivavtal och har insett eller uppenbarligen bort ha insett felaktigheten, kan den ådömas skadestånd.
Lagen har trätt i kraft samtidigt med lagen om anställningsskydd, d. v. s.den 1 juli 1974 (SFS 358).
För att anpassa den arbetsrättsliga lagstiftningen till sistnämnda lags bestämmelser har ändringar gjorts bl. a. i tjänstemannalagen. Ändringarna innebär främst att rätten att förordna tjänsteman för viss tid har begränsats och att uppsägning skall föregås av varsel och överläggning enligt lagen om anställningsskydd.
Ändringar har också vidtagits i lagen om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap m. m. och lagen om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring m. m. Vidare har gjorts en ändring i lagen om anställningsskydd, innebärande en samordning av semesterlagens bestämmelser och reglerna om anställningsskydd.
Även nu berörd lagstiftning har trätt i kraft den 1 juli 1974 (SFS 359 f).
Genom en lag om rättegången i arbetstvister, som ersatt lagen om arbetsdomstol, har införts en ny domstolsorganisation i arbetstvister samt föreskrivits ingripande förändringar i arbetsdomstolens organisation och verksamhetsformer. Syftet med lagstiftningen, som i princip tar sikte på alla slags tvister rörande anställningsförhållanden, är att främja en enhetlig rättstillämpning i sådana tvister. Enligt den nya lagen skall arbetstvister rörande organiserade parter handläggas direkt vid arbetsdomstolen som första och enda domstol, medan tvister rörande oorganiserade parter skall handläggas vid tingsrätt och kunna utan begränsning fullföljas till arbetsdomstolen för att där handläggas i andra och sista instans.
För arbetstvister inom den offentliga sektorn innebär lagstiftningen att
dessa i större utsträckning än tidigare skall prövas i civilprocessuell ordning och att den tidigare rätten till besvär i administrativ ordning har inskränkts i motsvarande mån. Undantag har emellertid gjorts i fråga om tvister rörande avtalsförbjudna frågor. Beträffande sådana tvister skall besvärsrätten bestå och den nya lagen inte vara tillämplig, förutsatt dock att annat inte har särskilt föreskrivits. Särskilda föreskrifter har i sammanhanget meddelats beträffande exempelvis tvister om frågor som regleras i lagen om anställningsskydd. Från den nya lagens tillämpningsområde har vidare undantagits tvister om ersättning för yrkesskada och tvistiga fordringar i konkurs.
Beträffande förfarandet i arbetstvister gäller enligt den nya lagen i tilllämpliga delar vad som i rättegångsbalken och annan författning föreskrivits om rättegången i dispositiva tvistemål. Därvid skall beträffande rättegången i de mål som skall tas upp av arbetsdomstolen som första domstol i princip tillämpas de regler som gäller om rättegången i tingsrätt. Avvikelserna överensstämmer i stort sett med dem som tidigare gällt för arbetsdomstolen och motiverats av domstolens ställning som enda domstol förvissa specialmål och de särskilda förhållanden under vilka domstolen arbetar. Vissa särbestämmelser gäller för rättegången såväl i tingsrätt som i arbetsdomstolen. Om det i en arbetstvist förekommer anledning att kollektivavtal, som slutits av andra än parterna i målet, har betydelse för prövning av tvisten, skall rätten sålunda bereda de parter som slutit kollektivavtalet tillfälle att yttra sig i målet. Vidare kan rätten förordna om kvittning av parternas rättegångskostnader, förutom i de fall som anges i rättegångsbalken, när den part som förlorat målet hade skälig anledning att få tvisten prövad.
Beträffande rättegången i arbetsdomstolen som fullföljdsinstans skall iakttas reglerna om rättegången i hovrätt. På några punkter har dock införts andra regler. Den kanske viktigaste avvikelsen är att överklagade mål får avgöras utan huvudförhandling, om inte muntlig bevisning skall förebringas eller eljest särskilda skäl — t. ex. att målet har prejudicerande betydelse eller i övrigt är av större vikt från arbetsrättslig synpunkt — föranleder annat.
Mot bakgrund av den ökade arbetsbelastning vid arbetsdomstolen som den nu beskrivna reformen och andra reformer på arbetsrättens område, t. ex. den nya lagstiftningen om anställningsskydd, kan väntas medföra har beslutats en utökning av domstolens ledamöter. I domstolen skall kunna finnas tre heltidsanställda ordförande och likaledes tre vice ordförande. Antalet övriga ledamöter — ämbetsmannaledamöter och arbetsgivar- och arbetstagarledamöter — har fördubblats. Avsikten är att ledamöterna härigenom skall kunna arbeta samtidigt i skilda sammansättningar. Någon formell indelning på avdelningar har dock inte införts. I stället har förutsatts att ledamöterna skall cirkulera så långt det är möjligt.
Antalet ledamöter vid huvudförhandling i arbetsdomstolen kan enligt den nya lagen variera mellan fem och sju beroende på målets art. Vid avgörande av mål utan huvudförhandling är domstolen domför med ett mindre antal ledamöter än i andra fall.
Samtidigt med den nya lagen har antagits en lag om lagsökning och betalningsföreläggande för fordringsanspråk i anställningsförhållanden, som ersätter lagen om betalningsföreläggande för vissa fordringar på arbetslön m. m. Dessutom har vidtagits vissa följdändringar i annan lagstiftning.
De nya reglerna har trätt i kraft den 1 juli 1974, d. v. s. samtidigt med lagen om anställningsskydd (SFS 371 f).
Mot bakgrund av den senaste tidens gynnsamma konjunktur- och prisutveckling för näringslivet har det ansetts ligga i såväl företagens som samhällets intresse att en del av de ökade företagsvinsterna används till investeringar och förbättringar av arbetsmiljön. I linje härmed har genom en lag om avsättning till arbetsmiljöfond föreskrivits skyldighet för vissa större företag att avsätta 20 % av årsvinsten för verksamhetsåret 1974, dock högst 70 milj. kr., till en arbetsmiljöfond. De företag lagen gäller är aktiebolag, ekonomisk förening och sparbank, som huvudsakligen driver rörelse, jordbruk eller skogsbruk, förutsatt att de har en årsvinst av minst 100 000 kr. Om synnerliga skäl föreligger kan Kungl. Maj:t medge dispens helt eller delvis från avsättningsskyldigheten. För belopp som avsätts till arbetsmiljöfond får företaget göra avdrag vid inkomsttaxeringen. Skyndsam inbetalning ger rätt till extra avdrag enligt särskilda regler.
På ansökan av företaget får fonden efter beslut av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts förordnande, arbetsmarknadsstyrelsen tas i anspråk för investeringar för arbetsmiljön liksom för andra investeringar som är ägnade att förbättra förhållandena för anställda i företaget såsom investeringar i olika skyddsanordningar eller sanitära anordningar, omklädningsrum, fritidslokaler m. m. För användande av fonden krävs tillstyrkan av flertalet av arbetstagarsidans ledamöter i företagets skyddskommitté eller företagsnämnd. De medel som kvarstår fem år efter inbetalningen återbetalas till företaget. Beloppet upptas då till beskattning hos företaget.
Lagen har trätt i kraft (SFS 325).
Bl. a. för att kunna kontrollera tillströmningen av utländsk arbetskraft till den svenska utrikessjöfarten på sätt som sker på den svenska arbetsmarknaden i övrigt och därmed minska riskerna för ökad arbetslöshet inom sjömansyrket har riksdagen företagit vissa ändringar i utlänningslagen. I huvudsak innebär dessa att Kungl. Maj:t får förordna att utlänning inte får anställas på svenskt fartyg i utrikesfart utan särskilt tillstånd (anställningstillstånd). Tillstånd meddelas av arbetsmarknadsstyrelsen som också är tillsynsmyndighet för verksamheten. Beslutanderätt i tillståndsärenden kan delegeras till sjömansförmedling och svensk utlandsmyndighet. Lagstiftningen har trätt i kraft den 1 juli 1974.
Samtidigt har tillämpningsområdet för lagen om rätt till ledighet och lön vid deltagande i svenskundervisning för invandrare vidgats till att gälla även utländska sjömän på svenskt fartyg i utrikes fart, vilka har anställningstillstånd eller är undantagna från skyldighet att ha sådant tillstånd (SFS 194 och 195).
N ä r i n g s r ä t t. En ny gruvlag har antagits av riksdagen. Lagen grundar sig liksom 1938 års gruvlag på det s. k. inmutningssystemet, som innebär att den som först anmäler sig till bergmästaren i princip får en ovillkorlig rätt att undersöka och bearbeta på egen eller annans mark belägen fyndighet, innehållande järn, koppar, bly eller annat s. k. inmutningsbart mineral. Inmutningsrätten ger enligt den nya lagen i första hand inmutaren
rätt att under en tid av tre år, som kan förlängas till sex år eller i särskildafall till tio år, utföra undersökningsarbete inom anvisat område (inmutatområde). Påträffas brytvärd fyndighet har inmutaren vidare en principiell rätt att få sig anvisat ett arbetsområde för gruvdrift (utmål), där han får bryta och tillgodogöra sig inmutningsbart mineral. Rätten att inneha utmål är tidsbegränsad till 25 år, men förlängning av giltighetstiden kan ske med 20 år i sänder. Rätt till förlängning föreligger, om utmålsinnehavaren bedrivit regelbunden gruvdrift eller på annat sätt varit aktiv. I annat fallprövas frågan om förlängning med hänsyn särskilt till det allmännas intresse av att främja ett ändamålsenligt utnyttjande av landets mineraltillgångar.
I lagen ges vissa bestämmelser om storleken och utformningen av såväl inmutat område som utmål, vilka bl. a. innebär att de tidigare föreskrifterna om viss maximistorlek och viss form har avskaffats. Statens rätt till hälftendel i utmål, den s. k. kronoandelen, gäller fortfarande och uppkommer nu automatiskt i och med utmålsläggningen, om inte staten avstår därifrån. Inlösen av utmål kan ske under vissa förutsättningar dels i arronderingssyfte, dels för tillgodoseende av ett betydande allmänt intresse. Om inlösen förordnar Kungl. Maj:t. I fråga om inlösen gäller expropriationslagen i tillämpliga delar i den mån annat ej följer av gruvlagen.
Enligt den nya lagen gäller i princip att ärenden som angår inmutning eller utmål handläggs av bergmästare eller i vissa fall av statens industriverk, dock att mål om inlösen eller ersättning vid inlösen upptas av fastighetsdomstol, som även har att pröva vissa andra ersättningsfrågor.
I övrigt innebär den nya lagstiftningen bl. a. att kretsen av inmutningshinder vidgats.
Gruvlagen har trätt i kraft den 1 juli 1974. Samtidigt har en ändring skett i lagen om kontinentalsockeln, innebärande att gruvlagen inte skall äga tillämpning på allmänt vattenområde i havet (SFS 342—343).
Riksdagen har antagit en ny firmalagstiftning, varigenom lagen angående handelsregister, firma och prokura ersatts av en firmalag, en handelsregisterlag och en prokuralag. Den nya lagstiftningen, som trätt i kraft den 1 juli 1974, har tillkommit i nordiskt samarbete.
Firmalagen, som givits en allmän karaktär, anger grunderna för det materiella skyddet för firma och annat näringskännetecken. Lagen upptar alla bestämmelser som är gemensamma för firmor av olika slag och är därigenom tillämplig på firmor som förs in i bl. a. handelsregistren, aktiebolagsregistret och registren över ekonomiska föreningar. Utöver de materiella skyddsreglerna upptar den nya firmalagen gemensamma villkor för registrering och överlåtelse av firma. Dessutom finns bestämmelser om förbud mot användning av firma och annat näringskännetecken samt om hävande av firmaregistrering, följderna av intrång i annans firmarätt och firmateckning.
Handelsregisterlagen och prokuralagen återger i sak till större delen tidigare gällande bestämmelser. Möjlighet till registrering i handelsregister har emellertid öppnats för enskild näringsidkare även om han inte är bokföringsskyldig och därmed registreringspliktig. Registrering i handelsregister skall också ske av näringsidkande ideella föreningar och stiftelser. De handelsregister som tidigare förts lokalt i vissa kommuner har flyttats över till
länsstyrelserna. Dessa skall i fortsättningen föra handelsregistren länsvis istället för kommunvis (SFS 156—159).
I syfte att stärka kommissionärers, handelsagenters och handelsresandes ställning gentemot huvudmannen har riksdagen vidtagit ändringar i lagen om kommission, handelsagentur och handelsresande. Ändringarna, som tillkommit i samarbete med Danmark, Finland och Norge, innebär i första hand att de mellanmän som omfattas av lagen fått ett ökat rättsskydd. Den nya lagstiftningen innehåller sålunda bl. a. regler om viss minsta uppsägningstid och om rätt till ersättning för investeringskostnader. Rätten till provision har utvidgats på så sätt att provision utgår även på avtal som ingås efter uppdragstidens slut, under förutsättning att avtalet kan anses ha kommit till stånd genom mellanmannens medverkan under uppdragstiden. Denna s. k. efterprovision skall kunna beräknas efter en schematisk regel.
När det i övrigt gäller rätten till provision innebär de nya reglerna att provision i princip skall utgå i förhållande till vad tredje man fullgör av avtalet. Handelsresande skall dock ha rätt till full provision oberoende av om avtalet fullgörs av köparen. Vissa ändringar har också skett i de regler som gäller provisions förfallotid, provisionsnotor och rätt till ersättning för utgifter.
Den nya lagstiftningen har trätt i kraft (SFS 219).
Främst för att undanröja riskerna för att gäldenärer utsätts för otillbörliga inkassoåtgärder eller i övrigt tillfogas onödig skada eller olägenhet genom inkassoverksamhet har antagits en inkassolag. Lagen gäller i principall yrkesmässigt bedriven inkassoverksamhet. I lagen stadgas att inkassoverksamhet skall bedrivas enligt god inkassosed. Vad som förstås med sådan sed preciseras genom en rad konkreta bestämmelser. Bl. a. får rättsliga åtgärder inte vidtas mot en gäldenär förrän han tillställts krav. Vidare innehåller lagen bestämmelser om innehållet i kravbrev, om verkan av betalning som gäldenär erlägger till den som har uppdrag att driva in fordran samt om förvaltning och redovisning av klientmedel.
För de egentliga inkassoföretagen ges i lagen särskilda regler. Sålunda skall inkassoverksamhet som avser indrivning av fordringar för annans räkning eller fordringar som övertagits för indrivning endast få bedrivas av den som fått särskilt tillstånd. Tillståndsprövningen har anförtrotts åt datainspektionen, som också skall utöva fortlöpande tillsyn över all yrkesmässig inkassoverksamhet. Lagen innehåller även bestämmelser om straff och skadestånd. Den som bedriver inkassoverksamhet är skyldig att ersätta skada som tillfogas någon genom otillbörlig påtryckning eller annan otillbörlig inkassoåtgärd. Även ideell skada är ersättningsgill.
I samma lagstiftningsärende har i lagsökningslagen och lagen om avbetalningsköp införts bestämmelser som ger Kungl. Maj:t möjlighet att efter mönster av bestämmelserna i kungörelsen om ersättning för inkassokostnad och kostnad i mål om betalningsföreläggande införa schablonregler i fråga om kostnadsersättningen i lagsökningsmål och vid återtagande av avbetalningsgods.
Lagstiftningen har trätt i kraft den 1 juli 1974, dock att vissa bestämmelser bl. a. om tillstånd och straff träder i kraft först den 1 januari 1975.
Den som före årsskiftet 1974/75 börjat inkassoverksamhet, som enligt lagenfordrar tillstånd, får under förutsättning att ansökan om tillstånd görs föreden 1 januari 1975 fortsätta viss verksamhet till dess ansökningen slutligt prövats (SFS 182—184).
En ny lag om handel med arbeten av guld, silver och platina har trätt i kraft den 1 juli 1974. Lagen är tillämplig på yrkesmässig handel med sådana arbeten och medger en effektivare kontroll av ädelmetallarbeten än tidigare lagstiftning på området (SFS 283).
All tillståndsprövning i fråga om bingospel samt prövningen av tillstånd att anordna automatspel i samband med bingospel har fr. o. m. den 1 juli 1974 överförts till länsstyrelserna. Även vissa andra ändringar har vidtagits i lotteriförordningen (SFS 221).
I syfte att förbättra den samhälleliga kontrollen över bevakningsföretagen och deras verksamhet har riksdagen antagit en lag om bevakningsföretag som trätt i kraft den 1 juli 1974. Enligt lagen, som ersätter kungörelsen om auktorisation av enskilda bevakningsföretag, gäller som huvudprincip att alla som yrkesmässigt ägnar sig åt att utföra bevakningsuppgifter åt andra måste vara auktoriserade. Lagen innehåller även vissa bestämmelser som ger samhället ökade möjligheter till insyn i och kontroll över verksamheten. Genom en särskild regel tillförsäkras den som är godkänd för anställning i bevakningsföretag och som har till uppgift att utföra bevakningstjänst samma skydd som enligt 17 kap. 1 § brottsbalken gäller för den som innehar befattning varmed ämbetsansvar är förenad. Slutligen innehåller lagen vissa övergångsbestämmelser, som bl. a. gör det möjligt för företag sominom tre månader efter lagens ikraftträdande ansöker om auktorisation att fortsätta sin rörelse, tills slutligt beslut i ärendet meddelats (SFS 191).
S o c i a l l a g s t i f t n i n g m. m. Flera betydelsefulla ändringar har vidtagits i lagen om allmän försäkring.
Ersättningstiden för föräldrapenning i samband med barns födelse förlängs fr. o. m. den 1 januari 1975 från f. n. 180 dagar till 210 dagar. Vidare skall rätten att disponera föräldrapenning gälla till 270:e dagen efter barnets födelse (SFS 87).
Visst tillägg har gjorts till de övergångsbestämmelser som gäller för föräldraförsäkringen (SFS 88).
Reglerna om ersättning från sjukförsäkringen för den läkarvård som lämnas av privatpraktiserande läkare ändras fr. o. m. den 1 januari 1975. Reformen innebär att de privatpraktiserande läkarnas verksamhet knyts närmare samman med den av samhället organiserade sjukvården. Det nya sjukförsäkringssystemet går ut på att patienten skall betala läkaren en viss avgift, medan återstoden av läkararvodet betalas ut direkt till läkaren av försäkringskassan i form av läkarvårdsersättning från försäkringen. De till sjukförsäkringen anslutna läkarna blir skyldiga att i sin arvodessättning hålla sig inom de belopp som anges i en av regeringen fastställd läkarvårdstaxa.Av taxan skall också framgå vilken högsta avgift patienten skall betala. Läkarnas anslutning till det nya systemet skall ske genom frivillig anmälan till försäkringskassan. För läkare som är anställd i offentlig tjänst gäller särskilda anslutningsregler.
Samtidigt med dessa nya ersättningsregler träder vissa ändringar i sjukkasseförordningen i kraft. Ändringarna innebär att sjukförsäkringens regler om ersättning för sjukresor blir enhetliga vid läkarvårdsbesök i den offentliga sjukvården och vid besök hos privatpraktiserande läkare. Samtidigt förenklas reglerna (SFS 510—511).
Genom ändring i lagen om allmän försäkring har vidare fr. o. m. den 1 juli 1974 patienter i allmän vårdanstalt inom nykterhetsvården fått rätt till sjukpenning enligt samma grunder som gäller vid sjukhusvård. Ändringar har även skett i lagen om yrkesskadeförsäkring och militärersättningsförordningen (SFS 140—142).
Lagen om bidragsförskott har fr. o. m. den 1 juli 1974 ändrats så att eftergift av återkrav för utgivna bidragsförskott blivit möjlig i större utsträckning än tidigare (SFS 143).
På det studiesociala området har flera reformer genomförts genom ändringar i studiestödslagen.
Studiebidraget inom studiemedelssystemet har höjts fr. o. m. den 1 juli 1974 från tidigare högst ca 1 750 kr. till ca 2 000 kr. per läsår. Reglerna om beaktande av egen och makes förmögenhet vid prövning av behovet av studiemedel har ändrats och återbetalningsreglerna förbättrats. Den totala återbetalningsskyldigheten och det årliga återbetalningsbeloppet har förändrats med ett s. k. regleringstal, vilket är det för den enskilde gynnsammaste talet av konsumentsprisutvecklingen eller ett särskilt fastställt garantital. Ändringen innebär att de återbetalningspliktiga studiemedlen inte kan höjas mer än 3,2 % per år. Trygghetsreglerna i återbetalningssystemet har förbättrats betydligt. Den gräns där avgift påförs har höjts från 2,5 till 3,5 basbelopp och den maximala avgiften har fastställts till en lägre andel än tidigare av avgiftsunderlaget, d. v. s. inkomst och förmögenhet. Reglerna om hänsynstagande till makes inkomst har uppmjukats och möjlighet till avskrivning av studiemedel har införts vid sjukdom, handikapp e. d. Studielånfrån allmänna studielånefonden kan fr. o. m. den 1 januari 1975 undervissa villkor omvandlas till återbetalningspliktiga studiemedel.
Fr. o. m. den 1 juli 1974 har det behovsprövade tillägget inom studiehjälpssystemet höjts från högst 90 till högst 110 kr. i månaden och resetilllägget till 75, 95, 125 resp. 145 kr. i månaden för elever som bor på ett avstånd av 6, 15, 25 resp. 35 km från studieorten.
En särskild sjukförsäkring för studerande med återbetalningspliktiga studiemedel skall införas fr. o. m. den 1 januari 1975 (SFS 483).
Ö v r i g t. Genom en lag om identitetsbeteckning för juridiska personer m. fl. har förordnats att officiellt identitetsnummer, kallat organisationsnummer, skall fastställas för i första hand juridiska personer samt enheter inom statlig och kommunal förvaltning. Organisationsnumren, som i likhet med fysiska personers personnummer skall vara tiosiffriga, kommer i stor utsträckning att överensstämma med de registreringsnummer som används inom skatteväsendet. Riksskatteverket skall planera genomförandet av och utöva tillsynen över det nya identifieringssystemet, som träder i kraft den 1 juli 1975 (SFS 174).
I anslutning till godkännande av en den 19 februari 1974 undertecknad miljöskyddskonvention mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige har genom en särskild lag förordnats att konventionens bestämmelser med undantag av slutbestämmelserna skall gälla som svensk lag. Konventionen innehåller regler om ömsesidigt hänsynstagande vid prövning av tillåtligheten av miljöskadlig verksamhet. Vederbörande myndigheter i varje landär skyldiga att vid sådan prövning jämställa grannländernas miljöskyddsintressen med motsvarande intressen i det egna landet. Lagen träder i kraft den dag Kungl. Maj:t bestämmer (SFS 268).
I lagen om överlastavgift har införts en bestämmelse som innebär att överlastavgift kan efterges eller nedsättas då särskilda omständigheter föreligger. Prövningen skall ankomma på Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer (SFS 292).
Riksdagen fattade under år 1973 beslut rörande allmänna pensionsfondens användning för aktieköp i viss omfattning. I samband därmed inrättades den fjärde fondstyrelsen för att handha verksamheten. I fråga om aktieköpens omfattning innebar riksdagsbeslutet att 500 milj. kr. eller det högre belopp, som regeringen på förslag av fondstyrelsen bestämmer, ställdes till förfogande. Genom ändring i reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning har förordnats att utvidgningar av ramen för fjärde fondstyrelsens aktieköp efter framställning av fondstyrelsen till regeringen skall beslutas av riksdagen. Ändringen har trätt i kraft (SFS 398).
Ove Lindh1