GILLIS ERENIUS. Oaktsamhet. Studier i straffrätt. With a summary: On Criminal Negligence. Akad. avh. Sthlm 1971. Norstedts. 214 s.

 

Av någon anledning har culpabegreppet i straffrätten aldrig varit föremål för samma intresse som i skadeståndsrätten. Det är därför glädjande, att culpabegreppet tagits upp till behandling i en straffrättslig doktorsavhandling, låt vara att framställningen inte tar upp culpaproblemets alla aspekter utan är begränsad till culpabegreppets s. k. objektiva sida.
    Förf. framhåller inledningsvis, att ehuru culpabegreppet traditionellt räknas till brottets subjektiva sida, så innehåller det ett mer eller mindre framträdande objektivt moment. Så framställes saken också, betonar förf., i moderna svenska arbeten. Förf. anser detta objektiva moment vara speciellt framträdande vid integritetskränkningar medan culpans subjektiva eller individuella sida skulle mera påtagligt framträda vid ett sådant brott som häleriförseelse. Bortsett från att det kan ifrågasättas, om det sistnämnda exemplet är så väl valt, är förf:s distinktion mellan culpans subjektiva och objektiva moment en god utgångspunkt för en analys av culpabegreppet.
    Förf. begränsar, som redan nämnts, sin framställning till att avse culpabegreppets objektiva sida, varvid han koncentrerar sin undersökning på avgränsningen nedåt mot det straffria området. De brott, som därvid undersöks, är framför allt vållande till annans död, vållande till kroppsskada eller sjukdom, allmänfarlig vårdslöshet och vårdslöshet i trafik.
    Undersökningen grundar sig på en genomgång av cirka 2 000 rättsfall. Förf. har nämligen inte bara utnyttjat refererade fall utan han har i stor utsträckning arbetat med s. k. notisfall. Han tvingas därför att ta ställning till värdet av dessa fall (s. 19—25) och anlägger därvid i mitt tycke kloka och välbalanserade synpunkter på lämpligheten av att utnyttja sådana fall i större utsträckning än som hittills skett. I detta sammanhang diskuterar förf. också på ett omdömesgillt sätt frågan om notisfallens prejudikatvärde.
    Avhandlingens första kapitel belyser culpabegreppet ur idé- och doktrinhistorisk synpunkt (s. 29—66). Den historiska framställningen berör kortfattat och något rapsodiskt grekisk, romersk, germansk, italiensk medeltida och tysk medeltida rätt samt svensk rätt. Härtill har förf. fogat en koncentrerad redogörelse för modern tysk, engelsk och amerikansk doktrin. Framför allt framställningen av amerikansk rätt förefaller mig instruktiv och intressant.
    Vad speciellt beträffar framställningen av den historiska utvecklingen i svensk rätt så måste denna med nödvändighet bli ojämn, eftersom den

698 Per-Edwin Wallénsvenska straffrättens historia i så hög grad är obearbetad. Icke minst gäller detta utvecklingen under 1600- och 1700-talen, då av allt att döma det gamla vådabegreppet åtminstone i viss utsträckning omformades under påverkan av tysk-romersk rätt till ett culpabegrepp i mera modern mening.
    I andra kapitlet övergår förf. till att behandla culpabegreppet i gällande svensk straffrätt (s. 67—89). Som utgångspunkt tar han tre moderna HD-fall (NJA 1960 s. 283, NJA 1960 s. 70 och NJA 1968 s. 317), med hjälp av vilka han vill visa, att HD vid culpabedömningen börjat med att undersöka, om den tilltalade brutit mot någon viss föreskrift, således i princip en bedömning av objektiva omständigheter. Först därefter övergår HD — där så befinnes nödvändigt — till frågan, vilka krav som kunnat ställas på just den tilltalade, således till den subjektiva eller individuella bedömningen.
    I anslutning till framställningen av gällande rätt ger förf. en översikt över den svenska culpadoktrinen på straffrättens område under de sista hundra åren. Särskild uppmärksamhet ägnas åt Hagströmer och Thyrén, vilka båda enligt förf:s mening spelat en stor roll vid culpabegreppets utformning i svensk rätt. Båda lägger till grund för culpaansvaret en samhällsfarlig vilja hos den oaktsamme. Förf., som kritiserar detta betraktelsesätt, konstaterar att det utmönstrats i den moderna doktrinen. Denna karakteriseras i stället av ett allt tydligare särskiljande mellan en objektivoch en subjektiv del av culpabegreppet. Någon större uppmärksamhet har problemet dock inte ägnats av doktrinen.
    Utgående från det faktum, att culpabegreppet är i hög grad oenhetligt, ställer förf. frågan, om det kan vara lämpligt att systematisera en undersökning av culpabegreppet med hänsyn till olika typer av brottskonstruktion(t. ex. effektdelikt, faredelikt och handlingsdelikt). Han finner det emellertid — sannolikt med all rätt — vara mera givande att genomföra en undersökning av culpabegreppet med hänsyn tagen till de olika verksamhetsområden, där begreppet kommer till användning, t. ex. vägtrafikområdet, sjukvårdsområdet etc.
    Förf. formulerar därefter den arbetshypotes, som ligger till grund för den kommande undersökningen. Hypotesen går ut på att culpabedömningen i praxis mera sällan är den rena värderingsoperation man brukar anta. Tvärtom består culpabedömningen enligt förf. i stor utsträckning däri, att domstolen gör en jämförelse mellan ett visst handlande och ett av samhället accepterat handlingsmönster. Genom denna jämförelse är culpabedömningen gjord, och någon värderande tankeoperation därutöver krävs inte. Problemet blir då att undersöka, hur dessa jämförelsemönster skapas. Förf. anser dem i första hand uppkomma genom myndigheters föreskrifter, fast utbildad sedvana på vissa områden och genom rättspraxis.
    I tredje kapitlet undersöker förf. sambandet mellan culpabedömningen och den typ av handlingsmönster, som skapas genom vad förf. kallar skyddsföreskrifter (s. 92—125). Härmed avser han föreskrifter i lag eller annan författning, instruktioner m. m., som påbjuder eller förbjuder ett visst handlande med hänsyn till den fara, som ligger däri. Intresset för dessa skyddsföreskrifter har i den straffrättsliga litteraturen varit obetydligt, och ävenom den skadeståndsrättsliga litteraturen ägnat dem betydligt större intresse, så gör förf. här en självständig och betydelsefull insats.
    Förf. börjar med att fastslå, att alla skyddsföreskrifter inte är av samma slag. Vissa är rent deskriptiva, andra rent normativa, och däremellan finner

Anm. av Gillis Erenius: Oaktsamhet 699man sådana, som rymmer både deskriptiva och normativa element. De rent normativa skyddsföreskrifterna är enligt förf. inte till någon hjälp vid culpabedömningen. Det förhåller sig i stället så, att domstolens avgörande bidrar till att ge den normativa aktsamhetsregeln ett fastare innehåll. De skyddsföreskrifter, som intresserar förf., är därför de mer eller mindre renodlat deskriptiva. Stödd på ett omfattande rättsfallsmaterial anser sig förf. kunna konstatera, att domstolarna i de fall, där sådana skyddsföreskrifter föreligger, nöjer sig med att fastslå, att den tilltalade handlat i strid med skyddsföreskriften, varav då följer, att han handlat oaktsamt. Denna typ av oaktsamhetsbedömning finner förf. värdefull, icke minst med hänsyn till att den bidrar till likformighet i domstolsavgörandena.
    I de fall, där inga skyddsföreskrifter finns, undersöker förf. om handlingsmönster för culpabedömningen utbildats i rättspraxis. Detta sker i fjärde kapitlet (s. 127—50). Förf. behandlar först den svenska prejudikatläran och kommer härvid också in på begreppet gällande rätt. Han påvisar därefter de svårigheter som uppstår vid tolkningen av rättsfall rörande oaktsamhet liksom svårigheten att utvinna prejudicerande handlingsmönster ur fallen. Trots detta är det enligt förf. möjligt att med hjälp av rättspraxis på vissa områden utvinna regler för vad som är oaktsamt handlande. Han finner att domstolarna, t. ex. i fråga om hanterande av skjutvapen, jakt och vägtrafik, utbildat så fasta regler för hur man bör handla, att man nått fram till ungefär samma fasthet som på skyddsföreskrifternas område.
    I anslutning till det nyss sagda söker förf. visa, att man i svensk rättspraxis även tillämpar två principer, som i tysk rätt kallas Übernahmegrundsatz och Vertrauensgrundsatz. Den förra innebär, att culpabedömningen tar sikte på om den tilltalade givit sig in på ett område, som han inte behärskar. Den senare principen innebär, att man har rätt att vänta, att andra personer kommer att följa gällande regler. Principen skulle framför allt höra hemma på vägtrafikens område. Till stöd för sin uppfattning att svensk rätt accepterat de nämnda principerna anför förf. vissa rättsfall. Av dessa framgår dock, att det i varje fall i fråga om Übernahmegrundsatz inte är fråga om ett entydigt accepterande.
    I femte kapitlet behandlas culpabedömningen på de områden, där skyddsföreskrifter eller rättspraxis inte ger någon vägledning (s. 151—72). Förf. diskuterar här de försök som gjorts i doktrinen att uppställa principer för culpabedömningen på detta "öppna" område. Han tar därvid upp tre olika metoder: jämförelse med hur en bonus pater familias skulle ha handlat, intresseavvägning och tekniskt oriktigt handlande.
    De försök som gjorts att grunda culpabedömningen på en jämförelse med hur en bonus pater familias skulle ha handlat i den aktuella situationen kritiserar förf. med rätta, och på denna punkt är han förvisso inte ensam. Viktigare förefaller mig vara behandlingen av intresseavvägningsprincipen. Denna term använder förf. som en sammanfattande benämning för "de teorier som i och utanför culpaområdet hävdar en avvägning mellan motstående hänsyn, oftast nytta å ena samt skaderisk å andra sidan" (s.159). Han ställer sig i hög grad negativ till denna form av culpabedömning och anser sig dessutom kunna utläsa samma negativa inställning ur svensk rättspraxis, i varje fall i straffrättsliga sammanhang. Det förefaller mig emellertid, som om förf. tolkar de rättsfall han anfört till stöd för sin uppfattning alltför enögt. Mycket talar i mitt tycke för uppfattningen att i t. ex.

700 Anm. av Gillis Erenius: Oaktsamhetfallen NJA 1958 s. 461 och NJA 1961 s. 669 domstolarna gjort något slags avvägning mellan motstående intressen (så Agell, Samtycke och risktagande, s. 91 resp. s. 102 not 4).
    Att culpabedömningen i vissa fall skulle kunna vara beroende av huruvida ett tekniskt oriktigt handlande förekommit har framhållits av Strahl. Detta skulle bl. a. vara fallet i trafikmål. Culpabedömningen skulle alltså i vissa fall grunda sig på en bedömning av vederbörandes skicklighet resp. oskicklighet och inte på en bedömning av hans aktsamhet resp. oaktsamhet. Förf. synes här mena, att det inte är möjligt att skilja mellan tekniskt oriktigt handlande, d. v. s. oskicklighet, och oaktsamhet. Att domstolarna lägger ett tekniskt oriktigt handlande till grund för culpaansvar i åtskilliga fall är emellertid förf. och Strahl ense om.
    I sista kapitlet behandlar förf. vissa bevisproblem i samband med culpabedömningen (s. 174—84). Framställningen är huvudsakligen koncentrerad till frågan, om legala presumtioner — vilka förf. anser i realiteten vara bevisbörderegler — spelar någon roll vid culpabedömningen och i så fall vilken denna roll är. Förf. anser sig inte kunna finna något belägg för att domstolarna på det undersökta området laborerat med sådana presumtioner.
    Avhandlingen avslutas med en sammanfattning på engelska. Härtill sluter sig litteraturförteckning och en förteckning över citerade rättsfall.
    Genom sitt arbete om culpabegreppets objektiva sida har Erenius lämnat ett värdefullt bidrag till den straffrättsliga litteraturen. Både straffrättens teoretiker och dess praktiker torde ha stort utbyte av denna med skarpsinne, energi och analytisk skärpa genomförda undersökning.
                                                                                                                     Per-Edwin Wallén