1968 års brottmålsutredning (borgmästaren Yngve Kristensson) har avlämnat sitt slutbetänkande Mindre brott — lagföring genom, strafföreläggande eller domstolsförhandling (SOU 1974: 27). Tidigare har utredningen avhandlat Snatteri (SOU 1971: 10) och Snyltningsbrott och sjukförsäkringsmissbruk (SOU 1973: 13).
    Förslaget innebär att tillämpningsområdet för strafföreläggande vidgas till att gälla alla brott för vilka stadgas böter eller fängelse i högst sex månader. Det skall dock inte vara någon skyldighet för åklagare att utfärda strafföreläggande, även om formella förutsättningar föreligger. Hinder kan finnas med hänsyn till brottets beskaffenhet i det särskilda fallet. Åklagaren kan också i vissa fall finna att allmänpreventiva skäl talar för domstolshandläggning. Slutligen betonas att den som misstänks för ett brott alltid skall ha rätt att kräva ordinär domstolshandläggning i stället för summarisk lagföring utan domstols medverkan.
    En allmän förutsättning för tillämpningen av strafföreläggande skall vara att brottet i det konkreta fallet förskyller böter upp till viss nivå. Utredningen föreslår att gränsen sätts vid 60 dagsböter. Nuvarande skillnad vid straffmätningen då fråga är om ett eller flera brott skall upphöra.

Notiser 627    Enligt förslaget skall enskilda anspråk som avser mindre värden kunna tas upp i strafföreläggande. Anspråket får inte överstiga hälften av det för oktober näst föregående år bestämda basbeloppet, det får inte innefatta yrkande om ränta och det får inte riktas mot omyndig. Anser sig åklagaren inte kunna ta upp målsägandens anspråk i föreläggandet måste brottet — om målsäganden vidhåller sitt yrkande — lagföras vid domstol i vanlig ordning.
    Strafföreläggande som inte godkänns bör enligt utredningens mening omedelbart kunna prövas av domstol utan att ärendet först skall behöva gå omvägen via stämning. Den misstänkte skall kallas till huvudförhandling för att svara på åklagarens yrkanden enligt strafföreläggandet. Åtal skall anses väckt när kallelsen delges den misstänkte. Utredningen anvisar rutiner för denna koppling mellan strafföreläggande och domstolshandläggning. Den föreslagna ordningen anses till en början böra prövas i några av de största åklagardistrikten.
    Behörigheten att utfärda strafföreläggande för brott med fängelse i straffskalan skall enligt förslaget tillkomma varje åklagare som fullgjort minst tre års tjänstgöring som åklagare efter förvärvad behörighet.
    Utredningen föreslår en uppmjukning av de formbundna reglerna för domstolshandläggningen, då det är fråga om mindre brott. Förutsättningar skall finnas att låta de tilltalade skriftligen erkänna mindre brott, varigenom de inte behöver inställa sig vid huvudförhandling. Det skall också i ökad utsträckning bli möjligt att handlägga målen, om de tilltalade uteblir utan laga förfall. Skriftlig vittnesbevisning skall i vissa fall kunna godtas. Avsteg skall också kunna ske från den formbundna handläggningsordningen vid sammanträde för huvudförhandling.
    Utredningens förslag förutsätter ökad information om rättsvården. Den misstänkte som skriftligen godkänner ett strafföreläggande eller undertecknar ett skriftligt erkännande måste förstå innebörden av en sådan handling och vilka rättsverkningar denna kan leda till. Utredningen föreslår olika åtgärder för att förbättra informationen. Språket i formulär o. dyl. bör vara lättförståeligt. De som blir lagförda i summarisk ordning bör kunna erbjudas juridisk rådgivning om så erfordras.
    Utvecklingen har gått mot att i allt större utsträckning flytta den dömande verksamheten från domstolarnas sessionssalar till åklagarnas arbetsrum, där den inte är föremål för allmän insyn och lekmannainflytande. År 1971 dömdes 51 418 personer till böter av domstol medan 165 156 godkände av åklagare utfärdade strafförelägganden. Utrymmet för åtalsunderlåtelse har också vidgats kraftigt och utvecklingen går mot relativ åtalsplikt. Mot denna bakgrund förutredningen fram tanken på någon form av lekmannamedverkan inom åklagarväsendet, inriktad på de mera principiella frågorna. Avgöranden av de enskilda ärendena skall dock fattas av åklagaren ensam. Utredningen föreslår att frågan om denna lekmannamedverkan tas upp till närmare överväganden.
                                                                                                                                               E. A.