TURE JOHANNISSON. Ett språkligt signalement. Acta Universitatis Gothoburgensis. Kungsbacka 1973. 540 s.

 

I det mål, som 1953 anhängiggjordes mot biskop Dick Helander och som avsåg ärekränkning, inkallades två språkexperter, professorerna Ture Johannisson och Erik Wellander, att uttala sig om stilen i de anonyma brev, som propagerat professor Helanders val till biskop och nedsvärtat hans medtävlare. Fanns språkliga överensstämmelser mellan Helanders tryckta skrifter och ämbets- och privata skrivelser å ena sidan och de anonyma breven å den andra? Experterna fann sådana överensstämmelser — i en överväldigande mängd. Helander fälldes mot sitt nekande. Språkutredningen hade uppenbarligen stor betydelse för domen; den ansågs stå "på gränsen till fullt bevis". Brevens sakinnehåll, som utredarna också analyse-

796 Anm. av Ture Johannisson: Ett språkligt signalementrat, betecknades som "ett synnerligen starkt stöd för att Helander är författaren". År 1961 beviljades Helander resning. Riksåklagaren tillkallade professor Johannisson, som ensam framlade en ännu bättre underbyggd granskning. Även nordisten, professor Carl Ivar Ståhle, kom till samma resultat: att språket i breven utpekade Helander. Men Helander själv har bestritt slutsatsen och på alla sätt förringat värdet av undersökningen. I sak har han emellertid gjort ett innebördsrikt medgivande. Efter det språkutredningen framlagts, ändrade han radikalt sin stil. Flera av de egenheter, som förband hans skrivsätt med brevens, tillhör inte längre hans språkvanor.
    Nu, 20 år efteråt, har Johannisson ensam publicerat en omfattande och sammanfattande undersökning med det polisiärt klingande namnet Ett språkligt signalement. Det är en diger volym, det är verkligen frukten av 20 års arbete, det är ett puzzle, lagt av tiotusentals bitar. Men puzzlet är också färdiglagt och mönstret avtecknar sig med all önskvärd tydlighet. Inte bara så att Helander binds vid breven på ett ovedersägligt sätt. Tydligheten gäller också framställningen. Den är mönstergillt klar och överskådlig. Även den som inte är språkman orienterar sig lätt om metod ochresultat. Man har behållning av boken — och inte så lite spänning —också av att bara skumma den.
    I ett avseende har Johannisson dock haft det väl förspänt. Helander skriver en besynnerlig svenska, ganska funktionell i sin oslipade form, men full av oriktigheter och privata särdrag. Både Helander och breven skriver ansluta till i st. f. ansluta sig till, vara av fördel för någon i st. f. vara till fördel, kombinationen mellan i st. f. kombinationen av. Ännu märkligare är några förkortningar, t. ex. "nummer" skrivet nr: (med efterställt kolon). Även uppställningen av den skrivna texten på kuverten har visat sig mycket avslöjande. Men vad undersökningen företrädesvis uppehåller sig vid är de för oss själva omärkliga smådragen i vårt språkbruk: att där flera alternativ erbjuder sig (t. ex. icke, inte, ej; bägge, båda), vi alltid föredrareller uteslutande begagnar det ena.
    I ett avseende förefaller Johannisson ha utvidgat metoden för språklig författarbestämning. Han har ett avsnitt, som handlar om vad han kallar skrivmaskinsgrafologi. Även i detta avseende är fallet tacksamt: det gäller en pekfingerspolska med många snedsteg. Det omsorgsfulla studiet av interpunktionen och den ovan nämnda analysen av kuvertens layout torde också rymma en del nytt för den internationella metodiken.
    I Göteborgs universitets skriftserie publicerades 1968 anglisten J. Svartviks föredömliga undersökning av "The Evans statements" — en analys av polisprotokollen i ett av århundradets mest uppseendeväckande justitiemord. Tillsammans med denne föregångare betecknar Johannissons storverk det definitiva genombrottet för språkundersökningen som forensisk hjälpdisciplin.

                                                                                                                   Magnus von Platen