Betänkande om skadestånd vid personskada. Reformarbetet på skadeståndsområdet har hittills resulterat i skadeståndslagen och lagstiftningen om värdesäkring av skadeståndslivräntor. Turen har nu kommit till en översyn av personskadereglerna i skadeståndslagen. Vid lagens tillkomst överfördes dessa regler utan saklig ändring från 6 kap. strafflagen, där de i stort sett oförändrade funnits sedan år 1864. I betänkandet Skadestånd V. Skadestånd vid personskada (SOU 1973: 51) föreslår skadeståndskommittén en rad nyaregler om hur ersättningen skall bestämmas vid personskada. Vissa huvuddrag i förslaget har redan angetts av kommitténs ordförande, justitierådet Erland Conradi, i dennes recension ovan s. 34 ff av f. d. justitierådet Halvar Lechs bok "Skadeersättning för personskada". I det följande kompletteras presentationen av de viktigaste punkterna.
    Ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp skall enligt förslaget utgöra grundvalen för beräkningen av skadestånd för framtida inkomstförlust. Begreppet bygger på den skadelidandes förmåga att trots skadan bereda sig inkomst genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till tidigare utbildning och verksamhet, omskolning eller annan dylik åtgärd samt ålder, bosättningsförhållanden och därmed jämförliga omständigheter. I ett system som så nära som möjligt anknyter till den beräknade förlusten i det särskilda fallet är det nödvändigt att ersättningen kan omprövas. Enligt förslaget skall omprövning av livränta kunna ske vid väsentlig och bestående ändring i de förhållanden som har lagts till grund för den första prövningen. Omprövningen innebär ett ingrepp i rättskraftsprinciperna, och den skall därför få förekomma endast i särskilda, mycket angelägna situationer. Inte bara förändring i livräntetagarens medicinska status skall kunna föranleda omprövning, utan även ändrade arbetsförhållanden, t. ex. friställning.
    Genom de nya principerna för bedömningen inriktas invaliditetsersättningen på bestående inkomstförlust. En viktig fråga har varit vilken ersättning som skall utgå vid skador som visserligen medför medicinsk invaliditet men ingen eller endast mindre inkomstförlust. I dag är det enligt åtskilliga utredningar ganska vanligt att invaliditetslivräntor inte svarar mot faktisk inkomstförlust. Kommittén föreslår att man skall kunna förhöja ersättningen för ideell skada när skadeföljderna inskränker sig till "allmänna olägenheter". Härmed avser kommittén olika besvär, olägenheter och framtidsrisker som skadan medför i arbetet, men också mindre inkomstförluster och kostnader m. m. Skadeföljder av detta slag har hittills ofta ansetts motivera livränta, alltså ersättning för ekonomisk skada (se t. ex. NJA 1966 s. 254).
    Även bestående inkomstförlust skall kunna gottgöras inom ramen för ett engångsbelopp, nämligen om den kapitaliserade förlusten inte överstiger 10 basbelopp. Vid allvarligare skador skall engångsbelopp intill denna gräns kunna förekomma som komplement till livränta. Skadestånd som från början fastställts som livränta skall vidare kunna helt eller delvis bytas ut mot engångsbelopp. Kapitaliseringen föreslås ske enligt nya tabeller efter räntefoten 6,5 % för de första 10 åren och därefter 4 %.

    Den föreslagna ordningen innebär att engångsbelopp, avseende enbart ideell skada eller ekonomisk och ideell skada, blir regel om en skada inte leder till bestående inkomstförlust av betydelse för den skadelidandes fortlöpande försörjning. För att inte skattereglerna skall medföra ogynnsamma resultat skisserar kommittén en ordning enligt vilken engångsbelopp avseende ekonomisk skada beskattas endast till den del det överstiger 5 basbelopp och skatten bestäms med tillämpning av förordningen angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst.
    Efterlevandes skadeståndsrätt skall enligt förslaget prövas enligt principen om full ersättning för liden skada. Kretsen av ersättningsberättigade utvidgas. Kommittén har inte ansett tillfredsställande att bara den som kan åberopa familjerättens regler om underhållsskyldighet skall kunna få skadestånd. Även andra som har varit beroende av underhåll från den avlidne skall kunna betraktas som efterlevande. Skadestånd skall kunna utgå t. ex. till part i äktenskapsliknande förhållande eller till fosterbarn, barnbarn eller syskon till den avlidne. Också i efterlevandefallen föreslår kommittén vidgad användning av engångsbelopp.
    Kommittén har ingående övervägt om skadestånden för inkomstförlust och förlust av försörjare bör begränsas till en viss högsta nivå. Den avvisar för sin del denna tanke men presenterar olika tekniska lösningar av de delvis mycket komplicerade problem som uppkommer vid skadeståndsberäkningen med en sådan begränsningsregel.
    Om den skadelidande uppbär andra förmåner, t. ex. från socialförsäkringen, skall dessa som huvudregel avräknas på skadeståndet. Förmåner från annan livförsäkring än kollektiv tjänstepensionsförsäkring hålls emellertid enligt förslaget utanför samordningen. Detsamma gäller kapitalersättning från olycksfalls- och sjukförsäkring. Skadeståndet bestäms till det belopp som blir kvar efter avräkningen. Denna nettometod innebär att regress inte längre blir möjlig beträffande förmån som avräknats. Har t. ex. en arbetsgivare utgett sjuklön till den skadelidande kan han inte återkräva utgivna belopp av den skadeståndsskyldige.
    Kommitténs förslag till ändrade medvållanderegler innebär ett fullföljande av tankar som framfördes redan i betänkandet Skadestånd III (SOU 1971:83). Jämkning på grund av den skadelidandes medverkan skall vid personskada kunna ske, förutom vid uppsåt eller grov vårdslöshet, också om det annars föreligger synnerliga skäl, såsom att skadan väsentligen framstår som självförvållad eller att den skadelidande medvetet och utan rimlig anledning har utsatt sig för risk att skadas. De nya principerna skall gälla också i efterlevandefall, vilket innebär att s. k. passiv identifikation (jämkning av skadeståndet vid den avlidnes medverkan) praktiskt sett kommer att upphöra.
    Motivet för förslaget i denna del är att de nuvarande reglerna just vid personskada kan leda till följder som från sociala och humanitära synpunkter är svåra att acceptera. Jämkas skadeståndet på grund av medvållande får den skadelidande kanske under hela livet lida för en tillfällig oaktsamhet. Något värde från preventiv synpunkt vill kommittén knappast tillmäta medvållandejämkningen i personskadefall.
    Det föreslås att reglerna om skadeståndets bestämmande får bilda ett nytt kapitel i skadeståndslagen och att bestämmelsen om medvållande, liksom den allmänna jämkningsregel som kommittén föreslagit i Skadestånd III, placeras i lagens gemensamma bestämmelser.
                                                                                                                                                E. S.