Konvention om fordringspreskription vid internationella köp. FN:s kommission för internationell handelsrätt (UNCITRAL), som inrättades år 1966,1 beslöt redan vid sitt första möte att som ett huvudämne på arbetsprogrammet ta upp internationella köp. Kommissionen har sedermera inom detta arbetsområde ägnat sig åt bl. a. en revision av den konvention rörande enhetlig lag om köp av lösa saker (ULIS) som antogs vid en diplomatisk konferens i Haag år 1964.2 Denna konvention, som trädde i kraft år 1972 och nu gäller mellan ett antal länder, bland dem flera EG-stater, har kritiserats hårt från olika håll，
bl. a. i ett remissyttrande av det svenska näringslivets organisationer. Revisionsarbetet bedrivs inom en särskild arbetsgrupp i UNCITRAL. Gruppen har nu gått igenom hela konventionen och utarbetat en ny text, vilken skall behandlas vid gruppens nästa möte i februari 1975. Sedan förslaget behandlats vid plenarsession i UNCITRAL kan man räkna med att det läggs fram för en särskilt sammankallad diplomatisk konferens.
Redan i ett tidigt skede bestämde man sig för att bryta ut en särskild fråga ur köplagsarbetet, nämligen frågan om fordringspreskription vid internationella köp av lösa saker. ULIS innehåller bestämmelser om preskription av fordran på grund av fel i godset men upptar i övrigt inte några preskriptionsregler. Detta ansågs vara en brist och man bestämde sig för att försöka åstadkomma en mera fullständig reglering av dessa frågor. Uppgiften anförtroddes åt en särskild arbetsgrupp under ledning av ekspedisjonsjefen i det norska justisdepartementet Stein Rognlien. Arbetsgruppen lade år 1972 fram ett konventionsutkast, vilket efter vissa justeringar antogs av UNCITRAL. På grundval av utkastet har sedermera vid en diplomatisk konferens i New York i maj—juni 1974 utarbetats en internationell konvention om preskription vid internationella köp av lösa saker. Detta är den första konvention som arbetet inom UNCITRAL har lett fram till.
En fråga som beredde speciella svårigheter vid konferensen var utformningen av reglerna om konventionens tillämpningsområde. Detta sammanhängde med det läge i vilket regleringen av den internationella köprätten f. n. befinner sig. Visserligen är preskriptionskonventionen formellt helt fristående, men det ter sig ändå naturligt att betrakta den som ett komplement till den internationella köplagen, ULIS. Denna är som nämnts föremål för revision, varvid f. ö. just reglerna om tillämpningsområdet utgör en central fråga. Under New York-konferensen påpekades också från flera håll att det hade varit lämpligare att avvakta med att utarbeta en preskriptionskonvention till dess revisionen av ULIS slutförts. I det läge som nu har uppstått kan det väl tänkas att man måste se över preskriptionskonventionens regler om tillämpningsområdet i samband med den slutliga revisionen av ULIS för att få bort sakligt omotiverade skiljaktigheter mellan de båda konventionerna.
Preskriptionskonventionen reglerar preskription av fordringar mellan köpare och säljare vilka grundas på ett internationellt köp av lösa saker. Det anges särskilt att den inte har någon betydelse i fråga om reklamarionsregler och liknande. Ett internationellt köp i konventionens mening föreligger om parterna vid avtalstidpunkten hade affärsställe eller, om sådant saknas, hemvist i olika stater. Denna definition avviker från motsvarande definition i ULIS, vilken är mera komplicerad och ställer upp vissa ytterligare rekvisit. Med hänsyn härtill har stat som antagit ULIS fått möjlighet att reservera sig för att tillämpa preskriptionskonventionen endast i sådana fall då det är fråga om ett internationellt köp enligt definitionen i ULIS.
För att preskriptionskonventionen skall vara tillämplig krävs inte bara att det föreligger ett internationellt köp utan också att båda parter hade affärsställe resp. hemvist i fördragsslutande stater. Även detta innebär en avvikelse från ULIS, som bygger på en "universalistisk" princip och gäller för alla internationella köp, oavsett om parterna har anknytning till fördragsslutande stat eller inte. Denna princip har dock i stort sett stannat på papperet. Stat som ansluter sig till ULIS kan nämligen reservera sig för en mera begränsad tillämpning, bl. a. så att lagen skall gälla bara när bägge parter har affärsställe
eller hemvist i fördragsslutande stater, och flertalet stater som antagit ULIS har gjort denna eller ännu mer långtgående reservationer.
Beträffande preskriptionskonventionens tillämpningsområde kan vidare nämnas att undantag har gjorts för köp av vissa särskilda slag av egendom, bl. a. varor avsedda för personligt bruk, aktier och andra värdepapper samt fartyg och luftfartyg. Generella undantag gäller vidare i fråga om bl. a. försäljning på auktion och exekutiva försäljningar. Utanför tillämpningsområdet faller också vissa typer av krav, bl. a. krav som grundas på personskada, på panträtt eller annan säkerhetsrätt i egendom eller på växel eller check. Konventionen gäller inte heller krav som grundas på dom eller skiljedom eller annat rättsligt avgörande. Slutligen kan nämnas att parterna uttryckligen kan komma överens om att konventionen inte skall vara tillämplig.
Preskriptionstiden är enligt konventionen fyra år, räknat från fordringens förfallodag. Fordran som grundas på kontraktsbrott anses förfalla den dag kontraktsbrottet äger rum. I fråga om fel i godset anses den dag som förfallodag då godset faktiskt överlämnades till köparen eller då denne vägrade att ta emot godset. Fordran som grundas på svikligt förfarande anses förfalla den dag då sveket upptäcktes eller skäligen kunde ha upptäckts. Beträffande krav som grundas på garanti eller liknande utfästelse börjar preskriptionstiden löpa vid tidpunkten för reklamation, dock senast vid garantitidens utgång.
Den överenskomna regleringen är resultatet av en kompromiss mellan stater som skulle ha föredragit en kortare och sådana som önskade en längre preskriptionstid. UNCITRAL :s förslag upptog en särskild preskriptionstid om två år för anspråk på grund av fel i godset, vilken tid i händelse av dolda fel i princip skulle räknas från det felet upptäcktes eller borde ha upptäckts. Denna regel, som bl. a. Sverige motsatte sig, fick dock inte tillräckligt stöd vid konferensen.
Preskriptionsavbrott sker genom inledande av rättsligt förfarande, d. v. s. väckande av talan vid domstol, inledande av skiljeförfarande, bevakning i konkurs eller liknande. Om förfarandet sedermera avslutas utan något avgörande i sak anses emellertid något preskriptionsavbrott aldrig ha skett, utan då löper den ursprungliga tiden alltjämt. Tiden förlängs dock så att den inte upphör förrän tidigast ett år från det förfarandet avslutades.
I UNCITRAL-förslaget upptogs liknande regler för vissa fall då det rättsliga förfarandet lett till ett avgörande i sak, nämligen dels den situationen att borgenären önskade väcka talan på samma grund i en annan stat och dels den situationen att det erhållna avgörandet inte var verkställbart i en annan stat. På svenskt förslag ändrades dessa regler därhän att ett avgörande i sak i en stat skulle medföra att ny preskriptionstid om fyra år började löpa i övriga stater. Vid den slutliga omröstningen uppnåddes emellertid inte erforderlig 2/3 majoritet, och reglerna utgick därför helt. Det är inte helt klart vad detta innebär. Enligt en särskild bestämmelse i konventionen skall preskriptionsavbrytande åtgärd som vidtas i en fördragsslutande stat i princip erkännas i övriga stater. Om talan har väckts i en stat och detta har lett till en dom där — vare sig domen har inneburit att talan har bifallits eller ogillats — förefaller det därför som om preskriptionsinvändning inte skulle kunna göras, om samma talan väcks på nytt i en annan fördragsslutande stat, oavsett när detta sker.
Om rättsligt förfarande har inletts mot en av flera solidariskt ansvariga gäldenärer kan preskription mot övriga gäldenärer brytas genom ett skriftligt meddelande att sådant förfarande har inletts. I fall då godset har sålts vidare
och den senare köparen inleder rättsligt förfarande mot sin säljare kan denne bryta preskription i förhållande till föregående säljare på liknande sätt. I bägge de nu angivna fallen krävs dock att preskriptionsavbrott sker enligt huvudregeln senast ett år efter det att det rättsliga förfarandet avslutades.
Till skillnad från vad som gäller enligt svensk rätt kan preskriptionsavbrott inte ske genom att borgenären påminner gäldenären om kravet. Konventionen innehåller emellertid en regel som leder till att sådan påminnelse i vissa fall kan få preskriptionsavbrytande verkan. Om borgenären i stat där gäldenären har affärsställe resp. hemvist vidtar en åtgärd som enligt den statens interna lag godtas som preskriptionsavbrott får detta nämligen till resultat att en ny preskriptionstid om fyra år börjar löpa enligt konventionen. Sverige motsatte sig denna regel vid konferensen.
Om gäldenären inom preskriptionstiden erkänner skulden börjar en ny preskriptionstid om fyra år att löpa. Erkännandet måste ske skriftligen, men betalning av ränta eller partiell fullgörelse jämställs med erkännande, om det skäligen kan slutas av åtgärden att gäldenären erkänner skulden.
För fall då borgenären har varit förhindrad att företa preskriptionsavbrott och detta berott på omständigheter av force-majeure-karaktär förlängs preskriptionstiden så att den inte skall utlöpa förrän tidigast ett år efter det att hindret upphörde.
Reglerna om preskriptionstid är i princip tvingande. Gäldenären kan dock，sedan preskriptionstid har börjat löpa, förlänga tiden genom en skriftlig förklaring till borgenären. Som en allmän regel gäller emellertid att preskriptionstiden inte får sträckas ut längre än 10 år från den dag tiden började löpa, d. v. s. fordringens förfallodag. Detta gäller inte bara förlängning genom förklaring av gäldenären, utan regeln omfattar också fall då tiden förlängts på grund av force majeure eller på grund av att ett inlett rättsligt förfarande inte lett till något avgörande i sak. 10-årsregeln är också tillämplig i fall då en ny fyraårsperiod har börjat löpa på grund av gäldenärens erkännande av skulden eller på grund av att preskriptionsavbrytande åtgärd enligt nationell lag har företagits.
I fråga om verkan av att preskriptionsavbrott inte har skett i tid innehåller konventionen tre regler av intresse. Dels föreskrivs att hänsyn härtill skall tas vid rättslig prövning endast om det åberopas av part. Vidare föreskrivs att preskription inte hindrar att fordringen åberopas till kvittning, om de motstående fordringarna hänför sig till samma avtal eller till avtal som ingår i samma transaktion eller om de hade kunnat kvittas mot varandra innan preskription inträdde. Slutligen föreskrivs att gäldenär som infriar en preskriberad fordran inte har rätt att återkräva vad han har presterat.
I samband med konferensen undertecknades konventionen av Sovjetunionen och ett antal andra östeuropeiska stater samt Brasilien.
Även om lösningarna på flera enskilda punkter synes mindre tillfredsställande torde konventionen i sitt slutliga skick i stort sett vara acceptabel från svensk synpunkt. Regleringen är dock mycket komplicerad och i vissa avseenden oklar （Sverige försökte utan framgång uppnå förenklingar genom strykning av speciella och mindre väsentliga regler). Något starkt behov av internationellt enhetliga regler på området torde inte föreligga. Mot bakgrund härav synes det naturligt att Sverige tills vidare intar en avvaktande hållning till konventionen. Goda skäl synes tala för att man väntar med att ta ställning till den till dess revisionen av ULIS har slutförts. Skulle preskriptionskonventio-
nen redan dessförinnan träda i kraft och bli gällande mellan ett stort antal stater kan dock frågan givetvis komma i ett annat läge.
A. K.