KARL PETERS. Fehlerquellen im Strafprozess. Eine Untersuchung der Wiederaufnahmeverfahren in der Bundesrepublik Deutschland. III. Karlsruhe 1974. VerlagC. F. Müller. XXI+203 s.

 

I SvJT 1973 s. 813 anmäldes de båda första delarna av den stora undersökning av resningsförfarandet i brottmål, som professor Karl Peters och det av honom ledda "Forschungsstelle für Strafprozess und Strafvollzug" vid universitetet i Tübingen utfört på uppdrag av det tyska justitieministeriet. Den första delen innehåller inledning och dokumentation — en utförlig redovisning av cirka 1 100 resningsfall — medan den andra delen består av en systematisk bearbetning av detta material med utgångspunkt i de olika felkällor som kan påverka ett domslut.
    I den nu utkomna tredje delen, som bär underrubriken "Wiederaufnahmerecht", behandlas den lagstiftning som reglerar resningsinstitutet. Det första avsnittet ägnas åt allmänna problem, bl. a. rättskraftsfrågor. Det gör ett något egendomligt intryck på en svensk läsare att ta del av sådana generella påståenden som att domstolsjurister på grund av överdriven respekt för rättskraftsinstitutet intar en alltför avvisande hållning till resningsförfarandet (enligt tysk rätt är det den domstol som meddelat det angripna avgörandet som har att pröva frågan om resning skall beviljas). Olika psykologiska och sociologiska förklaringar till denna inställning från domarnas sida diskuteras liksom möjligheterna att motverka den.
    Det andra avsnittet behandlar de materiella resningsförutsättningarna, alltså vilka skäl som kan föranleda ett återupptagande av målet. Eftersom denna reglering i stor utsträckning tämligen väl överensstämmer med den som finns i 58 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken, har framställningen betydande intresse även för en svensk jurist. Resning kan sålunda ske — både till förmån och till nackdel för den tilltalade — på grund av brottsligt förfarande av domare eller falsk bevisning i det första målet. Till förmån för den tilltalade kan resning också beviljas på grund av nya omständigheter eller bevis som ensamma eller i förening med tidigare åberopad bevisning skulle ha lett till frikännande eller tillämpning av en mildare straffbestämmelse. Till men för den tilltalade däremot kan resning beviljas — utom på grund av brottsligt förfarande av domare eller falsk bevisning — endast om den tilltalade efter att i den första rättegången ha frikänts sedermera erkänner brottet.
    Förfarandet i resningsärenden, som behandlas i det tredje avsnittet, skiljer sig väsentligt från det svenska och är därför av mindre intresse för en svensk läsare. Framställningen rörande det nya avgörandets betydelse i skadeståndshänseende har dock ett mera allmänt intresse.
T. C.