FARIBORZ NOZARI.The Law of Outer Space. Sthlm 1973. Norstedts. 260 s.

 

Den utländska litteraturen på folkrättens nyaste domän, den i snabb utveckling stadda rymdrätten, har nu blivit hart när oöverskådlig. Bortsett från ett kortare avsnitt i ämnet i professor Hilding Eeks lärobok i folkrätt, ett antal specialstudier av denne och Edward W. Plomans faktaspäckade bok Jord, rymd, kommunikationer (1969) samt en översikt av vissa partier i denna tidskrift (1972 s. 321) har vi i Sverige emellertid fått vänta på en fylligare redogörelse intill utgivandet av ovan nämnda monografi av docenten jur. dr. Fariborz Nozari, en iransk rättsvetenskapsman, som sedan flera år tillbaka bedriver studier vid Stockholms universitetets folkrättsinstitut.
    Förf., som i sin bok behandlar alla de för dagen aktuella frågorna inom rymdrätten, stöder sin framställning på ett omfattande litteraturstudium av lärda mäns verk — redovisade i en för den intresserade nyttig litteraturöversikt i slutet av boken — samt på en genomgång av Förenta Nationernas material från dess generalförsamling, från dess permanenta kommitté för rymdens fredliga utnyttjande och från dennas juridiska underkommitté, i vilka båda senare organ Sverige ingår som medlem. Läsaren bjuds till en början en översikt med tillhörande kritik av de tre hittills ikraftträdda rymdavtalen, nämligen allmänna rymdfördraget av den 27 januari 1967 (Sveriges Överenskommelser med främmande makter 1967:7), avtaletav den 22 april 1968 om räddning och återsändande av rymdfarare samt återlämnande av föremål, som sänts ut i yttre rymden (Sveriges Överenskommelser med främmande makter 1969: 37) och till sist avtalet av den

788 Folke Persson29 mars 1972 om internationellt ansvar för skada förorsakad av rymdföremål, vilket sistnämnda avtal dock ännu ej undertecknats av Sverige. Beträffande rymdfördraget anmärker förf. att detsamma förbjuder menliga förändringar i jordens miljö genom införandet av utomjordisk materia — däremot observeras avsaknaden av förbud att manipulera med det jorden omgivande ozonbältet, som skyddar levande varelser från solens ultravioletta strålning, eller med jonosfären som genom reflektion möjliggör kortvågsradion. I sammanhanget underkännes — och som det vill synas med rätta — den av I. A. Csabafi lanserade teorin om en stats "functional jurisdiction" över personer och egendom på en främmande himlakropp — närmast till hands förefaller det här anmälaren vara att göra en parallell med en konflikt mellan folkrätt och nationell rätt beträffande utländska personer och utländsk egendom. En speciell förtjänst med räddningsavtalet, väsentligen dikterat av humanitär omsorg om rymdfarare i nöd ehuru det också gjorts gällande att det är ensidigt till förmån för de två rymdmakterna, kan sägas vara att däri för första gången folkrättsligt erkänns internationella mellanstatliga organisationers intresse av att bedriva rymdverksamhet. Det avtal som emellertid för allmänheten är det mest betydelsefulla får anses vara skadeståndsavtalet, vilket i boken ges en fyllig behandling men också underkastas en berättigad kritik. Å ena sidan är detta avtal det första internationella instrument som kodifierar allmänna folkrättsliga regler rörande statsansvar (inom parentes sagt ett ämne som nu är föremål för ett ingående studium av FN:s kommission för internationell rätt). Å andra sidan kan det enligt förf. inte undgå kritik för det sätt på vilket man löst frågorna om den lag, som skall vara tillämplig vid fastställandet av skadeståndsskyldigheten, om biläggandet av internationella tvister — och i dessa stycken sammanfaller förf:s kritik med Sveriges officiella ståndpunktstagande — samt om hur rymdföremål bör registreras för identifikationsändamål. Den svenska delegationen vid FN-förhandlingarna hävdade att företrädesrätt borde tillerkännas lex loci delicti samt att en skadeståndskommissions avgörande borde vara bindande för parterna. Vad speciellt registreringen av rymdföremål beträffar behandlar juridiska underkommitténett utkast till konvention, som i vissa hänseenden ännu är kontroversiellt, men det förutses att dessa åsiktsskillnader skall kunna bli bilagda underårets förhandlingar. Ämnet registrering av rymdföremål har f. ö. fått ett eget avsnitt, och uppmärksamhet ägnas också åt ett annat spörsmål som förtillfället kan sägas ha lagts åt sidan i rymdkommittén, nämligen det om definition och/eller avgränsning av yttre rymden. I sistnämnda avseende påpekar förf. att fastställandet av en nedre gräns för yttre rymden, vilken samtidigt blir en övre gräns för den underliggande statens höghetsrätt över luftrummet, måste som korrelat ha regler om rymdföremålens färd genom annat lands luftherravälde.
    Under särskilda rubriker behandlas vidare kommunikationssatelliterna för radio- och televisionssändningar, jordresurssatelliterna, vädersatelliterna och de för fartygs- och flygtrafik väsentliga navigationssatelliterna. Beträffande de förstnämnda båda slagen av satelliter pågår ett intensivt arbete inom FN och enkannerligen dess rymdkommitté och dennas underorgan, i vilka Sverige tillsammans med Canada är en pådrivande kraft.
    Mot slutet av boken ger förf. en resumé av ett av Sovjetunionen 1971 framlagt utkast till fördrag om månen och om utnyttjandet av där befint-

Anm. av Fariborz Nozari: The Law of Outer Space 789liga naturtillgångar. Detta utkast har varit och är ännu så länge föremål för övervägande i rymdkommitténs juridiska underkommitté och dess öde avhänger av möjligheten att förlika åsikterna inom kommittén om hur naturtillgångarna på himlakropparna skall få exploateras. Förf. förväntar sig i en framtid ekonomiskt utbyte av en exploatering av månens rika mineraltillgångar och pekar på det för vetenskapliga och tekniska syften potentiellt användbara vacuum, som överträffar allt vad nu existerande luftförtunningsaggregat kan åstadkomma (s. 202—203). Under arbetets gång har framförts förslaget att ett fördrag av denna art borde göras tillämpligt på alla "celestial bodies" men förf. ansluter sig till den ursprungligen från svensk sida framförda tanken att en begränsning borde ske till vårt eget solsystems himlakroppar — vid risk att eljest komma i konflikt med behovet av en ius inter gentes planetarias.1 I bokens avslutande del gör sig förf.till ivrig förkämpe för inrättandet av en internationell mellanfolklig rymdorganisation för administration och kontroll, som skulle koordinera verksamheten i rymden till alla staters gemensamma bästa, dock utan att driva egen rymdverksamhet.
    Det är värdefullt för svensk publik att ha fått tillgängligt detta till sitt omfång hanterliga verk i ett ämne som mer och mer kommer att tilldraga sig allmänt intresse. Förf. har utförligt och korrekt relaterat händelser och litteratur och i flera av hans synpunkter på de avhandlade frågorna kan man gärna instämma. Anmälaren vill dock i några hänseenden sätta ett frågetecken i marginalen. Tesen att de allmänna principerna i rymdfördraget fått kraft av jus cogens (s. 107) är kanske inte helt obestridd. Det är nog också svårt att göra gällande att den intensivt pågående spaningen med satelliter för militärt bruk är folkrättsstridig av den anledningen att den inte faller in under rymdens fredliga användning (s. 238). Förvisso stadgar rymdfördraget förbud för stater (och enskilda) att tillägna sig någon himlakropp eller del därav, men det torde kunna ifrågasättas om förbudet mot att "äga" ett område på en himlakropp analogiskt kan utsträckas till de naturtillgångar som lösryckts därifrån och förts eller i den närmaste framtiden kommer att föras till jorden — härom torde det bli nödvändigt att lagstifta särskilt. Vad som för vetenskapliga ändamål hittills finns av månmaterial i besittning hos Förenta Staterna eller Sovjetunionen torde dessa stater knappast betrakta som mänsklighetens gemensamma arvedel, ehuru delar därav på frivillighetens grund har distribuerats till utländska vetenskapliga institutioner. Likaså torde det vara något djärvt att påstå att parkering av en geostationär televisionssatellit (på 36 000 km höjd!) anses innebära att dess ägare tillägnar sig (genom "appropriation") någon grad eller del av en grad av den såsom en naturtillgång betecknade bana i vilken dessa satelliter rör sig. Vad yttre rymdens, inklusive himlakropparnas, juridiska natur angår torde förf. heller knappast kunna räkna på medhåll av det stora flertalet folkrättsjurister, då han vill karakterisera rymden som res extracommercium (s. 27); den övervägande meningen torde föredra beteckningen res omnium communis (och inte alls res nullius, som vissa tidigare författare hävdade).
                                                                                                                              Folke Persson

 

1 Av A. G. Haley i Space Law and Government, New York, 1963, s. 394, också kallad "the jurisdiction of metalaw".