Översyn av bestämmelserna om häktning m. m. Justitieministern har såsom aviserades i våras nu tillkallat sakkunniga med uppgift att se över reglerna om de personella tvångsmedlen i straffprocessen. I direktiven uttalar justitieministern inledningsvis, att hittillsvarande erfarenheter inte ger belägg för att

det skulle föreligga behov av en total revision av reglerna på området men att partiella reformer synes motiverade på åtskilliga punkter. En utgångspunkt är att anhållande och häktning även i fortsättningen bör stå de rättsvårdande organen till buds i den brottsbekämpande verksamheten. Effektiviteten i straffrättskipningen beror i väsentlig mån av att verksamma tvångsmedel står till förfogande för att säkerställa utredningen med anledning av brott och för att lagföringen av misstänkta skall kunna fullföljas. Tillämpningen av de straffprocessuella tvångsmedlen bör emellertid så långt möjligt bringas i samklang med de riktlinjer, som har dragits upp för det kriminalpolitiska reformarbetet. Tvångsmedlen bör ges en utformning som harmonierar med samhällets reaktioner i övrigt mot dem som lagförs för brott; de bör ses mot bakgrund av utvecklingen i riktning mot minskad användning av frihetsberövande påföljder och mot ökad integrering mellan kriminalvård i anstalt och frivård. Efter att ha angivit dessa allmänna utgångspunkter för utredningsuppdraget tar justitieministern i direktiven upp en rad frågor, som de sakkunniga skall ägna särskild uppmärksamhet. Hit hör den omständigheten att enligt statistik i en av RÅ föranledd undersökning häktning och anhållande mestadels används vid förmögenhetsbrott (68 %). Mot bakgrund av den inställning som numera präglar samhällets syn på ingripande mot förmögenhetsbrott av mindre allvarlig natur bör de sakkunniga undersöka orsakerna till detta förhållande. Vidare har de med hänsyn till att kriminalvård i frihet blir påföljden för mer än en femtedel av de häktade att överväga om inte möjligheterna att använda häktning bör begränsas när endast villkorlig dom eller skyddstillsyn kan förväntas såsom påföljd. Såvitt gäller häktningsgrunderna skall de sakkunniga överväga om tillämpningen av recidivgrunden kan begränsas till sådana fall, där det föreligger en påvisbar fara för fortsatt brottslighet av allvarlig art. Enligt direktiven bör nämligen kraven på utredning om återfallsrisken ställas högre än enligt nu tillämpad praxis. Ett tänkbart alternativ är att begränsa regeln om risk för återfall såsom häktningsgrund till vissa särskilt angivna brott eller brottskategorier. Även i fråga om flyktfara bör övervägas en skärpning av kraven på utredning. I de sakkunnigas uppdrag ingår vidare att undersöka möjligheterna att vid recidivrisk och flyktfara ersätta de nu förekommande straffprocessuella frihetsberövandena med mindre ingripande kontrollåtgärder. Vid sidan av en utvidgad tillämpning av sådana åtgärder som övervakning och reseförbud bör övervägas alternativa former av frihetsberövande. På denna punkt erinras om det arbete som bedrivs inom Europarådet i syfte att utveckla sådana alternativa lösningar och om den tanke som där framförts att man skulle kunna inrätta ett slags härbärgen för kortvarigt omhändertagande under viss del av dygnet av personer som annars skulle ha blivit häktade. Övriga punkter som behandlas i direktiven är frågan huruvida reglerna om häktning bör utformas så att det klarare än nu framgår att de skall tillämpas restriktivt, möjligheterna att nedbringatiderna för frihetsberövande — därvid det dock anges att de problem som hänger samman med de långa väntetiderna inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet skall tas upp i annat sammanhang — och olika aspekter på förfarandereglerna. Utredningsarbetet skall även omfatta anhållandeinstitutet — i direktiven anges att olika omständigheter tyder på att det finns skäl för en mer restriktiv utformning av reglerna härom — och bestämmelserna om gripande och om kvarhållande, varjämte de sakkunniga har att beakta förhållandet till övriga bestämmelser om tvångsmedel i RB och till RB

anslutande författningar. Vad slutligen gäller behandlingen av anhållna och häktade aviseras en departementspromemoria senare under året rörande vissa omedelbara ändringar i nu gällande regler. De sakkunniga skall emellertid även undersöka om en ändrad utformning av RB:s regler om anhållande och häktning ger anledning till ytterligare reformer på behandlingsområdet.
                                                                                                                                               O. B.