Betänkande om mut- och bestickningsansvaret. Mutansvarskommittén (ordf. hovrättspresidenten Sten Rudholm) har nyligen lagt fram ett betänkande angående mut- och bestickningsansvaret (SOU 1974: 37). Genom betänkandethar slutförts det i tilläggsdirektiv till ämbetsansvarskommittén givna uppdraget att utreda frågan om ett generellt ansvar för mut- och bestickningsbrott inom såväl allmän som enskild tjänst (se ang. ämbetsansvarskommitténs betänkanden SvJT 1969 s. 895 ff och 1972 s. 316 ff).
    Regler om ansvar för mut- och bestickningsbrott inom den offentliga sektorn finns nu i respektive 20 kap. 2 § och 17 kap. 7 § brottsbalken. En tämligen restriktiv ansvarsreglering för dylika brott i näringsverksamhet är upptagen i 6 och 7 §§ lagen (1931: 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens. Mutansvarskommitténs förslag innebär att regler om ett för den offentliga och den enskilda sektorn samordnat mut- och bestickningsansvar skall upptagas i 20 kap. brottsbalken och ersätta nämnda lagrum.
    Kommitténs förslag till mutansvar är inte generellt i den meningen att det är tillämpligt på envar arbets- och uppdragstagare. Personkretsen har emellertid utvidgats så att mutansvaret och det däremot svarande bestickningsskyddet omfattar all väsentlig offentlig och ekonomisk verksamhet inom samhället i dess helhet. Till personkretsen har sålunda hänförts envar arbetstagare hos staten eller hos kommun; ledamot av styrelse, verk, nämnd, kommitté eller annan sådan myndighet som hör till staten eller till kommun; den som utövar uppdrag åt staten eller åt kommun om han valts till uppdraget eller inte äger undandraga sig detta; den som på grund av myndighets förordnande eller eljest har att åt annan utöva uppdrag som är reglerat i författning; krigsman eller annan som fullgör lagstadgad tjänsteplikt; arbetstagare hos näringsidkare i dennes näringsverksamhet; samt den som — utan att inneha tjänst eller uppdrag som nu sagts — utövar offentlig myndighet eller på grund av förtroendeställning såsom syssloman eller eljest fått att för annan sköta rättslig eller ekonomisk angelägenhet eller öva tillsyn å skötseln av ekonomisk angelägenhet. Enligt förslaget skall efter förordnande av Kungl. Maj:t i personkretsen även ingå arbetstagare och styrelseledamöter hos allmänna inrättningar. Med kommun likställer kommittén landstingskommun, kommunalförbund, församling, kyrklig samfällighet, skogsvårdsstyrelse och allmän försäkringskassa.
    När det gäller mut- och bestickningsansvarets innehåll har kommittén i princip anslutit sig till den reglering som nu gäller enligt brottsbalken. För tagande av muta eller av otillbörlig belöning skall sålunda dömas, om någon tillhörande den ansvariga personkretsen mottager, låter åt sig utlova eller begär muta eller annan otillbörlig belöning för utövning av sin tjänst eller sitt uppdrag. Straffet föreslås i normalfallen vara böter eller fängelse i högst två år och i grova fall fängelse i högst sex år. Ansvar för bestickning skall enligt förslaget inträda, om någon lämnar, utlovar eller erbjuder en funktionär med mutansvar muta eller annan otillbörlig belöning för dennes utövning av tjänsten eller uppdraget. Straffet för bestickning föreslås vara böter eller fängelse i högst två år. Såväl mutbrotts- som bestickningsparagrafen föreslås uppta en bestämmelse av innebörd att ringa fall skall vara straffria. Straff-

 

40—743005, Svensk Juristtidning 1974

frihet på denna grund skall dock inte inträda, om fallet rör utövning av offentlig myndighet.
    I betänkandet har kommittén också berört vissa frågor som sammanhänger med den enskildes möjligheter att bedöma mut- och bestickningsansvarets närmare innebörd. Kommittén har sålunda övervägt införande av en författningsreglerad rätt för arbetstagare att begära besked från huvudmannen om hur han skall handla, då han i tjänsten erbjudits eller mottagit gåvor eller andra förmåner. Alternativt har övervägts om arbetstagare bör åläggas en obligatorisk anmälningsplikt beträffande dylika förmåner. Någon sådan beskedsrätt eller anmälningsplikt har kommittén emellertid inte ansett böra komma till stånd. Kommittén har inte heller ansett sig böra förorda att regeringen på administrativ väg inför rekommendationer av det slag som upptagits i den s. k. mutkatekesen (Statens sakrevisions skrivelse år 1956 till Kungl. Maj:t med förslag till rekommendationer rörande förhållandet mellan leverantörer till statsverket m. fl. och vissa statstjänstemän).
    Kommittén har slutligen behandlat frågan i vilken mån korruptionshandlingar som svenska medborgare begår utomlands skall kunna bestraffas vid svensk domstol och enligt svensk lag. Kommittén föreslår att dylika gärningar, i likhet med brott i allmänhet, skall vara underkastade den dubbla straffbarhetens princip. I detta sammanhang har kommittén också tagit upp frågan om bestickning av utländsk offentlig funktionär. En dylik gärning är enligt gällande svensk rätt över huvud taget inte straffbar. Kommittén har emellertid inte ansett sig böra hänföra utländsk offentlig funktionär till bestickningsparagrafens skyddskrets. I detta hänseende har kommittén bl. a. hänvisat till att Sveriges sannolikt förestående anslutning till 1972 års europeiska konvention om överföring av lagföring i brottmål kommer att innebära att Sverige i princip förpliktar sig att efter framställning från annan konventionsstat här i landet och efter svensk strafflag döma bl. a. för bestickning som begåtts mot person i offentlig ställning i den lagföringssökande staten.
                                                                                                                                              B. M.