I n d u s t r i a l c o n f l i c t. A comparative legal survey. Edited by B. Aaron & K. W. Wedderburn. London 1972. Longman. XV + 396 s. £ 8,95.
I SvJT 1973 s. 318 ff har jag tidigare i en bokanmälan presenterat det samarbete som en grupp om sex rättsvetenskapsmän från lika många länder sedan år 1966 bedrivit på den komparativa arbetsrättens område. Gruppens första projekt avsåg rättegång och andra förfaranden i arbetstvister och resulterade i publikationer som omtalas i nämnda anmälan. Ett andra projekt har gällt rättsreglerna om stridsåtgärder på arbetsmarknaden, och det är frukterna härav som framlagts i det arbete av gruppen som jag nu anmäler.
Rättsjämförelsen i boken avser läget i de länder som gruppmedlemmarna representerar, nämligen Frankrike, Italien, Storbritannien, Sverige, Västtyskland och USA. Materialet har indelats i sex ämnen vilka ägnats var sitt kapitel och framställningen i varje kapitel täcker förhållanden i
alla sex länderna. Gruppmedlemmarna svarar som författare var och en för ett kapitel, men under förberedelsearbetet har de samverkat bl. a. genom att förse varandra med material från det egna landet.
I inledningskapitlet ger Folke Schmidt en allmän och för förståelsen av de följande framställningarna nödvändig bakgrund genom att beskriva organisationsförhållanden och gängse mönster för kollektivavtalsreglering i de skilda länderna. Det är en innehållsrik och engagerande skildring där bl. a. organisationer och deras attityd till stridsåtgärder karakteriseras. Olikheterna är stora mellan, å ena sidan, den typiska amerikanska fackföreningen som affärsmässigt inriktar sig på att inom ramen för det kapitalistiska samhället maximera sina medlemmars ekonomiska förmåner och, å andrasidan, de största franska och italienska arbetstagarsammanslutningarna som är inte bara fackorganisationer utan också politiska förtrupper. Särskilt den franska Confédération Générale du Travail har i sitt agerande varit influerad av en revolutionär tradition, något som kunde iakttas vid majrevolten 1968, och vid skildringen av denna organisation citeras fackföreningsledaren Griffuelhes ord om att strejker är övningar på samma sätt som militärmanövrar är övningar för krig.
Också kap. 2 som författats av Benjamin Aaron, USA, utgöres i huvudsak av bakgrundsmaterial till den följande rättsjämförelsen. Sålunda skildras konfliktmönstret i de olika länderna sådant det kan utläsas av statistiken. Framställningen synes visa att Italien — där strejkerna är korta men många och där rätten att strejka är inskriven i grundlagen — är det mest strejkdrabbade landet, men inte ens där medför arbetskonflikter — enligt statistiken — förlust av mer än i medeltal ungefär en arbetsdag per arbetstagare och år. I kapitlet ges vidare en redogörelse för olika typer av faktiskt nyttjade stridsåtgärder jämte spridda rättsliga kommentarer.
I ett klarläggande kapitel skildrar italienaren Gino Giugni den fredsplikt som kan följa av kollektivavtal. Vad beträffar det fredade områdets omfattning enligt kollektivavtals tysta utfyllnadsregler får dock anmärkas att i framställningen inte klart uppmärksammas distinktionen mellan, å ena sidan, naturalia till kollektivavtal i allmänhet och, å andra sidan, utfyllnadsregler som hänför sig till det enskilda kollektivavtalet eller en mer speciell typ av kollektivavtal. Distinktionen må påpekas, eftersom den framträtt tydligt i senare svensk rättspraxis.1
Klart och instruktivt är också fransmannen Xavier Blanc-Jouvans bidrag som avser stridsåtgärders inverkan på den enskilde arbetstagarens ställning. Här behandlas bl. a. problemen huruvida arbetsgivare äger säga upp strejkande arbetstagare. Sedan boken publicerades har svensk rätt ändrats till arbetstagarnas favör genom lagen om anställningsskydd. Just i strejksituationerna är rättsläget hos oss emellertid ännu inte stabiliserat. Lovligt strejkande arbetstagare är givetvis särskilt skyddade och får i allmänhet inte sä-
gas upp, men i lagförarbetena finns ett egendomligt utskottsuttalande som synes innebära att rätt till uppsägning vid lovlig strejk skulle kunna föreligga vid punktaktioner från en grupp arbetstagare som representerar "en liten organisation på arbetsplatsen".2 Att det skulle ha inte bara faktisk utan också juridisk betydelse för anställningsskyddet, om en berörd organisation vore liten eller stor, synes svårförklarligt, och en rättslig gränsdragning efter dylikt kriterium framstår också som egenartad vid en internationell jämförelse såvitt man kan bedöma av Blanc-Jouvans framställning. I annat läge skulle frågan komma, om vi finge en lagfäst ordning som i USA där den fackförening, som har stöd av en majoritet av arbetstagarna vid ett företag eller annan förhandlingsenhet, kan bli legitimerad som exklusiv företrädare för alla berörda anställda vid kollektivavtalsförhandlingar.
I ett kapitel som är något oklart avgränsat och disponerat behandlar västtysken Thilo Ramm, under flitigt uppmärksammande av historiska perspektiv, en rad frågor om lagligheten av stridsåtgärder i allmänhet och i särskilda fall, t. ex. då åtgärd riktas mot tredje man. Ramm redogör också för regler om förlikningsprocedurer.
För rätten till stridsåtgärder finns i alla länderna en sorts yttersta begränsningar av hänsyn till väsentliga samhällsintressen. Sådana begränsningar, som långtifrån alltid är preciserade i skriven lag, belyses av engelsmannen K. W. Wedderburn i ett överskådligt kapitel, som indelats i avsnitt om politiska strejker, samhällsfarliga konflikter, stridsåtgärder inom den offentliga sektorn samt konflikter i strid med lönepolitisk lagstiftning. Kapitlet bygger på ett omfattande material och redovisningen är givetvis komprimerad. Ett referat av den svenska diskussionen om politiska strejker är något missvisande.
Boken utgör, som nämnts, ett lagarbete, och författargruppen har uppnått en imponerande fyllighet i materialredovisningen. Anmärkas måste dock att de olika bidragen inte är särskilt väl integrerade. De framstår mer som uppsatser kring ett tema än som ett sammanhängande helt. Uppdelningen av stoffet följer sålunda inte riktigt konsekventa linjer. Att samma problem berörs i flera sammanhang kan ibland vara lämpligt, men överlappningarna går för långt t. ex. när reglerna om lockout i fransk rätt beskrivs elementärt fyra gånger. Andra ämnen har blivit väl snålt behandlade. Reglerna om sympatiåtgärder berörs visserligen av flera författare men ingen tar ansvaret för en mer ingående behandling, och det är bra synd med hänsyn till ämnets allt större betydelse, inte minst internationellt.
Också vid bearbetningen och systematiseringen av stoffet hade ytterligare samordning varit önskvärd i vissa delar. Exempelvis när det gäller begränsningar av stridsrätten på annan grund än kollektivavtal borde lämpligen på tidigt stadium — naturligast i det kapitel som Aaron svarat för —ha givits en översiktlig uppställning av olika rättstekniska grepp att åstadkomma begränsningar (att anstiftan av annans avtalsbrott enligt engelsk rätt kan grunda skadeståndsansvar etc.) En sådan uppställning, pedagogiskt gjord, hade underlättat för läsaren att tillgodogöra sig det delvis intrikata stoffet i de olika bidragen, och den hade, om författarna replierat på den,
kunnat ge ytterligare stadga åt den rättsjämförande analysen. Då rättsläget i ett land skall presenteras för internationell publik är det ju inte tillräckligt att man redogör för där gällande regler, utan det är, något tillspetsat, lika viktigt att man talar om vilka annorstädes upprätthållna regler som inte gäller. Denna princip beaktas av bidragsgivarna, men framställningarna hade förmodligen kunnat bli överskådligare med stöd av en uppställning av angivet slag.
För svenska arbetsmarknadsjurister bör boken, trots antydda brister, kunna vara av intresse, inte bara vid handläggning av ärenden som direkt avser främmande rätt. Också eljest torde innehållet kunna ge en del uppslag åt t. ex. avtalskonstruktörer och parter som argumenterar inför domstol, även om skillnaderna mellan rättssystemen är betydande och ibland fundamentala. Frändskap med den svenska rättsordningen på detta område visar egentligen endast den västtyska. Punktvis kan likheten här vara slående. En aktuell iakttagelse må nämnas. Då i västtysk rättspraxis fastslagits att strejk som inte ordnats av fackförening är i och för sig rättsstridig, har avgörandet motiverats med att stridsåtgärder bör syfta till slutande av kollektivavtal och att de därför bör kunna arrangeras endast av den som kan vara part i sådant avtal, d. v. s. på arbetstagarsidan endast fackförening men inte enskilda arbetstagare.3 Samma tanke möter man i motiveringen till de domar som svenska HD nyligen avkunnat i de s. k. taktäckarmålen (NJA 1974s. 36). Enligt dessa domar har oorganiserade arbetstagare åsidosatt sin arbetsskyldighet enligt tjänsteavtalen och ådragit sig skadeståndsansvar då de, utan att iaktta uppsägningstid, deltagit i en (för deras kollektivavtalsbundna arbetskamrater olaglig) arbetsinställelse som genomförts utan medverkan av förening som kunde vara part i kollektivavtal.
Olikheter i konfliktmönster har medfört att olika juridiska problem kommit att stå i centrum och bli bäst belysta i de skilda rättsordningarna. Av boken framgår sålunda att i alla berörda länder utom Sverige relativt stor uppmärksamhet ägnats rättsfrågor kring "picketing", d.v.s. strejk- och blockadvakthållning utanför arbetsplats. Denna skillnad har givetvis att göra med att det hos oss, i motsats till i de andra länderna, har varit ovanligt — särskilt efter Ådalstragedin 1931 — att arbetsgivare vid strejk sökt hålla driften igång med hjälp av arbetsvilliga. På senaste tid har emellertid i Sverige konfliktmönstret på denna punkt börjat ändras av olika orsaker, bl.a. organisationssplittring på arbetstagarsidan, och det är möjligt att vi nu får anledning att precisera rättsläget rörande strejkvakthållning. Klart är redan nu att sådan vakthållning på allmän plats är tillåten enligt offentligrättsliga regler när den sker fredligt medelst enstaka vaktposter. Utan tillstånd får strejkvakter sprida information om konflikten t. ex. genom meddelanden på burna plakat eller genom blockadlappar som utdelas. Upprättandet av en spärrande strejkvaktkedja faller däremot under de aktiviteter som principiellt inte är tillåtna, enligt 2 § allmänna ordningsstadgan. Hur långt strejkvakter får gå för att påverka arbetsvilliga — t. ex. medlemmar av organisation som inte anslutit sig till konflikten — att inte passera in på arbetsplatsen är att avgöra enligt skilda regler i brottsbalken, i första hand bestämmelserna om ofredande och förolämpning, men gränserna är här diffusa. Beträffande t. ex. ofredande synes förarbeten och brottsbalkskommentar visa, särskilt i valet av exempel, att syftet med beteendet kan
ha betydelse vid bedömningen av straffbarheten. Det har hävdats t. ex. att ett envist pockande som sker i samband med bettleri kan leda till straff för ofredande. Att ett likartat påträngande beteende av strejkvakter mot arbetsvilliga bör bedömas på samma sätt synes långtifrån självfallet. Känsliga och svårbedömbara är frågorna om polisens befogenhet och skyldighet att ingripa mot ordningsstörande strejkvakthållning. Här skall endast anmärkas beträffande polisens möjligheter att avstå från ingripande, att det synes finnas ett ganska brett spelrum för lämplighetsbedömningar då fråga är om ingripanden mot sådana störningar av allmän ordning och säkerhet, vilka har sin grund i annat än brott som hör under allmänt åtal. Leder konfrontationer mellan strejkvakter och arbetsvilliga till verkligt allvarliga oroligheter har myndigheterna givetvis vittgående befogenheter. De behöver då inte nödvändigtvis rikta ingripandet mot strejkvakterna utan torde i nödfall kunna ha rätt att söka undanröja anledningen till oroligheterna genom att utfärda ett temporärt förbud mot att arbete utföres på arbetsplatsen.4
Av det rika innehållet i boken må slutligen framhållas huru problematiken kring grundlagsskydd av rätten till fackliga stridsåtgärder blir belyst i samband med skildringen av reglerna om skydd för strejkrätten i de franska och italienska författningarna. Också i Sverige har ju numera tillkommit ett grundlagsstadgande i ämnet, nya regeringsformen 2 kap. 5 §, som föreskriver att förening av arbetstagare samt arbetsgivare och föreningav arbetsgivare äger rätt att vidtaga fackliga stridsåtgärder, om annat ej följer av lag eller avtal. Det svenska grundlagsskyddet skiljer sig från det franska och italienska bl. a. däri att skyddet för strejkrätten hos oss inte gäller generellt utan är begränsat till sådana strejker som ordnats av fackförening. Särskilt vidsträckt är det svenska skyddet för stridsåtgärder såtillvida att det också omfattar arbetsgivarsidans rätt att vidtaga åtgärder, t. ex. lockout, något som framstår såsom säreget vid internationell jämförelse. Vad beträffar tillkomsten av grundlagsregler rörande stridsåtgärder gör man iakttagelsen att de vanligen tycks bli införda utan vidlyftigare förberedelser. Den svenska regleringen tillkom onekligen på ett något lättvindigtsätt — förarbetena omfattar några få rader (KU 1973:26 s. 51 f) och remissbehandling skedde inte —men man bör inte härav förledas dra slutsatsen att grundlagsfästandet inte skulle ha någon egentlig saklig betydelse. Huvudregeln i RF 2 kap. 5 § är, vad man kan förstå, avsedd att ha verkan som civilrättslig reglering i den mån derogation inte skett genomlag eller avtal.5 Och denna huvudregel om stridsåtgärders lovlighet ger uttryck för en värdering, som bör beaktas i tveksamma rättstillämpningsfall och som därvid rimligen bör ges högsta rang just därför att regeln är inskriven i grundlag. Det ligger sålunda nära till hands att antaga att huvudregeln skall ge en för rättslivet vägledande riktpunkt för tolkning av oklaralagar och avtal som inskränker stridsrätten. Huruvida avsikten verkligen varit att regler om inskränkningar i t. ex. lockouträtten skall tolkas restriktivt synes dock diskutabelt, och de rudimentära förarbetena ger här ingen ledning.
Tore Sigeman